Julbön i Skepplanda

1001 gram är en norsk film som handlar om Marie, en vetenskapstekniker som ansvarar för Norska statens viktprototyp för kilogrammet. Hon skickas till Paris vid en årlig konferens där hon tar med sig prototypen för att den ska kalibreras mot den internationella kilogramprototypen som finns strax utanför Paris.
Prototypen i Paris är den första och ursprungliga och tillverkades 1879. Dess vikt är själva definitionen av vad ett kilogram är och har fungerar som måttstock när de olika nationella viktprototyperna tillverkats. Men - som filmen handlar om - så kan dessa kopior, genom slitage eller genom att materialet som de är gjorda av reagerar med sin omgivning, förändras i sin vikt. De kan bli en aning tyngre eller lättare och behöver därför kalibreras mot originalet.

Vi människor är skapade till Guds avbild. Avbild betyder att det finns ett original som vi är en bild av. En blueprint eller en plan. När Gud skapade oss gjorde han inte bara en skiss på måfå. Han hade en genomtänkt plan för hur människan skulle vara.
Under advent när vi tänder adventsljusen i kyrkan brukar vi läsa verser ur Johannesprologen om hur Ordet, som var Gud, fanns i begynnelsen och hur allt blev till genom honom. Jesus är detta gudomliga Ord genom vilken vi är till. Jesus var prototypen som Gud utgick ifrån när han skapade människan. Vi skapades till Guds avbild.

Men vår ursprungliga likhet med originalet har gått förlorad. Vi håller inte längre måttet. Likt de nationella viktprototyperna kan det bli som det står hos profeten Daniel: ”du är vägd på en våg och befunnen för lätt”. Som människor är vi visserligen fortfarande Guds avbild men den ursprungliga Gudslikheten har gått förlorad.

Vi behöver därför kalibreras mot prototypen. 

När vi tände det fjärde adventsljuset läste vi: ”Ordet blev människa och bodde bland oss”. Vad det handlar om är att prototypen har kommit till oss! Vi säger ibland att Jesus är Guds besök till mänskligheten, och det stämmer naturligtvis, men viktigare är att han som människa besöker oss, som den sanna människan. Om det bara skulle handla om att Gud vill tala med oss och undervisa oss hade det dugt lika gott att skicka profeter vilket han också gjorde under lång tid.

Men när vi har gått vilse i vår mänsklighet behöver vi en mänsklig prototyp för att rätt kunna kalibreras.  Ordet fanns med i begynnelsen; genom honom skapades världen och människan. Därför är det just Ordet som måste bli kött och människa. Jesus är människans prototyp som kom till jorden och genom honom kan vi återupptäcka det sant mänskliga. Jesus är inte hälften Gud och hälften människa, han är 100 % av båda, sann Gud och sann människa.

Jesus föddes i Betlehem för att återställa oss. I hans efterföljd blir vi kalibrerade, vi blir mer och mer lika honom, han som är prototypen för vad det är att vara sann människa.

Tänker du med hjärnan?

I mitt förra blogginlägg tog jag upp skillnaden mellan människa och djur och kom fram till att den viktigaste skillnaden är att vi människor har ett intellekt som kan fatta allmänbegreppen och därmed har vi ett språk, baserat på Michael Augros bok: The Immortal In You.
Nästa steg gäller vad denna förmåga är placerad, är den en del av vår hjärna eller inte? Med modern hjärnscanning kan man ju konstatera att olika delar av hjärnan är aktiv när vi tänker på olika saker eller på olika sätt. Skador på hjärnan påverkar också vårt tänkande, alltså borde hjärnan vara det organ som vi använder när vi tänker, eller?

Saken är inte så enkel, särskilt inte om man tar denna jämförelse: Du befinner dig i ett rum utan fönster med en glödlampa som lyser i taket. Glödlampan går sönder och det blir alldeles mörkt och du ser ingenting. Betyder det att glödlampan är det organ som du använder för att se?
Nej, naturligtvis inte! Din förmåga att se är oförändrad även när glödlampan går sönder, det enda glödlampan gör är att göra saker synliga. Och det är, enligt Augros, också förhållandet mellan tänkandet och hjärnan. Hjärnan är glödlampan som tänkandet behöver, men det är likväl inte en del av hjärnan.

För att förstå detta är det viktigt att göra skillnad på tanke och fantasin eller föreställningsförmågan. Vår förmåga att skapa bilder i hjärnan är inte samma saker som vår förmåga att tänka. Om du tänker på svenska till exempel, tänker du genom att inom dig föreställa dig svenska ord. Men ditt tänkande är inte samma sak som de orden eftersom samma tanke hade kunna uttryckas på andra språk.
När du föreställer dig en cirkel, skapas en bild av cirkeln i din hjärna genom att olika hjärnceller aktiveras. Cirkeln tar alltså upp en del av hjärnan (precis som orden du tänker). Vår föreställningsförmåga är alltså belägen i hjärnan.

Men tänk dig nu cirkelns idé, alltså allmänbegreppet "cirkel". Inte någon specifik cirkel utan endast det som utgör en cirkel och som skiljer den från andra geometriska figurer. Du kan inte tänka på någon särskild storlek, eftersom olika cirklar kan ha olika storlekar men ändå vara cirklar. Inte heller färger eller om denne cirkel består av något material som en bit papper. En rund tallrik av porslin är ju lika mycket cirkel som den cirkel du ritar på ett papper.

Det som skiljer allmänbegreppet cirkel från individuella cirklar är främst dimensioner. Cirkelns idé kan inte ha någon dimension, vara belägen någonstans eller bestå av något material. Så fort den gör den blir den transformerad till en individuell cirkel.

Men detta gäller även när du föreställer dig cirkeln i din hjärna, det spelar ingen roll om du ritar cirkeln på ett papper eller "ritar" den med hjärnceller.
Blunda och tänk på till exempel två cirklar. Det är omöjligt att göra det utan att de tar plats och får dimensioner; de blir ju ofrånkomligen placerade på ett särskilt sätt i förhållande till varandra. Du kanske tänkte dig cirklarna bredvid varandra eller den ene ovanför den andra. Var båda två lika stora eller den ena större än den andre? Det är alltså inte cirkelns idé du föreställde dig utan två individuella cirklar som tar upp plats i din hjärna när hjärnceller aktiveras.

Å andra sidan är du fullt kapabel att förstå "cirkelns idé" det vill säga den egenskap som gör en cirkel till en cirkel och inte någon annan geometrisk figur. Och det är din intellektuella förmåga att fatta allmänbegreppen som gör att du förstår vad en cirkel är. Denna förmåga tar inte upp någon plats i din hjärna, för så fort den gör det pratar vi inte om allmänbegreppet cirkel utan individuella cirklar.

MEN: om den inte tar upp någon plats i hjärnan är den inte heller en del av hjärnan. 

Det Augros pratar om är alltså tankeförmågan. Inte fantasin, föreställningsförmågan eller när jag formar svenska ord i mitt inre. När jag gör allt detta aktiveras mina hjärnceller, men mitt tänkande "bakom" är inte en del av min hjärna.

Det betyder inte att min tankeförmåga eller intellekt inte skulle vara beroende av hjärnan. Det är den i allra högsta grad. Ord och bilder använder vi för att tänka och hjärnan är det organ som förser intellektet med ord och bilder. Intellektet behöver alltså hjärnan, precis som ögat behöver en fungerande glödlampa i ett rum utan fönster för att kunna se.

Det kommer fler inlägg utifrån Michael Augros bok, om skillnaden mellan själ och kropp och vad själen egentligen är. Så håll utkik efter fortsättningen eller läs hela boken: The Immortal In You - How Human Nature Is More Than Science Can Say

Skillnaden mellan människa och djur

Jag såg ett program på Kunskapskanalen om elefanter som handlade om hur intelligenta dessa varelser är. De har inte bara medfödda instinkter utan kan anpassa och lära sig och dessutom kan de överföra kunskap och erfarenheter mellan generationer. De har självmedvetande om än på en lägre nivå och har till och med begrepp om döden och sörjer när medlemmar i flocken dör.
Ändå är det ju uppenbart att det är en enorm skillnad mellan människa och elefant. Det är ju trots allt vi som forskar på dem och inte tvärtom. Vi kan mer om elefanternas beteende än elefanterna själva.

Men frågan är om det bara är en gradskillnad eller det också finns en fundamental artskillnad mellan djur och människa. Är vi "bara" det intelligentaste djuret eller har vi något i oss som djur aldrig kan få oavsett hur mycket de utvecklas?

Jag läser just nu boken The Immortal In You av Michael Augros som handlar om jakten på själen. Han har en filosofisk utgångspunkt när han beskriver vad som är unikt för människan. Det är inte problemlösningsförmåga, fantasi eller intelligens. I de avseenden är vi överlägsna djuren men det rör sig ändå om en gradskillnad. Däremot när vi kommer in på språk så är vi något på spåren.

Vad är det som gör att vi människor kan tala med varandra? Alla ord som vi använder, förutom egennamn, är uttryck för allmänbegrepp. När vi säger "stol" menar vi inte bara en specifik stol utan "möbel att sitta på". För att förstå begreppet "stol" måste vi fånga något som är gemensamt för alla möjliga stolar och som dessutom bara gäller stolar. Det kan inte gälla storlek, form eller färg, eftersom stolar kan vara designade på väldigt många olika sätt, och ändå definierar vi dem som stolar.
Men föreställ dig att du inte skulle kunna fånga en sådan idé (inte ens omedvetet) som allmänbegreppet "stol". Alla dina idéer skulle bara gälla individuella ting, vilket i praktiken skulle innebära att alla substantiv skulle bli egennamn. Säger du "stol" skulle du syfta på en enda individuell stol och ingen annan. Vill du prata om en annan stol måste du hitta på ett annat namn som bara gäller den. Och det gäller inte bara alla ting utan även handlingar. När du  använder ordet "hoppar" syftar du på ett enda skutt utfört av en person, en gång i världshistorien. Allmänbegreppen existerar inte: alla ord syftar på individuella ting och händelser.

Det är inte svårt att förstå att under sådana omständigheter skulle all språklig kommunikation bryta samman. Vi skulle inte kunna tala med varandra.

Förmågan att kunna tala förutsätter att vi kan förstå och använda allmänbegrepp och detta är en förmåga som djuren saknar. Djuren har föreställningsförmåga, de kan lösa problem m.m men de kan inte tala med varandra. Hur kommer Augros fram till det?

Hade djuren kunnat forma ett enda allmänbegrepp, hade de också kunnat forma många och kommunicera detta (tala) med varandra. Men vi hittar inget av detta när vi studerar djurens beteende. Om en hund hade förstått allmänbegrepp skulle man i första hand förvänta sig att de skulle förstå allmänbegrepp som hund, katt, mat, fiende, saker som hör till ett hundliv.
Men kan den förstå sådan specifika allmänbegrepp måste den också kunna förstå mer generella sådana. Det är svårt att föreställa sig man skulle kunna förstå vad en hund eller en katt är utan att ha en uppfattning vad ett djur är, till exempel.

I sitt inre skulle vår hypotetiska hund alltså besitta hela hierarkin från generella till de mer specifika allmänbegrepp som direkt berör hans hundliv. Den skulle också förstå vad signaler och tecken är eftersom hundar använder sig av tecken och signaler när de kommunicerar: de skäller, visar tänderna och viftar på svansen.

Men en hund som är medveten om allmänbegreppen och förstår innebörden av signaler skulle också uttrycka dessa idéer; de skulle använda signalerna för att uttrycka allmänbegrepp. Om de inte har de fysiologiska förutsättningarna att forma ord skulle de hitta andra sätt. De skulle tala, om inte med ord så med tecken och signaler. Deras vokabulär skulle vara mindre än vår men det skulle ändå finnas mycket som vi hade kunnat tala med dem om.

Men nu kan vi inte tala med vare sig hundar eller elefanter, lika lite som de kan tala med varandra. De har inget språk, inte i första hand för att de inte skulle vara intelligenta, utan för att de saknar förmåga att kunna fatta allmänbegreppen. Kommunikation mellan dem rör enbart individuella ting och händelser, som om deras språk enbart skulle bestå av egennamn (och därmed inte vara något språk).

När vi ser tingen omkring förstår vi intuitivt vad de är, vi ser inte bara en individuell stol utan ser och förstår omedelbart likheten med andra stolar och skillnaden gentemot bord. Och vi kan kombinera dessa allmänbegrepp för att forma universella sanningar. Och detta handlar inte om en gradskillnad, antingen har du förmågan att fatta allmänbegreppen eller inte. Det är den essentiella skillnaden mellan människa och djur.