Kallocain

Kallocain är en roman av Karin Boye, den sista hon skrev. Inspirationen att skriva den hämtade hon från Sovjetunionen samt nazismens uppgång i Tyskland som hon bevittnade på nära håll. Boken är skriven i jagform och huvudpersonen är en kemist som just uppfunnit ett sanningsserum, Kallocain. Genom att spruta in det i vilken person som helt börjar han eller hon att ofrivilligt berätta om dennes innersta tankar och hemliga drömmar.
Leo Kall, som forskaren heter, bor i Världsstaten. Det är ett samhälle av fullständig likformighet. Alla har likadana kläder, man kan välja mellan arbetsuniform eller fritidsuniform. Alla bor i standardiserade hem, vars storlek endast varierar utifrån om de är singlar eller har familj, alla äger samma typ av saker och äter samma sorts mat, ingen tjänar mer än den andre. Det är det kommunistiska samhället draget till sin yttersta spets.

Varje enskild människa är visserligen viktig, men bara som en tillgång till staten. Ingen äger sig själv, alla ägs av staten och det är genom att tjäna staten som man finner mening med sin tillvaro.
Lokala gemenskaper slås sönder eller motarbetas. Tilliten mellan människor bryts ned genom att alla uppmuntras att misstänka alla, till och med den som står en närmast, "den du minst anar kan vara en förrädare". Det enda tillåtna förtroende är gentemot staten. Genom att göra människor rädda för varandra, till och med dem som står dem närmast, hamnar alla i statens våld.

Staten övervakar sina medborgare, eller medsoldater som de kallas, ända in i sovrummet. Varje familj tilldelas ett hembiträde som roteras varje vecka och som också har som uppgift att rapportera avvikande beteende. Och nu har alltså huvudpersonen uppfunnit ett sanningsserum med vilket staten kan äga till och med människornas tankar.

Syftet med Kallocainet är i första hand att få sanningsenliga vittnesmål och erkännanden i domstolar, men de första försökspersonerna blottar sina innersta tankar på ett sätt som Leo Kall inte tänkt sig. Människor är i sitt inre på helt annat sätt än dess utsida. I sitt inre bär de på frihetsdrömmar och de är inte alls tillfreds med att bara finnas till för statens tjänst.
Under ruset från sanningsserumet lättar människor på sina hjärtan, de säger sanningen rakt ut till Leo Kall och hans medarbetare. Under en sådan session inser man som läsare att de verkligt fria är de som befinner sig under Kallocainets grepp. De som lyssnar bär egentligen på samma drömmar men vågar inte uttrycka dem, de stänger dem inne och stänger därmed inne sig själva som fångar.

Det mest kusliga som Boye fångat i boken är hur människorna själva spelar med i systemet. Alla intalar sig själva hur förträffligt allt är. Vändpunkten för Leo Kall kommer när han sprutar in serumet i sin fru en natt för att ta reda på om hon verkligen älskar honom. Hon blottar sitt inre för honom och han hade föreställt sig hur han skulle få makt över henne genom detta. Men det blir tvärtom, han som står där med skammen.

Sovjet finns inte mer, men boken är ständigt aktuell, den handlar vad som händer när tilliten mellan människor bryts ner, när vi börjar bli rädda för varandra. Då blir vi också lätta offer för influenser att låta staten få mer och mer makt över oss som individer.

Vi lever inte i något övervakningssamhälle men det finns stora tendenser att vi ägnar oss åt självcensur. Det finns åsikter som inte är tillåtna, även om det förändras vilka de är. Men grunden för ett fritt samhälle är att vi litar på varandra, att vi vågar tala med varandra, och inte stänga inne våra tankar och idéer.

Medeltidens spiritualitet

Alf Härdelin har skrivit mycket om medeltidsmänniskans kristna liv, eller med ett annat ord: hennes spiritualitet. Vad fick den vanlige svensken ut av sitt möte med kyrkan? Vad lärdes ut från prästerligt håll?
Ja, det var inte så mycket en troslära i form av ett teoretiskt system utan i första hand ett sätt att leva, ett mönster för, inte bara det egna livet, utan hela tillvaron. Hennes egen personliga berättelse blev infogad i den Stora Berättelsen, den Heliga historien. På ett påtagligt sätt förmedlade kyrkan beröringspunkter mellan människors liv och frälsningshistorien. Genom kyrkoår, gudstjänster och sakrament blev frälsningshistorien närvarande och konkret mitt i människors vardag, kyrkan gav dem synliga länkar mellan det väldiga kosmiska dramat och individen.

Men den Heliga historian handlade om ett folk och hur Gud ledde detta folk. För medeltidsmänniskan var den lokala kyrkliga gemenskapen en bild av detta Gudsfolk, ja hela Sveriges folk blev genom kyrkan inlemmad i en större gemenskap, som sträckte sig genom både tid och rum. Det lilla speglades i det stora, varje människoliv var en mikrokosmisk avbild den stora makrokosmiska historien och gemenskapen.

När tappade vi det här sättet att vara kristen? När blev tron en samling åsikter att ta ställning till? När förändrades den kristna spiritualiteten från att man som enskild var en del i ett kosmiskt drama till att allt handlade om en privat tro och åskådning.

Det är naturligtvis svårt att sätta fingret på det. Upplysningen med betoningen på individen hade säkert betydelse, men kan det också vara så att protestantiska länder var sämre rustade att stå emot upplysningens betoning på individer och den enskilde livsåskådningen? Reformationen ledde till en brott med den katolska kyrkan och dess tradition, länken till den Stora berättelsen försvagades. Även om vi naturligtvis menar att Svenska kyrkan har sina rötter från Ansgar, tänker sig nog många att det började med Gustav Vasa. För den vanlige individen blev kopplingen till frälsningshistorien allt diffusare.

Det är svårt att sitta på sin kammare och ha en uppsättning dogmer att hålla sig till. Vi behöver länken till traditionen, till berättelsen och till Gudsfolket. Vi behöver se hur vi är en del av helheten. Utan mässan, kyrkoåret och sakramenten hade jag knappast överlevt som kristen, det är när jag lever med och i detta som jag också får näring för min andliga överlevnad.

Om kristendomen ska överleva i vårt land måste vi återvända till medeltidens spiritualitet. Hur och på vilket sätt måste naturligtvis få variera, men att vara kristen måste handla mer om att se mönstret och kopplingen mellan människors enskilda liv och den stora kosmiska berättelsen.

Från konflikt till gemenskap

Den 31 oktober i år möttes påven och de lutherska ledarna för att under högtidliga former anta fem imperativ som formulerats i rapporten Från konflikt till gemenskap. Den har skrivits gemensamt av katoliker och lutheraner och att man kunnat enats så långtgående som skriften uttrycker är något stort.
På punkt efter punkt konstaterar man att de gamla kyrkoskiljande kontroverserna inte gäller längre. Mycket berodde på missförstånd och en ovilja att lyssna och försöka förstå. På 1500-talet sökte man inte dialog utan snarare konflikt när man i polemisk anda överdrev eller rent av tillskrev den andra sidan åsikter som den inte hade.

Det gäller rättfärdiggörelsen där man redan 1999 kom fram till en gemensam ståndpunkt i frågan. När det gäller nattvarden finns det inte heller några kyrkoskiljande ståndpunkter, den stora skillnaden gäller snarare mot de reformerta kyrkorna där man har en symbolisk nattvardssyn.

Det var också nytt för mig att Luther använde begreppet "Sola scriptura" (skriften allena) ytterst sällan. Det är ju i sig en absurd ståndpunkt att tro att skriften kan stå där "allena" frikopplad från kyrka och tradition, men det var inte det som Luther menade. Det viktiga för honom var att ingen kunde göra anspråk på en högre auktoritet än skriften, vilket naturligtvis även katoliker skriver under på. Det konstateras (s 69): "vad gäller skrift och tradition finns mellan lutheraner och katoliker en sådan stor överensstämmelse att deras olika betoningar i sig själva inte kräver att den nuvarande splittringen består".

De lutherska kyrkorna betraktar inte sig själva som nya kyrkor som uppstod för 500 år sedan, även vi härstammar från apostlarna. Avsikten för Luther och reformatorerna var aldrig att grunda en ny kyrka.
Därför blir en viktig fråga för Svenska kyrkan och andra lutherska kyrkor när vi nu "firar" 500-årsminnet av Martin Luthers teser: vad är det egentligen vi firar? Kyrkosplittring kan aldrig vara något att fira! Tänker vi så, ja då erkänner vi indirekt att våra kyrkor bara har 500 år på nacken.

Då är det bättre att "högtidlighålla minnet av reformationen". Det är något stort att vi för första gången gör detta gemensamt med katoliker! I dialogerna som nu pågått i 50 år kan även katoliker medge misstag och missbruk som orsakade Luthers agerande och bejaka att dessa rättades till i och med reformationen.

När jag läst den här rapporten får jag tanken: vad väntar vi på? Om nu de läromässiga hindren är undanröjda varför tar vi inte steg på riktig för att skapa en synlig enhet som det tredje imperativet uppmanar oss till och som man ju har skrivit under på. Där står ju klart och tydligt: "Katoliker och lutheraner bör på nytt förpliktiga sig till att söka synlig enhet, till att tillsammans utveckla närmare vad detta betyder i form av konkreta steg, och till att oupphörligt sträva mot detta mål."

Kan man sätta sin underskrift under en sådan text och sen fortsätta som förut? Hur tänker Svenska kyrkans biskopar? Hur skulle denna synliga enhet gestaltas, var finns de konkreta förslagen?

Faran är att vi efter 500 år är så vana vid splittringen att vi tycker det är ganska komfortabelt, sen är det ju inte fel att under trevliga former träffas för samtal och dialog.
Men en riktig enhet kräver att vi reser oss upp ur fåtöljen hur bekväm den än är, en riktig enhet kräver självrannsakan och uppoffringar.

Jag börjar också mer och mer tänka att detta kan vara en överlevnadsfråga för Svenska kyrkan. Risken, om inte de konkreta stegen tas, är att många goda krafter genomför individuella konversioner och en efter en lämnar för Rom, även om man innerst inne inte vill detta. I kombination med att Svenska kyrkan får allt mindre relevans för vanligt folk kommer det leda till en långsam sotdöd.

När Jesus bad att vår enhet skulle bevaras var det för att "världen ska tro", ytterst är det alltså en trovärdighetsfråga. Om vi inte går vidare på enhetens väg tappar vi ännu mer i trovärdighet och då blir vi själva de största förlorarna.

Trump som USA:s president

"Hur kunde det bli så här?" verkar vara den mest frekventa frågan efter att Trumps seger. Själv är jag nog mer förvånad över förvåningen, att opinionsmätningarna inte är att lita på borde vi veta vid det här laget. Jag tror mig också förstå varför folk har valt att rösta på honom, men för att förstå det måste man förstå varför Clinton är så impopulär vilket inte har förklarats i svensk media. Man kan inte förstå Trumps seger om man inte har hela bilden.

Enligt en studie från Princeton University som publicerats i Perspectives on Politics i sept 2014, är USA inte längre är en demokrati, utan en oligarki, eller med andra ord ett fåmannavälde.
Majoriteten av befolkningen har ett mycket begränsat inflytande över regeringens politik. Den egentliga makten ligger hos ett litet antal familjer, grupper och enskilda som kontrollerar stora förmögenheter. Utan ekonomiskt stöd från dessa , "Wall Street", har man i princip ingen möjlighet att att kunna bedriva en presidentvalkampanj. Politiken har blivit kommersialiserad och presidentkandidater en handelsvara som kan säljas. I många fall har dessa ekonomiska intressenter stött båda kandidater i ett val; oavsett vem som vinner har det alltså varit "deras" kandidat som hamnat i Vita huset.

Detta är en förklaring till de återkommande låga valdeltagandet. Folk har, med rätta, haft känslan av att det ändå inte spelar någon roll vad man röstar på och man har fokuserat på andra val som påverkat deras liv mer än vem som sitter i Vita huset.
Det är ett av skälen till att Hillary Clinton varit så impopulär, förutom hennes kappvändande i en rad frågor för att anpassa sig efter opinionen. Hon har varit medias och etablissemangets kandidat, köpt av Wall Street och hade hon haft till exempel Jeb Bush som motkandidat hade hon förmodligen vunnit, då hade det inte spelat någon roll eftersom båda tillhört samma etablissemang.

Men så kom Trump, outsidern, och ändrade på allt det här. Han bekostade till stora delar själv sin valkampanj vilket betyder att ingen kontrollerar honom, vilket borde göra den ekonomiska eliten väldigt nervös just nu.

Med Trump uppstod känslan hos folk att deras röst faktiskt räknades. Plötsligt spelade det roll om de gick till vallokalen eller inte, de kunde göra skillnad, om än det bara handlade om att välja en kandidat som etablissemanget inte ville ha.

Trots att etablissemanget och media gjort gemensam sak och gjort allt för att motarbeta Trump, satte folket ner foten och markerade att det är faktiskt de som väljer president. I och med detta resultatet skulle man därför kunna säga att USA tagit ett steg från oligarki till demokrati igen.

Frågan "Hur kunde det bli såhär?" borde istället vara: "Hur kunde vi bli så självgoda?". Jag tänker inte bara på det amerikanska valet utan även Brexit-omröstningen och SD:s framgångar i Sverige. Folk börjar bli trötta på att bli betraktade som valboskap som finns till för att legitimera makten hos dem som redan har den.

Det jag saknar bland etablerade politiker och partier, i Sverige och på andra ställen, är självkritiken. Det fungerar inte i längden att sopa problem under mattan eller nonchalera folks oro. Att driva på globaliseringstrenden utan att se till att man har folk med sig straffar sig i längden. Och att bemöta outsiders med diverse epitet fungerar inte heller, det börjar bli dags att sluta tjata om att SD skulle vara "fascistiskt". Här gav Stefan Löfven uttryck för en positiv ansats när han menade att det är dags att upphöra med personangrepp och negativt kampanjande och hålla sig till sakfrågan.

Hur blir det nu med Trump? Det finns skäl till oro, framförallt hans protektionism, hans motstånd mot frihandel och invandring. Men till alla som verkar tro att ett nytt 9/11 har inträffat vill jag uppmana att ta det lite lugnt. USA:s konstitution bygger på maktdelning i mycket högre utsträckning än Sverige. Trump är inge diktator och kan inte göra vad som helst.
Skillnaden mellan Trump och Clinton är att med henne hade vi haft en viss förutsägbarhet: hon hade fortsatt Obamas linje, bara med aggressivt och intervenerande, och jag är inte säker på att jag hade önskat det.

Det säkraste vi kan säga om Trump är att vi inte vet. Nu ska alla hans bombastiska uttalande transformeras till konkret politik och det är i nuläget omöjligt att säga hur det blir.  Om han och Putin kommer överens kan det leda till avspänning och något gott. Men hans uttalade ovilja att stödja Nato-länder som inte står för sin del av notan kan trigga Putin att expandera mer. Amerikanarna har helt enkelt köpt grisen i säcken, Trump är ett oprövat och osäkert kort. Men det innebär också att vi inte kan räkna ut honom i förtid.

"att de alla ska bli ett"

Jag var med den 31 oktober i Malmö Arena, det gemensamma högtidlighållandet av minnet av Martin Luthers 95 teser, gemensamt för de lutherska kyrkorna och den Romers-katolska. Jag funderar lite vad den här dagen betyder. Rimligtvis borde det vara en stor dag: för första gången högtidlighåller man minnet av reformationen gemensamt med katoliker, även katolska kyrkan bejakar viktiga principer som Luther kom fram till. Det kan man göra, även om man beklagar kyrkans splittring.
Mina intryck är att gudstjänsten i Lunds domkyrka var det som gav mest, vi fick ju se den i direktsändning i storbild i Malmö Arena. Att se företrädare för den katolska kyrkan och lutherska världssamfundet be om förlåtelse för de onda saker som katoliker och lutheraner ömsesidigt gjort mot varandra.
Det var också starkt att höra hur alla stämde in i vår gemensamma apostoliska trosbekännelse, även om jag hade föredragit den nicenska bekännelsen.

Undertecknandet av de fem imperativen ur den gemensamma deklarationen "Från konflikt till gemenskap" var höjdpunkten. Kortfattat innebär imperativen:

1. Att utgå från enhetens, inte splittringens, perspektiv och stärka det gemensamma.
2. Att låta sig ömsesidigt förändras genom de andras trosvittnesbörd.
3. Att förplikta sig att söka synlig enhet.
4. Att gemensamt återupptäcka kraften i Jesu Kristi evangelium för vår tid.
5. Att gemensamt vittna om Guds nåd i förkunnelsen och i tjänsten för världen.

Det är kanske framförallt punkt två som är intressant: det är sällan ens fel att två träter och när det gäller hur kyrkan i Europa splittrades på 1500-talet gäller det i allra högsta grad. Både protestanter och katoliker hade del i detta. Då är det också rimligt att båda sidor måste vara beredda till förändring och uppoffringar för egen del. Återstår att se vad man är beredd att göra i praktiken.

Under tiden som vi väntade på påvens ankomst fick vi ta del av diverse jippon i Malmö Arena. Var det Svenska kyrkan som hade kallat in Kattis Ahlström att leda mötet? Hade man ingen från de egna leden? Tensta gospel och körsången var fantastiskt, men vad gjorde Malena Ernman där? (För att inte tala om den samiska jojken i början, eller vad det nu var!) Det var ett ekumeniskt möte och det hade räckt med artister och företrädare från de kyrkor som mötet handlade om. Är det ett tecken på dåligt självförtroende att kalla in kändisar utifrån, vi klarar det inte själva, typ?

De fyra vittnesmålen från olika världsdelar varierade i angelägenhetsgrad. Det tröttsamma inlägget om klimatförändringar var inte alls angeläget, däremot var det oerhört viktigt att lyssna till de vittnen som själva genomlidit flyktingens vardag.

Höjdpunkten var när påven kom. Men nu var han inte ensam i sin påvemobil, med honom satt presidenten och ordföranden för lutherska världsförbundet även om det naturligtvis inte rådde något tvivel om vem som var huvudpersonen.
Det får bli fler inlägg om konsekvenserna från det här mötet. Risken finns alltid att det blir en fotnot i historien, att var och en går hem till sitt och fortsätter som inget har hänt. Efter 500 år är vi så vana vid splittring att det är svårt att se hur en konkret gemenskap skulle gå till. Kanske är detta en viktig uppgift, att skissa hur en förening skulle gå till.

Vi har vår gemensamma Herre som ber om detta och det är det faktiskt upp till oss om han ska blir bönhörd:

"Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss. Då skall världen tro på att du har sänt mig."

Martin Luthers 95 teser

Slottsporten i Wittenberg. Foto: mig själv.

På måndag är det 499 år sedan Luther spikade upp de 95 teserna på slottsporten i Wittenberg. Jag vet att det har ifrågasatts om han verkligen spikade upp dem på porten, men det är en diskussion som inte är så viktig. Porten tjänade som allmän anslagstavla så det var hur som helst inte en akt av provokation om han gjorde det.

Hur många har läst dem? Det är trots allt inte en särskilt omfattande text, men jag kan inte dra mig till minnes att de ingick i vår kurslitteratur vare sig på CTR eller pastoralinstitutet.

För att förstå teserna behöver man förstå vad avlaten handlade om. Det var inte fråga om befrielse från de eviga straffen, de straffen har Jesus en gång för alla befriat oss ifrån genom sin död på korset.
Men konsekvenserna av synden finns ju kvar även om synden i sig är utplånad, och därför återstår de timliga straff i tiden och när vi begått en synd är vi skyldig att återgälda detta.
Dessa timliga straff kunde handla om botgöringar av olika slag, till exempel en pilgrimsvandring eller längre fasteperioder som man blev ålagd. Om man inte hann med all botgöring i detta livet fortsatte det i skärselden, varje synd gav en viss tid i skärselden.
Det är här avlaten kommer in i bilden, som innebär efterskänkandet av botgöringen. Tanken var att helgonen hade gjort fler goda gärningar än de syndat och detta överskott förfogade kyrkan över och kunde dela ut som avlat. Från början delade man ut avlat utan krav på motprestation men snart såg man gärna att man gav kyrkan en gengåva, till exempel medel till ett kyrkobygge. Ställde man upp med riddare och häst för ett korståg beviljades man fullständig avlat.

När byggandet av Peterskyrkan stannade upp på grund av pengabrist kom Agosto Chigi, påvens bankir, med det ödesdigra förslaget att man skulle sälja särskilda brev som beviljade människor avlat för en viss tid i skärselden och att pengarna skulle öronmärkas för kyrkobygget. Den här handeln svällde snart över alla bräddar, det lärdes ut att man kunde köpa avlat inte bara för sig själv utan även för redan avlidna anhöriga. Kringresande munkar som Johann Tetzel sålde avlatsbrev med devisen: "när myntet i kistan klingar, själen sig upp i himlen svingar". Det var naturligtvis fler än Luther som reagerade mot detta, inte minst tyska furstar som inte var så förtjusta över att pengar rann ut ur landet.

Men nu till teserna:

Luther går till angrepp mot denna avlatshandel, men överraskande nog för att han anser att avlatspredikanterna är för generösa. De går ut över sin befogenhet, de lovar helt enkelt för mycket. Påven kan endast ge eftergift åt straff som han själv har delat ut, han kan inte lösa själarna i skärselden. (20-22) När då folk lovas befrielse från skärselden genom att köpa avlat så invaggas de i falsk trygghet. Kyrkliga straff och eftergifter gäller endast i detta livet och kan inte åläggas döende, än mindre de som redan befinner sig i skärselden. Luther är här knivskarp: "De kommer att fördömas för evigt, tillsammans med sina lärare, som tror sig säkra på sin frälsning genom skrivelser om förlåtelse. (32)

Luther största bekymmer är alltså att avlaten tar bort den sanna ångern hos människan, som väljer detta istället för att bemöda sig om att göra goda gärningar. Luther menar alltså att avlatspredikanterna gör det för bekvämt för människor. "Köp det här brevet så slipper du att på allvar ta itu med din synd!"

Avlaten kan inte ersätta ånger, och de som har sann ånger behöver ingen avlat. (34-36) Avlat är alltså inte nödvändigt och det är slöseri med pengar att köpa sådant, det är bättre att ge pengar till de fattiga.

Luther angriper inte i första hand påven med denna skrivelse, tvärtom undrar han om påven egentligen känner till hur urskillningslöst predikanterna agerade  "om påven kände till avlatspredikanternas utpressningsmetoder så skulle han föredra att Peterskyrkan blir till aska". (50) Men han ifrågasätter alltså om påven verkligen förfogar över denna makt att lösa själarna i skärselden och påpekar det självklara: "Varför tömmer inte påven skärselden på grund av helig kärlek och det trängande behovet hos själarna." (82)

Luther ifrågasätter inte skärselden (även om han gjorde det i senare skrifter) och inte heller egentligen tanken på avlat såsom det förstods ursprungligt. Han ville inte provocera utan starta en diskussion, jag tror inte att han uppfattade sina teser som särskilt kontroversiella. Men det här var en lukrativ verksamhet och han väckte ont blod hos dem som drog in pengarna. Det är som det brukar: när det går pengar i en verksamhet blir det så mycket svårare att backa. Hade biskoparna och påven varit beredd att lyssna och samtala, hade utvecklingen kunnat ta sig en helt annan riktning och reformationen av kyrkan inte lett till splittring.

Förmågan att kunna byta åsikt

Varför tycker vi som vi tycker? Hur ser processen ut som leder till att vi antar vissa åsikter och förkastar andra? Jag lyssnade på TED på Julia Galef som forskat på hur och varför människor ändrar sina åsikter. Att just kunna byta åsikt är svårt, Galef visar hur vi omedvetet värderar de argument som stöder vår åsikt högre, medan de argument som talar emot, tillmäter vi ett mindre värde. Vi tycks vara fast i de åsikter som vi av någon anledning en gång fick.

Julia Galef

Galef talar om två olika förhållningssätt: soldatens och spanarens. Som soldat är du helt fokuserad på att bekämpa fienden, medan spanarens uppgift är att förstå fienden. Förmågan till ett gott omdöme påminner mycket om spanarens uppgift.

Galef tar som exempel Dreyfusaffären i Frankrike på 1800-talet där en officerare blev anklagad för förräderi trots att alla fakta talade för en annan. Men Dreyfus var den ende judiske officeren och i det antisemitiska klimatet tog alla för givet att det var han. När de inte hittade några bevis så blev de bara mer övertygade om hans skuld, eftersom de då menade att han slugt och skickligt undanröjt bevisen.

De som anklagade Dreyfus var drabbade av vad forskare kallar motivated reasoning. Det går ut på att man låter sina känslor, önskningar och fruktan forma sina idéer. Vissa idéer känns som våra allierade och vi vill att de ska vinna, andra idéer är våra fiender som vi bekämpar.
Om du läser en artikel i ett kontroversiellt ämne och som går emot din uppfattning, så är du mycket motiverad att hitta svagheter i den artikeln. Och tvärtom, om artikeln stödjer din uppfattning är du inte särskilt intresserad av att hitta brister i resonemanget. Vårt omdöme är helt enkelt starkt influerad av vilken sida som vi vill ska vinna. Det här påverkar väldigt mycket i våra liv: hur vi tänker kring vår hälsa, våra relationer, vad vi ska rösta på etc. Och det svåra är att processen är så omedveten, vi kan tro att vi är objektiva och kritiska utan att vara det.

När det gäller Dreyfus var det en fransk officerare, Georges Picquart, som i likhet med andra på den tiden var antisemitisk och övertygad om Dreyfus skuld. Men vid en viss tidpunkt ställde han sig frågan: "Tänk om vi har fel om Dreyfus?" Picquart hade en spanares attityd, inte soldatens. Han var inte besatt av att låta en viss idé vinna eller förlora utan ville spana in verkligheten som den är oavsett om det är bekvämt eller inte.

Vad är det då som kännetecknar en spanare? Vad är det som gör att vissa människor, åtminstone ibland, klarar av att bortse från sina fördomar och för att bara försöka förstå?

Galef, och andra forskare, har listat vissa egenskaper: spanare är nyfikna, de blir tillfredsställda av att lära sig nya saker eller blir sugna på att lösa problem. De blir ofta fascinerade när de stöter på något som går emot deras förväntningar.
De har också ofta andra värderingar: de anser att det är förtjänstfullt att ifrågasätta det som de själva tror på, de anser inte att det är tecken på svaghet att ändra sin uppfattning. Och det viktigaste är de trygga i sig själva, deras värde som person beror inte på om de har rätt eller fel i ett visst ämne.

Den här uppsättningen egenskaper är viktiga för att erhålla ett gott omdöme. Och det intressanta är att dessa egenskaper beror inte på hur smart du är eller hur mycket kunskap du har, de korrelerar inte med din intelligens eller din utbildning. (Så långt Galef)
Ett exempel på det sista är när man frågar människor om tillståndet i världen. Vanligtvis tror ju folk att det är mycket värre än det är när det gäller krig, svält och sjukdomar, men det intressanta är att ju mer utbildning du har desto mer fel gissar du.

Vi har idag en debatt där många ser problem med att folk med låg utbildning "röstar fel". Men att ställa krav på en viss utbildningsnivå för att få rösta leder ingen vart: om du har en "soldatattityd" hjälper det inte hur mycket du än studerar, du får inte bättre omdöme för det.

En nyttig övning kan vara att fundera igenom vilken uppsättning åsikter du hade i din ungdom och jämföra med de du har idag. Har du ändrat dig på någon punkt? Eller tycker du likadant efter 20 år? I så fall är kanske risken stor att du är en soldat som betraktat varje ny idé som ett hot att bekämpa.

Jag har under senare år tagit för vana att låta var 4:e, 5:e bok som jag läser vara en bok där jag i förväg vet att jag inte kommer hålla med. Det brukar ofta vara mycket givande. Jag är naturligtvis ingen vindflöjel, jag ändrar inte uppfattning hur som helst. Men det ger nya perspektiv att försöka begripa varför andra tycker som de tycker. Och för egen del så antingen skärps de argument jag hade från början eller så händer det då och då att jag tänker om i en viss fråga. Och det kan också vara väldigt befriande.

Att äga 100 saker

Dave Bruno, författaren till boken The 100 Thing Challenge bestämde sig en dag för en utmaning. Han skulle under ett års tid enbart äga 100 saker, som titeln antyder. En växande frustration över mängden prylar som tyngde hans vardag, saker som pockade på hans uppmärksamhet fick honom att fatta beslutet.
Han beskriver hur hans far hade samlat på Märklin-tåg och planerat att bygga en stor utställning med landskap och allt, men som aldrig blev av. Som barn hade han sett fram emot detta, och därför själv fortsatt samlandet i vuxen ålder. Men han insåg att detta mer var ett sätt att hantera sin besvikelse som barn, egentligen var han inte intresserad av Märklin-tåg.

Alla saker som vi omger oss med drar bort vår uppmärksamhet från det som verkligen betyder något i livet. Bruno är en friluftsmänniska som gillade att klättra i berg och vandra i naturen. Men han började tänka över hur absurt det var att friluftsaktiviteterna i sig var så förknippat med mycket prylar. Blir solnedgången vackrare om man är utrustad som en bergsklättrare med alla tillbehör, frågade han sig?

"Mycket vill ha mer". Vi blir aldrig nöjda med sakerna vi förvärvar. Tillfredsställelsen över ytterligare en pryl bleknar snart bort. Det finns en hårfin skillnad att söka efter en värdefull sak för att vi behöver den, eller att söka den för att den gör oss mer värdefulla, i egna och andras ögon.

En viktig insikt som Bruno kom fram till är att bara för att man vill leva ett enkelt liv betyder inte det att vi måste fly. Alternativet till en modern konsumistisk livsstil (Bruno talar om American-style consumerism) är inte att slå upp sitt tält i ödemarken och leva där. Det går att leva ett enkelt avskalat liv mitt i samhällets puls, det handlar om val som vi själva gör.

Det finns en stor ironi i att vi som individuella konsumenter tror att vi gör individuella val. Men vi lurar bara oss själva, enligt Bruno, om vi tror att vår konsumtion är resultatet av fri val.
Det påminner mig om en scen i Djävulen bär Prada då den nyanställda journalisten Andrea Sachs på ett modemagasin fnissar åt hennes chef som diskuterar färger och design med en kollega. Sachs kunde inte se någon större skillnad på två olika bälten. Hennes överlägsne chef talar då om för henne att den blå tröjan hon själv bar och som hon naivt trodde att hon självständigt "valt" i själv verket hade valts av modeindustrin åt henne.
Nej, det enda riktiga valet är att kliva av helt och hållet, valet står inte mellan olika prylar utan i antalet.

Vill du äga 100 saker, eller bli ägd av 1000?

Brunos kristna tro lyser igenom på bokens sidor även om det inte är något som han predikar. Men tro är inte något vi kan välja bort som människor. Om vi inte riktar vår tro på Gud, riktar vi den mot vetenskap, människans natur, gurus eller - shopping. Vi måste helt enkelt tro på något. Risken finns att vi genom allt fler ägodelar försöker få oss att tro att vi är något mer än vi är.

Hur gick det då för Bruno? Ja, han satte upp ett antal regler. För det första var det hans utmaning, han kunde inte kräva att den övriga familjen skulle följa honom i detta. Han räknade alltså inte saker som han delade med resten av familjen och hushållet. Vissa saker räknade han också i kategorier, t ex strumpor. Och antalet böcker kom han undan genom att räkna "ett bibliotek".

Småaktiga skulle därmed säga att han fuskade. Men det som är befriande med hans bok är att han låter inte principer och regler komma i vägen för själva saken. Han ville komma ifrån bördan av alla saker som pockade på hans uppmärksamhet och som tog upp hans tid och energi. För detta behövde han en utmaning att komma igång, meningen var ju inte att denna utmaning skulle bli en ny börda. Som Jesus skulle ha uttryckt det: "Sabbaten är till för människan, inte människan för sabbaten".

En intressant iakttagelse som han gjorde var att hans liv faktiskt inte förändrades särskilt mycket, inte till det yttre i alla fall. Det som förändrades mest var platsen i hans förråd. Men det säger ju egentligen bara att de flesta av våra ägodelar är ganska onödiga. En sak som vi lägger i ett förråd är en sak som vi per definition inte behöver.

Avslutningsvis kunde Bruno konstatera att han bara behövde 14 saker, inklusive kläderna på kroppen, för att uppleva en ovanligt lycklig dag. Och fler saker hade inte gjort någonting för att förbättra den upplevelsen.

Goda nyheter för mänskligheten

Johan Norbergs senaste bok Progress - Ten Reasons to Look Forward to the Future, utmanar den undergångsstämning som man märker av allt för ofta i samhället. Det finns en utbredd tro att det var bättre förr, men det är en tro som bygger på selektivt minne.

Vilka är då de tio anledningarna till optimismen?

Norberg börjar med mat. Under det "glada" 50-talet led halva världens befolkning av undernäring, idag är det lite mer än 10 %. Det är framförallt två personer som vi kan tacka denna utveckling för: Fritz Haber och Norman Borlaug. Haber uppfann Haber-Bosch-processen som gjorde det möjligt att tillverka konstgödning i industriell skala, och Borlaug är mannen bakom den gröna revolutionen. Efter tusentals korsningar av vete lyckades han få fram hybrider med betydligt högre avkastning. Tack vare dessa två uppfinningar slipper uppskattningsvis två miljarder människor leva på svältgränsen idag.

Det andra kapitlet handlar om hygien. Man brukar säga att det var penicillinet som fick befolkningen att växa men av större betydelse var bättre toaletter. (Eller toaletter överhuvudtaget.) Idag har mer än 90 % av befolkning tillgång till rent vatten, tillgången till hygieniska faciliteter är lite lägre: 60 %. Här kan vi se en dramatisk förbättring från förr då inte ens adeln hade möjlighet att hålla sig ren.

Det här ha lett till en kraftig öka förväntningar på livslängden. Fram till 1900-talets början kunde människan förvänta sig en genomsnittlig livlängd på drygt 30 år, idag över 70.

För första gången i världshistorien är fattigdom inte längre norm, utan undantag. Omkring 10 % av jordens befolkning tillhör kategorin extremt fattiga, backar vi till 1900-talets början rör det sig om 60-70 %. Fattigdomen har minskat till och med snabbare än vad FN förväntade sig när de satte upp milleniemålen.

När det gäller krig och våld kan vi konstatera att det har följt mänskligheten genom hela historien, det är fred som är en modern uppfinning. Under medeltiden mördades årligen mellan 30-40 personer per 100 000 invånare i Europa, idag handlar det om 1-3 stycken.

Miljöfarliga utsläpp i skog, mark och hav har minskat kraftigt. Till exempel har oljeutsläpp till havs minskat med 99 % mellan 1970 och 2014. Det finns också ett tydligt samband mellan ekonomisk utveckling och större hänsyn mot miljön.

Så här fortsätter det: läskunnigheten är uppe i nästan 90 %, frihet och jämlikhet mellan män och kvinnor har kraftigt förbättrats etc. etc.

Detta är alltså fantastiskt goda nyheter för vår värld. I stort sett samtliga parametrar förbättras stadigt, även om det naturligtvis förekommer tillfälliga  bakslag. Och det handlar inte ens om en linjär förbättring utan exponentiellt; den positiva utvecklingen går snabbare och snabbare.

Ändå är alltså detta något okänt för många. När man undersöker människors uppfattning om dagens värld så tror alla att det är mycket värre än vad det är och det intressanta är att det är de med längst utbildning som hamnar mest fel i sina gissningar.

Frågan är varför? Delvis beror det naturligtvis på att negativa och dramatiska nyheter dominerar i media, förbättringar sker för det mesta gradvis och blir därför sällan en nyhet. Och vår uppmärksamhet dras gärna till det våldsamma och spektakulära.

Men det finns också en annan sida av saken. Det heter visserligen att ingen vill höra en olycksprofet, men enligt min erfarenhet stämmer det inte . Tvärtom: det är olycksprofeterna som siar om att undergången är nära, det är dem som alla lyssnar till. Sen spelar det ingen roll att de får fel gång på gång, folk fortsätter att lyssna på dem och beundra dem. Till exempel har ju Paul Ehrlich sedan han förutspådde att massvält skulle utbryta på 80-talet inte fått rätt om någonting, men ändå fått det ena prestigefulla priset efter det andra.

När man säger emot dessa och påpekar att det är högst osannolika scenarier de kommer med, hamnar man lätt i en moralisk uppförsbacke. Man misstänks för att tala i egen sak, att man inte vill ändra på sin egen livsstil eller vad det nu kan vara. Tanken att det kan vara de som larmar om kommande katastrofer som agerar i eget intresse verkar inte särskilt många inse, trots att det ligger närmare till hands. Vill du att folk ska skänka pengar till en viss organisation sker ju det effektivast genom att skrämma människor.

Men de här dramatiska förbättringarna som vår tid upplever måste förr eller senare få teologiska implikationer. Ändå fram till för hundra år sedan var  extrem fattigdom, hunger, krig, barnarbete etc. normaltillståndet för mänskligheten Nu tillhör allt detta undantagen. Den här exponentiella förbättringen måste vi väl ändå teologisera kring? Vad beror det på?

Det som framförallt kan vara "besvärligt" är ju att vi som kristna ofta tänker att det ska bli värre innan Jesus kommer tillbaks. Kärleken ska kallna, krigslarm och rykten om krig ska höras. Hur ska vi då hantera att vi, sedan andra världskrigets slut, har gått in i den mest fredliga perioden i mänsklighetens historia?

Jag har inga svar kring detta, bara funderingar. Men någonting har hänt, det är helt klart: vi lever mitt i den mest positiva utvecklingen i hela mänsklighetens historia.

Marx gör comeback i välfärden

Karl Marx tycks ha gjort comeback i debatten om vinst i välfärd. Vinsten framställs som utsugning av skattemedel, vilket har stora likheter med Marx mervärdesteori där vinsten framställs som utsugning av arbetaren.
Mervärdesteorin utgår från att varans värde bestäms av arbetsinsatsen. Den tid det tar för en snickare att tillverka en stol avgör vad stolen är värd. (Detta till skillnad från marknadsekonomin där stolens värde bestäms av tillgång och efterfrågan.)
Teorin bygger på att det finns en skillnad mellan vad kapitalägaren måste betala för arbetskraften och vad han kan få betalt för varan som produceras. Den här skillnaden – mervärdet – kan kapitalisten öka genom att låta folk arbeta längre, förmå dem att arbeta snabbare, organisera arbetet annorlunda eller använda bättre teknik. Oavsett vilket är mervärdet utsugning, eftersom det borde tillfalla arbetaren.

Karl Marx - låt han stanna i historieböckerna.

Problemet är att med det resonemanget är ägarens arbete inte värt något. Kapitalägarna och förvaltarna av kapitalet bidrar inte med något nytt, enligt Marx, det enda arbete som räknas är den rent fysiska produktion.

Det är väl här Marx gör sitt misstag (ett av många). Utan kapitalägare som vågar riskera sitt kapital skulle arbetarens insats inte var värd något. Det behövs någon som ser ett behov, stolar i detta fall, som lockar till sig kapital och som bygger en stolfabrik för att även arbetaren ska få betalt för sin möda.

Enbart arbete räcker inte, det krävs också kapital för att arbetet ska betala sig.
På samma sätt tycks Jonas Sjöstedt och andra motståndare till vinst i välfärd mena att företagarens arbete inte är värt något. Att komma på en innovativ idé, till exempel ett nytt sätt att organisera ett äldreboende, förmå kapitalägare att investera i idén och sen övertyga blivande kunder om detta, inget av detta är tydligen värt något. Vinsten, "mervärdet" betraktas som utsugning av skattepengar.

Nu menar vissa att det bara är "övervinsterna" som är problemet, sådär lagom vinst på 2-3 % är okej. Men då har man inte riktigt förstått att priset på en vara är information eller en signal till marknaden. Om priset på en viss tjänst stiger betyder detta: "vi vill ha mer av detta", det kan handla om en ny typ av äldreboende, till exempel. Detta lockar till sig fler investerare, och eventuella "övervinster" är ett övergående problem när den ökade tillgången har kommit ifatt efterfrågan.

Om man då går in och reglerar vinsten uteblir informationen till marknaden om att medborgarna önskar denna form av äldrevård. Effekten blir att vi inte får den vård vi skulle önska.

En fri marknaden är inte perfekt men det är det bästa instrumentet som vi har för att frambringa de varor och tjänster vi vill ha till ett pris vi accepterar.
En planekonomi, såsom välfärden fungerat hittills, kommer alltid till korta. Det främsta skälet till det är att ingen enskild planerare (politiker eller kommunal tjänsteman) har all information, han kan omöjligt veta  vad som är rätt pris för en viss tjänst. Dessutom är vi olika som individer och kan efterfråga olika typer av tjänster, vi kanske inte vill ha ett kommunalt monopol där en enskild beslutsfattare bestämmer hur våra skattepengar ska användas.

Marknaden är inte perfekt men hela tiden självreglerande. Tusentals trial and error leder helt enkelt till att våra skattepengar används på det sättet vi önskar.

Teologdag om mänskliga rättigheter

På biskopens teologdag i Göteborgs domkyrka fick vi först lyssna till Elisabeth Abiri, statsvetare som talade om mänskliga rättigheter ur ett historiskt perspektiv. Jag noterande att hon tog upp felöversättningen när man talar om alla människors lika värde i den första artikeln. På engelska står det dignity vilket borde översättas med värdighet på svenska. Det blir en också en djupare förståelse än när man talar om värde. Alla människors lika värde är inte oproblematiskt som jag bloggat om tidigare.
Tidigare sågs ofta människor som en slags råvara för staten, en resurs likvärdig med naturresurser som man kunde använda sig av efter behag. När de mänskliga rättigheterna började formuleras var det med en insikt om att människorna inte är till för staten, människorna har ett eget mål och en egen värdighet.
Abiri bekräftade att FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna från 1948 formulerades väldigt brett, där står dels vad som inte får göras mot en individ men också vad som måste göras för henne.

På eftermiddagen talade Ola Sigurdsson om den teologiska grunden för deklarationen. Det finns ingen entydig kontinuitet mellan kristendomen och de mänskliga rättigheterna men heller diskontinuitet. Det handlar om flera trådar som flätats samman och där religionen är en tråd. Att det inte nämns något om Gud som grund för människovärdet ska inte ses som något anti-religiöst, utan en pragmatisk lösning för att få med fler länder.

Det jag saknade var en diskussion kring bredden av artiklarna som Abiri berörde men utan att problematisera. I det senaste avsnittet av filosofiska rummet diskuteras just detta på ett intressant sätt. Lena Halldenius påpekade att det i princip bara är välfärdsstater av skandinavisk modell som lever upp till de mänskliga rättigheter när även saker som semester räknas in.
Jag har inget emot semester frågan är väl om det är rimligt att det ska räknas som en mänskligt rättighet? Finns det en risk att man förlorar i djup när man satsar på bredd?

En annan synpunkt är att så gott som alla länder bryter mot de mänskliga rättigheterna som de är formulerade nu. Var och en har rätt till bostad, till exempel, likväl finns det uteliggare i alla länder. Problemet med detta är ju att kritik mot länder som bryter mot mer fundamentala rättigheter neutraliseras: de kan alltid slänga tillbaka samma kritik, ingen lever ju ändå upp till dem.

En annan fråga är ju vem som har skyldighet att upprätthålla de mänskliga rättigheterna. I princip är det nationalstaterna men gäller det bara de egna medborgarna eller alla som vistas innanför landets gränser? Och vad gäller de människor som är på flykt undan en stat som just kränker de mänskliga rättigheterna, vilket ansvar har kringliggande stater?

Jag menar att mycket skulle vinnas på att man bantade ner rättigheterna till att handla om vad man inte får göra mot individen. Rättigheterna borde utgå från de basala behov som man har som människa: liv, frihet, mat, sömn. Dessa rättigheter har varje stat skyldighet att visa mot varje individ, medborgare eller ej.
De övriga rättigheterna, de som också brukar kallas som positiva rättigheter, alltså vad som måste göras mot varje person, bör beskrivas som medborgerliga rättigheter och skulle kunna variera från nation till nation. Genom att slimma de mänskliga rättigheterna kan man också ställa hårdare krav på att stater verkligen lever upp till dem.

Den otidsenliga asylrätten

Björn Östbring och Lena Halldenius. Foto: Thomas Lunderquist.

Filosofiska rummet i P1 brukar vara värt att lyssna på, och det gäller inte minst det senaste avsnittet om Rätten till våra rättigheter - de mänskliga och de medborgerliga. Det var Lena Halldenius, filosof och professor i mänskliga rättigheter, och Björn Östbring, doktorand i statsvetenskap som diskuterade flera olika frågor med utgångspunkt i dagens flyktingsituation. Särskilt Halldenius var mycket intressant att lyssna till.

Dagens asylrätten kom till 1951 för att lösa en speciell situation efter andra världskriget.  Lena Halldenius:   "Situationen efter andra världskriget var att hela Europa var full av folk som plötsligt hade hamnat fel;  på grund av kriget eller att gränser hade dragits om befann de sig på ett annat territorium än där de var medborgare."

Utgångspunkten i den flyktingkonventionen är att flyktingen är redan på plats. Asylrätten ger skydd åt de flyktingar som befinner sig på plats men ger inget som helst skydd åt de flyktingar som är kvar i krigsområdet eller befinner sig i transit, på väg till ett land som kan ge dem skydd. För att kunna åberopa rätten till asyl måste ju flyktingen ge sig ut på en livsfarlig och strapatsrik resa. Asylrätten är alltså helt anakronistisk och fungerar inte idag: det som då var undantag har idag blivit regel.

Det är detta som är det främsta skälet till att EU och Sverige står så handfallna inför dagens flyktingsituation. Den "heliga" asylrätten har fått helt andra effekter än vad som avsågs från början:

1. Splittrade familjer.  Flyktingsmugglarna vet att ta betalt, ofta har man bara har råd att skickar iväg någon eller några familjemedlemmar. Då satsar man på unga män som kan ta vara på sig själva, medan kvinnor och gamla många gånger är kvar i krigsområdet. Det är en svår avvägning: stanna kvar i en relativ trygghet eller satsa på en okänd och farlig resa.
2. Människor dör i onödan. På vägen hit är det många som dör, helt i onödan! Hade de kunnat åka hit med vanliga reguljära transportmedel hade det ju varit mycket säkrare.
3. De som är i störst behov av skydd hjälper vi inte. Det är ju bara de med pengar och med tillräckligt fysisk kapacitet som har en möjlighet att komma hit.

Men detta i bakhuvudet borde det inte vara särskilt kontroversiellt att säga det självklara: avskaffa asylrätten! Tyvärr gick inte Halldenius och Östbring in på detta i någon större utsträckning, även om Östbring talade om att asylrätten borde begränsas till angränsande länder (hjälp i närområdet) och Halldenius om att asylrätten borde upphöra när skyddsbehov inte längre föreligger.

Just denna frågan har ju varit oerhört svårdebatterad i Sverige och vi vet ju alla varför: man har varit så upptagen med att leta stickor i SD:s politik att man inte sett bjälken i den egna.

För ganska precis ett år sedan skrev jag ner min vision om svensk flyktingpolitik: http://tobiasbackstrom.blogspot.se/2015/09/ett-scenario-for-en-annan.html

Jag kan konstatera att jag fortfarande tycker likadant, jag kan också, trots allt, glädjas över att P1, sent om sider,  börjar diskutera saken.

En muslims väg till Jesus

Jag har precis läst boken Jag sökte Allah och fann Jesus. Det är självbiografi av Nabeel Qureshi en amerikansk läkare, uppvuxen i en muslimsk familj. Under sina studier lärde han känna en kristen studiekamrat och boken handlar till stor del om deras gemensamma sökande mot sanningen. De vänder och vrider på varje argument för och emot, och trots att de många gånger står emot varandra bevaras deras vänskap. Hans livsresa är riktigt spännande att följa.

En av de läror som han som muslim reagerade mot var treenighetsläran. Som muslim hade han fått lära sig att det var ett påhitt av de kristna för att få ihop tanken på att Jesus var Gud samtidigt som det ändå bara fanns en Gud. De säger att Gud är både en och tre samtidigt och kallar honom treenig. För en muslim går detta emot vanligt sunt förnuft och utgör en självmotsägelse.

Det som för honom blev en pusselbit till att förstå treenigheten var under en lektion när de fick lära sig om resonansstrukturen i nitratjonen. Nitratjonen består av en kväveatom och 3 stycken syreatomer och sammanlagt 24 elektroner binder dem samman. Kväveatomen placerar man i mitten och de tre syreatomerna omkring den. Mellan kvävet och syret får man enkelbindningar utom vid ett ställe där det blir en dubbelbindning. Men här kommer man till det intressanta: dubbelbindningen kan vara vid vilken syreatom som helst. Den aktuella strukturen som nitratjonen får är i praktiken en kombination av tre möjliga strukturer, en resonansstruktur. Det finns egentligen inga enkla och dubbelbindningar, alla är en och en tredjedelsbindning. En molekyl med resonans utgör alltid alla sina molekyler, samtidigt som den ändå inte är någon av dem.

För Nabeel blev detta en aha-upplevelse. Här fanns ju på svart och vitt att något mycket väl kan vara en och tre samtidigt. Och om det nu finns saker i den här världen som kan vara en och tre samtidigt, även om det inte går att begripa, varför skulle inte Gud kunna vara detta?

Det är fascinerande hur mycket det finns i naturen som pekar mot Gud, ända ner till tillvarons minsta beståndsdelar. Skapelsen är en reflektion av Skaparen, vi kan sluta oss till, inte bara att det måste finnas en skapare utan också om vem denne är.

Staten och våldsmonopolet

Statens främsta, och viktigaste uppdrag är att garantera medborgarna fred och säkerhet. Om det är något vi ska ha staten till så är det detta, sen kan man alltid diskutera hur många fler uppdrag staten ska åta sig.
Enligt min mening har staten i Sverige vuxit sig för stor och faran med en för stor bredd är att man glömmer fokusera på kärnuppgifterna. Jag menar att det är just detta som håller på att ske i Sverige. Staten ska vara liten men stark, i Sverige har den blivit stor men svag.

Det handlar inte bara om att vårt militära försvar har hamnat i periferin och betraktas som ett sidoprojekt. Det som börjar bli mest akut är vår inre säkerhet. Jag tror inte att jag är ensam om att uppleva hur det kryper närmare. Jag bor i Borås och de senaste veckorna har vi kunnat läsa om våldtäktsförsök på vår gata och skjutningar 500 m från där vi bor.

Det är ingen tvekan om att polisen har stora interna problem. Jag behöver här knappast upprepa att den nuvarande ledningen borde avgå, det har snart alla fattat utom han själv och regeringen som tillsatte honom.
Men problem verkar också finnas på åklagarsidan som inte alltid verkar förstå på vems sida de ska stå: brottsoffret eller förövaren. Det hjälper ju inte mycket att politikerna skärpte straffskalorna när domarna svarade med lägga sig på den nedre delen av skalan. När åklagare släpper personer som är misstänkta för mordförsök efter några timmar, och undviker att yrka på utvisning trots att de har möjlighet därtill då undrar jag var deras empati ligger. Varje kriminell som får en för mild dom, eller ingen dom alls, innebär ytterligare en påfrestning för brottsoffret.

Det har länge funnits en inställning att det är mer humant att vara för låga straff, men det beror ju helt och hållet vem man väljer att vara human mot. De mest brottsutsatta är människor som redan är utsatta på andra sätt: låginkomsttagare och invandrare till exempel. Människor som inte har ekonomiska möjligheter att välja fritt var de vill bo eller som inte har försäkrat bilen för att spara pengar.

När man läser om hur poliser förhandlar med kriminella gäng, och hellre väljer att gå in med dialogpoliser än kravallpoliser så kanske polisledningen borde fundera över vad de är till för. Naturligtvis ska vi i första hand försöka samtala och föra dialog med människor, men jag menar att det inte är en uppgift för polisen. Att prata med unga människor som håller på att utvecklas till att bli kriminella, det är en uppgift för föräldrar, socialarbetare, präster och imamer, fritidspersonal etc. Men när det kommer till en punkt där samtal inte fungerar, det är då man ringer polisen.
Men om de då bara fortsätter samtalet, istället för att ingripa? "Hade det gått att prata dessa tillrätta, hade vi inte ringt er" misstänker jag att de andra i så fall tänker.
När polisen backar från sitt våldsmonopol kommer bara andra grupper ta över. Vi ser det redan med bildandet av medborgargarden.

Men vi borde börja diskussionen med vad staten är till för i grund och botten. I Sverige har staten och kommunerna tillåtits svälla allt för länge, man har åtagit sig mer och mer och riskerar nu att glömma kärnuppgiften.

USA:s presidentval: pest eller kolera

Det amerikanska presidentvalet närmar sig och som vanligt får man ingen opartisk bevakning av valet och kandidaterna. Trump blir visserligen skärskådad och nagelfaren och med all rätta. Det finns mycket man kan säga om honom. Okänslig, konfliktsökande, småaktig som rider på en invandrarfientlig våg etc. Däremot har jag inte hört så mycket om hans motståndare Clinton. Så nu ska mitt blogginlägg i första hand handla om henne.

Diana Johnstone ger i sin bok "Drottningen av kaos - Hillary Clinton och USA:s utrikespolitik" ingen smickrande bild av henne. Johnstone är amerikan men bosatt i Paris sedan 1990 och har arbetat för den franska nyhetsbyrån AFP.
Nu ska de sägas att Johnstone har ett mycket tydligt vänsterperspektiv och det finns generaliseringar och överdrifter i hennes bok som jag verkligen inte köper. Till exempel betraktar hon USA:s närvaro i Västeuropa efter andra världskriget som en ockupation.
Men i det här fallet är hennes politiska hemvist snarare en styrka: det är ingen republikan som ger sig på Clinton, kritiken kommer från vänster.




I april 2014 kom en expertgranskad studie fram till att USA inte är en demokrati utan en oligarki som leds av ekonomiska eliter. Denna elit äger både det republikanska såväl som det demokratiska partiet och oavsett valutgång är Vita huset deras. Jag vet inte hur mycket man ska tilltro denna verklighetsbeskrivning men något ligger det förmodligen i det.
Hillary Clinton är idag den främsta representanten för denna maktelit. När hennes make Bill Clinton valdes till president var han tydlig med att "ni får min hustru på köpet". I praktiken hade hon ett mycket stort inflytande redan då på amerikansk politik. Under denna presidentperiod blev kriget i Jugoslavien ett mönster för USA:s utrikespolitik. Här utarbetade man teknik för omstörtande verksamhet och regeringsskiften som skulle praktiserar på andra håll, enligt devisen söndra och härska.
Det var här som man formade principen response to protect, R2P. USA, menade man, var ett exceptionellt land som hade ansvar för att skydda andra folk. Hillary Clinton personifierar det amerikanska övermodet när hon beskriver USA som "mänsklighetens sista hopp".

Under president Obama kom Hillary tillbaka till makten som USA:s utrikesminister. Flygangreppen mot Ghadaffis Libyen blev hennes eget krig. Johnstone tecknar här en helt annan bild av Ghadaffi än vad vi är vana vid. Excentrisk diktator med yvig retorik, men också en regeringstrött människa efter 40 år vid makten som gjorde stora ansträngningar att närma sig väst. När han började orientera sitt land mer mot Afrika än den arabiska sfären fick han den arabiska eliten i landet emot sig, särskilt när han ville fördela inkomsterna från oljan mer jämnt över landet. Att han skulle vara en blodtörstig tyrann som i stor skala började mörda sitt eget folk stämmer inte, enligt Johnstone.

Jag vet inte vad som är sant, men klart är att han var beredd att kompromissa redan innan NATO:s anfall började men Clinton drev på. Hon ville inte ha några förhandlingar. När Clinton informerades om att Ghadaffi skändats och mördats av en lynchmobb utropade hon "Vi kom, vi såg, han dog" innan hon bröt ut i ett klingande skratt.

George W Bush etablerade ett vänskapligt förhållande till Vladimir Putin, något som hårt kritiserats av Hillary Clinton. Men som senator anslöt hon sig till Bush linje och röstade för invasionen av Irak.

President Obama fick ju som bekant fredspriset knappt innan han ens han börja sin ämbete, något som i efterhand nog de flesta är överens om var överilat. Han har i princip fortsatt Bush utrikespolitiska krigslinje, om än med drönare och proxykrig istället för storskaliga amerikanska interventioner. Men det är också tydligt att där Obama egentligen ville vara mer försiktig var det utrikesministern som drev på.

Jag har läst Johnstones bok med kritiskt sinne, och jag vet helt enkelt inte hur jag ska värdera allt hon påstår. Men några saker kan jag säga.
I Sverige har vi i decennier blivit itutade att republikanska presidenter är bad guys, och demokratiska presidenter good guys. Det där är bara nonsens för okunniga. Utrikespolitiskt skiljer det föga mellan Bush och Obama, man kan snarare konstatera att Obama lämnar efter sig en betydligt mer kaosartad värld än Bush. När han drog tillbaka de amerikanska trupperna från Irak lämnades ett maktvacuum som öppnade vägen för IS.

Hillary Clinton kan vara på väg mot ytterligare 8 år i Vita huset. Då har hon befunnit sig i USA:s absoluta maktelit i 20 år, om än inte i streck. De kommande 8 åren kan vi få den mest krigshetsande presidenten som USA haft. Det är ingen tvekan om att hon är ett med det militärindustriella komplexet som håller USA i järnhand.

Och nu till det kommande presidentvalet. Vänstern i Sverige (och Europa) har ju av tradition alltid krävt att USA ska dra sig ur resten av världen och avveckla sina militärbaser. Men det är ju detta som Trump förespråkar! Han vill söka samförstånd med Putin, tona ner USA:s roll i NATO och undvika att veckla in sig i krig långt från USA:s gränser. Hans devis tycks ju vara att USA ska sköta sig själv och skita i andra. Man kan tycka vad man vill om det och om muren mot Mexico m.m, men klart är att med Clinton vid makten får vi en amerikansk utrikespolitik som går rakt motsatt vad vänsterpolitiker här hemma önskar.
"Vill vi lämna över kärnvapenkoderna tillTrump?" har man sagt. Men frågan kan lika gärna ställas: "Vill vi lämna över dem till Clinton?"

Det amerikanska presidentvalet är ett val mellan pest och kolera. Kanske skönt att man inte är amerikansk medborgare, för jag vet verkligen inte hur jag skulle röstat.

"Bulverism" och dagens identitetspolitik

När man läser C S Lewis, särskilt hans essayer i God in the Dock, framstår han närmast som profetisk i hans analys av samhällsklimatet. I hans essay "Bulverism" or, the Foundation of the 20th century thought, beskriver han vad vi idag skulle kalla identitetspolitik.

Vad är det som gör att vi tycker som vi tycker i olika frågor? C S Lewis skrev denna essay redan 1941 och han pekar på två förklaringsmodeller i hans samtid: freudianism och marxism. Freudianerna menade att vi alla bär på undermedvetna motiv och våra tankat beror på olika psykologiska komplex. Att engelsmännen tycker att Elizabeth I var en stor drottning beror på att de bär på moderskomplex, till exempel.
När marxisterna skulle förklara människors åsikter, utgick man istället från vilken ekonomisk klass man tillhörde: om du tycker kapitalism är bra beror det bara på att du tillhör en privilegierad grupp i samhället.

Anta, skriver C S Lewis, att jag påstår att jag har en stor mängd pengar på banken, och anta att du vill ta reda på om mitt påstående är orsakad av önsketänkande. Du kan inte ta reda på det enbart genom att undersöka mitt psykologiska tillstånd, det enda sättet är att räkna pengarna. Om du då finner att det inte stämmer, först då kan du komma med psykologisk förklaringar till mitt ursprungliga påstående.

Med andra ord: du måste först visa att en man har fel innan du går in på varför han har fel.

Idag, (och redan på C S Lewis tid, tydligen) har man vänt på det där. Man börjar med förklaringar till varför ens opponent har en viss uppsättning åsikter, och sen behöver man inte argumentera för att de är fel. C S Lewis myntade en term för detta: bulverism. Termen kommer från Ezekiel Bulver som vid fem års ålder hörde en diskussion mellan sina föräldrar. Pappan hävdade att två sidor av en triangel var tillsammans större än den tredje, och hans mamma replikerade: "Det där säger du bara för att du är man."

Bulverism förekommer framföra allt inom politiken: du tycker som du gör för att du vill tycka så, det ligger dolda motiv bakom dina åsikter.
Alla åsikter har visserligen orsaker men det finns olika typer av orsaker: omständigheter utanför en själv, och det egna tänkandet. Det som bulveristerna hävdar är: mina åsikter är ett resultat av mitt eget tänkande, men dina åsikter är bara ett resultat av händelser och omständigheter i din omvärld.

Det finns olika typer av sådan omständigheter man hänvisar till: bilförsäljaren som berättar om hur bra en viss bil är: "det där säger du bara för att du vill sälja bilen", prästen som berättar att Jesus ger oss evigt liv: "det där säger du bara för att vi ska komma till kyrkan och betala din lön".

Men som jag påpekade i början: idag är det vanligaste att du hänvisar till identitet. Är du en vit, medelålders man är du bara av den anledningen diskvalificerad att uttala dig som kvinnors, svartas och ungas situation. Identitetspolitiken går ut på att bara om du tillhör en viss grupp har du rätt att tala för den gruppen.

Det har blivit viktigare vem som säger något än vad som sägs.

Man utgår alltså från att en människas uppsättning av åsikter beror på ens grupptillhörighet. (Du gillar kapitalism eftersom du är vit, medelålders man.) Det ställer dock till det när man har åsikter som man inte förväntas ha utifrån sin grupptillhörighet, speciellt när invandrare avviker. Det brukar man lösa genom att avfärda dem som klassförrädare eller "husblatte". Sakine Madone berättade om detta i sitt sommarprogram som är värt att lyssna på.
Det jag tycket är intressant är att vita medelålders män, av någon anledning, mycket väl kan vara marxister, feminister, eller vad som helst, utan att detta behöver "förklaras". Det är bara invandrare (och kvinnor) som blir ifrågasatta när de avviker från mallen. (Jag rekommenderar Adam Cwejmans bok: Välviljans rasism.)

Tillbaka till C S Lewis; bulverismens logiska slutpunkt leder till att allt tänkande blir ogiltigt. Om mina åsikter beror på min hudfärg, mitt yrke eller min grupptillhörighet kan jag ju inte lita på mitt eget tänkande. Om bulverismen inte upphör kan inte förnuft och logiskt tänkande inte spela en viktig roll i samhället.
Vi behöver återgå till ett debattklimat där vi slutar misstänkliggöra varandras motiv och bemöta åsikter med argument istället för att tro oss veta varför vederbörande tycker som han gör. Likaså uppfattningen att man inte skulle kunna företräda en grupp som man själv inte tillhör. Har man bara tillräckligt med empati går det utmärkt att tänka sig in i hur andra människor har det, oavsett vilken hudfärg eller kön man själv har.

Våldtäkter och festivaler

För några år sedan efter en konfirmandlektion höll jag kvar ett par killar och pratade om deras beteende under lektion. De lovade bättring. Senare, under kvällen, ringde en av deras mammor och hade synpunkter. Hon hade inga synpunkter på vad jag sagt men menade att jag borde sagt det till hela gruppen; nu kände dessa två sig utpekade. Jag frågade vad det var för poäng att adressera hela gruppen när det bara var två saken gällde. Förmodligen hade i så fall alla tagit åt sig, utom just de som hade behövt ta åt sig.

Ett annat exempel som kommer till mig: när vi bodde i lägenhet i Lund var det en familj i området som hade fönstret öppet dygnet runt. 20 minusgrader utomhus spelade ingen roll, fönstret stod på vid gavel. Efter ett styrelsemöte i föreningen kom det en lapp i brevlådan där vi uppmanades till energibesparing, särskilt gällde det att inte ha fönstren öppna i onödan. Hade det då någon effekt på den specifik lägenheten? Naturligtvis inte, fönstret fortsatte att vara öppet. Däremot misstänker jag att alla andra var extra noga med att inte släppa ut värme i onödan.

Den här oviljan att peka ut vissa personer eller en viss grupp märker vi också av i debatten om sexuella övergrepp på festivaler. Lars Brickstad som är projektledare för projektet Fatta man, blir intervjuad i SvD.  Föreningen Fatta och det specifika projektet har alla mina sympatier, särskilt deras engagemang att stoppa sexuellt våld.

Men man hinner inte långt i intervjun innan det ska börja relativiseras: "De övergrepp som sker på festivalerna är bara en bråkdel av det sexuella våldet som förekommer varje dag, året om, i hela landet." I sak har han naturligtvis rätt. Förra året anmäldes 5920 våldtäkter (vi leder våldtäktsstatistiken inom EU) och det var säkert bara en bråkdel av dem som förekom på just festivaler. Men skulle det vara fel att lyfta fram detta, bara för att det förekommer även annorstädes?

Brickstads huvudpoängen är att de sexuella övergreppen är alla mäns ansvar. "Den enda gemensamma nämnaren bland de som våldtar är att de är män, 97 procent av de våldtäktsmisstänkta förra året var män." säger han med emfas. Förutom att det väl ändå hör till sakens biologiska natur att det bara är män som våldtar, så reagerar jag på ordet enda. Skulle den enda gemensamma nämnaren vara att de är män?
Hur är det med tidigare kriminalitet, bakgrund i länder med en medeltida kvinnosyn, pojkar som vuxit upp utan sunda manliga förebilder etc. Kan man inte hitta andra gemensamma nämnare här?

Det som Brickstad ger uttryck för är just mina två ovannämnda exempel: oviljan att peka ut vissa personer eller grupper. Istället ska vi adressera "alla", i detta fall; alla män. Jag misstänker att det till viss del handlar om bekvämlighet, det är lättare att dela ut ett lapp i samtliga brevlådor än att knacka på hos den lägenhet där fönstret står öppet för att prata med innehavaren. Och att börja bena ut vad de höga våldtäktsantalet i vårt land beror på kan också visa sig obekvämt.
Men vill man lösa problem måste man först analysera vad problemet beror på. Enligt Brickstad beror problemet på machokulturen, "och alla män måste reflektera över hur de upprätthåller machokulturen". Skulle då machokulturen var något som präglar svenska män? Om man jämför med italienare och spanjorer?

Men spelar det någon roll om den som våldtar är född i Sverige av svenska föräldrar eller kommer från något annat land? Nej, naturligtvis inte för den enskilda kvinnan. För henne är händelsen lika traumatiskt oavsett vem som är förövaren.
Men om vi vill komma tillrätta med problemet spelar det roll. Vi måste till att börja med veta vad vi pratar om, vi behöver tillgång till statistik där det redovisas var gärningsmän kommer ifrån, både när det gäller kulturell, geografisk och socio-ekonomisk bakgrund. Om vi då ser mönster kan vi agera utifrån detta på ett sätt som ger effekt som generella åtgärder inte gör.

När då polisen inte vill säga något om grupptillhörighet hos gärningsmän eller när Brå inte redovisar den typen av statistik visar det på myndigheters bristande förtroende för allmänheten. Jag förmodar att man är rädd att det ska gynna SD.
Tänk, jag tror det är precis tvärtom. Jag är övertygad om att om vi bara fick fakta på bordet skulle vanligt folk kunna samtala om detta och olika lösningar utan att reflexmässigt vilja stänga landets gränser.
Det är den nuvarande situationen, den gnagande misstanken att vi inte får hela bilden, med rykten och mytbildning som följd, som gynnar SD.

Den bekväma lösningen är den som Brickstad ger uttryck för: adressera alla svenska män. Men det är knappast detta som löser problemet.

Den obekväma migrationsdebatten

I lite olika varianter har jag försökt få in en debattartikel till Dagen och Kyrkans tidning den senaste tiden. Uppenbarligen har de inte varit intresserade av en mer kritisk debatt mot SKR, Svenska kyrkans biskopar, ledarskribenter och andra som kyrkliga företrädare som uttalat sig om Sveriges nya migrationspolitik. Så det får bli här som den publiceras istället.

Det som fick USA att gå med i andra världskriget var det tyska ubåtskriget mot den amerikanska handelsflottan. Men de tyska ubåtarna var svåra att komma åt, väl dolda under vattnet. När man diskuterade vad man skulle göra kom en amiral på en ljus idé: ”Värm upp Atlanten så att den kokar, på så vis måste alla ubåtar upp till ytan och vi kan förgöra dem.” På frågan hur detta skulle gå till svarade amiralen indignerat: ”Jag gav er idén, det är er uppgift att utarbeta detaljerna.”

Den här historien har vissa likheter med dagens migrationsdebatt i Sverige. Olika kyrkliga företrädare och ledarskribenter har gått ut och kritiserat regeringens 180-graders sväng i flyktingfrågan. Och det finns verkligen all anledning att vara kritisk, men ska kritiken vara trovärdig måste man också bevärdiga sig med att prata om detaljer. Det är enkelt att på avstånd hytta med sitt moralistiska pekfinger och sen bara bli indignerad när man får frågan hur saker och ting ska gå till.

Det är dessutom oviljan att prata hur som har lett fram till dagens situation. Det var många som påpekade konflikten mellan en generös invandring och en generell välfärd, det borde inte kommit som en överraskning för någon. Hade man diskuterat dessa frågor i tid, istället för att stoppa huvudet i sanden, hade tvärstoppet i migrationspolitiken kunnat undvikas.

Jag har ingen lösning på hur man ska få Atlanten att börja koka, men det finns förslag på hur vi skulle kunna fortsätta upprätthålla en generös invandring till vårt land. Istället för att minska på kostnader genom att minska antalet migranter borde man börjat med att minska kostnaden per migrant såsom bidrag och andra ersättningar.

Det är ganska uppenbart att den svenska välfärden inte kan göras tillgänglig för en stor del av världens flyktingar, då kollapsar den. En lösning skulle vara att den bara är tillgänglig för svenska medborgare, då behöver vi inte se nyanlända som ett hot mot vår välfärd.

Politiken före omsvängningen var heller inte mycket bättre, där vi välkomnat alla som lyckats ta sig hit men vägrat att göra något för att hjälpa människor till detta. Den taktiken var inget annat än hyckleri. Det vi behöver göra nu är att diskutera hur vi ska göra det möjligt för människor att komma hit lagligt, till exempel genom att höja nivån på antalet kvotflyktingar.

Det är sådana här konkreta frågor som behöver diskuteras för att hitta en väg framåt i den återvändsgränd vi nu befinner oss i. Istället för att ägna sig åt fromma floskler borde nu SKR, Svenska kyrkans biskopar och andra kavla upp ärmarna och komma med konkreta förslag på hur saker och ting ska gå till.

Demokrati eller expertstyre?

Platon och Sokrates, Skolan i Aten av Rafael

När Platon skrev sin verk Staten, lät han filosoferna ta hand om styret. En sådan viktig sak som en stats styrelse kunde han inte överlåta åt vanligt folk, det skulle experterna ta hand om. Och det är lätt att tänka att det ligger något i det, särskilt i vår tid där statens styrelse måste vara än mer komplicerad.

Nu har vi ju en representativ demokrati, vi väljer de som ska styra landet, vi styr inte själva. Men vi har ju inget krav på utbildning för de folkvalda, de är inte experter i högre utsträckning än vi andra. Och ska det vara någon vits med demokrati kan vi inte börja villkora vilka som har möjlighet att bli invalda. Det finns heller ingen skarp skillnad direktdemokrat, såsom folkomröstningar och representativ demokrati. De vanliga valen riksdagen är också en form av folkomröstningar även om det är fler frågor som vägs in.

Men hur ska vi tänka, vore det inte bättre om filosoferna tog plats i riksdagen och lät dem själva välja sina ersättare? Skulle inte utbildade och kunniga experter vara bättre på att fatta beslut än vanligt folk? Jag är inte helt övertygad om detta.

James Surowiecki beskriver i boken The Wisdoms of the Crowds ett intressant fenomen: ett stort antal amatörer är, tillsammans, smartare en ett litet antal experter. Det klassiska exemplet är när folk på engelska kreatursmarknader som underhållning skulle gissa oxens vikt. Någon upptäckte att genomsnittet av alla gissningar alltid hamnade nära den verkliga vikten och slog enskilda slaktares gissningar som ju borde vara experter i detta sammanhang.

Challenger exploderar efter start.

Ett modernt exempel är Challenger-katastrofen. 1986 störtade den amerikanska rymdfärjan efter ett läckage i en packning. Direkt efter olyckan dök aktiekurserna på de fyra huvudleverantörerna till rymdfärjan, men redan efter någon vecka återhämtade sig kursen bland tre av dem, medan det fjärde företaget förblev lågt värderad.
Ett halvår senare kom haverikommissionens rapport som pekade ut just denna firma som leverantör av den felande komponenten. Det är nästan magiskt hur aktiehandlarnas sammantagna bedömning så snabbt anade vem som bar skulden, långt innan experterna ens börjat undersöka saken.

Detta betyder inte att intelligens, utbildning och erfarenhet inte skulle spela någon roll, en enskild amatör har ingen chans mot en expert. Men när man mäter den genomsnittliga bedömningen av ett stort antal amatörer så slår det i de flesta fall experterna.

Platon hade alltså fel. En sådan viktig sak som statens styrelse kan man inte överlåta till ett litet antal filosofer, där måste hela folket vara involverad.

Det betyder naturligtvis inte att demokratier är felfria. Framförallt finns det en viss tröghet inbyggd i systemet som gör att en demokrati riskera att agera senfärdigt på snabba händelser i omvärlden. Men genom att se sig runt omkring i världen kan vi ju enkelt konstatera att de smartast styrda länderna faktiskt är demokratier. Möjligen är Kina ett undantag, som visat stor ekonomisk framgång, men det beror inte så mycket på styret utan snarare på att de infört kapitalism i landet.

Men när Trump ser ut att bli USA:s nästa president, när SD förmodligen blir största svenska parti vid nästa val och så detta med Brexit? Är det inte demokratins fel?
Nja, jag skulle snarare säga att det är den etablerade makten som får skylla sig själv. Demokratin befinner sig i en viss kris, men det beror på att makthavarna har vant sig vid makten, man har slutat lyssna på folket och deras problem. Många politiker ser sina uppdrag mer som ett sätt att göra karriär än att genomdriva de idéer man tror på.
Problemet för folket har varit att man inte haft alternativ inom etablissemanget att rösta på, och därför ser vi nu kandidater och partier komma in som inte är en del av den etablerade politiken. Vi kan se fram emot viss turbulens i våra västerländska demokratier framöver, men i grunden är det snarare ett friskhetstecken att makthavarna faktiskt inte klarar att styra upp hur folk borde rösta i deras tycke. Vi ska komma ihåg att det ligger i sakens natur att en regering inte gillar demokrati.

Men är det inte så att människor bara tänker på sitt eget bästa när de röstar, istället för att tänka på helhet, på allas bästa. Det kan hända, men då glömmer man att när/om alla röstar utifrån vad de tycker är bäst för en själv, så blir det sammantagna resultatet just allas bästa.
Demokratin är också självreglerande till sin natur. Gör folket ett misstag och röstar fel, vilket kan hända, så ges det nya chanser att rätta till detta: regeringar kan röstas bort, men jag har aldrig hört talas om att en regering har avgått frivilligt om inte folket haft den makten.

Demokratier är inte felfria och kortsiktigt kan man hamna fel, men i det långa loppet är en demokrati alltid mer framgångsrik än en diktatur. Och den viktigaste fördelen: hittills har vi aldrig sett att en demokrati har gått i krig mot en annan demokrati.

En seger för demokratin

Så blev det "brexit" i alla fall, spelbolagen fick fel, annars brukar ju de anses ha de säkraste opinionssiffrorna. Trots att de var väldigt jämnt mellan de båda sidorna får resultatet nog anses han kommit som en överraskning.

Oavsett vad man tycker om utgången var det ett demokratiskt val och det bekymrar mig att så många inte tycks ha så stor respekt för demokratin. Många är arga för att Cameron överhuvudtaget utlyste valet, och nu när resultatet blev "fel" menar man att man fick rätt. Om det alltså finns en risk att folket inte röstar som makteliten vill ska man inte fråga folket!
Samma mönster har vi sett inom EU förr. När Danmark röstade nej till Maastrischtfördraget, ändrade man några detaljer och lät danskarna rösta igen. Den andra gången blev det "rätt" och makteliten var nöjd. Folket uppfattas mest som ett besvärligt hinder som man dock med lite finurlighet kan runda.

Vilket också är det viktigaste skälet att britterna till slut vägde över för ett nej.

När man talar om vilka "risker" Cameron tog när han utlyste valet har man ju inte fattat någonting om vad demokrati handlar om. Om inte utgången är oviss är ju valen riggade. Om man ska välja att fråga folket, endast när man är säker på att de röstar som man vill, vad är då poängen?

Om vi nu ska gå över till att diskutera kolossen EU. De flesta tycks vara ense om vissa saker: frihandel är bra, fred är bra, samarbete är bra, fri rörlighet för varor, tjänster, människor och kapital är bra, etc.
Man är också ense om att EU blivit en byråkratisk koloss, som har tagit på sig betydligt mer uppgifter än vad som var tänkt från början. Man administrerar enorma summor med pengar som ska slussas genom Europa, huvudsakligen går pengarna från norr till söder. När Sverige äntligen hade avreglerat jordbrukspolitiken hamnade den sektorn ur askan i elden, etc
Det tycks alltså vara så att de som vill vara kvar i EU tror att det går att reformera unionen till något som vi alla vill ha, medan de som vill ut ur EU är mer pessimistiska om möjligheten om detta.

Jag röstade visserligen en gång för ett inträde i EU, men har mer och mer insett att jag också tillhör de pessimistiska. Särskilt när jag hörde Margot Wallström, som EU-kommissionär, försvara den fullständigt horribla flyttkarusellen mellan Bryssel och Strasbourg. Även om hon förstod kritiken menade hon ändå att det var en "fin tanke" med ett EU som är närvarande på flera ställen.

När "alla" tycker att något är helgalet, men detta ändå fortsätter år ut och år in, så beror det på att allt för många enskilda individer som sitter på nyckelpositioner har ett egenintresse på att status quo upprätthålls. När EU-projektet började spåra ur, kanske i samband med Maastrischtfördraget har det accelererat åt fel håll. Det beror på att EU nu har dragit till sig personer som gillar den här utvecklingen. Dessa nyckelpersoner kommer aldrig frivilligt lämna ifrån sin makt och sina privilegier. Vi kan tjata oss blåa om att det måste till en förändring, ingenting kommer hända. Tåget har gått för långt och går nu inte att rulla tillbaka.

Det enda sättet är att sluta finansiera eländet. För varför skulle de som vinner på sakernas tillstånd kliva åt sidan när vi snällt fortsätter betala? Money talks.
Förhoppningsvis blir Brexit en väckarklocka. Rädslan att fler länder följer efter kan bli den injektion som behövs. Jag har inget emot att ha fel i min pessimism.

Men jag år också övertygad om att även om EU skulle kollapsa kommer Europas stater fortsätta samarbeta. Krig mellan Europas länder kommer inte bryta ut. Vi kommer fortsätta att köpa och sälja varor och tjänster med varandra. Vi har allt för många vänner och släktingar på andra sidan gränsen för att folk skulle acceptera gränshinder. Efter lite inledande turbulens kommer vi nog att hitta formerna för ett nytt samarbete, men utan en maktelit som ängsligt värnar sina privilegier.

Så oavsett vad som händer nu, blir det nog bara bättre.