Myten blev verklighet

CS Lewis skriver i sin essäsamling: God In the Dock om myten som blev verklighet, Myth became Fact. En essä som är aktuell just vid jul. Han skriver om sin fiktive vän Corineus och bemöter hans invändningar mot kristna av idag.

"Min vän Corineus menar att moderna kristna har övergett innehållet av sin religion och bara behållit formen, i och för sig med rätta eftersom historisk kristendom är barbarisk. Han jämför med kungahuset där man behållit de yttre formerna men övergett verklighet bakom kungainstitutionerna.

Låt oss anta att Corineus har rätt, modern kristendom upprätthåller bara en fasad: ritualer och formler, medan innehållet är övergett. Men en bra fråga till Corineus blir ju då: varför klipper man inte navelsträngen helt och överger även formen? Varför envisas man med att inte ta det där sista steget? Vore inte det förnuftigare?
Precis som med kungahuset, vore det ju förnuftigt att överge detta helt och hållet som passar så dåligt in i en demokrati.
Jo, men tänk om den kungahuset är kanalen för saker som lojalitet, ceremonier och historisk kontinuitet som sipprar ut och befruktar den moderna staten. På samma sätt med de kristna doktrinerna, även om man antar att de är myter, är de vitala och fruktbara element för våra liv.

Corineus vill att vi ska följa med tiden. Problemet med tiden är att den är flyktig, medan vi i religionen hittar vi något som står fast. Det är myten som förbliver. Eller var finns idag arvtagarna till gnostikerna, deisterna och andra rörelser som velat följt med tiden?
Det som Corenius avfärdar som myter är själva substansen medan den moderna tron är skuggan.

För att förstå detta måste vi titta lite närmare på vad en myt är och börja med vårt tänkande. Hur gör vi när vi tänker på saker som uppfyller oss i livet. Vi inser snart att vårt tänkande är abstrakt medan erfarenheten är konkret. När vi älskar, lider och gläder oss förstår vi inte kärlek, lidande och glädje, inte när vi är mitt uppe i det. När vi å andra sidan börjar tänka på dessa begrepp för att förstå dem försvinner den konkreta erfarenheten.
Det är detta som är vårt dilemma: antingen uppleva och inte förstå, eller förstå men inte uppleva. När vi tänker på något är vi avskurna från det vi tänker på, när vi är mitt upp i det: upplever, smakar, älskar, hatar, så kan vi inte analysera vad det är. Ju mer abstrakt vi tänker desto mer är vi avskurna från verklig erfarenhet, men ju djupare vi dyker in i verkligheten desto mindre kan vi tänka och analysera den.

På detta dilemma kan myten bli en lösning. När vi tar till oss en myt kommer vi som närmast att erfara något konkret som annars bara kan förstås som abstraktion. Ta till exempel denna universella princip att upplevelsen av verklig kärlek, lidande och glädje försvinner när vi försöker analysera det, som vi nyss har avhandlat. Men om jag påminner dig om myten om Orpheus och Eurydike, hur han ledde Eurydike upp hur dödsriket men hur hon försvann när han vände sig om för att se henne, då kan du plötsligt föreställa dig vad det är jag menar. När du tar emot myten som berättelse erfar du denna universella princip. Vad som kommer från myten är inte sanning utan verkligheten. Myten är det som förbinder tänkande och analyserande med verkligheten.

Och precis som myten gestaltar tänkande, så gestaltar inkarnationen myten. Den centrala med kristendomen är myten som blev verklighet. Myten om den döende guden kom från legendernas värld in i den historiska verkligheten. Det hände, vid en viss tidpunkt och på en särskild plats. Men myten fortsätter att vara myt även när den blivit verklighet.
En som inte tror på de kristna historiska fakta men fortsätter att leva av dess myter kan vara mer andligt levande än någon som tror på historiciteten men inte gör så mycket av det.

Vi behöver inte skämmas över det mytiska skimmer över vår teologi, eller bli nervösa över paralleller med andra myter och sägner. För det är detta som är föreningen med himmel och jord att myten blev verklighet."

Tystnaden i rymden

Frågar man folk om de tror att det finns liv på andra planeter så brukar de flesta svara jakande. Den vanligaste förklaringen till det är att eftersom universum är så stort måste det helt enkelt finns liv där ute någonstans.

Paul Davies tar i boken The Eerie Silence, upp frågan. Han är en internationellt erkänd fysiker som på senare år blivit involverad i SETI-frågan. (Sökandet efter intelligent liv utanför jorden.)

Mänskligheten har under snart hundra år skickat ut radiosignaler som når allt längre ut i Vintergatan. Om det finns intelligent liv där ute där borde de alltså upptäcka oss med tillräckligt känsliga radioteleskop.
Men alltså borde det omvända också gälla. Genom att lyssna ut i världsrymden kommer vi uppfatta andra civilisationers radiosignaler oavsett om de vill de eller inte. Det är filosofin bakom SETI.
Problemet för dem är att årtionde efter årtionde går utan att man hör så mycket som ett blip. När SETI en gång startades var optimismen stor men deras verksamhet blir mer och mer ifrågasatt.

Det är intressant är hur forskarna börjar svänga i frågan. Jag har skrivit om den brittiska astronomen John Gribbin här. Max Tegmark och Stephan Hawking är andra forskare som tvivlar och nu alltså Paul Davies. Även om han som människa erkänner att han önskar att det finns liv därute måste han som vetenskapsmän tillstå att vi förmodligen är de enda intelligenta varelser i det observerbara universumet.

Argumenten för detta är att vi borde ha fått besök för länge sedan av varelser som kommit årmiljoner längre än oss i utvecklingen. Och dessutom borde vi se direkta spår av dem när vi blickar ut i världsrymden. Det handlar inte bara om radiosignaler, avancerade civilisationer borde kunna bygga enorma energifångare i rymden, konstruktioner som vi hade sett om de funnits. (Det är faktiskt ofattbart hur känsliga våra ögon och öron är ut mot rymden, när världens största teleskop E-ELT är klar kommer den att kunna studera atmosfären på planeter kring andra stjärnor. Förhoppningen är förstås att hitta fritt syre, eftersom det är en indikation på liv.)

Paul Davies pekar också på hur extremt osannolikt det är att livet uppstod av en slump. Mycket av det han skriver har jag läst från kreationister och andra kritiker av darwinismen. Davies tror visserligen inte på Gud, men han ser detta som ett skäl att tro att liv bara har uppstått en enda gång och på ett enda ställe.

Han har också ett kapitel där han går igenom hur kyrkan på jorden skulle påverkas av om man fick kontakt. Just kristendomen skulle vara extra sårbar, menar han, eftersom vi tror att människan är skapad till Guds avbild och så har vi inkarnationen. Men hur skulle andra varelser på andra planeter passa i det schemat? Skulle de också vara skapade till Guds avbild? Och tanken att inkarnationen skulle ha inträffat på var och en av de miljontals världar som eventuellt skulle finnas därute blir absurd.

Nu är jag inte så säker på att kristendomen skulle bli obsolet även om det visade sig att vi inte är ensamma. C S Lewis och andra kristna har skrivit sf-berättelser med teologiskt vinkling och verkar se det som fullt plausibelt. Hur som helst verkar ju risken vara minimal att kyrkorna ställs inför detta.

Istället är det SETI som kanske blivit till religion. Tron att det finns intelligent utomjordiskt liv därute liknar mycket religiösa myter. För att inte tala om kontakt med dessa som ska bringa oss "frälsning från ovan" (till skillnad från de flesta Hollywoodfilmer tänker sig SETI-forskarna att de kommer vara vänligt sinnade).
Titeln på boken, Den kusliga tystnaden, säger också något: uppenbarligen är tanken att vi är ensamma svår att bära.

Är en kärnvapenfri värld önskvärd?

Den internationella kampanjen för en kärnvapenfri värld,  ICAN, fick Nobels fredspris i år. Det är lätt att dela deras vision, vem vill inte ha en kärnvapenfri värld?
Kritik har framförallt handlat om att det är orealistiskt, och jag vet inte hur de tänker sig att de ska övertyga Kim Jong-Un att destruera Nordkoreas stridsspetsar. Så länge diktaturer har dessa vapen måste givetvis de demokratiska länderna som har dem behålla sina. Eller vill ICAN se Kim Jong-Un ta resten av världen som gisslan? En ensidig avveckling av kärnvapen bland demokratiska länder skulle kraftigt öka risken för kärnvapenkrig.

En annan sak är vad kärnvapen har gjort för freden i världen. Andra världskriget var världshistoriens mest förödande krig med över 60 miljoner döda. Men tar man hänsyn till att jordens befolkning ökat har det förekommit en rad krig med ännu fler döda, relativt sett. An-lushan upproret i Kina på 700-talet med över 30 miljoner döda var betydligt värre i förhållande till befolkningen och mongolernas erövringar kommer inte långt efter.
Ända sedan Kain slog ihjäl Abel har världshistorien präglats av krig och konflikter. Krig har varit det normala. Fred, riktig fred och inte bara tillfälliga vapenstillestånd har varit undantagen.

Men efter 1945 är det något som har hänt:

(Skärmdump från The Fallen of World War II - YouTube)

Staplarna visar antalet miljoner döda per år under olika typer av krig i världen i absoluta tal. Hänsyn tas alltså inte till att världens befolkning har ökat, relativt det skulle alltså de små staplarna efter andra världskriget vara ännu mindre.

Det är kanske inte så många som tänker på det, men det är ett obestridligt faktum att vi lever i världshistoriens mest fredliga period. Krig är inte längre det normala. Det nya normala är istället fred, varaktig fred.

Vad beror detta på? Till stor, kanske till största delen, beror det på att antalet demokratiska länder har ökat med tiden. Demokratier är av naturen fredliga; om folket får bestämma drar man inte ut i krig i onödan. 

Men man kan också konstatera att den stora freden inföll samtidigt som man uppfann kärnvapen och jag tror inte det är oväsentligt. Supermakternas terrorbalans byggde på ömsesidig garanterad förstörelse, ett kärnvapenkrig skulle aldrig kunna vinnas av någon part. Kärnvapnen byggdes alltså för att aldrig användas. 

Hade kärnvapnen inte uppfunnits hade staplarna inte sett ut som de gör. Stalin, till exempel, vars självförtroende var på topp efter Jalta-konferensen, skulle han låtit sig nöja med den östra halvan av Europa? Knappast. 

Kärnvapen, genom blotta sin existens, har haft en klart avskräckande effekt på många stridslystna diktatorer. Och åtminstone jag föredrar kärnvapen som aldrig används, än en värld som ständigt slits sönder av krig och konflikter.

Om en kärnvapenfri värld en dag ska bli en verklighet måste demokratin först segra. Först när varje land är en stabil demokrati kan man på allvar öppna upp frågan att helt avskaffa kärnvapen. Tyvärr har vi långt kvar dit, och om ICAN lyckas med sin intention innan detta är ett faktum kan det bli mycket farligt.