Att ta debatten

För två veckor sedan skrev Antje Jackelén en debattartikel på debatt.svt om att påskens stilla vecka behövs i informationsbruset. Det var en utmärkt artikel, mer sånt behövs. Kyrkans företrädare ska naturligtvis ta vara på möjligheten att synas i media, det har ju Antje betonat tidigare.
Dagen efter kom ett svar från Anders Hesselbom där han starkt ifrågasätter den kristna påskens budskap. I provocerande ordalag utmanade han Antje om vad Jesus kors egentligen står för, hur kan man tro på en Gud som i vrede torterar sin egen son för att förlåta våra förmenta synder?
Jag menar att Hesselboms ifrågasättande är högst relevant som vi kristna inte kan ducka för. Därför väntade jag med spänning på Antjes svar: här fanns ju ett gyllene tillfälle att offentligt diskutera det mest centrala i den kristna tron.
Ett svar kom dock inte, tyvärr. Jag undrar varför man skriver en artikel från början om man inte är beredd på reaktioner. Som det nu blir så framstår det som om vi från kyrkan inte har något svar på Hesselbom. Som om vi inte skulle ha tänkt och funderat kring de här frågorna själva. För det har vi väl?
Biskopar och andra kyrkliga företrädare ska naturligtvis engagera sig i samhällsdebatten, särskilt när det gäller saker som är direkt relaterade till den kristna tron. Men vi ska nog inte inbilla oss att vi får stå oemotsagda utan vara beredda på att få kritik och kunna svara när svar krävs.

Hur som helst: jag skickade själv in ett svar till debatt, som dock inte blev publicerad, men som följer här:
Som ateist har Anders Hesselbom bara ansvar inför de människor som han har oförättat och det är bara de som kan förlåta honom. Och visst, finns inte Gud är det naturligtvis så.
Men finns Gud är han också part i målet; kränker jag en annan människa, som är skapad och älskad av Gud kränker jag även Gud själv. Därför behöver jag be även Gud om förlåtelse.
Hesselbom tar upp flera saker i sin artikel men jag väljer att bemöta honom just när det gäller synen på Jesus död. Med hans egna ord: ”för att blidka sin ilska mot oss, dödade han (Gud) sitt barn. Jesus fick ta den tortyr som jag och mina medmänniskor samlat ihop till”. Tänker man bara så begriper jag varför man lämnar den kristna tron.
Men vad hade hänt om Gud förlåtit oss utan något offer? Då hade det inneburit att Gud sett genom fingrarna eller sopat problemen under mattan. Vi tänker ofta att kärlek och vrede är varandras motsatser, om Gud är kärlek kan han väl inte vara ”ilsken”?
Men hur skulle vi förvänta oss att Gud mötte den brutala ondskan i tillvaron? Den ondska som avslöjas i Auschwitz och Gulag, i Srebrenica och Rwanda. Och som i utspädd form finns i oss allihop. Hade vi velat att han bemötte detta med likgiltighet?
Motsatsen till kärlek är inte vrede utan likgiltighet och känner man inte vrede över det onda så är man snarare likgiltig än god. Därför är Guds vrede beviset på hans godhet och kärlek. Det är Guds vrede som är garantin för upprättelsen av alla förtryckta, garantin för att ondska och grymhet inte kommer att segra vid historiens slut.
Hade inte Gud reagerat över synden och ondskan så hade han kompromissat med denna, och i förlängningen hade själva distinktionen mellan ont och gott suddats ut. Den som tiger samtycker, heter det ju, så Gud kan inte tiga inför det onda. Då hade han inte tagit oss människor på allvar. Att överslätande se mellan fingrarna är ju att vara nedlåtande och inte betrakta den andre som riktigt tillräknelig för det som den gjort. Domen upprättar inte bara offret utan faktiskt också förövaren.

Men samtidigt hamnar Gud i ett dilemma. Å ena sidan hatar han synden, och å andra sidan älskar han syndaren. Det Gud kan, men som vi kan ha svårt med, är nämligen att skilja mellan sak och person. Han kan på en och samma gång älska människan som sitt barn, samtidigt som han avskyr mycket av det som hon gör.
På korset löste Gud den här ekvationen. Han höll inte tillbaka sin dom, han teg inte och samtyckte. Men Guds vrede över det onda drabbade hans egen Son, Jesus Kristus, i vårt ställe. Jesus dog en ställföreträdande död; han dog i vårt ställe. På korset blir konsekvenserna av vår synd och ondska uppenbarade, men utan att konsekvenserna drabbar oss. Jesus tog alltså på sig våra synder; i den betydelsen var han inte oskyldig när han hängde på korset. Han var verkligen skyldig, fast med våra brott.
Korset är alltså inte en ”dödens kultur” utan bär på livets budskap, det är det som vi kristna tänker på när vi hänger ett kors om halsen.

Sidas PMU-beslut - ett friskhetstecken.

Pingstmissionens utvecklingsarbete får sitt statsbidrag indraget vilket man är bestörta över. Det kan man ha all förståelse över men av två skäl menar jag att man borde se det som ett steg i rätt riktning.

Det första skälet är att vi medborgare själva borde få bestämma ändamålet för vårt givande. Någon kanske menar att vi bestämmer detta gemensamt genom politiska val, men biståndsfrågor blir aldrig det som avgör var man lägger sin röst och när de tas upp i debatten handlar det enbart om nivåer och inte vart de går. Genom det statliga biståndet tvingas jag vara med att stödja organisationer som vill bojkotta Israel (vilket jag kanske inte vill), och handen på hjärtat, nog kan vi tänka oss många i vårt land som inte är så förtjusta över att en del av deras skatt går till en organisation förknippad med Pingstkyrkan.

Det som sker nu kan knappast vara särskilt demokratiskt: vi betalar skatt (som inte är frivilligt) till staten som sen pytsar ut en del pengarna till diverse organisationer. Kan någon tala om för mig: vad är poängen med det? Vi låter en liten klick politiker och tjänstemän få hela makten över hur pengarna ska fördelas! Varför? Vill jag att min andel ska gå till PMU kan jag ju faktiskt betala in detta själv!

Genom gåvoavdraget har vi tagit ett viktigt steg att demokratisera vårt givande på riktigt, vi borde nu ta nästa steg och avskaffa det statliga biståndet helt och hållet. Vi är vuxna människor, vi kan själva bestämma!

Det andra skälet är att makt och inflytande går dit pengarna kommer ifrån. I kyrkans historia kan vi se vad som händer när kungar och hertigar kommer till kyrkan med frikostiga donationer vid klosterbyggen och annat. Tacksamt har man tagit emot pengarna bara för att i efterhand upptäcka hur hertigen tagit över mer och mer. Abboten har man inte fått tillsätta själv, det ska hertigens kusin vara etc.

Vi ser samma mönster idag när f.d. politiker hamnar som generalsekreterare över frivilligorganisationer med rejält tilltagna löner, där Bengt Westerberg och Röda korset är det mest frapperande exemplet.

Ur den aspekten, utan att jag känner några detaljer, så är det kanske ett friskhetstecken att PMU nu sparkas ut: uppenbarligen har man valt att inte anpassa sig efter SIDA:s krav.

Röda korset, PMU och andra av dessa organisationer brukar ju kallas ”frivilligorganisationer”, men i vilken mening är det de, när en allt högra andel av deras intäkter kommer från staten? Själva poängen med ”frivillig” är väl att de ska leva på pengar som människor frivilligt gett dem, inte tvångsfinansiering via skatten.

Frivilligorganisationer utgör en stor del av vårt civilsamhälle, de representerar engagerade människor som satsar av sin tid och sina resurser för att de vill göra skillnad i vår värld. Men se då till att inte engagemanget dör genom att sätta er statens knä!

Själva poängen med civilsamhället är att de ska stå fria och oberoende i förhållande till både staten och näringslivet. Frivilligorganisationer spelar där en alldeles för viktig roll för att de ska gå i statens ledband, därför borde PMU och andra säga nej till statliga bidrag.

Publicerad i Dagen 24 april, 2014

Odödlighetens läkemedel

Jag kom över en liten skrift av Per-Olof Sjögren: Odödlighetens läkemedel, syftande på nattvarden. Den som först kallar nattvarden detta är Ignatius av Antiokia, en av de apostoliska fäderna som skriver om det i början 100-talet på väg till sin egen avrättning.
Det finns ju gott om mediciner och läkemedel, det kommer ständigt nya. De kan lindra och bota sjukdomar, eller åtminstone ta bort symptomen. Men det som är gemensamt för alla läkemedel är att de är provisoriska. Förr eller senare blir man ju sjuk igen. Och de kan ingenting göra åt de åldersprocesser som oundvikligt driver oss närmare döden. De kan skjuta upp döden men inte bota den. Men finns det då ett odödlighetens läkemedel?
Nej, inte på apoteket i alla fall, där hittar man det inte. För att få del av det läkemedlet måste man istället gå till kyrkan och mässan.

Nu menade inte Ignatius att nattvarden på något sätt skulle konservera våra kroppar så att de blir immuna mot sjukdom och död. Han menade något mycket större: det är inte detta livet som ska tänjas ut i det oändliga utan nattvarden ger ett annat liv, "evigt liv".
Det eviga livet är förknippat med Gud själv, han som ensam är evig, utan början och utan slut. Det handlar inte om oändligt utsträckt tid utan att evigheten står utanför tiden som sådan.
Denna evighet har nu gästat jorden genom Jesus Kristus. När han säger att han är Livet så syftar han på det eviga livet som kommer från Gud. Han har fört in Gud i vår värld, fört in något av evigheten in i tiden.

Denna värld är märkt av döden, det gäller alla utan undantag. Även vi kristna dör. Ändå säger Jesus: ”Den som tror på mig skall leva om han än dör”.
Hur kan det vara möjligt undrar vi? Ja, Jesus kallar sig också Livets bröd, ”och den som äter av det brödet ska leva i evighet”. Det är här nattvarden kommer in i bilden.

Nattvarden är något mer än en högtidlig stund där vi möter Jesus. Det är visserligen inte osanning att säga så, men vi gör något mer än bara möter honom. Vi förenas med honom. Förening heter på latin communio, därför kallar vi även nattvarden för kommunion: vi förenas med Kristus.
Och eftersom Jesus är evigheten själv som kommit in i tiden, bli vi, som lever i tiden, förenade med evigheten. Att Ignatius kunde kalla nattvarden för odödlighetens läkemedel beror på att Jesus är odödlig. Den som tar emot nattvarden tar emot Jesus.

Det här läkemedlet ges fritt åt alla som vill ta emot det. Kostnaden är betald. Det betalades när Jesus dog på korset. Jesus instiftade ju nattvarden precis innan hans lidande började och det är med händelser på korset som bakgrund som vi får förstå nattvarden.
För att det eviga livet ska kunna förmedlas till oss måste Jesus dö. Läkemedlet kan inte framställas utan offer. Liv kan inte delas ut om inte liv ges. Och det läkemedel som ges oss är inte något som bara tillfälligt lindrar. Odödlighetens läkemedel botar oss från döden, en gång för alla.

Har människan en fri vilja?

Kan människan av egen förmåga göra det som är gott? Eller är allt det som vi gör färgat av synden, är även till synes goda handlingar egentligen onda? Är människan så egoistisk att hon inte ens kan vilja det goda, inte utan att Gud har ”tagit över”?

Ja, det var frågor som två av reformatorerna debatterade: Erasmus av Rotterdam och Martin Luther.

Luther och Erasmus kände inte varandra personligen men de brevväxlade med varandra. Man var i stort överens om de brister som kyrkan led av och vad som behövdes göras och såg varandra som bundsförvanter.

Samtidigt så uppstod det snart skillnader. Erasmus var mycket mer angelägen att ha en fredlig reformation, han ville inte ha splittring. I sin skrift: Avhandling om den fria viljan polemiserar han mot Luther.

Erasmus menar att människan före syndafallet hade kunnat leva ett syndfritt liv. Efter syndafallet försvagades viljan och förmågan. Men med Guds nåd har viljans frihet blivit återställd så pass att människan kan välja det goda. Guds nåd och människan frihet samverkar.

Luthers svar kom i boken Om den trälbundna viljan och han var inte imponerad av Erasmus, som ändå ansågs som en av de mest lysande begåvningarna av sin tid. Debatten mellan han och Luther kunde, med boktryckarkonstens hjälp följas av många med stort intresse.

Luther menar att Erasmus ståndpunkt rubbar vår frälsningsvisshet. Om något, om aldrig så litet, skulle bero på oss i frälsningshänseende kan vi aldrig vara helt säkra. För Luther är det positivt att vi inte har någon fri vilja: för tänk om vi då hade velat det onda!

Men även om vi inte har förmågan att göra något gott av oss själva, kan vi inte ens vilja det goda. Nej, svaras Luther. Människan kan inte av sig själv omvända sig och börja tro evangelium, allt är Guds verk.

Luthers resonemang driver honom mot den så kallade predestinationsläran: alltså att vårt öde är beseglat. För om det enbart beror på Gud om vi blir frälsta eller inte så leder ju det till att Gud har utvalt viss men inte andra.

För mig var detta en stor fråga i min ungdom. Luthers ambition var trygga vår frälsningsvisshet men han väckte bara nya frågor: är jag då utvald? Och varför utväljer inte Gud alla? (För Luther påstod ju inte detta.)

 Jag menar att vi måste skilja på vilja och förmåga. Vi kan ju i dagligt tal glida mellan de begreppen. Springer man ett lopp och efter halva sträckan är helt slut så säger vi: den sista biten gick på ren vilja. Innebörden i det blir då att bara man vill så kan man.

Så är det förstås inte: man kan ha en god vilja utan att lyckas omsätta detta i praktiken, men likväl så finns den goda viljan där!

Debatten mellan Erasmus och Luther har satte sina spår i den mer positiva människosynen inom katolska kyrkan, där man mer vågar tro människan om gott. Och en mer pessimistisk syn på människans förmåga i de lutherska kyrkorna.

Pojken i randig pyjamas

Jag såg en fantastisk film igår: Pojken i randig pyjamas från 2008 (som baseras på en bok av John Boyne) Den utgick från en 8-årings pojkes ögon som bodde i Berlin under andra världskriget. Hans far, Ralf, var soldat i Hitlers armé och en dag blev han befordrad. Det innebar att pojken hans mamma och storasyster fick lämna sin hemstad för att flytta till Polen där pappans nya jobb var. Det ingen i familjen visste var att han hade blivit utnämnd till chef för ett koncentrationsläger.
Bruno, som pojken hette, sörjde att han inte längre kunde vara med sina kompisar men han fick snart en ny vän.
Under en av sina upptäcktsfärder i skogen kommer han fram till vad han tror är en bondgård med taggtrådsstängsel. Och där på andra sidan sitter en annan 8-åring klädd i randig pyjamas med ett nummer på. Hans namn är Shmuel och en vänskap inleds mellan de två.

Bruno som inte vet mycket om världen utanför sin familj förstår inte att han är fånge. När hans lärare undervisar om den judiska rasens ondska förstår han inte heller, skulle verkligen alla judar vara onda? Han hade ju nyss blivit vän med en.

Sakta går det upp för Bruno att han och Shmuel borde vara fiender, men deras vänskap fördjupas. Han är oskyldig och naiv men modig när det verkligen gäller. Men i hans inre stormar det när han vill tro sin far om gott och försöker hålla ifrån sig vad "bondgården" egentligen är för något. Han förstår inte heller vad det är för underlig och illaluktande rök som kommer ur skorstenarna ibland...

Hans mor får en chock när det plötsligt går upp för henne vad det var för sorts läger som hennes make styrde över.Syskonen hör bråk och upprörda gräl mellan deras föräldrar om nätterna. Men varje dag springer Bruno till det där stängslet för att hälsa på sin vän.

Det är en film som inte lämnar någon oberörd, en film om vilken ondska alldeles vanliga familjefäder blir kapabla till när de låter plikten mot fosterlandet gå före allt. En film om oskyldig naivitet, om rädsla och mod.
Men framförallt om vänskap som övervinner allt och som håller genom liv och död.

Det finns många förintelsefilmer och den här är visas ur ett ovanligt perspektiv. Man får följa en vanlig tysk familj och se allt med deras ögon, från utsidan blickar man in i lägret. En film som verkligen är värd att ses.