Kollektcirkuläret på Heliga trefaldighets dag

Det är sällan som jag läser upp hela kollektcirkuläret innan mässan, mest för att de brukar vara så mångordiga. Men igår plockade jag valda delar även av andra skäl, för det var inte utan att jag studsade till när jag hastigt läste igenom det några minuter innan gudstjänsten började.

Gårdagens kollekt, på Heliga trefaldighets dag gick till Svenska kyrkans internationella arbete. Tidigare gick kollekten till Svenska kyrkans mission, det var naturligt eftersom Heliga trefaldighets dag också kallas Missionsdagen. Kollektcirkuläret är författat av Gunilla Hallonsten, chef för Svenska kyrkans internationella arbete. Vill du läsa den i sin helhet finns den här.

Cirkuläret börjar med att  beskriva vårt uppdrag, eller kyrkans mission:
"Vårt uppdrag handlar om att dela tro, gemensamma resurser och liv med varandra. Att delta i Guds,
kärlekens, plan med vår underbara värld." Jag snubblade på orden Guds, kärlekens, plan. Jag hade föredragit Guds kärleksplan. Nu står "kärleken" som subjekt, sida vid sida med "Gud". Man skulle kunna tolka det som att Gud är detsamma som en opersonlig "kärlek" en kraft som har en plan om världen.


Uppdraget kan utföras på många olika sätt, och hon ger exempel: "aktivt motarbeta fördomar, orättvisor och konflikter genom att bidra till öppenhet, gemenskap och försoning, i Sverige och i världen". Ytterligare andra exempel är att stötta människor som lever i utsatthet samt begränsa klimatförändringarna, som är "ett av mänsklighetens största hot". (Lever vi inte under större hot än så kan jag konstatera att vi kan sova lugnt.)

Men är det inte något som fattas bland alla dessa exempel? Vi pratar om kyrkans mission! Cirka tjugo minuter efter det att detta kollektcirkulär lästes upp i Sveriges kyrkor igår lästes evangeliet: "De elva lärjungarna begav sig till Galileen, till det berg dit Jesus hade befallt dem att gå. När de fick se honom där föll de ner och hyllade honom, men några tvivlade. Då gick Jesus fram till dem och talade till dem: ”Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut.” (Matt 28:16-20)

Där har vi alltså missionsbefallningen och där står ingenting om vikten av att begränsa klimatförändringar eller motverka fördomar. Jesus befaller oss att döpa och undervisa och att göra folk till lärjungar. Inget av detta ens antyds i kollektcirkuläret.

Hallonsten avslutar cirkuläret med en bön: "Gud, Heliga Treenighet, Fader och Moder, Son – Syster och Broder, och Ande – livgiverska och inspiratör, led oss till dina djup av rikedom, vishet och kunskap, så att vi uppmuntras att utföra kärlekens uppdrag och kan vittna om nådens hemlighet. Du som lever och verkar från evighet till evighet, till dig ber vi om detta. Amen"

Jag undrar, vem ber hon till? Treenigheten har blivit minst en Kvintenighet: Fader, Moder, Syster, Broder och Ande. Jag kan bara konstatera att det är faktiskt inte den Gud som uppenbarar sig för oss i bibeln och i Jesus Kristus.
Visst, Fader, Son och Ande har hon med, men med alla förklarande tillägg avslöjar hon att när hon talar om treenighet är det inte samma som den Jesus talar om i missionsbefallningen. För Hallonsten är Fadern inte Fader utan Fader och Moder. (En tvåenighet inom den första person i treenigheten?)
Sonen är egentligen inte son utan, syster och bror. Syster och bror till vem? Till Fadern, eller till Anden? Att vi, i dopet, har blivit systrar och bröder till Jesus är en annan sak, men treenigheten definieras inom sig själv, inte i relation till oss.
Och Anden slutligen är livgiverska och inspiratör. Eftersom femininformen här är vald för att den betyder något, menas uppenbarligen att Anden är av kvinnligt kön. Det är poängen. Men Gud är varken man eller kvinna även om han Fader, Son och Ande, det är den kristna synen på Gud.

Frågan kan på allvar ställas: är Gunilla Hallonsten kristen? Hon ber ju inte till den Gud som Jesus har uppenbarat för oss. Vi kan inte ta den bibliska uppenbarelsen och ersätta den med egna bilder av Gud. Det är inte vi som skapar Gud med vår tanke, eller vårt språk. Gud har uppenbarat sig, det är det vi som kristna har att förhålla oss till.

The Running Man och svensk migrationspolitik

Det finns de som menar att Sveriges migrationspolitik har förändrats den senaste tiden. Att Reinfeldt stod för "öppna hjärtan" och sen kom Löfven och stängde gränsen. Till det yttre kanske det kan stämma men inte i princip.
I mitt facebook-flöde var det många som hyllade Reinfeldt för sin uppmaning till oss svenskar som tydligen hade stängda hjärtan tidigare. Men hos mig var det något som skavde, jag upplevde det falskt och hycklande.
För om Reinfeldt verkligen menade allvar, varför skickade han inte flygvapnets flotta av Herculesplan? Om de gick i skytteltrafik skulle vi säkert kunna få hit några hundratusen på ett par månader. Jag blev faktiskt konfunderad över att inte fler genomskådade vilket hyckleri det innebär att välkomna alla som lyckas ta sig hit, men inte lyfta ett finger för att hjälpa folk till just detta.

Mina tankar gick till en bok jag läst för många år sedan: The Running Man av Stephen King. Handlingen utspelar sig i framtidens USA där fattiga människor kunde vinna pengar genom att delta i livsfarliga tävlingar som sändes på TV. Ju farligare tävlingar, desto större vinster i potten. Bokens huvudperson Ben Richards deltar i den farligaste av alla tävlingar: Den Flyende Mannen, där deltagaren vinner mer pengar ju längre han lyckas hålla sig undan de jägare som är ute efter att döda honom.

Vi i EU har skapat ett sådant spel i Europa: människor utan framtid bjuds in till en livsfarlig tävling där de som deltagare ska ta sig igenom Medelhavets vågor, åla sig igenom taggtrådshinder, hänga under lastbilar eller, om de har pengar, försöka muta sig in i vår gemenskap. Lyckas de belönades de med uppehållstillstånd, bidrag och utbildning. Lyckades de ta sig ända upp till det nordligaste landet i unionen blev vinsten ännu större.

Vi, åskådarna, förfasades över farorna och strapatserna de genomgick under resan. Vi delade bilder på ilandflutna döda barn och gick på stödgalor. Samtidigt kände vi oss duktiga som tog hand om dem som lyckats komma i mål. Nå, inte just jag. Jag mådde bara illa när jag insåg att jag var en åskådare i tävlingen The Running Man, skapad av våra egna politiker.

Sen ändrades plötsligt spelet, allt fler kunde ta sig igenom, och nu prövades allvaret i vår migrationspolitik. Hur var det nu med våra öppna hjärtan? Det gick som jag förväntade mig: över en natt ändrade Sverige spelets regler. Plötsligt var inte alla välkomna. Familjer splittrades: de som stannade kvar för att komma senare, på ett säkrare sätt, de är nu fast i ett limbo. Familjemedlemmar är inte längre välkomna. Fast i grund och botten var inte alla välkomna tidigare heller, det var bara det att vi inte behövde säga det när inte så många kom. Svensk migrationspolitik blev vägd på en våg och befunnen för lätt. Sverige har nu EU:s hårdaste migrationspolitik och SD har ingenting med detta att göra.

Folk hade trott att det räckte med att dela skyltar med texten "SD=rasister" för att ha sitt på det torra. Varje försök till en sansad diskussion kvästes, siffror om uppgifter på arbetslösa avfärdades som "brun" statistik. Själv fick jag i höra att jag vill använda invandrare som dörrmattor när jag påtalade att vi behöver fler enkla låglönejobb.

Det har nu gått ett halvår sedan omsvängningen och jag kan konstatera, åtminstone i mitt eget facebook-flöde, att det är väldigt få som yttrar sig som SD över huvud taget. Och det var länge sedan någon talade om invandringen som den stora vinstlotten för Sverige. De som var som mest högljudda då, är som tystast nu.

När det väl kom till kritan var alltså den svenska modellen viktigast av allt. Viktigare än att människor säkert och lagligt ska kunna ta sig till Europa. Viktigare än att människor som inte ser någon framtid i sina instabila och krigshärjade länder ska kunna få hopp om en framtid. Viktigare än att äkta män ska kunna få hit sina fruar och barn innan barnen har glömt dem. Den svenska modellen!

Det finns olika metoder att hålla människor borta, man kan stänga gränser, muta Turkiet etc. Men den svenska specialiteten heter: låt dem vänta. Det går ett år utan att de får besked. Vad säger Migrationsverket? Låt dem vänta ett år till! Förhoppningen är att de ska ge upp och åka hem igen. Farorna på vägen hit har bytts ut mot en enda lång och nedbrytande sysslolöshet parad med trångboddhet.

Vad vill jag med detta inlägg? Kanske skulle jag önska att de som så ivrigt talat om att välkomna flyktingar visade vilja att slakta några heliga kor i den svenska politiken. Det är så enkelt att säga att alla är välkomna när inte "alla" kan komma. Svårare blir det när vi måste förändra oss och vår politik för att göra det möjligt. Och inse att vi inte är världsbäst på allt. Inte ens när det gäller humanitet.