Lyckades Luther?

Enligt wikipedia betyder ordet "reformation"(latinets reformatio) att "återge något dess ursprungliga form". Och när det gäller Luther och hans reformation av kyrkan avsåg han heller inget annat. Han ville återställa kyrkan i dess ursprungliga skick, såsom det var tänkt från början. Avsikten var inte införa något nytt, utan istället ta bort vissa missbruka som hade införts i kyrkan under medeltiden, där handeln med avlatsbrev var det mest bestickande.
Så till vida kan man fråga sig om Luther lyckades. Utifrån sina ursprungliga intentioner gjorde han det inte:

kyrkan blev inte reformerade, åtminstone inte av Luther. Det som skedde var istället en splittring av kyrkan i en protestantisk del och en katolsk del. Den katolska delen skulle förbli oreformerad fram till koncilliet i Trient.

En intressant fråga är vad det var som avgjorde att vissa områden gick över till protestantismen medan andra förblev katolska. Helt klart spelade reformatorernas teologi en stor roll: läran att vi blir frälsta av tro allena, utan att behöva använda sig av kyrka och prästerskap attraherade många. Men läran var densamma överallt så det förklarar inte variationen i den protestantiska teologins framgång.

De områden där man fick framgång var där den katolska kyrkan redan var svag eller starkt impopulär. I norra Europa var den katolska kyrkan svagare, på grund av avstånd till Rom och för att alla människor ännu inte var kristnade. I Frankrike hade blodiga uppgörelser mot katarer och waldensare skapat en stark misstro mot kyrkan.
Men en än viktigare faktor var om en reformation tjänade kungens sak eller inte. I områden där regimen hade mycket att vinna på att katolska kyrkan fick mindre makt fick protestantismen starkare genomslag. Det kunde handla om möjlighet att beskatta kyrkan eller rätt att utnämna höga kyrkliga tjänster som biskopar.
Detta gällde särskilt den magistrala reformationen, alltså den som bars fram av kungar och furstar. Den lutherska kyrkorna blev statskyrkor, det gäller ju inte minst kyrkan i Sverige som gick från att lyda under Rom till att lyda under den svenska kungen. Och fortfarande lever vi i sviterna av detta.

Detta var knappast vad Luther hade tänkt sig. Hans skrift Om kyrkans babyloniska fångenskap är en beskrivning av hur kyrkan hamnat i den världsliga maktens klor. Men den politiska fångenskap som Svenska kyrkan lever under idag är inte mycket annorlunda. Luthers reformation ledde alltså inte bara till kyrkosplittring utan också till att de reformerade delarna hamnade under starka kontroll under den världsliga makten.

Semper reformanda var ett av reformatorernas slagord: kyrkan behöver alltid reformeras. Så även Svenska kyrkan av idag. Ett problem är att vi menar så olika med reformation. För vissa handlar reformation om att förändra läran, att införa nya teologiska innovationer och "gå före" andra kyrkor. Då behöver man återgå till vad ordet reformatio betyder: nämligen att återföra kyrkan till dess ursprung, inte att tillföra nya saker utan snarare dra ifrån missbruk som smugits in.

Men en lyckad reformation av Svenska kyrkan kan inte leda till kyrkosplittring, helt enkelt eftersom kyrkan då inte skulle bli reformerad. Den skulle bara delas i två delar varav den ena skulle vara oreformerad och den andra sektliknande. Vi behöver lära oss av Luther, kanske framförallt av de punkter där han misslyckades.

The Butterfly Effect

Filmen The Butterfly Effect handlar om Evan som drabbas av minnesförluster som barn. Som vuxen upptäcker han en förmåga att kunna återvända till sin barndom vid just dessa händelser då han drabbats av minnesförluster. Han försöker ändra sitt och andras liv genom att agera annorlunda och förändra händelsekedjan. Han vill göra livet bättre för sina närmaste, sin mor och närmaste vänner.

Tyvärr ställer han till det. När han ändra på en sak till det bättre så leder det till andra saker som istället förvärras. Vid ett tillfälle när han är barn blir hans hund grymt dödad av en jämnårig och hans vän Lenny försöker förgäves rädda livet på hunden genom att få upp snöret som håller den fången. När han åker tillbaks till sig själv som barn ger han Lenny ett vasst föremål för att han ska kunna skära av snöret. Hunden klarar sig men det som händer är att Lenny hugger ihjäl hunddråparen istället och hamnar på mentalsjukhus.

Ju mer han försöker ställa saker och ting tillrätta desto mer trasslar han till det. Filmens titel, fjärilseffekten, handlar om alla de totalt oförutsägbara saker som våra handlingar kan leda till. Även om man hade kunnat leva om sitt liv, som Evan delvis kan, är det inte säkert att det hade blivit bättre. Vi hade kanske handlat annorlunda vid olika avgörande händelser men vi vet ju inte vad som hade hänt istället. Saker och ting hade kanske bara förvärrats.

Kanske är det så med Gud också. Vi ställer ju alla frågor som varför Gud inte agerar annorlunda? Varför gör han inte något åt ondskan i världen? Om han nu har all makt på jorden och historien i sin hand, varför styr han inte de historiska händelserna så att vi får en bättre värld?
Ja, ett svar kan vara att han faktiskt gör det och att vi lever i den bästa av världar som Leibniz talade om. Med hänsyn taget till den fria vilja som vi människor har blivit begåvade med har Gud styrt den historiska utvecklingen efter bästa förmåga och den värld vi lever i råkar vara den bästa av alla möjliga historier.

Evan kunde åka tillbaka till tidigare versioner av sig själv och styra sitt eget beteende men han kunde ju inte styra omgivningens respons. Han kom mot slutet fram till att det bästa var att vara elak mot en jämnårig flicka, som han annars tyckte väldigt mycket om, för att hon skulle välja att bo med sin mamma istället för sin pappa vid deras skilsmässa. Därmed räddade han hennes liv när hon fick en god uppväxt som hon inte hade fått med sin pappa. Han var tvungen av offra vänskapen med henne för att kunna rädda henne. En perfekt händelseutveckling som inte innebar något lidande överhuvudtaget fanns inte.

Debatt om biskoparnas klimatbrev

Jacob Löndahl samt Emil och Klara Molander har i SPT skrivit var sitt inlägg på min recension av biskoparnas klimatbrev och jag passar på att här kommentera dessa.

Först Löndahl som hävdar att vi kan observera temperaturhöjningar både i land och i världshaven och att det skulle vara en vanföreställning att temperaturen stagnerat de senaste 17 åren. Men det är ingen vanföreställning: genom satellitmätningar som gjorts sedan 1979 har vi det svart på vitt. (Vi har för övrigt kommit upp i 18 år utan stigande temperaturtrend). När det gäller världshaven så följer temperaturtrenden land.
Det är inte heller en vanföreställning att modellernas prognoser helt har slagit fel. Så gott som samtliga förutsåg en temperaturhöjning under 2000-talet som har uteblivit. (Kommentar till bilden: UAH och RSS är satellitsystem och står för uppmätta temperaturer, de andra linjerna är modeller).
Löndahl nämner avsmältning av glaciärer, men 90% av all is finns bundet i Antarktis och utbredningen av isen där har aldrig varit så stor sedan mätningarna började. Han talar också om att extrema väderhändelser skulle vara mer frekventa men går inte in på vad för väderhändelser det skulle vara. Är det antalet orkaner han menar så har han fel. Inte heller kan vi se någon acceleration av havsnivån. Under 1900-talet höjdes havet med modesta 3 mm per år och takten har snarare minskat under 2000-talet. Det är faktiskt ganska häpnadsväckande att se en lektor i fysik köra med sådan desinformation som dessutom är ganska lätt att vederlägga.

Löndahl anklagar mig för att tro på konspirationsteorier men verkar själv göra det när han skriver att det finns "starka ekonomiska intressen som skickligt sprider falsk information" utan att närmare syfta på vad han menar.
Jag tror inte på en samlad konspiration, det behöver jag inte göra. För trettio år sedan så sprang forskare, journalister och politiker åt samma håll när det gällde skogsdöden i nordeuropa, något som sen visades sig vara en myt och hade sitt ursprung i några tyska forskares mätfel. Det berodde inte på någon konspiration, det kan uppstå sådana fenomen ändå.
Jag tror att många forskar, journalister och politiker tänker väldigt pragmatiskt i klimatfrågan. När en sådan som Jan Björklund talar om det gör han det för att det gagnar hans intentioner i kärnkraftsfrågan. Eftersom klimathotet tjänar mångas syften så fortsätter det att rulla på trots de allt större tvivlen på sanningshalten. Löndahl verkar tro att industrin skulle ha intresse av att så tvivel kring klimatet, snarare är det tvärtom. Om klimathotet stämmer finns här mycket pengar att tjäna med ny teknik som måste fram för att ersätta olja, koldioxid ska fångas in och lagras etc. De som förlorar är snarare vanligt folk, inte industrin.
Jag menar att det är därför klimathotet, trots avsaknaden av vetenskapliga observationer som stödjer hypotesen, fortsätter att leva sitt eget liv: det är allt för många som tjänar på det.

En av de mest kunniga svenska forskarna på området är professor i meteorologi, Lennart Bengtsson. Han blev tidigare i år utnämnd till en organisation vid namn Global Warming Policy Foundation, men mobbing och rena hot fick honom att avgå strax efter. Han hade inte "rätt" syn i klimatfrågan, och sådant gör mig mörkrädd!

Molanders långa inlägg upplevde jag mer balanserat och sakligt. Men några kommentarer även till det. De vill inte agera sakkunniga i komplicerade frågor och avstår från att ta parti för eller emot. Visst, jag kan förstå det, man kan inte sätta sig in i allt!
Men jag menar nog att jag som lekman är fullt kapabel att sätta mig in i klimatfrågan om jag vill. Jag behöver inte bedriva egen forskning för att kunna göra en egen bedömning. Jag kan läsa vad andra forskare kommit fram till, ta del av båda sidornas argument och se hur de bemöter varandra i debatten för att själv komma till ett avgörande. (Exemplet Löndahl visar ju att det inte hjälper med en lektorstjänst i fysik för att komma rätt.)

Vill vi ta ställning i frågan måste vi också sätta oss in i den, och jag kan inte komma ifrån annat än att Molander faktiskt tar ställning när de hävdar försiktighetsprincipen. De menar att oavsett om forskarna har fel eller rätt ska vi agera som om de hade rätt. Med det resonemanget behöver vi ju inte bedriva någon forskning överhuvudtaget, det är bara att utgå från det värsta scenariot och handla därefter.

Problemet med försiktighetsprincipen är att försäkringspremien blir dyrare än huset. Då väljer man kanske att avstå från att försäkra och hellre ta smällen om den kommer. Dessutom kommer de åtgärder som behövs för att minska utsläpp av koldioxid drabba de fattiga. Stora delar av till exempel Afrikas befolkning saknar elektricitet och det billigaste sättet att producera el är genom kolkraft. De är därför i skriande behov av det byggs kolkraftverk på löpande band för att deras samhällen ska utvecklas.

(När det gäller min teologisk kritik av klimatbrevet så gläder det mig att vi kan vara överens om en del, som biskoparna syn på nattvarden.)

Klimatdebatten måste ses i ett större perspektiv. Efter murens fall i slutet av 80-talet kunde man inom vänstern inte längre med trovärdighet fortsätta driva idén om det socialistiska samhället. Det som då skedde var att stora delar av vänstern gick in i miljörörelsen och framför allt klimatrörelsen. För dem har klimathotet blivit ett sätt att försöka socialisera samhället bakvägen, vilket vi också ser prov på i debatten. Flera klimatdebattörer har uttryckt att vi inte har tid med demokrati, och kraven höjs för att samhället måste styras och regleras allt hårdare.
För FN är det dessutom drömmen om en världsregering som hägrar, och då måste man hitta en ny uppgift, nu när man misslyckats med att vara en fredsaktör.

Jag tror inte det i längden fungerar att undvika att ta ställning. Det är vår framtid det handlar om, vilket samhälle vi vill leva, vår frihet, och hur vi ska bygga en värld utan fattigdom. Det är mot detta som klimatalarmismen har blivit ett hot.





 

Invandrarna och jobben

Som präst är det vanligt att man får kontakt med asylsökande och det som de frågar efter mest är jobb. De hoppas att jag som präst ska kunna lägga ett gott ord för dem hos någon arbetsgivare.
Sverige har visserligen EU:s lägsta arbetslöshet, men det gäller inte för en kategori: invandrare. Här har vi istället det största sysselsättningsgapet bland OECD-länder. Av någon anledning tar det särskilt lång tid för invandrare att få jobb just hos oss: för utomeuropeiska invandrare rör det sig om 7-8 år. Det här är något som borde diskuteras mer om vi vill behålla en generös invandring.

Det står mer och mer klart att Sveriges nuvarande invandringssituationen inte kommer bli som under 90-talets Bosnienkonflikt med ett snabbt uppsving av antalet asylsökande som sen sjönk tillbaka igen.Sverige omfattande invandring kommer att bli permanent.

De flesta som kommer hit flyr dessutom inte från krig utan fattigdom. De söker helt enkelt ett bättre liv.
Fredrik Segerfeldt visar i boken Migration & Utveckling vilken stor betydelse migration har för fattigdomsbekämpning.

Kostnaden för invandringen är inte helt lätt att beräkna, olika siffror förekommer i debatten. Jan Ekberg är den som har forskat mest om invandringens ekonomi i Sverige och enligt hans beräkningar kostade invandringen 73 miljarder kronor för 2013. Och det viktigaste skälet för kostnaden är det höga sysselsättningsgapet mellan inrikes och utrikesfödda.

Men varför ska det behöva ta en sådan tid för invandrare att komma i arbete. Om detta borde vi diskutera mer eftersom det kommer vara helt avgörande om vi ska kunna behålla en generös invandringspolitik. Debatten i Sverige kan istället bli väldigt infantil när man istället för att bekräfta problemet påpekar att det ju tar 18 år för en svensk att komma i arbete, så vad är då 7-8 år? Men vi begär väl inte att barn ska försörja sig själva, av vuxna människor förväntar vi oss dock detta. Det är också min erfarenhet att det är detta invandrarna helst vill: leva på eget arbete och inte samhällets stöd. Problemet är att vi inte tillåter dem det.

Vi har under alltför lång haft en omhändertagande syn på de asylsökande som kommer, som om det inte vore självständiga människor som kan ta vara på sig själva. Ett exempel är det etableringsersättning som invandrare får när de studerar SFI eller deltar i en etableringsplan hos arbetsförmedlingen. De får ungefär lika mycket som en svensk student, men skillnaden är att för studenten är det bara en tredjedel som är bidrag, resten lån som ska betalas tillbaka. Vi borde tillämpa samma princip för SFI-studenter, genom att låta två tredjedelar av etableringsersättning och etableringstillägg vara lån med möjlighet att enbart nöja sig med bidraget eller med ett lägre lån.

Men det största problemet är de hinder vi sätter upp på arbetsmarknaden. Facken har sett till att Sverige har EU:s högsta lägstalöner vilket är ett effektivt hinder för nyanlända att få in en fot på arbetsmarknaden. Med nytt språk, ny kultur och andra krav på yrkeskunskaper än hemlandet är invandraren automatiskt i underläge som arbetssökande. Och deras enda möjlighet att konkurrera: genom lägre lön, den har vi tagit ifrån dem. Om det vore möjligt att ta enkla jobb för ca 10 000 kronor i månaden skulle stora delar av det här problemet vara löst. Det första jobbet är det bästa sättet att komma in i det svenska samhället, få motivation att lära sig språket och ta sig vidare. Det handlar ju inte om att de skulle bli kvar i den lönekategorin resten av sin tid i Sverige.

Jag förstår ju att facken är rädda för att detta skulle skapa ett nedåttryck för lönerna även för svenska medborgare. Men erfarenheter från andra länder är att den är liten, istället kommer det skapas en mängd nya jobb inom till exempel servicebranschen. Ett stort problem är ju att andelen enkla låglönejobb är extremt liten i just Sverige. Och det är den typen av jobb som skulle kunna ge många en chans, särskilt som andelen invandrare med låg eller ingen utbildning har ökat.

Aldrig har så många människor tidigare varit på flykt i världen, från krig eller fattigdom. Sverige kan inte härbärgera alla, men vi kan ta emot en hel del med vår stora yta. Men då får vi sluta låtsas att vi kan vara världens socialkontor; man kan ifrågasätta rimligheten i att nyanlända får kliva rakt in i det svenska välfärdssamhället, med till exempel full föräldraförsäkring på samma villkor som svenska medborgare.
Sådana här förändringar med lägre ersättningar och möjlighet till enkla jobb med låg lön handlar inte om att vara ogin mot människor som kommer hit utan tvärtom, att se till att vi får en ekonomisk hållbar invandringspolitik som garanterar Sverige kan bli en tillflyktsort för människor även i framtiden.

Om att tiga ihjäl kritiker

Svenska Kyrkan tappar mark på alla områden. Dop- och konfirmationsminskningen talas det mest om, men viktigare är minskningen i antalet gudstjänstfirare. Idag är det färre än 20 % av församlingarna som har mer än 20 personer som firar gudstjänst om söndagarna.

Hade det kunnat vara annorlunda? Min spontana tanke har tidigare varit att detta beror ju på en allmän sekularisering av vårt samhälle (ej att förväxla med sekularisering av staten som är något positivt) och som har pågått ända sedan den franska revolutionen. Inget som vi kan göra så mycket åt alltså.
Men efter att ha läst Dag Sandahls bok Inget för någon, utgiven på GAudetes förlag, börjar jag undra. Han beskriver en kyrka som under decennier varit helt döv för kritiker och opposition, där ledningen inte lyssnat utan besvärliga typer tystats ner. Varningar om att allt färre går i kyrkan har ignorerats. Följden har blivit att dagens Svenska kyrka helt enkelt inte betyder särskilt mycket för den vanliga svensken.

Tyvärr är det något jag känner igen även i dagens debatt. Så fort gudstjänstfirandet kommer i fokus poängteras det att "vi samlar fler varje söndag än biograferna". Och att utträdena ökar kommenteras med att, "det gör inträdena också". Men att antalet som går med i kyrkan är en bråkdel av de som går ut glömmer man att säga.

Istället flyr biskopar och ledning till deltagande i manifestationer som Pridefestivalen och politiska ställningstagande i klimatfrågan för att ta ett par exempel. Allt i en desperat önskan att skapa relevans och betyda något. Men som bokens titel antyder: en kyrkan som vill vara allt för alla blir till slut intet för någon.
Och vad händer när kyrkan inte tar sin egna interna kritiker på allvar och öppna upp för diskussion? Ja, risken är att debatten poppar upp på andra ställen. Som till exempel i Göran Häggs bok Gud i Sverige, där han väntar på att katolska kyrkan ska "sopa upp resterna av Svenska kyrkan". Eller hos författaren Lena Anderssons kolumner . Eller som nu senast på Svenska Dagbladets ledarsida.

Jag skrev en recension över klimatbrevet och har för övrigt vid andra tillfällen skrivit insändare med kritisk udd mot Svenska kyrkans klimatpolitik. Men något seriöst bemötande har jag aldrig fått, istället har strategin varit att tiga ihjäl kritiken.
Det fungerar en tid, men som sagt, risken är att den istället kommer från annat, mer oväntat, håll när till och med ateister tycker att kyrkan sysslar för lite med Gud. Och nu läser jag på Klimatupplysningens hemsida hur diskussionerna går höga för att man ska gå ur Svenska kyrkan på grund av biskopsbrevet.

Tyvärr kommer av allt att döma även Dag Sandahls bok att tigas ihjäl. Svenska kyrkan hade vunnit på att ta sina kritiker på allvar och öppna upp för samtal. Hade man vågat göra detta hade mycket kunnat vara annorlunda.