Liberalism och gemenskaper

Joel Halldorf skriver ofta kritiska inlägg mot liberalism, så också i långfredagens Expressen. När det gäller begrepp som liberalism försvåras ofta diskussionen av att vi gör så olika associationer. Halldorf sympatiserar med liberalismen som politiskt ramverk, staten ska inte tala om för oss vad som är ett gott liv, men han är kritisk till liberalismen som "kultur". Med det menar han en liberalismen där vi söker oberoende från varandra och där andra människor står i vägen för vårt självförverkligande. En liberalism som hyllar individualitet istället för gemenskaper. Men det blir mer förvirrande än klargörande när han använder så helt olika definitioner i en och samma artikel.

Han snuddar själv vid det med egentligen är det välfärdsstaten som borde vara hans huvudmotståndare. Det är välfärdsstaten som har vattnat ur de små gemenskaperna, som har "befriat" oss från beroende av varandra genom att göra oss beroende av staten. "Uttåget ur  Egypten" med Halldorfs analogi är alltså befrielsen från småstadens kvävande gemenskap, och den nya lagen och gemenskapen har istället blivit staten. Men det är väl inte liberalismen som är orsak till detta?

Problemet med staten är att den är en påtvingad gemenskap. Jag har inte valt att bli svensk medborgare, jag är född här. Jag kan visserligen flytta men då tvingas jag bara anpassa mig efter andra stater. Vägrar jag betala "medlemsavgiften" kommer kronofogden.
Nu är liberalismen inte emot en stat, vi behöver en stat för att garantera friheten, anarki är ju inte frihet. Men denna påtvingad gemenskapen ska helst vara så liten som möjlig.
Problemet i Sverige är att staten har tagit på sig en rad uppgifter som den inte har att göra med. Som Halldorf själv skriver: "Jag ryggar, som de flesta, inför tanken på att staten ska definiera det sanna och det goda för oss" - ja, men kritisera då det, istället för liberalismen.

Liberalismen, som jag förstår den, handlar om att staten ska vara liten men stark, och inriktad på att gynna individens frihet. Frihet "från", inte frihet "till". För det är ju som Halldorf själv säger, inte staten som ska tala om vad vi ska använda vår frihet till. Det är här jag inte förstår vart Halldorf vill komma: om ska staten inte definiera vår frihet, ska den väl inte göra det heller?

När staten drar sig tillbaka öppnar det istället upp för gemenskaper som bygger på frivillighet. Den gemenskap som Jesus visar vägen till och som Halldorf beskriver, står inte i motsättning liberalism, tvärtom. En allt för stor stat, som den vi har i Sverige, tar över allt mer av våra liv, inklusive vårt andliga och religiösa liv. Även om det parti som kallar sig Liberalerna vill förbjuda religiösa friskolor är detta inte ett uttryck för liberalism.

Kyrkans gemenskap är en frivillig gemenskap, människor bjuds in för att upptäcka sin sanna frihet som vi har i Kristus. Om den liberala staten erbjuder frihet "från", erbjuder kyrkan frihet "till". Förutsättningen för att kyrkan och andra frivilliga gemenskaper ska kunna växa och frodas är att staten tar ett steg tillbaka.

Vänsterkyrkan

Jag har nu läst Johan Sundeens omfattande genomgång om när svensk kristen vänster mötte marxismen: 68-kyrkan. Johan Sundeen är idé- och lärdomshistoriker, verksam i Borås. I boken går han igenom böcker, artiklar och intervjuer skrivna av och om aktiva personer inom kristen vänster under åren 1965-1989. Per Frostin är den som får mest utrymme och som har påverkat många teologie studenter med sin bok Den ofullbordade revolutionen. Ett flertal som varit biskopar i Svenska kyrkan nämns också: Martin Lind, Jonas Jonsson, KG Hammar och Lars Carlzon. Kriss, Kristna studentrörelsen i Sverige, var på många sätt en plantskola för kristna med röda drömmar.


Jonas Jonsson, biskop emeritus i Strängnäs, var den som ivrigast vurmade för Maos Kina. På 70-talet skrev han Kina, kyrkan och kristen tro, där han prisar Gud för kulturrevolutionen och för att allt gott den inneburit för Kinas folk. Han såg detta som ett led i Guds handlande och konstaterar att Gud kan använda även icke-troende i sina planer.
Det här var ett synsätt som tilltalade många kristna kulturpersonligheter, i en recension av boken beskriver Olov Hartman djupgående likheter mellan kristendomen och kinakommunism.
1989 under massakrerna på den himmelska fridens torg tog Jonas Jonsson visserligen avstånd från landets regim, ändå var de som omkom där bara en bråkdel av de som föll offer under kulturrevolutionen.

Så här fortsätter det genom Sundeens avhandling. Jag kan även nämna Lars Carlzon, tidigare biskop i Stockholm stift som ställde sig i spetsen för Förbundet Sverige-DDR och beklagade murens fall i tidskriften som de gav ut.

Kärnkraftsmotstånd, fred och miljö var ämnen som togs upp av många inom 68-vänstern, där socialismen fanns med som tema oavsett vad det i övrigt handlade om. I Kristna Fredsrörelsens tidskrift Fred & framtid menar till exempel Stefan Edman att kapitalismens yttersta konsekvens är kriget.

Det fanns motröster. I början av 80-talet publicerade ett trettiotal präster, däribland Fader Gunnar i Osby och G A Danell, en skrivelse där de protesterade mot ett ensidigt fredsbudskap som gynnade östsidan i det kalla kriget.
För detta går som en röd tråd: övergrepp och förföljelser av oliktänkande, även kristna, i de kommunistiska länderna tonades ner eller försvarades. Det är slående att förföljda kristna i dessa länder fick så lite stöd från sina trosfränder i väst.

Christian Braw skriver i Svensk tidskrift hur många 68:or måste anses vara djupt komprometterande då de teg om förtryck och massmord och jag är böjd att hålla med. Vi har inte heller sett några offentliga omprövningsprocesser inom kristen vänster, liknande den som Göran Skytte genomgick.

Frågor som jag får efter att ha läst Johan Sundeens bok är hur kristna så lättvindigt kunde låta sin tro politiseras och använda religionen för att legitimera krig och terror. Det är desto mer anmärkningsvärt som de regimer som de hyllade var ateistiska och starka motståndare till religion.
Det är också märkligt att medan sekulära efterföljare av 68-rörelsen hade lättare att göra avbön, satt det djupare inne bland deras kristna kollegor.

Boken är viktig för att förstå dagens Svenska kyrka. Många av dem som var aktiva i 68-rörelsen har fortfarande ledande positioner om de inte har gått i pension. Fortfarande är det svårt att skilja på tro och politik på många håll. Och när det gäller klimatengagemanget känner jag igen hur man gör en fråga i tiden till sin och driver den med socialistiska undertoner.

Som kyrka behöver vi lära oss av historien, i det här fallet vår egen historia. Annars riskerar vi att hamna i samma fälla igen.