Förnedrande med välgörenhet?

Jag såg på nyhetspanelen i morse där Helle Klein, Anders Björk och Göran Hägg debatterade som bäst. Det brukar vara ett roligt och rappt debattprogram där tre aktuella ämnen avhandlas på 15 min. Fast jag måste säga att jag saknar den tid då Thomas Idergard var med, han bidrog med en helt annan spänst i programmet. Nu kan det sitta tre stycken där och hålla med varandra!! Det var väl inte det som var meningen.

Idag kom man in på frågan om välgörenhet och framförallt Göran Hägg såg detta som något negativt, ja rent av förnedrande! De andra försökte mildra det hela med att privat välgörenhet kan vara ett komplement till välfärdssamhället.
Det är märkligt att man inte kan glädjas åt fenomen som Matkassen/Giving People och andra välgörenhetsinitiativ. Är det förnedrande att ta emot hjälp? Men ändå är det väl precis det som de som uppbär försörjningsstöd gör: tar emot hjälp från oss andra? Det är bara det att den hjälpen förmedlas genom opersonliga institutioner och socialsekreterare som bara gör sitt jobb.

Stefan Einhorn skriver i DN-debatt (2013-12-24) att vi ska ge, inte bara för den andres utan lika mycket för vår egen skull. Det är saligare att ge än att få som det står i bibeln, (Apg 20:35) och nu är det dessutom medicinskt bevisat. Enligt Einhorn aktiveras ett belöningscentrum i hjärnan som gör att vi njuter när vi gör något gott mot en annan människa, även om vi inte känner denne.
Men när hjälpen förmedlas via skattesedeln så aktiveras inte det där belöningscentrumet (utom möjligtvis hos politikerna själva), skatt betalar vi för att vi måste, inte av solidaritet.

Nu är jag inte ute efter att avskaffa försörjningsstöd, men kanske hitta någon annan balans mellan vad vi gör via skattesedeln och vad vi gör som medborgarinitiativ. Det finns en uppfattning att det är det som vi utför via politiken som vi gör "tillsammans" och "gemensamt". Men när vi utanför politikens ramar går samman i ett projekt så är det av någon anledning inte något vi gör gemensamt, vilket är en mycket märklig uppfattning.

Sen behöver det inte gå till som det gjorde förr i världen. Göran Hägg refererade till någon gammaldags välgörenhet som han fann ytterst förnedrande. Men det är långt ifrån dagens moderna facebook-initiativ.

Jag dör inte, jag träder in i livet!

När man kliver in i karmelitklostret i Norraby är det som att kliva in i en tidlös tillvaro som står utanför samhällstrender, samtidsdebatter och sekulariseringsprocesser. I ungefär 20 års tid har jag haft en årlig reträtt på reträtthemmet karmelgården. Jag har deltagit i brödernas tideböner, bordsgemenskap och haft många enskilda samtal. Och det är just denna tidlösa oas av tystnad som har talat till mig. Här störs inte den andliga atmosfären av diskussioner och tillfälliga trender. Eller av stress där man ska hinna med så mycket som egentligen inte behövs hinnas med. Det är bara att låta sig omslutas av stillhet och tystnad och möta den Gud som kommer i den stilla susningen.
Broder Wilfrid Stinissen har under alla åren satt sin prägel på denna lilla kommunitet i norra Skåne. Idag var det hans begravning i Lunds domkyrka. Vi var tre stycken från Kyrkhult i en fullsatt domkyrka. Men biskop Anders Arborelius, som var officiant, talade om att den här dagen kunde vi inte bara känna sorg och saknad. Nu hade ju broder Wilfrid gått in i evigheten hos Gud. Som en av hans boktitlar lyder: "Jag dör inte, jag träder in i Livet!"

Och det är just genom sina böcker som broder Wilfrid nådde ut till en bred allmänhet, inte bara till människor i andra kyrkliga traditioner utan också till de som står utanför. Biskop Anders talade om att hans största nådegåva var att popularisera treenighetens mysterium.
Vi var som sagt i Lunds domkyrka vilket han inte tänkt sig själv, men folkets röst avgjorde. Vi hade inte fått plats i systrarnas kapell i Glumslöv. Men här i domkyrkan kom också broder Wilfrids ekumeniska storhet fram, när vi samlades från olika kyrkor och traditioner.
Med biskop Anders ord så var broder Wilfrid katolsk ut i fingerspetsarna och just därför var han så ekumenisk. Han lyckades bryta ned många förutfattade meningar i våra nordiska länder om katolska kyrkan.

Det var gripande att se bröderna bära ut honom vid slutet av begravningsmässan till sången Salve Regina. Samma sång som sjungs varje kväll i den helige Andes kapell efter completoriet, den sista kvällsbönen,  i klostret. Completorium betyder fullbordan och nu är broder Wilfrids liv fullbordat.
I Norraby kommer livet att gå vidare, samma tidlösa tideböner och mässor kommer att firas varje dag. Det är glädjande att vara där och se nya yngre munkar komma och ta vid när de gamla lämnar. Det är bara tre dagar sedan som broder Emmanuel avlade sina eviga löften i Rom, också tillhörig klostret.
Och broder Wilfrid kommer fortsätta att finnas kvar genom sina böcker. Som en församlingsbo sa till mig: han är ännu mer närvarande i sina texter nu efter hans död.
Nu väntar jag på hans Opera omnia, samlade verk. Den kommer att bli en klassiker, hans skrifter är lika tidlösa som klostret i Norraby.

Skola i fritt fall?

Enligt den senaste Pisa-undersökningen så fortsätter svenska skolelevers resultat att sjunka jämfört med omvärlden. Som förälder till en 18-åring som går sista året på gymnasiet och en 14-åring som går i åttonde klass så har jag en viss inblick i den svenska skolan. Och väl medveten om att urvalet är högst begränsat, så känner jag inte riktigt igen mig.
Pisa-undersökningen var gjord före den senaste läroplanen (2012) och frågan är om inte botten är nådd och att vägen tillbaka till en förstklassig skola är påbörjad, även om det kan ta tid. Av förklariga skäl är ledtiderna långa: i praktiken går nästan alla 13 år i skolan. Men vad jag kan se så är vi på rätt väg.

När det till exempel gäller uppsatsskrivning i gymnasiet så ställs eleverna inför formaliakrav som jag inte mötte förrän på universitetet med abstract, syfte/frågeställning, metod, analys och slutsatser. Dessutom med opponering vid redovisningen där även elevens förmåga att opponera bedöms.
Det ställs högre krav på självständigt tänkande idag, det räcker inte bara med kunskap, man måste även kunna reflektera kring denna.

Även inom andra ämnen som matte, fysik och kemi så får dagens NT-elever en högre nivå än vad jag pluggade till för 24 år sedan. Samma sak ser jag i högstadiet, kraven och nivån har helt klart höjts överlag, och, gissar jag, motivationen hos eleverna. Att man i 8:e klass lägger upp en utbildningsstrategi som inkluderar vad man ska läsa på universitetet, det var mig främmande på min tid.

Jag misstänker att Pisa-undersökningen i första hand mäter "korvstoppningskunskaper" eftersom det är lättast att mäta. Särskilt när man ska jämföra mellan olika länder och utbildningstraditioner. Men förmåga att värdera kunskap, självständigt tänkande och egna slutsatser och reflektioner, hur mäts det? Jag skulle tro att den typen av färdigheter inte förekommer i lika hög utsträckning bland de länder som kommer högt upp på Pisa-rankingen. Och när det väl kommer till kritan är det det som är avgörande i framtiden; i en global värld där vi inte bara kommer att konkurrerar med grannkommunens invånare om jobben utan också med kineser och brassar.

Som sagt, det jag har är bara ett litet fragment, men jag tror helt klart på den svenska skolans framtid. Jag kan konstatera att när dagens elever och gymnasister går ur skolan så möter de en omvärld med bättre verktyg och färdigheter än vad jag gjorde.

Påven och kapitalismen.

Påven har nyligen kommit ut med ett dokument: "Evangelii Gaudium" glädjens evangelium, där han fokuserar på världens fattiga. Fattigdom och arbetslöshet måste bekämpas och konsumismen upphöra. Bland annat har kyrkans tidnings ledare tagit upp dokumentet och tar fasta på att påven vill göra upp med kapitalismen.

Men det är märkligt att ett ekonomiskt system som har lyft miljarder människor ur sin fattigdom nu ska få klä skott för den fattigdom som ännu finns kvar. I sin bok Victory of Reason, How Christianity Led to Freedom, Capitalism, and Western Success skriver Rodney Stark om kapitalismen som en i huvudsak kristen uppfinning.

Efter romarrikets fall så skedde det en fantastisk blomstring av ekonomin, med nya uppfinningar inom jordbrukssektorn som banade väg för en kraftigt ökande produktion. Romarriket stod för det gamla feodala samhället: nu växte något nytt fram: kapitalismen.
Att exakt definiera kapitalism låter sig inte göras så enkelt, särskilt inte när ordet ofta används som ett skällsord. Men privat äganderätt och fri marknader är två komponenter som hör med.

Och den privata äganderätten är viktig. Utan äganderätt så sker det ingen återinvestering av vinst. All överskott plockas ur verksamheten och konsumeras eller samlas på hög. Men i ekonomier där äganderätten är garanterad går kapitalet in i produktionen igen i form av investeringar och leder till högre produktion.

Stark tar som exempel: förklaringen till att det inte hände så mycket inom jordbrukssektorn under Rom var enkel: varför skulle bönder investera i nya metoder att bruka jorden om all produktionsökning togs ifrån dem genom skatt?

Omsatt till en nutid fråga kan det gälla vinst i välfärdsbolag. Får man inte ta ut vinst så sker heller inga investeringar. Det är under förhoppningen att en dag få ta ut vinst som kapitalister investerar. Och som sen återinvesterar vinsten, i samma bolag eller något annat. Åtminstone så länge äganderätten är tryggad.

Man hör ibland att kapitalismen skulle främja girighet. Men girighet är en mänsklig egenskap som har funnits i alla tider och i alla ekonomiska system. Rodney Stark visar att girigheten flödade mycket mer i feodala samhällen än i kapitalistiska.
Även om feodalism inte är så aktuellt idag, så innebär kapitalism att man hellre investerar sitt kapital än konsumerar den. Överkonsumtion sker när det "inte finns något bättre att göra med pengarna". Det är inte girighet att investera, det är att låta sina pengar bli användbara och komma även andra människor till godo. 

Kapitalismen är ingen modern uppfinning. Den uppstod i den norditalienska stadsstaterna med Venedig i spetsen. Och embryot fanns redan inom klosterväsendet. Vi kan tacka kristendomen för den kapitalistiska ekonomin. Och de miljarder fattiga som lyfts ur sin fattigdom det senaste seklet.

Passion för postmodernism?

Med KG Hammar som ärkebiskop så öppnades dörren för ett annorlunda förhållningssätt till bibeln och vår kristna tradition. Detta är en strömning som bitit sig fast inom Svenska kyrkan, inte minst bland biskopar, och för att förstå vad det handlar om måste man börja med att sätta sig in i vad postmodernismen går ut på.

Postmodernismen är en ideologisk strömning som startade i slutet av 1800-talet som en reaktion mot Upplysningen och empirismen. Enligt empirismen är det möjligt att få objektiv kunskap om verkligheten, det är bara att gå ut och empiriskt undersöka den.

Men inom konsten började man tänka på ett helt annat sätt. Den realistiska avbildningen hade tidigare varit idealet men från 1880-talet började man ifrågasätta att människan hade förmåga att göra en äkta avbildning av verkligheten. Vi kan bara få förnimmelser av verkligheten, menade man, vilket banade väg för impressionisterna. Konstnärer som Magritte, Pablo Picasso och Salvador Dali blev kände för denna konstart som inte gjorde anspråk på att göra exakta avbildningar av verkligheten utan konstnären kunde bara förmedla sina intryck (impressions) av densamma.

Det stannade inte inom konsten utan tänkesättet fortsatte in på andra områden som filosofi, litteratur, historia och religion under hela 1900-talet. Postmodernismen, som det kom att kallas, är naturligtvis ingen enhetligt begrepp men kärnan är en djup skepsis till möjligheten att ”komma åt” verkligheten. Den kan inte skildras av människan i vare sig tal, skrift eller på något annat sätt.

Man förnekar inte verklighetens existens men vår möjlighet att gestalta den. Våra gestaltningar är bara olika versioner av verkligheten. 

Av detta följer att det inte finns någon auktoritet; det finns ju ingen som kan uttala sig om hur saker och ting verkligen är. En auktoritet är ju någon som kan tala om vad som gäller, och detta är alltså en omöjlighet.

Vad är då skälet till denna pessimism? Ja, eftersom verkligheten är så omfattande är fullständig kunskap omöjlig. Därför måste man välja ut vad som är viktigt och vad som är värt att undersökas: processen att framställa verkligheten involverar alltså subjektiva val; neutralitet existerar inte. Och verkligheten kan inte gestaltas i sin egen form (vad det nu vara må) utan måste transformeras till mänskliga ord, ljud och bilder. Och det som kommer av detta är inte verkligheten utan text (som har en vidare definition än bokstäver och meningar).

Inom ämnet historia, där postmodernismen har fått en särskilt stort inflytande, skiljer man på händelser i historien och ”fakta” om dessa händelser. Postmodernisten säger att händelser visserligen har inträffat men ”fakta” om dessa är en mänsklig konstruktion. Händelsen är neutral men ”fakta” bygger på dokument som medför problem som felbarhet, fördomar, redigeringar m.m.

När händelsen ”förpackas” in i en historisk redogörelse så förlorar den således sin neutralitet. Någon säkerhet om vad som verkligen inträffade kan vi inte få.

Har man det postmodernistiska tänkande i bakhuvudet så blir det lättare att första vad som pågår när biskopar anser att Kristus är en tankekonstruktion eller att det är ovidkommande om Jesus föddes av en jungfru eller inte. Postmodernismen har ”befriat” bibelns berättelser från all verklighet och man kan nu helt bortse från vad som verkligen har hänt (det kan ändå ju ingen säga).

Det postmodernistiska tänkandet är ett gift som blir förödande för vår kristna tro eftersom den bygger så mycket på historien. Det finns ingen annan religion som bygger på historiska händelser som just kristendomen. Gud har hela tiden verkat i historien, när Gud blev människa så skedde det i historien, hela vår tideräkning dateras utifrån detta. När Jesus dog och uppstod så var det verkliga händelser och en ideologi som menar att vi omöjligt kan komma åt dem slår därmed undan benen för vår tro.

Vad ska man då säga om postmodernismen? Det ligger naturligtvis något i att vi inte med 100 % objektivitet kan komma åt historiska händelser. Men valet står inte mellan 100 % objektivitet och 100 % subjektivitet. Det finns många nyanser där emellan. Tyvärr så finns det allt för ofta en tendens att eftersom man inte kan uppnå absolut objektivitet så försöker man inte ens. Man hänger sig åt subjektivt tyckande med det som ursäkt att ingen ändå är objektiv.

Det man också kan undra över är när KG Hammar (och andra) med sådan säkerhet hävdar att vi inte kan nå fram till de verkliga händelserna. Allt är bara språkliga konstruktioner. Hur kan han säga det, ingen kan ju veta hur det verkligen är? Och hur meningsfullt blir det att överhuvudtaget försöka prata med varandra?

När det gäller händelser i historien är det stor skillnad på tillgång på information. Vissa områden och tider är väl dokumenterade i form av böcker, brev och andra dokument som gör att vi kan bilda oss en relativ säker uppfattning om skeendet. Vid andra tider har vi väldigt lite efterlämningar. Och det behöver inte vara så att säkerheten ökar ju närmare vår tid vi undersöker, det beror på. Vi har till exempel mycket säkrare kunskap om händelserna kring Jesus än äldre svenska historia.

De historiska händelser som vår kristna tro bygger på är väl omvittnade, en mängd ögonvittnen såg och hänfördes av Jesus och det han gjorde. Ögonvittnen som berättade det vidare för andra och sedan lät skrivit ned det för eftervärlden. Dokument som har bevarats ända till våra dagar som vi kan ta del av. Det är detta som vår kristna tro bygger på.

När bibeln är besvärlig.

I min ungdomen fanns ett uttryck som hette "att lyfta på hatten". Innebörden var att när man kom till ett besvärligt bibelställe som man inte begriper, särskilt om det var ett ställe som komprometterade Gud eller Jesus, så skulle man lyfta på hatten och gå vidare. Till exempel när Jesus uppmanar oss att hata sin far och sin mor. Obegripligt! Bäst att lyfta på hatten och gå vidare till andra ställen där Jesus säger saker som också jag skulle kunna ha sagt. Det fanns en underliggande oro över att om man grubblade för mycket på sådana ställen så skulle tilltron till bibeln få sig en törn.
Ett annat, kanske vanligare, sätt är att skicka sådana bibelställen till "historiens skräpkammare". Inte heller här grubblar man så mycket över vad som kan menas, man ser det inte ens som ett problem, det är ju bara att avfärda dem.
I bägge fallen så undviker man kampen och därmed kanske man också går miste om något. För tänk om det är så att det är just de ställen som jag finner besvärliga, det är just där som jag kan finna ett guldkorn.

Stefan Gustavsson, generalsekreterare för Svenska Evangeliska Alliansen höll ett intressant föredrag i Kyrkhult idag, där han talade om detta. Är Gud är ett moraliskt monster? Det kan ju verka så när man läser vissa partier i Gamla testamentet.
Men Stefan visar att det finns en väg framåt om man tar sig an dessa frågor. Vi behöver inte vare sig lyfta på hatten eller rensa ut dem till historiens skräpkammare. Det betyder inte alla frågetecken kan rätas ut, men om bibeln är precis som vi tycker att den borde vara, så hade den väl varit en produkt enbart av  människor. Bibeln är som Gud vill ha den inte som vi vill ha den.

Du kan lyssna på Stefans föredrag på följande Youtube-film.

Om debatten om Kristus som tankekonstruktion

Det kan inte ha undgått någon läsare av Kyrkans tidning de senaste numret den senaste Jesus-debatten.

KG Hammar har en uppfattning att verkligheten bakom evangelierna inte spelar någon roll. Om Jesus verkligen har gjort under eller inte kan vi lämna därhän. Drar man det till sin spets så kan man ju säga att det är ointressant om Jesus ens har funnits som historisk person. Om Kristus bara är en tankekonstruktion som skulle man i princip kunna ta vilken historisk gestalt som helst och bygga en Kristus-konstruktion kring honom som man sen låter sig inspireras av i sin vardag.

För de flesta är det uppenbart att väldigt mycket skulle falla i så fall. Per Åkerlund påpekar att vi inte kan skilja på den kristna läran och de historiska händelserna. Den kristna tron bygger på historiska händelser. Och Ragnar Persenius skriver att inkarnationen inte ägde rum i våra tankar utan i historien.

Det är två viktiga meningar i den pågående debatten. Och det är verkligen ingen perifer ordningsfråga som vi diskuterar utan själva trons grund. Är den kristna tron på riktigt eller inte? Delar vi alla samma kristna tro, vi som delar gemenskapen i vår svenska kyrka? Det är frågor som kommer till oss av den här debatten.