Marta och Maria

Debatten i Kyrkans tidning om musiken i kyrkohandboken får mig att undra om vi inte missar målet. Det diskuteras om melodier och tonsättningar och när det gäller texterna kan vi vända och vrida på olika formuleringar. Men vad tjänar allt detta till om det i framtiden inte finns några människor i kyrkan som sjunger med i mässmusiken? Som kan liturgin och glatt deltar i den?
Ett väsentligare samtalsämne borde vara hur vi får nya människor till kyrkans gudstjänster, annars blir den nya handboken något som vi anställda och kanske en del förtroendevalda tar del av vid några enstaka tillfällen men något större avtryck kommer den knappast sätta i folkdjupet.

Kan det vara så att det ivriga diskuterandet av handboken tjänar som kuliss för att vi ska slippa prata om de allt färre gudstjänstdeltagare som är med och sjunga den nya musiken? Det är svårt att diskutera sådant där vi inte har några självklara svar eller lösningar.

I söndags fick vi ta del av evangeliet om Marta och Maria. I kyrkan har man alltid betraktat Marta och Maria som två olika kallelser, två olika vägar. När det gäller kloster så finns det kontemplativa kloster, där man ägnar all tid till bön och gudstjänst. Och det finns kloster där man helt ägnar sig åt diakonal och karitativ verksamhet: man driver ett sjukhus till exempel. I det senare fallet är det många som hyllar deras verksamhet, även från människor utanför kyrkan. Men de kontemplativa, vad gör de för nytta? De blir oftare ifrågasatta.

I vår svenskkyrkliga tradition har Maria fått stryka på foten, utsparkad av Gustav Vasa. Istället var det den nyttomaximerande Marta som höjdes till skyarna. Något har det väl förändras men inte mycket. Gudstjänstens kris möter man med en ny kyrkohandbok och ändlösa diskussioner om musik och melodier. Kyrkans verksamhetskris möter man med ännu mer verksamhet.

Jag är övertygad om att en sann förnyelse av kyrkan alltid börjar där Maria befinner sig: vid Jesus fötter och lyssnande till honom.

Sverigedemokraten som vår tids tullindrivare

Det finns en tragisk ironi i att kampen för att ingen ska utdefinieras från vårt samhälle bara leder till att andra grupper definieras som icke-önskvärda. I olika tider har det handlat om olika grupper som blivit utstämplade som paria, grupper som man inte vill "ta i med tång".
På Jesus tid var det tullindrivaren som var den avskyvärde, och man tyckte säkert att man hade goda skäl till att förakta dem. Gick han inte ockupationsmaktens ärenden? Skinnande han inte vanligt hederligt folk?

I Sverige har vi utsett sverigedemokraten till motsvarande roll, och vi tycker säkert också att det finns goda skäl att avsky och förakta honom. Härstammar han inte från vit-makt rörelsen? Vill han inte stänga landets gränser för flyktingar?

När vi läser om hur Jesus umgicks med "tullindrivare och syndare" blir det lätt att vi tänker att det var synd om tullindrivarna, att de var svaga människor som befann sig i utanförskap och som Jesus tog sig an. Men så var det ju inte, de var en del av en förtryckande myndighetsapparat, och det kanske fanns större skäl att avsky dem än dagens sverigedemokrater. Ändå vände sig Jesus även till dem. Frågan är hur vi ska förhålla oss till sverigedemokraterna? Ska vi i fariséistisk nit fortsätta att stämpla ut dem och riskera att vi alla står på åskådarplats när de passerar 20-procentspärren om fyra år?

Vi har låtit Sverigedemokraterna bli ett hinder för en vanlig och sansad debatt om migration och integration. Ett av problemen med debatten är att man blandar ihop begreppen. Migration är när flyktingar och invandrare kommer hit. Integration är vad som händer sen. Man kan vara för en generös migrationspolitik samtidigt som man är kritisk till hur integrationspolitiken förs. Att kritisera ett visst område innebär inte att man vill avskaffa området som sådant. Enda sättet att lösa problem är att först lyfta dem och börja tala om dem.

Vi har idag Europas högsta sysselsättningsgap mellan utrikesfödda och inrikesfödda. Hur löser vi det? De flesta som kommer hit saknar id-handlingar, hur hanterar vi det? Hur gör vi när vissa av de som kommit visar sig vara anhängare till islamistiska rörelser och ställer sig till förfogande för krigföring utomlands? Vilka befogenheter ger vi polisen för att hantera hedersproblematiken? Det är några frågor som vi har försummat att tala om i ungefär ett decennium nu.

Elefanten i vardagsrummet är välfärden. Vår välfärdsstat är inte designad för att Sverige ska kunna ta emot en miljon nya invånare per decennium. Den bygger på ett homogent samhälle där de flesta lägger upp sina liv på ungefär samma sätt och förutsätter en hög tillit till stat och myndigheter.
Ska vi fortsätta med den höga invandringen, och det verkar ju de flesta vara överens om att vi ska, måste vi tänka om. Arbetsmarknadslagstiftning måste anpassas, bidragsnivåer sänkas, det måste ställas högre krav på egenförsörjning et cetera. Vi måste gå från den generella välfärdsstat som vi har idag till en behovsprövad variant. Om detta skulle vi behöva tala, utan att ängsligt fundera över vad som är ett "SD-förslag" eller inte.

En väg framåt är att utforma sin politik utifrån vad man tror är rätt lösningar på verkliga samhällsproblem. Inte att utforma den efter vad man tror skulle gynna eller missgynna SD.

Gör vi inte det, utan sticker huvudet i sanden och kör på som vanligt, kommer vi fortsätta att se en ökad segregation och utanförskap för våra invandrare. Arbetslösheten kommer att permanentas för stora grupper som inte kommer känna någon samhörighet med samhället i övrigt. Och då kommer "något gå sönder" i Sverige på riktigt.

Den gåtfulla svepeduken

2010 såg jag svepeduken i Turin vid en av dess sällsynta visningar. Svepeduken, ett tygstycke som är drygt 4 meter lång och och 1 meter bred med ett avtryck från en vuxen man, påstås vara den svepning som Jesus lades i vid sin död. Det är utan tvivel världens mest undersökta historiska artefakt, det finns en hel vetenskap kring den.

Historiskt kan vi följa den tillbaka till 1390-talet då den dyker upp i norra Frankrike. Det finns de som menar att det är en medeltida förfalskning från den tiden, men om det är en förfalskning; hur gjordes den? SVT har i sin programserie Historiska hemligheter börjat med ett program om svepeduken där man fokuserar på just detta: hur en förfalskare skulle kunnat gå tillväga. Att bilden inte är målad stod klart ganska tidigt: det finns ingen färg eller pigment på duken. Ett tag var en teori att man pressat duken över en upphettad staty, men det finns inget tecken på att bilden skulle vara brännt dit.

I programmet föreslås att duken pressats mot en basrelief med pigment. Efter att duken "bakats" i en ugn har pigmentet tvättats bort och lämnat kvar en spöklik bild som liknar den på svepeduken. Men den är inte i närheten vad gäller detaljer och skärpa. Dessutom finns inte den gradvisa övergång från mörka och ljusa partier som svepeduken visar upp.

Ett mer fantasirikt förslag är att bilden på svepeduken är världens första fotografi, 500 år före den tid då fotokonsten var känd! Ett tredje förslag är att bilden har uppkommit efter en naturlig förruttnelseprocess, men det försöket gav ingen bild, även om själva avtrycket liknade den på svepeduken.

Om det fanns en teknik på medeltiden som var möjlig att framställa bilder på det här sättet är det väldigt märkligt att inga andra bilder har gjorts. Vi känner ju inte till något annat konstverk liknande svepeduken från medeltiden. Skulle den här tekniken ha använts en gång och sen glömts bort? Hade det verkligen varit en förfalskning borde vi känt till sedan århundrade tillbaka hur den tillverkats och vi skulle idag inte diskuterat saken.

Vad det är för en process som har etsat fast bilden förblir en gåta, men själva svepedukens existens utmanar tvivlet på att Jesus inte uppstod. Är den äkta är den ett starkt bevis på att Jesus verkligen uppstod från det död.

För den intresserade har jag författat en skrift, Svepeduken i Turin. Och för den som vill fördjupa sig i ämnet rekommenderar jag Ian Wilsons senaste bok i ämnet: The Shroud.

Sossarnas historiska bagage

Sossesverige - en återblick, är en historisk redogörelse över Socialdemokraternas historia. Men den kommer inte inifrån, från rörelsen själv, utan är skriven av Fredrik Segerfeldt, liberal samhällsdebattör. Fram träder en bild över maktfullkomligt och korrumperat parti, som ljuger för
svenska folket om neutraliteten och som saknar tillräcklig moralisk kompass för att kunna skilja mellan diktaturer och demokratier ute i världen.
Särskilt Olof Palmes och Pierre Schoris hyllande av Fidel Castro när de var på Kuba är så magstarkt att man knappt kan fatta att det är sant.

Ett intressant kapitel gäller socialdemokraternas syn på invandring. För det är ju märkligt att det är nu som Sverigedemokraterna får stöd i opinionen, eftersom främlingsfientlighet och rasismen är betydligt mindre nu än förr. Svenskarna har ju aldrig varit så öppna och toleranta mot flyktingar och invandrare. Så varför fanns det inte ett liknande parti förr, när misstänksamheten mot andra folkslag var betydligt större.

Ja, svaret är kanske att det faktiskt fanns ett sådant parti och att det hette Sveriges socialdemokratiska arbetareparti.
Den som var först med med meningen "Sverige åt svenskarna" var Per-Albin Hansson. Rörelsen, särskilt LO, har alltid på olika sätt motarbetat en invandring. Fram till sextiotalet hade Sverige en öppen arbetskraftsinvandring vilket har gynnat Sverige väl, men i början av 70-talet fick fackförbunden vetorätt om en arbetsgivare ville anställa någon icke-nordbo. Det var något man utnyttjade väl och i praktiken stängdes Sverige för arbetskraftsinvandring.

Men fortfarande kunde människor fly hit och söka asyl, åtminstone ett tag. 1989 tog Ingvar Carlsson det så kallade Lucia-beslutet där man stängde dörren för alla asylsökande utom FN:s kvotflyktingar. Lägg märke till att Socialdemokraterna införde exakt den migrationspolitik som Sverigedemokraterna vill införa idag.

Från 90-talet och framåt svängde Sveriges politik med de borgerliga regeringarna. Carl Bildt tog bort Lucia-beslutet och med Reinfeldt öppnades Sverige åter för arbetskraftsinvandring.
Motvilligt har rörelsen i efterhand accepterat den nuvarande policyn, men det har skett på ett villkor: att flyktingarna får leva på bidrag. Det är ju ungefär så vi för vår migrationspolitik: människor får gärna komma hit, bara de inte konkurrerar med svenskar om jobben. Genom högt uppdrivna ingångslöner och avsaknad av enkla jobb, blir det nästan omöjligt för dem att komma in på arbetsmarknaden. Fortfarande tycks det gälla: Sverige åt svenskarna, eller åtminstone: svenska jobb åt svenskar.

Vetenskap och kristen tro

När man ser tillbaka på historien kan man konstatera att sann vetenskap, alltså där man på ett systematiskt sätt ställer upp hypoteser och teorier för att sen testa och undersöka hållbarheten för dessa teorier, växte fram på en plats och vid ett tillfälle; nämligen i Europa på 12-1300- talet.

Redan på 1400-talet hade Europa dragit ifrån resten av världen, det var bara här som alkemi gick över till kemi och astrologi gick över till astronomi. Och det var som bekant européer som upptäckte Kina, Afrika och Amerika, inte tvärtom. När upptäcktsresorna gjordes såg man att den övriga världen befann sig hundratals år efter Europa när det gäller tekniska och vetenskapliga framsteg.

Efter upplysningen försökte personer som Voltaire (1694-1778) och Edward Gibbon (1737-1794) göra gällande att den vetenskapliga "revolutionen" blev möjlig först efter att kyrkan förlorade sitt grepp om människors sinnen. Kristendomen och kyrkan skulle haft en hämmande effekt på den vetenskapliga utvecklingen. Man lyckades också till stor del med denna desinformation: det var till exempel Gibbon som effektivt befästa myten att man på medeltiden trodde att jorden var platt.

Det här är en historieskrivning som nu håller på att göras om. För det första skedde det inte en vetenskaplig "revolution" i samband med upplysningen utan redan under tidig medeltiden påbörjades utvecklingen som skulle leda till den fantastiska värld som vi ser idag.


Copernicus fick inte sin idé om att solen är i centrum från ingenstans. Han hade blivit undervisad om den heliocentriska världsbilden som student! Att det kunde vara på det viset hade man diskuterat i lärda kretsar i hundratals år, Copernicus bidrog bara med ytterligare en pusselbit som stöd för den heliocentriska världsbilden.

Och det var ingen slump att det skedde just i den delen av världen där kristendomen var som starkast. Universiteten hade en nyckelroll, de uppstod på 1200-talet som en utveckling ur kyrkans katedralskolor och var en kristen uppfinning. Universiteten var oberoende läroinstitut som drog till sig mängder med intellektuella, universitetet i Paris hade tusentals studenter.

Rodney Stark, författare till boken For the Glory of God, visar att orsaken till den här utvecklingen är tron på en personlig, intelligent skapargud som har skapat en förutsägbar värld som styrs av naturlagar och som vi människor kan och bör undersöka. Tron på Gud är inget hinder för vetenskap utan en förutsättning!

Han jämför med tre andra kulturer som hade förutsättningar att själva skapa en vetenskaplig utveckling men där det likväl inte skedde: Kina, Antiken och Islam.
Man kan tycka att Kina hade kommit lång, blev inte Marco Polo mäkta imponerad av det kinesiska riket. Men någon sann vetenskap åstadkom de aldrig: deras religion inkluderade ingen tro på en Gud och de trodde inte heller på några naturlagar. Kinesiska intellektuella sökte upplysning, inte förklaringar.

Likadant med antikens filosofer. Sokrates och Platon ansåg att astronomiska observationer var slöseri med tid. Hur världen var beskaffad kunde man tänka fram. Hos Aristoteles fanns visserligen en ansats till att empiriskt vilja undersöka världen, framförallt inom botaniken. Men när de kristna skolastikerna började läsa Aristoteles upptäckte de snart att han ju tog miste på punkt efter punkt. Till exempel trodde Aristoteles att en vikt faller fortare mot jorden ju tyngre den var, och man kan ju tycka att det borde varit ganska enkelt för honom att kontrollera den saken.

Likadant inom den muslimska världen. Deras lärde tog över och förvaltade antikens filosofer och de gjorde här en stor insats. Men de kom aldrig längre än antiken, de lyckades aldrig utveckla deras filosofi vidare till vetenskap. Det kan man tycka är lite märkligt eftersom de ju faktiskt tror på en skapargud. Men tanken på naturlagar fördömdes inom Islam eftersom det skulle förminska Allahs allmakt. Deras tro på en Gud som handlar efter eget godtycke istället för genom nedlagda lagar och ordningar i naturen blev ett hinder för vetenskap.

Jag säger inte att enskilda vetenskapsmän måste vara kristna för att kunna bedriva vetenskap, men utan kristen tro hade världen fortfarande befunnit sig på medeltiden.

Tro - en politisk kraft

Recensionen är publicerad i SPT, nr 18.
Andreas Linderyd & Carl Henric Svanell (red.) Tro – en politisk kraft. Verbum, tryckt i Litauen 2014, 140 s

I en tid när religionen gör sig allt mer påmind i politiska sammanhang tar den här boken upp ett angeläget ämne. Redaktörerna tar sin avstamp i debatten om den smala svenska åsiktskorridoren och det faktum att kända krönikörer inte gärna talar om sin kristna tro. Genom att samla en skara skribenter, med olika erfarenheter och ideologiska riktningar, be dem skriva om gränsområdet mellan tro och politik hoppas de bidra till ett mer avspänt samtal.

Två av skribenterna (Peter Weiderud och Erik Helmerson) tar upp uppståndelsen i media när Omar Mustafa och Elisabeth Svantesson kom i rampljuset. I bägge fallen fanns det en misstanke om att deras respektive samfundstillhörighet gjord dem illojala mot det politiska uppdraget. Weiderud beskriver hur religionsfrihetens betydelse ändrat karaktär i Sverige från väckelserörelsernas tid fram till idag. Först handlade om frihet att byta religion, därefter frihet från religion men nu svänger det över till frihet till religion.

Antje Jackelén skriver om statens och samhällets sekularisering. Även om staten är sekulär kan ett samhälle inte vara det så länge det finns religiösa människor, något som skolverket har svårt att hantera i frågan om skolavslutningar. Hon är kluven till skolans konfessionslöshet och vill omförhandla den: konfessionsfriheten får inte innebära konfessionsavvisande. Jackelén lyfter upp sina erfarenheter från USA där religionsfrihet av tradition handlat om frihet till religion. Ändå hade jag önskat att hon mer utvecklat sina insikter i USA:s politiska och religiösa värld, där har man ju lyckats förena en sekulär stat med ett samhälle som genomsyras av religion på olika plan.

Även Marie Demker kommer in på liknande tankegångar; det vi ska eftersträva är tolerans mot närvarande religiösa föreställningar, inte någon slags religionsfri zon. Religionsfriheten som den tolkas av Europakonventionen handlar om rätten att utöva religion, inte slippa religion.

Stina Oscarsson berättar om sin resa där hon har backat från beteckningar som kristen, socialdemokrat och feminist eftersom dessa rörelser kidnappats och blivit en del av den gängse ordningen. Men hon är positiv till religionen (och konsten) som mer än någonsin behövs i dagens demokrati.

Sofia Camnerin talar om att kyrkan måste finnas i mellanrummen mellan vi och dom, för och emot. Debatter om kristna trosläror riskerar att krympa detta mellanrum, men kristen tro är inte primärt en intellektuell fråga.

Ovan nämnda bidrag uppfattar jag i första hand riktade mot grupper som humanisterna och avviker väl annars inte särskilt mycket från den gängse synen på religionens roll i politiken. Det jag saknar är en genomgripande filosofisk diskussion över vad olika livsåskådningar kan ge för olika politiska uttryck. Om man jämför en kristen livsåskådning med en ateistisk; vad innebär det i människosyn, syn på omvärlden, vilket ansvar vi har som individer eller kollektiv och vilka politiska konsekvenser skulle detta kunna få? De hade i sammanhanget inte heller varit fel med en islamsk skribent som skrivit utifrån vad en islamsk åskådning hade kan ge för möjliga politiska uttryck.

Men det finns två skribenter till: Anders Mellbourn och Katrine Kielos. Jag har sparat dem till sist, de tar ut svängarna och avviker från de förutsägbara.
Kielos överraskar mest med sitt bidrag; Prata om Satan. Det onda i tillvaron går helt enkelt inte att förklara bara med omständigheter, om man inte räknar med existensen av djävulen. CS Lewis har i sin klassiska bok Från Helvetets brevskola beskrivit hur djävulen även angriper oss med vardagliga metoder.
Själv kände jag inte ens till att Kielos var kristen, än mindre att hon ansluter sig till en klassisk förståelse av djävulen som en ond makt, fiende till Gud.

Även Mellbourn har en klassisk förståelse av Jesus som den ende vägen till Gud. Men, som han påpekar, det är ju inget krav utan en befrielse: det räcker med Jesus!
Väckelserörelsernas krav på att själva formulera sin tro och ta ställning i avgörande frågor ledde till att de bidrog till demokrati och tankefrihet i allmänhet. Men från 1970-talet och framåt har den ekumeniska rörelsen mest blivit en politisk och social rörelse i största allmänhet, och den personligt religiösa relationen har försummats. Men det är när efterföljelsen och gemenskapen hålls samman med mystiken och riten som kyrkan har något att erbjuda.

Som jag påpekade i början, bokens ambition är angelägen, den smala svenska åsiktskorridoren skapar rädsla och ängslighet. Men för att vara en bok med målet att bidra till en vidare korridor är den förvånansvärt harmlös och slätstruken, möjligen kan Christer Sturmark tänkas bli upprörd. Det är de två sista bidragen som är de mest intressanta och ”räddar” boken. Framförallt får väl Kielos efterlysning av en debatt om vad ondska och djävul är, ses som ett rejält kliv över åsiktskorridoren. Och hur ska man annars kunna göra den större och djupare?