Passion för postmodernism?

Med KG Hammar som ärkebiskop så öppnades dörren för ett annorlunda förhållningssätt till bibeln och vår kristna tradition. Detta är en strömning som bitit sig fast inom Svenska kyrkan, inte minst bland biskopar, och för att förstå vad det handlar om måste man börja med att sätta sig in i vad postmodernismen går ut på.

Postmodernismen är en ideologisk strömning som startade i slutet av 1800-talet som en reaktion mot Upplysningen och empirismen. Enligt empirismen är det möjligt att få objektiv kunskap om verkligheten, det är bara att gå ut och empiriskt undersöka den.

Men inom konsten började man tänka på ett helt annat sätt. Den realistiska avbildningen hade tidigare varit idealet men från 1880-talet började man ifrågasätta att människan hade förmåga att göra en äkta avbildning av verkligheten. Vi kan bara få förnimmelser av verkligheten, menade man, vilket banade väg för impressionisterna. Konstnärer som Magritte, Pablo Picasso och Salvador Dali blev kände för denna konstart som inte gjorde anspråk på att göra exakta avbildningar av verkligheten utan konstnären kunde bara förmedla sina intryck (impressions) av densamma.

Det stannade inte inom konsten utan tänkesättet fortsatte in på andra områden som filosofi, litteratur, historia och religion under hela 1900-talet. Postmodernismen, som det kom att kallas, är naturligtvis ingen enhetligt begrepp men kärnan är en djup skepsis till möjligheten att ”komma åt” verkligheten. Den kan inte skildras av människan i vare sig tal, skrift eller på något annat sätt.

Man förnekar inte verklighetens existens men vår möjlighet att gestalta den. Våra gestaltningar är bara olika versioner av verkligheten. 

Av detta följer att det inte finns någon auktoritet; det finns ju ingen som kan uttala sig om hur saker och ting verkligen är. En auktoritet är ju någon som kan tala om vad som gäller, och detta är alltså en omöjlighet.

Vad är då skälet till denna pessimism? Ja, eftersom verkligheten är så omfattande är fullständig kunskap omöjlig. Därför måste man välja ut vad som är viktigt och vad som är värt att undersökas: processen att framställa verkligheten involverar alltså subjektiva val; neutralitet existerar inte. Och verkligheten kan inte gestaltas i sin egen form (vad det nu vara må) utan måste transformeras till mänskliga ord, ljud och bilder. Och det som kommer av detta är inte verkligheten utan text (som har en vidare definition än bokstäver och meningar).

Inom ämnet historia, där postmodernismen har fått en särskilt stort inflytande, skiljer man på händelser i historien och ”fakta” om dessa händelser. Postmodernisten säger att händelser visserligen har inträffat men ”fakta” om dessa är en mänsklig konstruktion. Händelsen är neutral men ”fakta” bygger på dokument som medför problem som felbarhet, fördomar, redigeringar m.m.

När händelsen ”förpackas” in i en historisk redogörelse så förlorar den således sin neutralitet. Någon säkerhet om vad som verkligen inträffade kan vi inte få.

Har man det postmodernistiska tänkande i bakhuvudet så blir det lättare att första vad som pågår när biskopar anser att Kristus är en tankekonstruktion eller att det är ovidkommande om Jesus föddes av en jungfru eller inte. Postmodernismen har ”befriat” bibelns berättelser från all verklighet och man kan nu helt bortse från vad som verkligen har hänt (det kan ändå ju ingen säga).

Det postmodernistiska tänkandet är ett gift som blir förödande för vår kristna tro eftersom den bygger så mycket på historien. Det finns ingen annan religion som bygger på historiska händelser som just kristendomen. Gud har hela tiden verkat i historien, när Gud blev människa så skedde det i historien, hela vår tideräkning dateras utifrån detta. När Jesus dog och uppstod så var det verkliga händelser och en ideologi som menar att vi omöjligt kan komma åt dem slår därmed undan benen för vår tro.

Vad ska man då säga om postmodernismen? Det ligger naturligtvis något i att vi inte med 100 % objektivitet kan komma åt historiska händelser. Men valet står inte mellan 100 % objektivitet och 100 % subjektivitet. Det finns många nyanser där emellan. Tyvärr så finns det allt för ofta en tendens att eftersom man inte kan uppnå absolut objektivitet så försöker man inte ens. Man hänger sig åt subjektivt tyckande med det som ursäkt att ingen ändå är objektiv.

Det man också kan undra över är när KG Hammar (och andra) med sådan säkerhet hävdar att vi inte kan nå fram till de verkliga händelserna. Allt är bara språkliga konstruktioner. Hur kan han säga det, ingen kan ju veta hur det verkligen är? Och hur meningsfullt blir det att överhuvudtaget försöka prata med varandra?

När det gäller händelser i historien är det stor skillnad på tillgång på information. Vissa områden och tider är väl dokumenterade i form av böcker, brev och andra dokument som gör att vi kan bilda oss en relativ säker uppfattning om skeendet. Vid andra tider har vi väldigt lite efterlämningar. Och det behöver inte vara så att säkerheten ökar ju närmare vår tid vi undersöker, det beror på. Vi har till exempel mycket säkrare kunskap om händelserna kring Jesus än äldre svenska historia.

De historiska händelser som vår kristna tro bygger på är väl omvittnade, en mängd ögonvittnen såg och hänfördes av Jesus och det han gjorde. Ögonvittnen som berättade det vidare för andra och sedan lät skrivit ned det för eftervärlden. Dokument som har bevarats ända till våra dagar som vi kan ta del av. Det är detta som vår kristna tro bygger på.

När bibeln är besvärlig.

I min ungdomen fanns ett uttryck som hette "att lyfta på hatten". Innebörden var att när man kom till ett besvärligt bibelställe som man inte begriper, särskilt om det var ett ställe som komprometterade Gud eller Jesus, så skulle man lyfta på hatten och gå vidare. Till exempel när Jesus uppmanar oss att hata sin far och sin mor. Obegripligt! Bäst att lyfta på hatten och gå vidare till andra ställen där Jesus säger saker som också jag skulle kunna ha sagt. Det fanns en underliggande oro över att om man grubblade för mycket på sådana ställen så skulle tilltron till bibeln få sig en törn.
Ett annat, kanske vanligare, sätt är att skicka sådana bibelställen till "historiens skräpkammare". Inte heller här grubblar man så mycket över vad som kan menas, man ser det inte ens som ett problem, det är ju bara att avfärda dem.
I bägge fallen så undviker man kampen och därmed kanske man också går miste om något. För tänk om det är så att det är just de ställen som jag finner besvärliga, det är just där som jag kan finna ett guldkorn.

Stefan Gustavsson, generalsekreterare för Svenska Evangeliska Alliansen höll ett intressant föredrag i Kyrkhult idag, där han talade om detta. Är Gud är ett moraliskt monster? Det kan ju verka så när man läser vissa partier i Gamla testamentet.
Men Stefan visar att det finns en väg framåt om man tar sig an dessa frågor. Vi behöver inte vare sig lyfta på hatten eller rensa ut dem till historiens skräpkammare. Det betyder inte alla frågetecken kan rätas ut, men om bibeln är precis som vi tycker att den borde vara, så hade den väl varit en produkt enbart av  människor. Bibeln är som Gud vill ha den inte som vi vill ha den.

Du kan lyssna på Stefans föredrag på följande Youtube-film.

Om debatten om Kristus som tankekonstruktion

Det kan inte ha undgått någon läsare av Kyrkans tidning de senaste numret den senaste Jesus-debatten.

KG Hammar har en uppfattning att verkligheten bakom evangelierna inte spelar någon roll. Om Jesus verkligen har gjort under eller inte kan vi lämna därhän. Drar man det till sin spets så kan man ju säga att det är ointressant om Jesus ens har funnits som historisk person. Om Kristus bara är en tankekonstruktion som skulle man i princip kunna ta vilken historisk gestalt som helst och bygga en Kristus-konstruktion kring honom som man sen låter sig inspireras av i sin vardag.

För de flesta är det uppenbart att väldigt mycket skulle falla i så fall. Per Åkerlund påpekar att vi inte kan skilja på den kristna läran och de historiska händelserna. Den kristna tron bygger på historiska händelser. Och Ragnar Persenius skriver att inkarnationen inte ägde rum i våra tankar utan i historien.

Det är två viktiga meningar i den pågående debatten. Och det är verkligen ingen perifer ordningsfråga som vi diskuterar utan själva trons grund. Är den kristna tron på riktigt eller inte? Delar vi alla samma kristna tro, vi som delar gemenskapen i vår svenska kyrka? Det är frågor som kommer till oss av den här debatten.