Konservatismens återkomst

Runt om i Europa och även i Sverige ser vi hur socialistiska och även till viss del liberala partier går kraftigt bakåt medan konservatism som politisk åskådning går framåt. Däremot är det inte särskilt många som kallar sig själva för konservativa, i Sverige är det 16 % av väljarna.
Det kanske beror på att man inte riktigt vet vad konservatismen står för. Stefan Olsson har skrivit en utmärkt bok om detta:Handbok i konservatism.

Konservatismen uppstod som reaktion mot Franska revolutionen, den som visserligen började med goda intentioner men som snart spårade ur i ett än värre förtryck än vad den tidigare kungamakten stod för. Det var då filosofer som Edmund Burke och Joseph de Maistre började beskriva hur samhällsförändringar snarare borde gå till och som blev de första konservativa tänkarna.

Stefan Olsson beskriver tre grundprinciper som den konservativa ideologin utgår ifrån:

1. Försiktighetsprincipen. Samhällsförändringar bör ske långsamt och i små steg så att man inte riskerar att förstöra saker som faktiskt fungerar väl. Storskaliga omvälvningar med anspråk på att visa vägen till paradiset ska vi undvika. Eftersom politiker är människor är de inte immuna mot girighet, maktfullkomlighet och korruption, därför bör vi inte lämna över för mycket makt till politiken oavsett hur goda avsikter den än säger sig ha med denna.

2. Traditioner och konventioner är värda att bevara, eftersom där finns en nedärvd mänsklig erfarenhet och som vi kan lära oss något av även idag. Många gånger är det en praktisk kunskap som inte är systematiserad men som gör att samhället fungerar.
Det kan naturligtvis finnas traditioner som inte är värda att bevara och Stefan Olsson sticker inte under stol med att detta är konservatismens svaghet. Ibland har man kämpat för att bevara ståndpunkter som man i efterhand kan se inte var så klokt.
Men konservatismens räddning på denna punkt är omprövningen, det finns inga dogmer som måste försvaras utan allt kan man i princip ändra på - bara det sker försiktigt.

3. Eviga värden. En klassisk konservativ princip är att moral och värderingar inte är godtyckliga eller relativa. Det goda existerar oavsett tid och rum och oavsett vad den enskilda individen tycker.

När man då går till svenska folket med dessa tre principer, som Markus Uvell har gjort i boken Bakslaget, så är det en överraskande stor andel som håller med. Runt 50 % faktiskt, betydligt fler än de 16 % som kallar sig konservativa. Stefan Olssons poäng är att det utan tvivel finns utrymme för en modern konservatism i svensk politik idag, det är bara det att människor saknar ord och begrepp för detta. Dessutom har det under en lång tid saknats politiker som lyckats fånga upp vad halva befolkningen faktiskt står politiskt.
De tre partier som de konservativa väljarna graviterar mot är KD, M och SD. Jag tycker förstås att det är trist att framförallt KD inte lyckats bättre med att fånga upp den ström som nu gått till SD.

Men konservatismens som ideologi är alltså långt ifrån död! Tvärtom är den på väg tillbaka med stor kraft. Tyvärr har de etablerade partierna tagits på sängen, och andra mer eller mindre rumsrena partier har kunnat utnyttja situationen.

Men när allt kommer omkring är det väldigt få av väljarna som brinner för identitetspolitik, normkritik och klimatalarmism. De flesta anser faktiskt att politikernas uppgift är lösa praktiska problem i medborgarnas vardag, inte tala om för oss hur vi ska leva våra liv.

Om värdet på begagnade bilar och arbetskraft

Enligt en bilvärderingssajt skulle jag kunna få upp till 20 000.- för min begagnade Skoda. Inte för att den är till salu, men tänk nu att det stiftas en lag att det lägsta tillåtna pris för att sälja en bil är 25 000:-. I så fall skulle jag hamna i ett hopplöst läge. Eventuella köpare skulle naturligtvis rata den och hellre välja en bil som verkligen var värd 25 000:-.

I samma hopplösa läge befinner sig många av våra migranter som söker uppehållstillstånd. Nu är det inte en begagnad bil de vill sälja utan sin tid och arbetskraft. Precis som  begagnade bilar kan skilja sig väldigt mycket i värde kan även värdet på olika människors arbetskraft variera stort. En nyanländ med dåliga kunskaper i svenska och bristande yrkesutbildning har helt enkelt inte så mycket att konkurrera med när han söker jobb. Det hade inte behövt vara ett så stort problem om det inte varit för att S+LO bestämt en nedre gräns för priset på deras arbetskraft. Och de som hamnar under den gränsen får då finna sig i att gång på gång bli ratad på arbetsmarknaden.

Det LO är rädda för är att utan en sådan gräns skulle priset på även övrigas arbetskraft sjunka, men det finns inte mycket fog för en sådan oro. Jag vet inte vad man skulle få för en två år gammal Volvo S90 men jag är tämligen säker på att det priset inte skulle påverkas ett dugg av att jag får sälja min Skoda för 20 000:-. Inte heller en bil som är värd 30 000:-. (Möjligen kan en bil vars värde ligger väldigt nära påverkas nedåt marginellt.)
Om man tillåter människor att ta jobb för lägre lön än kollektivavtalen skulle det inte i nämnvärd utsträckning påverka de vars tid och arbetskraft är värt mer.

Ett annat argument som framförts är att man inte skulle kunna leva på sin lön om det är väsentligt lägre än kollektivavtalet. Det argumentet blir märkligt när man samtidigt hänvisar dessa att leva på ett ännu lägre bidrag. För en ensamstående person är nivån för försörjningsstöd 3980:-, förutom hyra. Det blir då väldigt konstigt att förbjuda dem att ta jobb för 8-10 000:- i månaden med argumentet att det inte skulle gå att leva på den nivån. Man kan då lägga till att löneläget i de länder som de kommer ifrån ofta är väsentligt under till och med vår försörjningsstödsnivå.

Ett stort hinder i debatten är motståndet mot "ökade klyftor". De som vill minska "klyftorna" hamnar alltid i en moralisk medvind. Jag skriver klyftor inom citationstecken eftersom det är en myt att skillnaden mellan de rika och fattiga skulle öka med ett stort gap mellan dem. Hans Rosling har visat att det som ökar i världen är medelklassen, och fattigdomen minskar även om en liten klick rika har dragit ifrån. Men någon "klyfta" finns inte.

Jag träffar på många människor som har fått avslag på sin ansökan, men som skulle kunna få en chans att stanna om de bara fick jobb. Men då går regeringen in och förbjuder dem att sälja sin arbetskraft till ett pris där de verkligen skulle kunna få ett jobb. Det är frustrerande, och väldigt onödigt.

Historien om ägande

Nyligen bortgångne Richard Pipes, professor i historia vid Harvard, skrev boken Ägande och frihet för 20 år sedan. En bok om ägandets och egendomens historia. 

Pipes gör upp med myten om den ädle vilden som man har föreställt sig levde i någon slags ursprunglig kommunism. Det finns ju en utbredd uppfattning om att ägandet kom in ganska sent i historien men, enligt Pipes, har det aldrig funnits ett primitiv folk som inte känt några former av ägandeskap. Behovet av att äga är universellt och mänskligt, och inte kulturellt betingat. Redan mycket små barn gör anspråk på ägande och kan skilja mellan mitt och ditt. 

Pipes visar hur rätten till ägande garanterar friheten och är förutsättningen för demokratin. När egendom har en ägare minskar risken för överutnyttjande och konflikter. Det är sådant som ägs gemensamt som det blir mest bråk om. 

En rättighet att äga som det går att lita på är det enskilt viktigaste skälet för ekonomiskt välstånd. Om fastigheter, egendomar och mark när som helst kan konfiskeras av den som har makten så gör inte de tillfälliga ägarna mycket för att förvalta detta på ett långsiktigt hållbart sätt.

Men Pipes visar också hur äganderätten har blivit angripen under 1900-talet, och inte bara inom totalitära ideologier som kommunism, utan även i våra västerländska demokratier. Välfärdssamhället med en ständigt växande skattebörda är idag det enskilt största hotet mot ägande och frihet. En fråga vi borde ställa oss är: vid vilken nivå blir skatt stöld?

Att man tar upp skatt för rättsväsende, skola, sjukvård etc är inte kontroversiellt, men för svensk del är det mindre än en tredjedel av skatten som går till detta. Resten, förutom administration, går till olika former av försäkringar och bidrag. 

När det gäller våra sociala försäkringar borde man lyfta ut det från den vanliga budgeten och låta dessa bli självständiga finansiella system som dessutom görs frivilliga. Det skulle göra mycket för att stärka äganderätten och friheten i Sverige.

Pipes visar hur jämlikhet har gått från att handla om jämlika förutsättningar till jämlikhet i utfall. Likhet inför lagen och en likvärdig skola har inte räckt, politikerna har också haft ambitionen att se till att resultatet blir så lika som möjligt. Problemet är att vi människor skiljer oss åt i ambitioner, skicklighet och intelligens. En sådan likhet går därför inte att åstadkomma utan att göra våld på äganderätten.

Ambitionen med vårt skattesystemet är ju inte bara att dra in pengar till välfärden utan också att det ska ha en omfördelande effekt. Men är det moraliskt rätt att göra så? Har vi rätt att ta pengar från vissa grupper och ge till andra? Om man ska hårddra det: (som Pipes ofta gör) "om vissa människor har rätt till frukterna av andra arbete innebär det att dessa senare berövas rättigheter och är dömda att utföra slavarbete". Det kan låta tillspetsat men i grunden är det ju det som slaveri handlar om: att arbeta för någon annan.

När vi läser 10 Guds bud är äganderätten central. Det sjunde budet, du skall icke stjäla, förutsätter att det finns mitt och ditt och att vi ska skilja på detta.

Men om vi ser på de två sista buden där vi blir befallda att inte ha begär till vår nästas hus eller någon annan egendom som tillhör vår nästa. Vad är egentligen förutsättningen för de buden? Ja, förutsättningen är ju ojämlikhet. Om alla hade exakt likadana hus skulle ingen bli avundsjuk på grannens hus. Samma sak med all annan egendom. Hade vi alla lika av allt skulle dessa bud inte behövas. 

En skattelagstiftning som bygger på omfördelning av pengar och egendom är i grunden ett brott mot dessa bud. En sådan skatt utgår ju från människors begär efter andra människors pengar och ägodelar. Uppenbarligen hade lagstiftaren till 10 Guds bud inget problem med en viss ekonomisk ojämlikhet, vi människor är olika och då blir olikheter i utfall en oundviklighet. 

Däremot ska vi naturligtvis fortsätta att hålla fast vi jämlikhet i möjligheter och jämlikhet inför lagen som också tredje Moseboken talar om: "En och samma lag gäller för er alla, för invandraren som för den infödde, ty jag är Herren, er Gud" (3 Mos 24:22)