Stjärnskaparen

En mycket intressant sf-bok som jag inte kommit över förrän nu är Stjärnskaparen av Olaf Stapledon. Den skrevs strax före andra världskriget och är förmodligen den mest visionära sf-roman som någonsin skrivits. Här är mänskligheten bara en fotnot i berättelsen som handlar om hela universums historia och behandlar teman som livets väsen, födelse, förfall och död och förhållandet mellan skapade varelser och Skaparen.

Den börjar med en man som sitter på en kulle utanför en storstad. Plötsligt och oförklarligt lämnar han sin kropp och far ut i världsrymden i sin ande. Så småningom träffar han på en annan jord med ett annat intelligent folk. Han knyter telepatisk kontakt med Bvalltu, en filosof på denna planet. Efter att ha levt med honom i flera år ger de båda sig av och tillsammans utforskar de världsrymden.

Solsystem efter solsystem besöks. Otaliga världar med sina innebyggare studeras. Det är intelligenta varelser och civilisationer, många liknande människan och jorden. Andra är undervattensvärldar med intelligenta fiskar. Ytterligare andra är fågelmänniskor och intelligenta växtvarelser. Mångfalden på form och utseende är ofantlig. Några varelser lever i symbios genom ständig telepatisk kontakt.Vissa världar är döende, andra har precis börjat sin evolution.
Men förr eller senare råkar alla in i någon form av kris och det är bara ett fåtal som tar sig förbi denna och utvecklas till en rymdfarande civilisation. Många drabbas av våldsamma krig när de kommer i kontakt med varelser från andra planeter.

Bvalltu och mannen från jorden träffar på andra rymdfarare och smälter samman med deras sinnen. Gruppen blir större och större och tillsammans blir deras enade sinne överlägset i tankeförmåga. Under gruppens utforskning blir deras sökande mer och mer inriktad mot att hitta Stjärnskaparen.
Till att börja med är existensen av Stjärnskaparen bara något de anar, men under deras sökande i kosmos förstår de mer och mer att hela deras tillvaro har sitt ursprung i honom. De lär sig att resa både framåt och bakåt i tiden, de lämnar sin egen galax och besöker andra galaxer ännu längre bort.

Även om många världar under årmiljarderna drabbades av bakslag gick utvecklingen mot en allt större enhet. En eller ett fåtal intelligenta raser tog över och etablerade sig i varje galax och började kommunicera med andra galaxer och civilisationer, som blev allt mer avancerade. De lärde sig till och med att flytta planeter in i den beboeliga zonen runt varje sol för att kunna föda fler individer.

En överraskande upptäckt för de kringströvande okroppsliga sinnena var att stjärnor egentligen var medvetna levande varelser. Dessa var knappt medvetna om de kryp som levde på planeterna som omgav dem. De kände av andra stjärnor och deltog i en gravitationell dans, ofta i par, och som vi ser som dubbelstjärnsystem. Alla stjärnor är änglalika och önskar att glatt att delta i denna dans. När vi ser hur stjärnor följer gravitationslagarna i förhållande till varandra tror vi bara att de lyder dem av tvång. I själva verket rör de sig medvetet och av fri vilja i enlighet med sin natur och eftersom de är "syndfria" ser vi ingen avvikelse.

Men kosmos gick ändå mot ett oundvikligt öde, efter hand som stjärna efter stjärna brände slut på sitt bränsle och galaxerna kom allt längre ifrån varandra, blev universum en allt kallare och mörkare värld. Man kunde förlänga plågan men inte undvika döden.

Men innan dess får kosmos förenade sinne till slut möte Stjärnskaparen ansikte mot ansikte: "Allts ursprung och mål, Stjärnskaparen, avslöjades för mig dunkelt som en varelse som i sanning inte var mitt medvetna jag, som var ett föremål för min syn och ändå låg liksom i djupet av min egen natur: som tycktes vara i sanning jag själv, men oändligt mer än jag själv."

Det förenade sinnet får sedan göra en resa bakåt i tiden och se hur kosmos föddes. Det såg hur Stjärnskaparen begränsade sig själv för att kunna skapa och förkroppsligade ur sig själv en atom av oändliga möjligheter.

"Inom denna punktformade kosmos sammanföll till en början de otaliga men inte oändliga kraftcentra som människorna vagt föreställer sig som elektroner och protoner. Tio miljoner galaxer slumrade i en enda punkt.
Och Stjärnskaparen sade:
- Varde ljus.
Och det vart ljus.
Från alla sammanfallande och punktformade kraftcentra for ljuset lågande fram. Kosmos exploderade och förverkligade sin möjlighet i tid och rum."

Men insikten om att detta universum inte är det enda når sinnet. När universum långsamt glider in i mörkret ofantliga miljarder år senare betraktar Stjärnskaparen kosmos med en konstnärs reserverade men lidelsefulla uppmärksamhet då han bedömer sitt verk, inser de oåterkalleliga bristerna i den ursprungliga idén och törstar redan efter att få skapa på nytt.

För är Olaf Stapledons Stjärnskapare god? Det förenade sinnet hade fått bevittna ett enormt slöseri på liv, när varelser krossades i supernovor eller om de slet varandra i stycken under vettlösa krig. Under tiden iakttog Stjärnskaparen och noterade det som skedde men smärta var något som han aldrig upplevt och inte heller kunde fatta.

Vårt universum är bara en i en lång rad av skapelser där Stjärnskaparen prövat sig fram, skapat och förintat, och genomfört allt mer avancerade världar men som allt oftare blev tudelade. Det kom ett stadium där Stjärnskaparen lyckades klyva sig själv i två andar, där den ena var hans grundläggande jag och den andre en destruktiv och cynisk ande som fanns till som en parasit på den andre andens verk.
Djävulen är alltså här en ursprunglig del av Gud, inte en skapad och upprorisk varelse. Men även om boken inte är kristen i den betydelsen är den oerhört fascinerande. Det jag saknar är först och främst inkarnationen, men det är intressant att det är kanske just därför som Stjärnskaparen saknar medkänsla med sitt verk. Som själv odödlig och saknande kropp har han ingen möjlighet att förstå vad lidande innebär.
Det är annorlunda med bibelns Gud som blev en del av sin skapelse och upplevde världen på samma sätt som vi, led och underkastades döden som vi andra. Därför har vi en Gud som står oss oerhört mycket närmare än vad Stjärnskaparen kan göra sina varelser.

#metoo och könskampen

Det började med Harvey Weinstein i Hollywood. Ett stort antal kvinnliga skådespelare gick ut och berättade om sexuella övergrepp som han gjort sig skyldig till. De fortsatte med Kevin Spacey och i Sverige: Fredrik Virtanen,  Martin Timell m. fl. Män som i skydd av sin höga position trodde att de kunde bete hur svinaktigt som helst mot kvinnor och komma undan med det. Nu gick det inte längre, kvinnor som blivit utsatta under alla år talade plötsligt ut.  Som enskilda hade de inte vågat, tillsammans blev de starka. Och de var inte få: i Weinsteins fall handlar det om ett 40-tal kvinnor, de flesta skådespelare, många kända.
Att allt detta kommer upp till ytan är naturligtvis bra och kvinnorna förtjänar all stöttning de kan få. Det måste ha varit en enorm lättnad för dem att äntligen få upprättelse och bli tagen på allvar.

Sen tog #metoo-debatten en ny vändning. Då tänker jag på Gudrun Schymans tal på medborgarplatsen den 22 okt. Det hon sa var att man skulle sluta hänga ut enskilda män, det löser inga problem. Det är strukturerna som är problemet inte enskilda individer, enligt henne.
Efter det är det bara ett fåtal, knappt någon, som blivit uthängd. Däremot har kvinnor i allt större omfattning vittnat om övergrepp, små som stora, men alltså utan att ange någon förövare. Så istället för att fokus hamnade på enstaka män som betett sig svinaktigt, hamnade fokus på kvinnorna som offer. Förövarna kunde smita undan in i anonymitetens mörker. Det var naturligtvis det bästa som kunde hända dessa svinaktiga män: de slipper bli utpekade, istället smetas skulden ut över hela det manliga kollektivet.

Jag förstår naturligtvis att det för en enskild kvinna på en mansdominerad arbetsplats kan vara väldigt svårt att protestera eller gå till chefen. (Särskilt om det är chefen som står för tafsandet!) Men den saken gäller inte här: när hundratals kvinnor går samman och berättar borde det inte vara svårt att också rada upp namnen på de skyldiga.

Jag tror alltså att det finns en agenda bakom: vänsterfeminister menar ju att det är "strukturerna"som är problemet, inte enskilda män, utan män som grupp. Nu ligger det alltså en diffus anklagelse över alla män: om ingen enskild pekas ut, pekas alla ut. Flera debattörer, både män och kvinnor, har ju också menat detta bokstavligen.
Genom att hundratals, rent av tusentals kvinnor gått med i olika upprop, men utan att ange någon,  har man skapat en känsla av att antalet manliga förövare skulle vara på samma antalsmässiga nivå som kvinnliga offer.
Givetvis är det inte så. Tittar man på misshandelsfall kan man konstatera att 1 % står för 63% av alla fall. När det gäller de sexuella övergreppen i Weinsteins fall handlar det om 40 kvinnor, och det är kanske inte orimligt att förhållandet mellan offer och förövare är en faktor på 40:1.

Det är detta som behöver lyftas fram i debatten. Misshandel och sexuella övergrepp är inget allmänt manligt problem, det kan man knappast hävda när 97-98 % av alla män aldrig gjort sig skyldig till liknande. Det är alltså ett individuellt problem, där enstaka män är skyldiga.
1 % av alla män är till exempel psykopater, och eftersom psykopati bland annat handlar om att man har en grandios självuppfattning där vanliga regler och hyfs bara gäller andra, inte en själv, skulle jag gissa att män med psykopatiska drag är kraftigt överrepresenterade bland dessa.

Så länge Gudrun Schyman var kommunist såg hon klasskampen bakom allt: arbetarklass mot överklass. Människor delades in i kollektiv där grupp ställdes mot grupp. Vissa grupper var förövare och andra offer.
Kommunisterna fick dock problem när arbetarklassen förvandlades till medelklass och inte längre såg sig som förtryckta offer. Då blev Schyman feminist och delade in offer och förövare i nya kollektiv: kvinnor och män. För henne blir det då följdriktigt att se till att enskilda förövare inte pekas ut, då drar man ju fokus från män som kollektiv. För att kunna upprätthålla kampperspektivet måste alla män betraktas som förövare och alla kvinnor offer. Och eftersom det alltid kommer att finnas både kvinnor och män kan en evig könskamp upprätthållas där kvinnor som grupp ställs mot män som grupp och där den förstnämnda alltid är offer och den senare alltid förövare.

Kultur och värderingar bygger ett starkt samhälle

Vad är det som gjort Sverige så framgångsrikt? Hur blev vi ett av de bästa länderna i världen att leva i? Socialdemokraterna har  lyckats etablera sin berättelse att de var deras politik som byggde landet, det som ibland har beskrivits som en tredje väg mellan kapitalism och socialism. Men stämmer det?
Jag kom över en bok, skriven av Nima Sanandaji (bror till den mer kände Tino) och utgiven av iea, Institute of Economic Affairs: Scandainavian Unexceptionalism, som tar upp de här frågorna. 

Sverige var länge ett fattigt land beroende på kallt klimat och mager jord. Men vi fick ingen feodalism utan kungen förblev svag och beroende av adeln. En stark självägande bondeklass som ingen körde med samt enhetskultur och etnisk homogenitet, ingår också i vår historia.  Detta har präglat den svenska kulturen och format de svenska värderingarna.

Genom World Value Survey kan man se vad som skiljer svenskar från andra folk: vi har framförallt hög tillit mellan människor, hög arbetsmoral och social sammanhållning.

När sedan Sverige industrialiserades gjorde vi en fantastisk resa: från 1870 till 1970 gick vi från att vara ett av Europas fattigaste länder till ett av de rikast. Inget annat land förutom Sydkorea har gjort en sådan snabb upphämtning. Under den hundraårsperioden fanns S med i regeringsbildningar bara under den andra hälften och de viktigaste reformerna var då redan sjösatta.

Men från 1970 och framåt har det gått betydligt knackigare. Skatterna steg kraftigt, inga nya (stora) företag startades, entreprenörskap och innovationer sjönk. Det var under den här tiden som välfärden började skifta fokus: medan den tidigare hade varit inriktad på sjukvård, skola, fattighjälp etc, handlade välfärd mer och mer om transfereringar. Vi betalar in pengar till systemet och får ut pensioner, sjukpenning, bidrag m.m. Det är i huvudsak en rundgång av pengar då varje individ får tillbaks i genomsnitt 80%.
Våra höga skatter är dessutom delvis dolda, 60 % av vår inkomst går bort i skatt men vid en undersökning trodde hälften av de svarande att det låg på 30-35 %.

Även från enskilda socialdemokrater har man ibland erkänt misslyckandet de senaste decennierna. Bosse Ringholm konstaterade 2002 att om Sverige hade haft samma tillväxt som i genomsnittet i OECD hade varje hushåll haft ca 20 000 mer per månad.

Kombinationen höga skatter och alltför omfattande välfärd har lagt sig som en våt filt över vår ekonomi. Och vad värre är: de påverkar också våra värderingar. Det är inte längre så att vi tycker det är viktigt att ta ansvar, göra rätt för sig och att inte utnyttja systemen.
Sverige befolkning har en ovanligt god hälsa, ändå har vi det tredje högsta sjukskrivningstalen i världen. Omkring 5 % av vår nationalinkomst går till att betala våra sjukskrivningar, att jämföra med Kanada på 0,4 %. Och i början av 80-talet ansåg fortfarande 82 % av svenskarna att det  var förkastligt att göra anspråk på statliga förmåner som man inte hade rätt till, 2014 var det bara 55 % som höll med om detta.

Men Nima tar också upp något mer anmärkningsvärt: en allt för omfattande välfärd skapar i sig fattigdom. Människor blir inlåsta i bidragsfällor, särskilt i kombination med en rigid arbetsmarknad med höga ingångslöner och höga krav på utbildning. Incitamenten att söka jobb är låga. Detta skapar allt större klyftor i vårt samhälle, särskilt med beaktande av den höga invandringen de senaste åren. Det är inte alltid som mer välfärd är bättre välfärd.

Vad kan vi lära oss av detta? För det första måste vi förstå att det som skapar ett starkt och framgångsrikt samhälle handlar i första hand om kultur och värderingar. Sen måste politiken gå ut på att främja dessa värderingar. 

Det måste löna sig att utbilda sig, men också att ta ett enkelt jobb även om det inte är drömjobbet. Det borde också förväntas att man som individ tar ett stort eget ansvar för den egna välfärden, istället för att i varje situation förlita sig på staten.

Detta blir ännu viktigare framöver när Sverige inte längre är ett enhetssamhälle med en homogen befolkning. Om vi inte ska bygga in allt större klyftor och motsättningar måste vi acceptera en större lönespridning till exempel. Ivern att minska löneklyftor har istället skapat andra, värre, klyftor: mellan de som har jobb och de som står utan. Och det är genom jobb och egen försörjning som man blir en del av vårt samhälle. Och när det gäller välfärden behöver vi sänka ambitionsnivån vad gäller olika former av transfereringar och koncentrera oss på kärnverksamheten: sjukvård, skola och omsorg.