Ge pengar till tiggare?

Har jag ett ansvar för mina pengar som jag ger till någon annan, även när de lämnat min hand? Jag menar det att vi har det. Om jag ger en hundralapp till en alkoholist som köper sprit för pengarna, super sig full och går hem och slår sin fru, så har jag ett ansvar för den misshandeln. Sen kan man alltid argumentera för att mitt ansvar minskar om jag inte känner till det, men jag har också ett ansvar att ta reda på fakta: vad händer med mina pengar som jag ger ifrån mig, vad leder de till för konsekvenser, vad blir effekterna?

När det gäller tiggarna kan jag konstatera att jag inte vet så mycket om vad pengarna går till. En del går säkert till mat och medicin för tiggaren och hans familj hemma i Rumänien. (De flesta tycks vara romer från Rumänien, åtminstone här i Borås-trakten). Men vissa, också från Rumänien antar jag, tar på sig rätten att kräva in avgifter för attraktiva tiggarplatser. Och så har vi dem som ser det som en affärsidé att arrangera resorna hit. En del av det vi ger går också till de dessa. 

I filosofiska rummet från den 22 mars diskuterade filosoferna Per Bauhn och Marcus Agnefors om tiggeriet och plikten att hjälpa. Marcus Agnefors menar att vi har en plikt att ge pengar till tiggarna, vi kan inte bara backa och säga att det ska Rumänien ta hand om. Visserligen är det Rumäniens ansvar att göra detta, men tar de inte sitt ansvar faller det på oss. Det finns inte heller en motsättning mellan att ge en slant till tiggaren och samtidigt stödja hjälporganisationer och sätta politisk press på Rumänien. Tiggarna är här eftersom de inte har något alternativ.

Per Bauhn var av annan mening: "Om nu Rumänien inte vill uppfylla sina plikter mot sina medborgare gör vi det mer sannolikt att de verkligen kommer att göra det om vi går in och säger: det ni inte gör, det gör vi för era medborgare." Genom att ge upprätthåller vi och cementerar hela systemet. Per Bauhn skiljer på när någon befinner sig i akut fara, om någon till exempel håller på att drunkna, då har vi en plikt att hjälpa under förutsättning att det inte innebär fara för mitt eget liv. Men där befinner vi oss inte när det gäller tiggeriet.

Jag menar att det rätta inte är så självklart när det gäller om man ska ge eller inte ge. Vi måste våga problematisera saken. Det jag tycker vi kan fråga oss är: varför har antalet tiggare blivit så många just nu, det är ju på ganska kort tid, sedan ett par år, som detta ökat kraftigt. Det beror ju inte på att det hänt något särskilt i Rumänien. Fattigdomen fanns där förut också, och var förmodligen värre då. Det som har hänt är istället att det uppstått en ny möjlighet för dem som inte fanns tidigare: nämligen att resa till andra länder i EU.

Finns en motsättning mellan att ge till tiggarna och att hjälpa långsiktigt via organisationer? Leder tiggeriet till att andra långsiktiga lösningar motverkas? Riskerar tiggeriet att gå vidare till nästa generation, när barnen ser föräldrarna tigga och tänker att det är så man gör för att försörja sig? Och om antalet tiggare från Rumänien fördubblas för varje år, vad gör vi då?

En fråga man också måste få ställa är ju romernas eget ansvar i Rumänien. När den rumänska ambassadören besökte Borås för att diskutera frågan menade hon att det finns jobb och hemma i Rumänien är det ovanligt att de tigger.

En sak som jag läst in mig på en hel del är biståndet till tredje världen. Där finns en samstämmig forskning som övertygande visar att vårt statliga bistånd inte fungerar. Det har istället gjort saken värre genom att göda korruption och kriminalitet och motverka viktiga reformer. Tyvärr har allmosor, utan krav på motprestation, mycket små möjligheter att göra skillnad, inte bara när det gäller stater utan också på individnivå. 

Det viktigaste är att möta blicken, sägs det. Och naturligtvis kan jag göra det. Tiggarna är människor som jag kan möta och samtala med som alla andra. Men då gör jag heller det.

När mötet innebär att den ene sitter och sträcker ut sin kopp och den andra famlar efter plånboken, vad är det för möte? Var finns värdigheten? Det råder en total brist på ömsesidighet: där den ene enbart är den givande och den andre enbart är mottagande. Den mottagande spelar på känslor om medlidsamhet och om man drar det till sin spets: ägnar sig åt känslomässig utpressning. Den givande å andra sidan kommer aldrig känna att han gör tillräckligt oavsett hur mycket man lägger i den där koppen.

Det här är ett område som väcker mycket känslor, det är jag medveten om. De som gör valet att ge blir upprörda när deras gärning ifrågasätts. De gör ju något gott. 

Det är helt ok för mig om andra ger. Men jag menar att vi måste kunna komma fram till olika slutsatser utan att vi moraliserar över vad andra gör.

Om att flyga billigt

Omkring 1950 kostade det 600.- att flyga till Rom. Idag 65 år senare kostar det fortfarande ungefär 600.- att flyga till Rom. Flyget har gått från att vara ett transportmedel för en liten överklass till att bli tillgängligt för envar. Numera måste man inte vara förmögen för att kunna åka på en weekend till Paris, Rom eller andra städer i Europa. Vem som helst som sparar lite kan med egna ögon, se de fantastiska målningarna i Sixtinska kapellet, Paris från Eiffelltornet, eller uppleva da Vincis Nattvarden i Milano. Det är inte längre vara förbehållet en rik elit att få göra detta.

Även långdistansflyget har sjunkit i pris. När vår familj snart ska flyga till Tokyo har vi fått tag på biljetter på 5500.- per person. Tur och retur. Det tycker jag är helt ok, faktiskt (och vi flyger ändå med SAS). Och då har långdistanserna ännu inte på allvar börjat utmanas av lågprisflyget, den dagen det sker kan vi nog dra av ytterligare en eller ett par tusenlappar.

Det här har retat upp många. Ryanair har i olika omgångar blivit utsatt för rena hatkampanjer. Granskningsprogram i TV har vänt ut och in på sig själva för att försöka hitta något att slå ned på. Nu senast är det Norweigen som stått i skottgluggen. Att en duktig norsk entreprenör utmanar det anrika SAS och tvingar även dem att sänka priserna, det får etablissemanget att se rött. Det hela påminner lite om när taximonopolet avreglerades och Mercedes och Volvo utmanades av Nissan Micra, det var inte heller populärt.

Nu senast är det vänsterpartisten Ali Esbati som far ut mot lågprisflyget. Det ska inte få finnas, enligt honom, priserna måste upp! Vad det i grund och botten handlar om är ett folkförakt. Man retar sig på att kreti och pleti har möjlighet att göra det som bara Esbati och andra i överklassen hade råd med tidigare.

Det som är så osmakligt med Esbati är att han utnyttjar en tragisk olycka som av allt att döma berodde på en självmordsbenägen pilot. Denna händelse blir ett slagträ i debatten för honom. Han tycker synd om piloter och kabinpersonal trots att de tjänar multum mer än motsvarande yrken på landbacken.

Att lågprisflyget att lett till större osäkerhet är nonsens. Olycksrisken har istället fortsatt att minska även efter lågprisflygets inträde. Och eftersom den lilla risk som fortfarande finns kan vara kopplad till piloternas psykiska hälsa skulle det bästa sättet att ytterligare höja säkerheten vara att avskaffa piloterna helt. För egen del skulle jag gärna flyga med drönare. Hur som helst är flyget fortfarande i särklass vårt säkraste transportmedel, med eller utan piloter.

Jag stöter ibland på människor (ofta äldre) som närmast ber om ursäkt för att drömresan som de sparat till i tio år inte går att genomföra utan flyg. Det är beklämmande att det politisk korrekt etablissemanget ger vanliga människor dåligt samvete för att göra något de drömt om. Ali Esbati och andra kommer naturligtvis inte sluta flyga om kostnaderna går upp, de vill väl bara slippa trängas.

Själv flyger jag ofta, framförallt för att det är billigt. Och jag har inte det minsta dåligt samvete. (Om man tänker att flyget orsakar klimatförändringar så rekommenderar jag mitt förra inlägg.) Och är det så att piloter och kabinpersonal tycker att deras löner och arbetsvillkor är så usla kan de ju alltid ta motsvarande yrken på land. Det finns säkert lediga jobb som busschaufför eller caféservitris.

Fossila bränslen - Guds goda gåvor!

Vi har sedan decennier matats med budskapet att fossila bränslen, olja, kol och gas är av ondo och snarast måste avvecklas. De släpper ut farliga och giftiga gaser och framförallt koldioxid som äventyrar vårt klimat. Allra bäst hade det varit om vi aldrig upptäckt dem.

Men stämmer detta med verkligheten? Alex Epstein har undersökt saken i boken The Moral Case for Fossil Fuels. 87 % av vår energi produceras av fossila bränslen, drygt 6 % är vattenkraft, 5 % kärnkraft och mindre än 2 % är vind- och solenergi samt biobränslen.
Endast omkring 8 % är alltså vad man brukar kalla för förnyelsebar energi. Men fram till den industriella revolutionen var det 100 %. Och det var därför mänskligheten var så fattig. 80 % levde i yttersta armod, många dog en för tidig död av svält, sjukdomar eller i olyckor. Människan slet hårt för brödfödan och endast ett ytterst fåtal levde ett någorlunda bekvämt liv.

Idag är siffrorna helt omvända. Mindre än 17 % av mänskligheten lever i extrem fattigdom, och de blir allt färre.  De flesta av oss lever bekväma liv värdigt grevar och baroner från 1600-talet. Allt tack vare fossila bränslen. Kol, olja och naturgas har gjort ofantligt mycket gott för mänskligheten. Ingenting av den välfärd som vi idag tar för given hade varit möjlig utan detta. Särskilt oljan, som är lättast att transportera och hantera, har haft en stor betydelse.

Men även om det har varit bra för oss hittills är det kanske inte så nyttigt i framtiden? Jag skulle vilja säga att det snarare är tvärtom, åtminstone med avseende på luftföroreningar. Jag minns bilderna från den polska industristäderna på 80-talet när röken från kolkraftverken förmörkade solen. Även utsläpp från bilar var allt annat än nyttiga. Idag har vi löst de problemen.
Jag var med på ett studiebesök på oljekondenskraftverket i Karlshamn. Där renas rökgaserna till 99.99 % från farliga ämnen. Och av det som blir kvar tillverkar man gips av som går till byggindustrin. På samma sätt är det med den moderna avgasreningen från bilarna: kolmonoxid, kväveoxider och kolväten har reducerats till ett minimum.

Men hur är det med koldioxiden då? Är det inte en växthusgas? Jo, förvisso, men det som sällan sägs är att som växthusgas kan den inte tillföra så mycket vid en ökad halt. De nya koldioxid-molekyler som vi idag tillför atmosfären har en betydligt svagare effekt än de som redan är där. Effekten avtar logaritmiskt enligt bilden till höger, kurvan stiger brant i början med avtar snabbt. Idag har vi en nivå på 400 ppm men även om nivån skulle stiga till 560 ppm (2x Preindustrial) skulle växthuseffekten bara öka marginellt.

Man har visserligen spekulerat i att den marginella ökning av temperaturen som koldioxiden orsakar ska trigga igång andra effekter som höjer temperaturen mer. Framförallt tänker man på vattenånga. Men det finns inga tecken på att så sker, atmosfären har inte blivit fuktigare.

För 15-20 år sedan var det populärt att tala om klimatmodeller. Man matade in en massa värden i den dator och fick ut scenarior över hur temperaturen kommer att stiga med en given ökning av koldioxiden. Dessa klimatmodeller har ställt till med stor skada. De skrämde upp politiker till att dra igång oerhört kostnadskrävande projekt på så kallad förnyelsebar energi, pengar som hade kunna göra bättre nytta på annat håll. Och trots att samtliga av dessa modeller har bevisats vara felaktiga nu när vi har facit, så fortsätter man att utgå från dessa i sina politiska beslut.

Ytterligare en bild från Epsteins bok visar skillnaden mellan modellerna och verkligheten.

 Den tjocka svarta linjen är genom- snittet av vad klimatmodellerna förutsade, medan de prickade linjerna längst ner visar utfallet.

Någon temperaturökning har alltså inte skett. Inte på 18 år. Det är också därför man slutat tala om global warming och istället talar om climate change. Man pratar hellre om isar som smälter och stormar och orkaner. Fast då måste man ställa frågan hur C02 per se skulle kunna orsaka mer stormar utan att först värma upp atmosfären. Hur skulle det gå till?
Förresten har inte stormarna ökat, snarare har det avtagit de senaste decenniet.

När det gäller isarna får vi då och då rapporter om hur de minskat omkring Arktis, men aldrig att de ökat på den motsatta sidan. Havsisen runt Antarktis har nått den största utbredningen sen mätningarna började.

Fossila bränslen har alltså fått ett oförtjänt dåligt rykte. Olja, kol och gas är inget annat än koncentrerad och lagrad solenergi som finns i ofantliga mängder på vår planet (glöm det där med peak-oil). Oavsett om vi vill det eller ej kommer de spela en betydande roll för vår energiförsörjning i åtminstone 100 år till. Och det är ingenting vi behöver ha dåligt samvete över.

Fossila bränslen är Guds goda gåvor till en svältande mänsklighet, dels för att ett modernt jordburk kräver mycket diesel och konstgödning (där fossila bränslen används som tillverkningsbas), men också för att jordbruksprodukter behöver transporteras. Ju billigare transporter desto avlägsnare trakter kan utnyttjas för odling.
Billiga transporter är det bästa vapnet mot svält. Svält beror nämligen sällan på brist på mat utan att maten inte kan transporteras till områden som behöver den. Hungersnöd är också något som minskat i modern tid i takt med ökad oljeanvändning.

Det fantastiska med koldioxid är att det fungerar som ett naturligt gödsel för växterna. (Varje växthusodlare ökar halten CO2 i sina växthus eftersom det växer bättre.) Det är en effekt vi ser redan idag när halten har ökat från 280 ppm i förindustriell tid till dagens 400 ppm. Låt oss säga att vi lyckas höja halten till 700 ppm. I så fall kommer kornskörden öka med 41,5 %, risskörden med 34,3 % och veteskörden med 33%! Är det inte fantastiskt! Fossila bränslen bidrar inte till global warming (utom i måttlig grad) däremot till global greening!

Tänk om det är så att Gud väntade i alla dessa miljoner år innan människan fick göra entré på vår planet, helt enkelt för att det först måste ha ansamlats tillräckligt med fossil energi för att kunna föda en mänsklighet på 7-8 miljarder människor. Utan miljarder år av samlad och koncentrerad solenergi hade detta inte varit möjligt. Fast vi människor är (som vanligt) otacksamma. Vi ser inte Guds goda gåvor när de ligger framför näsan på oss utan vill göra oss av med det, som om det vore något ont.

Självmedvetande

Filosofiska rummet på SR diskuterade i sitt senaste avsnitt om en robot (eller en dator) kan ha medvetande. Det var lite märkligt att de inte diskuterade skillnaden mellan medvetande och självmedvetande. Även djuren har medvetande, de tar in och interagerar med omgivningen. De känner igen och förstår sina artfränder. Men bara människan är medveten om sig själv, att hon är egen individ med ett eget liv som en gång kommer att avslutas. Att ha ett självmedvetande innebär att man på något magiskt sätt kan lyfta sig själv i håret, betrakta sig själv utifrån och reflektera över sig själv.

Man brukar ibland beskriva självmedvetande som en biprodukt i evolutionsprocessen, något som egentligen inte behövs. Och även representanterna i panelen beskrev saken som magisk, något som vi kanske aldrig kommer förstå hur det är möjligt.

"Om den mänskliga hjärnan hade kunnat förstå den mänskliga hjärnan hade den varit mycket enklare. Fast då hade den inte kunnat förstå den." Och det kan ju ligga något i det.

Begrepp som självmedvetande och vilja flyter ihop. En varelse som har självmedvetande kan också reflektera över sina egna valmöjligheter och bestämma sig för något. För mig är det tydligt att självmedvetande förutsätter att människan har en icke-materiell komponent som står över hjärnans neuroner eftersom de är bundna av materiens lagar. En ande om man så vill.
Om våra tankar enbart är produkten av kemiska och elektriska impulser i hjärnan, vad är det då som sätter igång processen? Om det bara handlar om impulser utifrån via våra sinnen skulle vi enbart ha medvetande, hjärnan skulle ta emot impulser bearbeta dem och agera därefter. Självmedvetande, fri vilja, kräver något som står utanför systemet men som ändå kan påverka det genom att sätt igång vissa, avgörande impulser.

Det går naturligtvis att argumentera för att vår fri vilja är en illusion, och i själva verket brukar de flesta ateister faktiskt landa där. Det är i och för sig konsekvent, frågan är väl vad för evolutionär nytta en sådan illusion har. Jag hade en längre diskussion med en ateist på facebook där jag påpekade att om hans hållning var den rätta skulle det lika gärna, om kosmos initialvärden hade varit lite annorlunda, ha kunnat vara så att jag var ateisten och han den kristne i diskussionen.
Saknar vi fri vilja kan man fråga sig vad det är för mening med att tänka överhuvudtaget. Jag har ju i så fall ändå inte valt mina tankar utan de bara kommer till mig, vad är då meningen? Mina tankar är på sätt och vis redan tänkta, de ska bara rinna genom min hjärna också. Men om jag inte väljer mina tankar kan jag inte heller lita på dem och jag kan i själva verket inte veta om jag saknar fri vilja.

Om vi har en icke-materiell komponent i vårt själsliv så betyder det också att denna kan överleva våra kroppar. Den är ju inte en del av materiens förgängelse. Sen kan man alltid diskutera vad och hur mycket som överlever och hur vårt själsliv ser ut efter det. (Kan man, till exempel, tänka utan en hjärna?) Mycket talar för att min ande och min hjärna behöver varandra.

Jag tror aldrig att robotar kan få självmedvetande och fri vilja som vi människor. De kan säkert få medvetande i likhet med högre stående djurarter. Det kanske till och med går att simulera ett självmedvetande så att det blir omöjligt för utomstående att avgöra om det är på riktigt eller bara är en illusion. När allt kommer omkring är det ju bara jag själv som vet om jag vet att jag finns.

Är nattvarden Kristi kropp och blod?

Hur ska vi förstå nattvarden? Handlar det om en symbolisk måltid, där brödet och vinet enbart symboliserar Kristi kropp och blod? En gemenskapsmåltid där Jesus visserligen är närvarande, men egentligen inte på ett annorlunda sätt än när han alltid är närvarande där två eller tre är samlade i hans namn?
Jag tror att det i Svenska kyrkan pågår en glidning åt detta hållet. Som prästpraktikant fick jag höra att det är tron som konsekrerar, och då inte ens prästens tro utan mottagarens. Och det var bara i gudstjänstsammanhanget som brödet och vinet var Kristi kropp och blod, efteråt kunde det hanteras som vanligt bröd och vin igen.

I kyrkans historia har man annars haft en mycket mer konkret syn på eukaristin. Under det fjärde laterankonciliet slog man redan 1204 fast transsubstantiationsläran, en lära som fått mycket skäll från protestantiskt håll, kanske främst för att man använt sig av aristoteliska filosofiska termer för att beskriva vad som sker. Det är då viktigt att komma ihåg att det är just termerna man lånat och inte själva filosofin.

De termer man använt är substans och accidens. Termen substans används för att beskriva vad en sak är i sig självt. Vad gör en bok till en bok? Om jag river ut en sida, är det fortfarande en bok. Lösningen är att man skiljer på bokens substans (bokens essens, dess bok-het) och bokens accidenser (tillfälliga egenskaper: en bok med utriven sida). En bok kan ha hård eller mjuk pärm, vara tjock eller tunn, men det är i alla dessa fall en bok. Substansen består men accidenserna skiftar.

Överfört till eukaristin vände man på det: substansen skiftar men accidenserna består. Brödet och vinet är efter prästens instiftelseord inte längre bröd och vin utan Kristi kropp och blod. Hur detta sker är naturligtvis ett mysterium, inget vi kan förstå men ta emot i tro.

Förvirring kan uppstå eftersom vi idag tänker vi på något mycket mer materiellt och påtagligt när vi hör det ordet substans. "Analys klar – livsfarlig substans i 'Supermandrog'", läser jag i en tidningsartikel. Men i den betydelsen är ju substans ett ämne som man kan hitta genom att noga undersöka tinget. När jag slår upp synonymer till ordet substans får jag: "ämne, materia, material, stoff, innehåll, massa, verkligt innehåll, det väsentliga, kärna". Ordet substans har alltså skiftat betydelse, det Aristoteles tänkte på var närmast de tre sista orden bland synonymerna.

Har man med sig vår tids definition av substans och undersöker brödet i mikroskop så tycker man förstås att allt är en bluff: det man ser är ju bröd-molekyler och inte kött . Ingen transsubstantiation har skett, säger man.
Men allt detta som vi kan se när vi undersöker tinget, ändå ner till atomär nivå, hänför sig till tingets accidenser, dess egenskaper. Substansen står för tingets innersta väsen, inget vi kan ta på. (Så fort vi kan "ta på det" är det accidenserna.)

Som jag ser det är transsubstantiationsläran det närmaste vi kan komma Jesu ord "detta är min kropp", "detta är mitt blod". För Luther var ordet "är" viktigt; brödet och vinet är verkligen Kristi kropp och blod, inte bara på ett symboliskt plan. Ändå landade han inte i transsubstantiationsläran utan menade att brödet och vinet fortsatte att vara bröd och vin även om det nu också var Kristi kropp och blod. Kristi kropp och blod finns "i, med och under" bröd och vin.
Nu är det ju inte det Jesus säger när han instiftar nattvarden. Han håller visserligen upp bröd och en bägare med vin, det är vad lärjungarna ser, men det är hans kropp och blod, det har vi hans ord på.

Vilken nattvardssyn man har visar sig bland annat hur man hanterar det som blir över. Vi har ingen indikation på att det sker en transsubstantiation åt andra hållet och det överblivna bör därför konsumeras det också.

Om man har en rent symbolisk syn på nattvarden undrar jag: vad är då poängen? Varför ska man då fira nattvard överhuvudtaget? I så fall kan man ju lika gärna ersätta denna symboliska handling med något annat. Om brödet och vinet är just bröd och vin kan man ju lika gärna ta ett äpple istället?
Och om nattvarden bara är en symbolisk måltid ställer det mycket högre krav på att jag ska "uppleva" något för att få ut något av det. Annars kan jag lika gärna ta en whisky och lyssna på Mozart.

För mig är eukaristin befriande objektiv. När jag tar emot brödet och vinet tar jag emot Kristus alldeles oavsett vad jag känner eller upplever. Jag behöver inte förstå hur det går till, det fungerar ändå. Ja, jag behöver faktiskt inte ens tro att det är Kristi kropp och blod, det är det ändå. Det är något som jag kan vila i, mer och mer har det blivit en lättnad för mig över att slippa leta efter särskilda känslor i mitt inre.

Vi kan inte leva utan att äta. Men lika sant är att vi ständigt tar emot livet från Gud. Ingen har liv i sig själv utom Gud. Eukaristin visar detta på ett mycket påtagligt sätt, hur vi kristna inte har liv i oss själva utan lever i Kristus, vi lever av hans liv i våra liv, hans kropp i våra kroppar.

Är vi ensamma i universum?

Ptolemaios världsbild innebar att jorden var centrum med solen och de andra planeterna roterande kring oss. Vi kunde stoltsera med att vara universums mittpunkt ganska länge men sedan kom Kopernikus och tog dessa griller ur oss. Solen hamnade i centrum och jorden vara bara en av många planeter.
Nästa steg var att inte ens solen fick behålla sin centrala position utan blev bara en stjärna av hundratals miljoner, och slutligen upptäckte man att vår galax bara är en av många miljarder. Från att ha fått vara i centrum så har vi steg för steg flyttat allt längre ut i förorterna. Jorden blev en alldeles vanlig planet kring en alldeles vanlig stjärna i en vanlig galax.

I takt med att man upptäckt allt fler exoplaneter och dessutom jordliknande sådana har man också tänkt sig att det kryllar av liv därute, inklusive intelligent liv och utvecklade civilisationer. Vissa forskare har spekulerat i att det kan finnas upp till 100 miljoner bebodda värdar där ute. SETI-programmet har tagit fasta på denna optimism och har sedan 60-talet lyssnat efter radiosignaler från utomjordiska varelser. Människan må vara den högst stående varelsen på den här planeten men i ett kosmiskt perspektiv är vi obetydliga. Inte så uppmuntrande om man inbillar sig vara skapad till Guds avbild.

Men något har hänt. Eller rättare sagt: något har inte hänt. Trots decennier av lyssnande i alla möjligt riktningar i rymden med allt starkare och bättre teleskop har inte ett knyst hörts. Förutom den ständigt brummande bakgrundsbruset är det helt tyst. Det här börjar bli allt mer besvärande för de som hävdar att det vimlar av varelser ute i rymden.

John Gribbin, brittisk astronom och  författaren till boken Alone in the universe, förklarar varför det är troligare att vi faktiskt är ensamma.
Mänskligheten står alldeles i början av sin tekniska civilisation. Vi har tagit våra allra första stapplande steg ut i rymden, månen har vi nått, inom 15-20 år kommer vi förmodligen sätta ett fotavtryck på Mars. Med obemannade sonder har vi nyligen lämnat solsystemet, och inom låt oss säga 500 år kommer vi med stor säkerhet ha nått till den närmaste stjärnan. Så småningom kommer hela galaxen vara koloniserad av våra efterkommande, Gribbin räknar med högst 1.3 miljoner år för den processen.

Men vänta lite nu, om vi är alldeles i början av vår civilisation så betyder de att de flesta av de 100 miljonerna har kommit längre än oss. Många mycket längre, flera miljarder år längre. Så var är alla? Om det inte tar längre tid än drygt en miljon år för att hälsa på i varje hörn av Vintergatan, varför har ingen koloniserat jorden för länge sedan?

Budskapet i Gribbins bok är att när allt kommer omkring är jorden och mänskligheten mycket speciell. Han går igenom en rad parametrar, var och en ytterst osannolik, som är nödvändiga för att liv på en planet ska kunna utvecklas. Det handlar inte bara om rätt avstånd till solen utan också rätt avstånd till galaxens centrum och en rad andra kosmiska händelser som behövdes för att möjliggöra intelligent liv.

Vi har alltså den senaste tiden sett hur vetenskapen börjar gå åt motsatt håll. Människan är åter i centrum om än inte geografiskt, där befinner vi oss fortfarande i utkanten av Vintergatan. Men faktiskt verkar hela galaxen vara till för vår skull, det hade inte räckt med en stjärna och ett solsystem. Kanske är vi inte så obetydliga ändå när allt kommer omkring.