Stephen Hawking svarar på frågan om Gud finns

Stephen Hawkings sista bok: "Korta svar på stora frågor" kom ut postumt i år. Jag har läst flera av hans böcker och imponeras av hans nyfikenhet och att det inte finns någon fråga som han väjer för. I den här boken ger han sin syn på tio olika frågor och den första är: "Finns Gud?"

Det är i sig intressant att en vetenskapsman och fysiker så djärvt ger sig i kast med just den frågan. Man kanske annars hade kunnat tänka sig att det skulle dra ner hans vetenskapliga status, men som hans vän Kip S. Thorne skriver i förordet: "Stephen har alltid dragits till de stora frågorna ... han hade de färdigheter, den visdom och det självförtroendet som krävdes."

Hur svarar han då, som vetenskapsman, på frågan om Gud finns? Möjligen, är hans svar, om man med Gud menar naturlagarna. Gud skulle i alla händelser inte kunna ingripa för att bryta mot naturlagarna, för i så fall vore de inte lagar, menar han.
Ingen regel utan undantag, tänker jag då här. Även om Gud ingriper och då och då bryter mot en naturlag, är de väl ändå lagar, åtminstone för oss?
Men Hawking menar att utrymmet för en eventuell Gud begränsas till att välja utgångstillstånd för universum, och knappt ens det.

Vad behövs för att skapa ett universum? Faktiskt bara tre ingredienser: materia, energi och rymd. Och efter Einsteins insikt att materia egentligen bara är en form av energi är det bara två.  Men om Gud inte finns var kommer då all energi ifrån? Hawking visar på hur upptäckten av negativ energi balanserar upp den synliga förekomsten av energi så att summan blir noll, och då krävs det alltså ingen Gud för att förklara förekomsten av energi. Han tar ett exempel: om du vill tillverka en kulle kan du gräva en grop och lägga all jord du får upp i form av en kulle. Gropen är den negativa versionen av kullen, allt går jämnt upp. Var materian/energin kommer ifrån behöver alltså inte förklaras.

Det enda som återstår är att förklara vad - eller vem - som satte igång hela förloppet. Allt inom universum har ju en orsak, måste inte universum själv ha det? Inte enligt Hawking!
Tänk dig ett svart hål i rymden. Gravitationen är så stark att ljuset fångas in - men också tiden bromsas ju närmare man kommer. En klocka skulle ticka allt långsammare och slutligen stanna, inte för att den är trasig utan för att tiden nu står still.
Och detta är precis de omständigheterna som rådde då universum började. Om man kunde resa bakåt i tiden skulle man ändå inte kunna nå till en tidpunkt före Big Bang - för det fanns ingen tid för Big Bang. Därmed - enligt Hawking - finns det inget som kan ha orsakat Big Bang eftersom det inte fanns en tid som denna orsak kan ha existerat i. Därför är också existensen av en skapare utesluten eftersom det saknas tid där denna skapare kunde ha funnits till.

Det är skada att Hawking inte hade läst Augustinus. På 400-talet tog han nämligen upp två frågor som man brottades med vid denna tid gällande skapelsen. Den ena gällde tiden: varför skapade Gud världen just vid denna tidpunkt och inte vid någon annan? Och den andra gällde rymden: varför skapade Gud just här och inte där? Augustinus löste frågan med att Gud, när han skapade, inte bara skapade materia och energi utan även tid och rymd. Världen skapades inte i tiden utan tillsammans med tiden. Augustinus skulle alltså inte vara främmande för den moderna vetenskapliga insikten att det inte fanns någon tid före Big Bang - tvärtom!

Men är universum då orsakslös om det inte existerade någon tid där orsaken till universum kunnat existera? Här är jag uppriktigt förvånad över Hawking som bara räknar med temporal orsak. Alla orsaker måste ju inte med nödvändighet föregå effekten tidsmässigt. Orsaken till att lampan inte ramlar ner i golvet är att den hänger stadigt i en kedja i taket; orsaken är här samtidig med effekten. Och rent logiskt finns det naturligtvis inte som hindrar att en Gud, som existerar utanför tiden i en evighet, kan skapa tiden och universum med den.

Hawking avsluta kapitlet med att säga: "Ett enda liv står oss till buds för att hänföra av universums storslagenhet, och för detta liv är jag ofantligt tacksam."
Jag tvivlar inte på Hawkings hänförelse och ödmjukhet inför universum, men blir konfunderad över ordet tacksam. Kan man vara tacksam - om man inte har någon att tacka? Varifrån kommer då denna tacksamhetskänsla? Varför skulle jag vara tacksam om det jag fått är en blind slump? Borde inte tacksamheten - som de flesta nog kan känna i likhet med Hawking - få en att fundera att det djupt inom en finns en insikt att Någon har skapat - inte bara mig utan hela universum som jag kan hänföras av.

Nya perspektiv på koloniseringen

Det är en utbredd uppfattning att kolonisering och imperialism är i första hand en västerländsk företeelse. När vi hör ordet slaveri tänker vi på vita som förslavat svarta genom att föra dem över Atlanten till Nordamerika. Och att vårt nuvarande välstånd till stor del bygger på detta utnyttjande av resten av världen. Men hur är det egentligen med detta?

Det är en fråga som Fredrik Segerfeldt tar sig an i boken Den svarte mannens börda - nya perspektiv på kolonialism, rasism och slaveri. Han beskriver hur imperialism, kolonialism, rasism och slaveri är allmänmänskliga företeelser som väst långt ifrån har monopol på. Utan att förneka den historiska skuld som Europa har kompletterar han bilden för oss. När det gäller slaveri var det till exempel fler européer som kidnappades och såldes som slavar i nordafrika, än afrikaner som hamnade som slavar i USA, något som jag också har skrivit om i en tidigare blogg.

Det som Segerfeldt ger oss är en kompletterande historia, som vi normalt inte läser om i skolan eller får via populärkulturen.

När det gäller det afrikanska slaveriet  var det redan mycket omfattande innan européerna kom dit. De köpte slavar på befintliga slavmarknader och de som tjänade de största pengarna var oftast de afrikanska slavhandlarna. Man kopplar ofta ihop slaveriet med koloniseringen men när den startade i början av 1800-talet var slavhandelns förbjudet sedan länge. Faktum är att ett (av flera) motiv till just koloniseringen av Afrika var att förbjuda slaveriet även inom kontinenten.
Och koloniseringen var inget som Europa tjänade ekonomiskt på, faktiskt tvärtom.

Det unika med den europeiska koloniseringen var istället avslutet. Det förekom en livlig debatt i moderländerna över det moraliska i företeelsen och när kolonierna till slut befriades efter andra världskriget skedde det till största delen fredligt. Europa släppte sina kolonier, inte för att det tvingades till det utan för att man kom fram till att man inte hade rätt till att behålla dem.

Jag tänker att boken är viktig just för att komplettera den gängse historiebeskrivningen. Vi är i Sverige och i Europa väl medvetna om de historiska oförrätter som har begåtts av våra förfäder, och det är naturligtvis bra. Men när detta framställs som unikt så till vida att resten av världen skulle ha varit offer och européer förövare så leder det fel. Resten av världens problem beror inte på att Europa en gång koloniserade den. Kritiker mot den europeiska dominansen av övriga världen gör på sätt sig skyldiga till just det de kritiserar: en eurocentrism där allt förklaras med Europa i världens centrum.