Stat och religion

Att kyrka och stat ska vara åtskilda är en viktig princip som har gått som en röd tråd genom kristendomens historia. Jesus ord om att ge kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud har varit vägledande. Detta är något unikt, att vi i den kristna världen haft två högsta ledare: påven och kejsaren, en kyrklig ledare och en världslig. En sådan uppdelning har varit sällsynt i historien. Det vanligaste har varit att både den religiösa och politiska makten har koncentrerats till en person.

Visserligen har det många gånger skett övertramp där den ena parten har inkräktat på den andres domän. Främst har det då handlat om att den världsliga makten har försökt ta kontrollen över kyrkan, något som man också lyckats med under vissa tider. Den så kallade investiturstriden under medeltiden handlade om kyrkans kamp att själv tillsätta sina biskopar. Tider av kyrkligt förfall har sammanfallit med att det varit kungar och världsliga härskare som haft makt över kyrkan.

Leo III kröner Karl den store i Peterskyrkan

Det har naturligtvis också förekommit det motsatta förhållandet, att kyrkan har velat kontrollera den världsliga makten, men det var inte lika vanligt. Under medeltiden var det visserligen påvar som krönte kejsare. År 800 blev till exempel Karl den store krönt till den kejsaren av Leo III, med det betydde inte att påven valde honom. Han var redan kung, kejsartiteln var mest en bonus.

Överlag har denna maktdelning tjänat både kyrka och samhälle väl, när bägge parter respekterat varandra och varandras befogenheter.

Att man skiljt på det världsliga styret och det religiösa är alltså något unikt. Inom Islam har denna uppdelning varit något främmande. Muhammed var inte bara profet utan även politiker som ville omdana samhället. Han var lika mycket en grundare av den islamska staten som den islamska religionen och som i all politik på den tiden ingick det att man förde krig.
Senare skulle det muslimska riket kallas kalifatet, som styrdes av Muhammeds efterträdare: kalifen, och som gjorde anspråk på både världslig och religiös överhöghet.

När vi kommer in på IS är det många som skyndar sig att säga att de inte står för Islams sanna natur. Men när de gör anspråk på att ha upprättat kalifatet fullföljer de snarare den tradition som historiskt alltid har funnits inom Islam. Det är ju snarare tvärtom, när man förespråkar ett sekulärt styre i muslimska länder som man avviker från Islams natur ända från Muhammeds tid. Även om de flesta muslimer tar avstånd ifrån våldet och barbariet är man inte emot principen om teokratiskt styrd stat. Skillnaden mot kristendomen finner man i grundaren: Muhammed var ingen Jesus som tog avstånd från tanken på att etablera en politisk Gudsstat på jorden.

Charlie Hebdo på 1500-talet

Det unika med Martin Luthers reformation var inte hans budskap i sig utan att den fick en sådan snabb spridning och fäste bland vanligt folk. En förutsättning för detta var boktryckarkonsten som möjliggjorde massmediet för första gången: traktater och pamfletter som trycktes i stora upplagor och spreds.

En tidig och viktig genre för reformatorerna var satiren, särskilt bildmässig satir. En motsvarighet till Charlie Hebdo var Lucas Cranach den äldre. Han var nära vän till Luther och en stor del av hans målningar tjänade protestantismens sak.

Han gav ut en rad bilder där bland annat påven framställdes som antikrist. En av de mest kända är där påven tecknas med en lång feminin kropp med ett åsnehuvud. Monstrets högra ben och arm var en kalvs och den vänstra en grips och skinnet bestod av fiskfjäll. I bakgrunden syns ett slott med påvens vapen, Petri nycklar, på en flagga. Luther kommentar till bilden var: "Denna förskräckliga bild visar vad Gud tänker om påvedömet."

Genom denna typ av drastiska bilder och budskap banade man väg för reformationen. Med satiren som vapen angrep man hyckleri och maktmissbruk inom kyrkan och man satte inga gränser för vad som var tillåtet.

Bilden nedan heter Munkarnas ursprung som konstnären uppenbarligen tänker sig är djävulens avträde. Kommentarer är överflödiga.






Satiren är inget modernt påfund, det har alltid varit ett sätt att punktera pompösa maktmänniskor.
Själv håller jag påven högt och anser det osmakligt att avbilda honom som ett monster med åsnehuvud. Å andra sidan, hade jag levt på 1500-talet hade jag kanske skrattat; Leo X var inte direkt någon Franciskus.

Man kan fråga sig vad som är poängen med satir. Ja, en viktig poäng visar sig när någon inte tål satiren, just då behövs den! Då avslöjar den bristen på självdistans och att man kanske tar sig själv på för stort allvar.
Men ska man inte respektera andra religioner och kulturer? Att ägna sig åt saklig kritik, visst, men att häckla och håna? Man kan invända mot det, och jag kan hålla med om att man ska vissa respekt.
Man ska inte håna det som andra håller för heligt, men man ska kunna göra det, och det är en oerhört viktig distinktion.

Om det då finns en religion eller ideologi som man pekar ut och säger, att du får häckla och håna alla andra, utom just den.  Då kommer saken i ett helt annat läge, då är det satirikernas skyldighet att ge sig på just den. Satirens uppgift blir då att jaga ut trollet i ljuset så det spricker.

Jag behöver inte uppskatta satir, det förekommer mycket osmaklig karikatyr av kyrka och kristendom som jag helst inte vill känna till. Och jag behöver faktiskt inte känna till den heller. Så länge det inte sätts upp planscher framför min näsa ute på stan eller när jag går in i en kyrka behöver jag inte söka upp dessa bilder bara för att bli förargad.

Hur mår vår demokrati?

Demokratin är ett nytt fenomen. Den har ännu inte varat i ens hundra år. Vi kan inte ta för givet att den kommer pågå hur länge som helst. Nu tror jag inte att demokratin kommer att avskaffas medelst en statskupp eller liknande. Istället är risken att den långsamt kommer att urholkas genom att begreppet omdefinieras. Marika Formgren har i en läsvärd artikel beskrivit hur yttrandefriheten villkoras i den nya typen av demokrati, som hon kallar värdegrundsdemokrati.

De senaste månaderna har vi sett åtminstone två tecken på att vår demokrati inte mår så bra. Först utlystes det ett extraval. Eller statsministern sa att man skulle lysa ut ett extraval så fort man hade möjlighet att göra det. Sen ställdes valet in. I Sverige år 2015 har alltså ett val blivit inställt. 

Visserligen inte i formell mening, eftersom det aldrig hann bli utlyst, men inställda val är något som jag förknippar med helt andra typer av länder. Vi vet ju också att berodde på att opinionssiffrorna steg oroväckande för SD. Vad händer om de fortsätter att stiga inför det ordinarie valet 2018?

Det andra tecknet är decemberöverenskommelsen. Hela syftet med den är att garantera att en minoritet ska kunna styra landet. Man hänvisar till att Sverige har en lång tradition av minoritetsregeringar men glömmer bort att dessa regeringar hittills alltid varit beroende av en riksdagsmajoritet. Nu har det unika inträffat att ingen majoritet behövs riksdagen. Men om en minoritet styr talar vi väl oligarki och inte demokrati?

Vår främsta folkvalda församling är idag i princip onödig. Man skulle kunna lägga ner riksdagen och istället samla en företrädare för varje parti med, låt oss säga en spelkula för varje röst de har. När de sen ska beslutas är det bara att lägga kulorna i en vågskålen för ja eller nej och så ser man vilket förslag som väger tyngst. Eller förresten, det behöver inte ens väga tyngst, bara det inte är lättast!
Vi skulle alltså kunna lägga ner riksdagen utan att någonting väsentlig förändrades i politiken.

 Jo, Sverige är fortfarande en demokrati, men det jag ser just nu är hur en regering vägrar att släppa ifrån sig makten trots att legitimiteten för denna är den svagaste på väldigt många mandatperioder. Jag ser hur politiker kommer överens med motparten för att kringgå folkviljan och man har mer gemensamt med sina politiska motståndare än med sina egna väljare. Jag ser hur man genom trixande ordnar så att det inte ska spela någon roll hur folk faktiskt röstar.

I formell mening kommer demokratin inte upphöra, men i formell mening är även Nordkorea en demokrati. De grövsta diktaturerna har alltid haft ordet "demokrati" med i sin nationsbeteckning.

Ok, jag ska inte överdriva, Sverige kommer inte bli ett Nordkorea. Men risken är att demokratin, steg för steg, urholkas allt mer och betyder allt mindre för människor. Varför ska man rösta om allt ändå är uppgjort i förväg?

Trygghet på andras bekostnad

Ett välfärdssamhälle erbjuder i första hand trygghet. Medborgaren betraktas som någon som måste tas om hand av staten, från vaggan till graven. I utbyte mot denna trygghet får medborgaren finna sig i att staten också tar hand om större delen av hans livsinkomst och därmed möjlighet att förverkliga sina drömmar. Individens livsprojekt får stå tillbaka för statens projekt att erbjuda trygghet för alla.

Men denna trygghet som staten erbjuder är inte bara kvävande utan också högst selektiv; en trygghet på andras bekostnad. Det är tydligt när man ser till hur LAS är konstruerad. Tanken är ju god: man ska kunna vara trygg med sin anställning och inte riskera att bli uppsagd hur som helst. Men det har ju i praktiken bara lett till att visstidsanställningar har ökat och många företag vågar inte anställa, särskilt inte oprövade kort. Personer med ett gediget CV och goda referenser, ja, de har alla chanser att få jobb, men ungdomar och invandrare göre sig icke besvär. (Men skyll inte på arbetsgivarna utan på lagens utformning; hade det varit lätt att göra sig av med folk hade fler vågat anställa även de som är utan kontakter.)

Man får vara blind om man inte ser hur LAS stänger ute människor. Lagen ger trygghet för de som är "inne" på bekostnad av de som fortfarande är "ute". Den totala tryggheten ökar inte på något sätt utan blir bara omfördelad från vissa individer till andra.

Ett annat exempel som jag inte uppmärksammat förrän nyligen är svårigheten att säga upp en hyresgäst. I Migrationsverkets lägenheter sitter det mängder med personer, många med hög utbildning som skulle kunna bidra med mycket. Men innan de fått sin första riktiga lägenhet kan de inte börja på SFI och söka arbete. Deras liv står och stampar och kommer aldrig igång i Sverige.

Inget hindrar att de försöker ordna lägenhet själva, men här uppstår andra problem. Jag hade ett resonemang med en hyresvärd i Svenljunga som krävde att någon gick i borgen för dem om han skulle hyra ut till en flyktingfamilj. Jag sa att om de inte betalar hyran är det ju bara att vräka dem, -Du riskerar på sin höjd 2-3 månadshyror.
Men så enkelt var det inte. -Om jag säger upp dem och de sen ändå inte flyttar kan det ta tid. Finns det barn med i bilden måste socialen kopplas in, det kan ta upp till ett år innan jag blir av med folk som vägrar att samarbeta, och så mycket har jag inte råd att förlora.

Återigen ser vi hur den, för all del goda viljan att ge människor trygghet leder till sin motsats för andra. "Folk ska inte kunna bli vräkta hur som helst i ett välfärdssamhälle", har man bestämt. Ok, men det leder ju bara till att endast de med fast anställning eller en rik släkting som är villiga att gå i borgen kan få en hyresrätt. (Allt medan de som redan har en lägenhet kan bo gratis i upp till ett år om de obstruerar med rättvisan.)

Det socialdemokratiska Sverige har gått betydligt längre än andra länder i sin iver att skapa trygghet för dess medborgare. Det kanske fungerade så länge vi levde i ett enhetssamhälle där alla levde sina liv på ungefär samma sätt, men idag har det för länge sedan spelat ut sin roll. Alliansen snickrade lite här och där men man vågade inte på allvar göra upp med grundproblemet. Åtta förlorade år.
Med den höga invandring vi har idag knakar det rejält i fogarna. Dagens samhälle är inte konstruerat för den här utmaningen, allt fler människor kommer aldrig in i systemet med jobb och utbildning.

Vill vi bygga ett modernt samhälle måste vi börja betrakta medborgare som ansvarstagande individer som själva vet hur de vill leva sina liv. Vi kan inte egoistiskt bygga upp system som håller nya människor utanför bara för att vi som är på insidan vill känna oss trygga. Och framförallt måste vi inse att "välfärdssamhället" inte är lösningen utan problemet.

Exodus

Den ena bibliska storfilmen efter den andra kommer nu på våra biografer, först Noa och nu Exodus som handlar om Mose, regisserad av Ridley Scott. Storfilm är det verkligen, särskilt när man ser den i 3D med alla moderna specialeffekter. Men teknik räcker inte och ärligt talat förväntar vi oss inget annat än mycket realistiska scener nuförtiden. Frågan är om filmen når fram på andra plan?

Exodus följer den bibliska grundhistorien ganska väl och ingen begär att den ord för ord ska upprepa andra mosebok. Bibeln är inget filmmanus och som regissör har man frihet att själv tolka materialet. Utmaningen är ju att göra film av en storslagen berättelse som alla (?) redan kan och där slutet är känt.
Som berättelse, alldeles oavsett hur historisk tillförlitlig man menar att den är, är den fantastiskt. En prins i Egypten som visar sig vara barn till ett slavfolk som han själv är med om att förtrycka. När sanningen går upp för honom tar han deras sida och leder dem till frihet.

Exodus har med det mesta: den brinnande busken, Egyptens plågor, en hårdnackad farao och en ambivalent Mose. Men istället för en stav har han ett svärd. Och jag saknade molnstoden.
Plågorna avhandlas i ett ganska raskt tempo och tyvärr är det inte mycket av Mose och Arons utmaningar mot farao och hans präster. Det var ju lika mycket en kamp mellan Gud och de egyptiska gudarna där Gud hela tiden visade sig vara starkast.

Det som framkommer tydligt och på ett bra sätt är Moses dialoger med Gud. Gud representeras av ett barn och Mose argumenterar med honom, han är sällan överens och vill helst slippa undan. Det är ett tema som också är tydligt i bibeln och det är bra att man låter ett barn vara Gud istället för att det bara skulle höras en mystisk röst.
Faraos rådgivares allt mer desperata försök att bortförklara plågorna är också bra: de har bara naturliga orsaker.

Men förutom dessa dialoger är Exodus en ytlig film. En storslagen film som inte saknar något när det gäller specialeffekter, men i djup når den inte fram. En film man ser och sen glömmer, tyvärr. Den tecknade versionen "Prinsen av Egypten" kommer längre på den punkten.