Nåd enligt Jesper Svartvik

Inför präst- och diakonimötet i Göteborg har vi fått i uppdrag att läsa Förunderlig förtroende av Jesper Svartvik utgiven på Verbums förlag. Det är en bok som handlar om nåd. Svartvik är angelägen om att vidga begreppet nåd, eftersom vi lätt snävar in begreppet till att enbart handla om straffrihet, det vill säga att Gud låter nåd gå före rätt.
Här gör Svartvik en viktig insats genom att införa fler betydelser och fördjupar begreppet. Nåd i en negativa betydelsen, frånvaro av rättmätigt straff, finns visserligen med, men nåd behöver inte står i motsats till rätt, ibland är det så att nåd kräver rättvisa.
Nåd i den hebreiska betydelsen kan handla om att aktivt göra goda handlingar mot min nästa och ska förstås inom ramen av förbundet som Gud av nåd har slutit med människan.
Och en tredje betydelsen av nåd använder vi inom skapandet, där vi till exempel ser en skicklig pianospelare, som benådad. Han har ju inte förtjänat sin talang.

Man förstår att Svartvik står den judiska traditionen nära och dess läsningar av (det vi kallar) Gamla testamentet. Ersättningsteologin tar han med emfas avstånd ifrån, liksom alla sätt att betrakta judendom som en negativ kontrast till kristendomen. (Mose gav oss lag och krav - Jesus lyfter bördan av.) Skulle då Jesus ha kommit för att befria oss från judendomen? frågar han retoriskt.

Så långt är det lätt att hålla med, men är det verkligen så att detta sätt att se på judisk tro förkunnas än idag i våra kyrkor, som Svartvik menar? Här känner jag inte igen mig, även om jag naturligtvis inte kan svara för alla predikningar i Svenska kyrkan. Visst kan det finnas problem med vissa evangelietexter där Jesus utslungar hårda ord mot "judarna" men det kan förklaras i predikan, och görs väl också vad jag förstår. Å andra sidan drillades jag av Peter Landgren i de här frågorna när jag en gång i tiden gick bibellinjen på Helsjöns folkhögskola.

Svartvik ger många nya insikter i bibelns välkända texter. Ett exempel är den samariska kvinnan som Jesus träffar utanför Sykar. Traditionellt har man betraktat hennes fem män som att det handlar om otrohet, men förklaringen kan lika gärna (eller hellre) vara ett exempel på leviratäktenskap, där en bror var förpliktigad att gifta sig med sin döde brors hustru. Det var vanligt med ond bråd död och det är inte alls omöjligt att fem bröder dog den ena efter den andra som efterhand tog över äktenskapet med kvinnan. Den sjätte mannen, 'som inte var hennes man', kan då ha varit en bror som vägrade att fullfölja leviratäktenskapets förpliktelser.

När Svartvik kommer in på Guds plågsamma tystnad, påminner han om att leva i nåd, innebär att vi varken ska ta äran av framgång men inte heller känna skuld för motgången, "de som anser att Gud hatar dem har drabbats av andligt storhetsvansinne, eftersom de överbetonar sin egen betydelse." (s 138)

Men i det sjunde kapitlet "Förhoppning" blir Svartvik kontroversiell när han kommer in på kristendomens relation till andra religioner. Han tecknar tre förhållningssätt: det första där man betonar olikheterna och kontrasterna med andra religioner. Det andra är när man betonar likheten i så hög grad att man ser olika religioner som i grunden ett och detsamma. Det tredje synsättet suddar inte ut olikheterna men man ser och bejakar olikheterna som en tillgång: "Det problematiska är inte det annorlunda i sig utan istället det destruktiva i både den egna och andra traditioner." (s 190)

Jag instämmer i kritiken mot alternativ två, där den andre egentligen är vi själva. Det finns en arrogans i att till exempel betrakta buddhisten som kristen, 'det är bara det att han själv inte förstått det'.

Men när det gäller det första förhållningssättet blir Svartvik onödigt polemiskt. Det retoriska: kristendomen är inte en religion utan en relation, avfärdas som slagordskristendom. Har man det synsättet, menar han, marginaliserar man kristendomen eftersom man ställer den utanför de andra religionerna och man kan inte föra ett konstruktivt samtal med dem. Enligt Svartivik har dessa drabbats av teologiskt högmod och han frågar retoriskt om de också är högmodiga privat.

Men bara för att man betonar olikheter så behöver den andre inte bli ett hot att bekämpa. Ligger det inte i sakens natur att vi alla anser att vi själva har rätt och den andre fel när våra ståndpunkter går isär. Det är ju till exempel väldigt tydligt att Svartvik anser att det han kallar slagordskristendom är förkastligt, varför argumenterar han om det inte finns rätt och fel, sant och falskt?
Sann ödmjukhet är inte att säga att vi alla har rätt, oavsett hur divergerande våra åsikter kan vara, utan att vara öppen för att ändra uppfattning.

Konsekvent med detta tar Svartvik avstånd från mission. Missionsbefallningen handlar inte om att lärjungarna ska försöka omvända alla människor på vår jord,utan att vända sig till alla slags människor med nådens erbjudande.
Om Svartvik får frågor om sin tro förklarar han vad som ger honom hopp utan att förvänta sig att den andre ska hålla med honom. Kristologi är hans teologiska modersmål och jag får intrycket att han menar att var och en ska förbli vid sitt modersmål.
Här undrar jag vad han skulle säga till muslimer som konverterat till kristendom,  till exempel författaren till Jag sökte Allah men fann Jesus. Gör dessa fel?
Eller om vi vänder på det; ponera att Svartvik blev övertygad om den judiska trons sanning, skulle han stanna kvar i den kristna tron trots detta, eftersom det var den som råkade vara hans modersmål. Får man kort sagt, inte byta?

Sanningsfrågan verkar inte finnas för honom. På s 294 jämför han synen på olika religioner som om det handlade om tycke och smak. "Att jämföra sitt eget utseende eller sin egen klädsel med andra avfärdar vi nog ganska snabbt som omoget eller olämpligt. ... Men att framhålla sin egen religiösa tradition ... som bättre än andra är betydligt vanligare."
Är det verkligen en relevant jämförelse? Om man bytte ut "bättre" till "sannare"? Även om det finns sanningar i andra religiösa traditioner så tror väl ändå vi som kristna att Jesus står för den fulla sanningen?

Men förutom hans relativistiska syn på religioner var det en bok som gav mig mycket behållning, inte minst när han öser ur den judiska traditionens källor och när han vänder och vrider på olika bibeltexter och hjälper oss att hitta nya djup.

En symbolisk måltid, eller på riktigt?

Som kristna kan vi ha olika nattvardssyn beroende på vilket sammanhang vi kommer ifrån. Inom frikyrkan ser man det som en symbolisk måltid, inom Svenska kyrkan, som är en luthersk kyrka menar vi att Kristi kropp och blod verkligen är närvarande i, med och under bröd och vin. Bröd och vin förblir alltså bröd och vin men samtidigt är Kristus reellt närvarande, det handlar inte bara om symbolik.

Den katolska kyrkan har ett tredje sätt att beskriva det som man kallar transubstantiation, brödet och vinet förvandlas till Kristi kropp och blod.

Det första man kan fråga sig är om det är viktigt att definiera nattvarden. Till syvende och sist är det väl ett mysterium, kan vi inte bara låta det vara så. På ett sätt kan jag hålla med, antingen får jag del av Kristi kropp och blod, eller så är det allt bara symbolik - oavsett vilket kan ju inte jag påverka det hur jag än teologiserar kring det.

Och nog var det väl detta Luther menade när han i sina nattvardssamtal med Zwingli höll fast vid est, som han rispade i bordet, "Jesus sa: detta är min kropp, detta är mitt blod" låt oss nöja oss med detta istället för att krångla till det men diverse filosofiska förklaringar.

Men för mig är det viktigt att nattvarden inte bara är en symbolisk måltid, för om det bara är symbolik vad är då vitsen? Om det bara är vanligt bröd och vin, och inget mer, vad skiljer då nattvarden från en vilken måltid som helst? Då är nattvarden inte på riktigt. Det är det som gör nattvarden till en sakrament och inte bara en ceremoniell måltid.

Och det är just detta, på riktigt, som skiljer kristen tro från andra religioner. Man kan hålla på med alla möjliga komplicerade ceremonier men där allt ändå bara är symboliskt. Så var det också i gamla testamentets religion. 

Vi kan titta på Johannes döparens dop. Det dopet var ett symboliskt dop där man markerade en nystart i livet, ingenting hände egentligen mer än att folk fick lite vatten på sig. Men när Jesus döptes hände något! Anden kom över honom och Faderns röst talade om att han var Guds älskade son. Från och med nu är dopet på riktigt! Det är inte längre bara symbolik, dopet är inte längre bara vatten, utan vatten plus ande. Och om varje barn som döps säger Gud: du är min son, du är min dotter. Något verkligt händer. Man skulle kunna säga att med Jesus kristnas dopet, nu kristnas, smörjs alla med helig Ande.

Analyserar man vattnet hittar man naturligtvis ingen Ande i något mikroskop. Analyserar man nattvardens bröd och vin hittar man inte heller några substanser av kött och blod. Det är här mysteriet kommer in i bilden. Vi kan inte analysera eller förstå, bara i tro omfatta att det är så. Nattvardens bröd och vin är nu Kristi kropp och blod. På riktigt.

Introvert - den tysta revolutionen

Att vara introvert är att avvika från normen. Både i det faktum att vi är i minoritet, 25 % av befolkningen räknas som introvert, men framförallt i att samhällets ideal är extrovert. Det som är eftersträvansvärt är att vara utåtriktad, ta plats i rummet och vara duktig på mingel. Då har man hög social kompetens och är åtråvärd på arbetsmarknaden. Har man inte de egenskaperna får man rådet att jobba på sin personlighet.
De flesta ungdomar upplever väl ibland att man inte riktigt passar in, att det är något fel på en, men som introvert är den risken än mer överhängande. Som introvert anses du i bästa fall vara blyg eller arrogant, i värsta fall en potentiell skolmassakermördare.

Jag minns vid ett tillfälle då jag blev uppmanad att "vara mig själv". Det låter som en bra uppmaning, vi ska ju inte förställa oss. Det är bara det att det som personen ifråga menade var att jag skulle ta mer plats och bli mer utåtriktad. Tanken att jag kanske inte är sådan föresvävade inte henne. Med andra ord: när vi "är oss själva" är vi extroverta, det är det normala. Introversion ses som ett handikapp, ett sjukdomstillstånd som vi måste komma över.

Linus Jonkman gör i boken Introvert - den tysta revolutionen upp med denna bild. Social kompetens är inte samma sak som extroversion. Social kompetens handlar om lyhörd inför den andre och att även kunna lyssna. Det brukar introverta vara bra på.
Introversion är inte samma sak som att vara blyg eller rädd för sociala sammanhang, det är bara det att man föredrar att vara ensam. Om jag har en ledig dag och bestämmer mig för att bara göra det jag vill, så inkluderar det förmodligen inte andra människor.

Det kan tyckas lite märkligt att jag blev präst, som introvert vill man ju inte stå i centrum och tala inför andra, eller? Det är sant att introverta tröttas ut fortare i sociala sammanhang, men att hålla tal, eller predikar som jag gör, är ingen motsättning. Inte så länge jag kan förbereda mig och situationen är förutsägbar. Däremot är spontana och oförberedda tal något jag helst vill slippa. Många skådespelare är till exempel introverta.

Om jag sitter med i ett sällskap på låt oss säga 8-10 personer, en aning för många för att en ledigt samtal ska kunna föras, brukar jag ha svårt för att få en syl i vädret. Anledningen är enkel: när någon annan har sagt en sak och man vill ge respons på detta, hur lång paus ska man låta det gå innan man själv tar till orda? Två sekunder, en sekund? Eller en tiondels sekund?
I ett intensivt samtal tycker jag nog att cirka en sekund är en lagom stund av tystnad utan att det känns som man pratar i mun på varandra. Om då de andra anser att det räcker med någon tiondel blir följden att jag aldrig får ordet. I likhet med mannen vid Betesda är det alltid någon annan som hinner före. Jag tänker först och talar sen, och när jag äntligen får komma till tals har de andra lämnat ämnet för länge sedan och pratar om något helt annat.

Som introvert behöver man också vänner, men man nöjer sig med färre än extroverta. Man föredrar ett mindre sällskap där alla får en chans att komma till tals, framför stora sammanhang där man inte känner folk. Pubar med hög musik där man måste skrika för att göra sig hörd undviker jag.

Igenkänningsfaktorn har varit hög för mig när jag läst boken, som till stor del varit en befriande läsning. Det är inte så att den extroverte sitter med alla fördelar och den introverte med alla nackdelar, det finns för och nackdelar med båda. Arbetslag som representeras av bägge personlighetstyperna brukar fungera bäst. Det intressanta är också att man brukar gifta sig med sin motsats, medan ens vänner brukar vara av mer samma sort. Vi människor har fått olika personligheter och egenskaper för att komplettera varandra.

Fördelarna med att vara extrovert vet vi alla, däremot behöver fördelarna med introversion lyftas upp i dagens samhälle:
1. Introverta är starka individualister och vi associerar oss inte med grupper. Det innebär att man har lättare att hålla fast vi obekväma åsikter. Vi frågar inte andra vad vi ska tycka, vi bildar oss en egen uppfattning.
2. Det finns ett experiment där man låter en skådespelare blir utsatt för misshandel i närheten av ett sällskap. Om någon då ingriper kan du vara säker på att det är den introverte i sällskapet. De flesta extroverta betraktar sig som en del i gruppen och överlåter ansvaret till gruppens helhet, vilket brukar betyda att ingen tar ansvar.
3. Introverta blir inte uttråkade lika snabbt som extroverta. Vi är därför uthålligare i det vi tar oss för, vi orkar fortsätta även när det är motigt.
4. Som introvert har man oftast ett rikare inre tankeliv. Vi kan bära på en inre berättelse som inte märks på utsidan, vi är skickliga på att visualisera och tänker i bilder. Vi är inte okänsliga utan faktiskt ofta mer känsliga än extroverta.
5. Vi är i minoritet totalt sett men i majoritet bland begåvade. Ju högre IQ en människa har, desto större sannolikhet att han eller hon är introvert.

Med detta sagt är det naturligtvis viktigt att ha i bakhuvudet att vi alla kan ha drag av andra personlighetstyper som inte är vår egen. Jag till exempel, gillar att resa, något som normalt är ett extrovert drag. Jag har heller inget problem att fokusera på att skriva predikan eller läsa i "störande" cafémiljö.

Idealet, särskilt i Sverige, har länge varit det extroverta. Det är bara att läsa platsannonserna. Men långsamt håller det på att vända, förhoppningsvis kan människor framöver betrakta introversion utan att se det som ett sjukdomstillstånd.

En fördel för introverta är internet, det innebär en stor möjlighet. Då kan man skriva långa blogginlägg utan att bli avbruten, man kan tänka första innan man klickar på "publicera".