Evig anställning och medborgarlön

Jag lyssnade på P1 Kultur om ett konstprojekt i den framtida underjordiska stationen på Korsvägen
i Göteborg. Projektet innebär att en person heltidsanställs på livstid för att vandra omkring under marken och agera konstverk. Vad ska då personen göra? Lite vad den vill. – Personen ska göra det som den väljer att göra. Jag tror att man kan se det som en kommentar på lönearbete i dag, säger Johnny Lindeberg, arkitekt vid Trafikverket som suttit med i juryn som beslutat.

Samtidigt som jag lyssnar på detta råkar jag ha boken Pengar för ingenting - essäer om medborgarlön  på min läslista.  Ett antal skribenter från höger till vänster ger både ris och ros till de olika förslagen om medborgarlön eller basinkomst. Det som jag tycker är särskilt intressant är att det finns de som är för och emot i alla politiska läger, det är inte någon enkel vänster-höger fråga.

De olika bidragen spretar och delvis blir det förvirrande när man blandar olika begrepp. Men samtalet är intressant och viktigt. Lars Trädgårdh tar i sin essä upp forskning som visar att människan i det förmoderna samhället la ner cirka fyra timmar per dag på nödvändiga uppgifter kopplade till överlevnad, säkerhet och andra sociala nödvändigheter som vi kan kalla "arbete". Ungefär den tiden skulle de flesta av oss tycka vara rimligt om vi inte blev tvingade till slaveri eller det moderna samhällets föreställning om en 40-timmars arbetsvecka som normaltillstånd.

Hur hamnade vi här: partier kan framgångsrikt gå till val på "arbetslinjen", arbetslöshet ses som ett problem, politiker tävlar om att "skapa" jobb?
Ett svar är naturligtvis att vi har skapat en enormt kostnadskrävande välfärdsindustri som inte så lätt låter sig bantas ner. Det välfärdsindustriella komplexet behöver ständiga skatteintäkter för att maskineriet ska hållas igång. Och så har vi fått den tragiska situationen att vi kraftigt höjer skatt på människors arbete, eftersom människor inte gärna flyttar från släkt och vänner. Samtidigt sänks skatterna på företeelser som lättare kan flyttas ut ur landet, som kapital och företag.
Detta är också den viktigaste invändningen mot medborgarlön: det skulle helt enkelt bli alldeles för dyrt i kombination med att många skulle välja att inte jobba alls och alltså inte heller betala skatt. Och ingen av skribenterna tar seriöst upp frågan hur det är tänkt att det hela ska finansieras.

För att bena upp det hela skulle jag vilja dela upp frågan på lång respektive kort sikt.
På lång sikt handlar det helt enkelt om att jobben kommer att försvinna, både enkla jobb och tjänstemannajobb. Robotar kommer städa och servera hamburgare på McDonalds och datorprogram kommer att sköta allt från att skriva nyhetsartiklar och döma i domstolar. Men vi är inte där än, det dröjer nog 20 år innan automatiserade robotar och program på allvar gör intåg i vardagen. Till dess måste vi lösa frågan om basinkomst, exakt hur vet jag inte, men det ligger även i företagens intresse att människor får en dräglig inkomst eftersom ingen annars kommer köpa deras produkter.

På kort sikt handlar frågan om basinkomst mer om ett alternativ till socialbidrag. Det är ju faktiskt så att vi i praktiken redan har en slags medborgarlön i den betydelsen att vi inte låter folk svälta ihjäl oavsett hur de missköter sig eller vägrar ta ett jobb.
Men det största problemet med socialbidrag är att incitamentet att ta ett arbete är väldigt svagt. För de som står långt från arbetsmarknaden är det tröskeln att få ett heltidsjobb väldigt hög och den första tiden får man kanske räkna med att hoppa in några timmar i veckan. Men det innebär att socialbidraget räknas ner för varje krona du tjänar, du måste dra in ganska mycket pengar för att du ska börja gå plus.

Här har Milton Freidman ett intressant förslag om negativ inkomstskatt. Översatt till svenska förhållande skulle det kunna se ut så här: till att börja med höjer vi grundavdraget till 120 000 per år. Det betyder att du kan tjäna 10 000 i månaden utan att betala skatt (förutom moms när du konsumerar). Den negativa inkomstskatten (som alltså är en subvention) kopplas in om du tjänar mindre än detta. Om den negativa skatten är 50 % betyder det att om du tjänar 1000 kr under den skattefria nivån får du 500 kr av staten. Om du tjänar 0 kr får du 5000, det skulle bli den lägsta nivån som blir en slags basinkomst.
Poängen med detta är att man inte får några tröskeleffekter som låser in människor i bidragsberoende. Lyckas man få tillfälliga deltidsanställningar märks detta i lönekuvertet. Och eftersom det inte handlar om en generell medborgarlön skulle det inte heller bli dyrare än dagens system, förmodligen skulle det bli billigare eftersom incitamenten att söka arbete skulle öka.

Jag vet inte om konstprojektet Evig anställning kommer bli så lyckat, men vi behöver föra ett djupare samtal om människan och arbete. Är vi till för att arbeta? Har arbetet blivit det som ger oss identitet och mening i vår tillvaro? Tänk på hur vi gör när vi presenterar oss, nästan det första vi kommer in på är vad vi arbetar med. Och har välfärden gjort oss till trygghetsnarkomaner? Hur stor del av vår inkomst är vi beredda att lämna ifrån oss för en förmodad trygghet? Är kläderna viktigare än kroppen? Och pengarna vi tjänar, tillhör de oss själva eller staten?

Jag tror att vi som kyrka delvis skulle kunna bidra med mycket i det här samtalet med en skapande Gud där vilan var höjdpunkten. Och där det mödosamma arbetet snarare ses som en konsekvens av syndafallet än målet för människans existens.

Om ortodox liturgi och Svenska kyrkans nya handbok

"Låt oss vara uppmärksamma" är titeln på en bok skriven av den ortodoxa prästen Lawrence Farley och översatt till svenska av Mikael Fälthammar. Boken har undertiteln: en resa genom den ortodoxa kyrkans gudomliga liturgi, och det är en mycket spännande resa vi får göra. Med början när man stiger upp på söndagsmorgonen blir vi guidade på väg till kyrkan och genom hela liturgin. Det är en resa i både tid och rum, vi förflyttas till mellanöstern från fornkyrkans dagar och framåt. Farley går i detalj igenom varje moment och förklarar både den teologiska och historiska bakgrunden.

Framförallt är det en resa som börjar på jorden och slutar i himlen. När vi firar liturgin är det som om vi redan var framme i Guds rike. Det är inte i första hand ett möte mellan människor utan ett möte mellan Gud och människor. Boken genomsyras av insikten att gudstjänsten på jorden är en del av den himmelska, det är inte bara människor som är där, hela den himmelska härskaran är med och bistår oss.

Som präst i Svenska kyrkan är det svårt att inte låta bli att jämföra med arbetet med den nya kyrkohandboken, och det perspektiv som saknas i detta. Gudstjänsten reduceras lätt till ett möte mellan människor som stannar på jorden, och man undrar ibland om man ens har några större ambitioner. Med den nya handboken riskerar den historiska kontinuiteten att försvagas än mer.

Det är inte det att en liturgi inte skulle kunna förändras, Farleys bok visar hur ortodoxa liturgin har utvecklats genom seklerna. Det är inte en statisk utan en levande gudstjänst. Men dels går förändringarna betydligt långsammare och dels är de orsakade av historiska och kulturella förändringar underifrån. Liturgins utformning är aldrig ett skrivbordsarbete där präster och musiker sitter på expeditionen och tänker ut nya formuleringar på nattvardsböner.
Till exempel har den stora processionen där brödet och vinet bärs in, sitt ursprung i en rent praktiskt funktion där diakonerna hade som uppgift att bära in brödet från det hus där det bakats. Det bars in under tystnad och ställdes på altaret innan gudstjänsten medan prästerna gjorde sig i ordning. Sen började folket sjunga en psalm under tiden, fler medhjälpare ville gå med och till slut började även prästerna gå med i processionen under klang och jubel.

När det gäller Svenska kyrkans nya handbok undrar jag vem som egentligen har efterfrågat den. Efterfrågan har knappast kommit från församlingarna på gräsrotsnivå och här är den största bristen. Det hade varit en sak om ett nytt liturgisk bruk vuxit fram underifrån utifrån ett konkret behov, och sedan sanktionerats från kyrkomötet. Nu blir ordningen den motsatta.

En liturgi som saknar historisk förankring och som skiljer sig kraftigt åt mellan olika församlingar kommer orsaka konsekvenser för vår kyrkosyn: kontinuiteten och enheten försvinner i vår kyrka.

När det gäller Farleys bok var det vissa saker som jag saknade. Han tog inte upp varför man inte har osyrat bröd i den ortodoxa kyrkan. Med tanke på att Jesus använde detta borde det vara det självklara. Även bruket att folket får del av kristi kropp och blod blandat på en sked känns främmande. Vi får ingen förklaring till detta och rimligtvis borde sådana praktiska bruk som blivit otidsenliga kunna tas bort igen.

Låt oss vara uppmärksamma är titeln och samtidigt ett liturgisk rop som återkommer under liturgin. Och vi behöver blir mer uppmärksamma på hur vi firar gudstjänst så att vi inte glömmer bort den osynlig, himmelska dimensionen.