Vinst i välfärd

Uppdatering: Enligt en enkät som Sveriges kommuner och landsting har genomfört råder det högre kvalitet i den privata vården. Det är inget som förvånar mig: det ligger i sakens natur att privat vård måste hålla hög kvalitet, annars skulle din inte för någon vinst, som jag har skrivit om tidigare:

Detta med att göra vinst har varit kontroversfrågor tidigare i historien. Redan på medeltiden så konfronterades kyrkans teologer med begreppet. Då handlade det om den tidens köpmän som köpte en vara för ett visst pris bara för att sälja det till ett högre. Det måste väl anses som utsugning menade många. Men medeltida tänkare, skolastikerna, kom fram till något annat.

Det går inte att definiera ett exakt rätt pris på en vara; en vara är helt enkelt värd så mycket som man är beredd att betala för den. Och det kan variera, beroende från tid till tid och plats till plats. För vissa kan saken vara till större nytta och är därför värd mer för denne.

Vinsten som köpmannen gör är hans lön för det arbete som han utför, menade man. Han gör ju nytta för samhället; utan handel skulle människor lida brist på varor.

Idag är vinstfrågan inte särskilt känslig när det gäller handel. Att affärer måste få ta ut en vinst på det som de säljer tar vi som en självklarhet. Däremot har vinst i välfärdsföretag seglat upp som en kontroversfråga.

Men ungefär varannan skattekrona går redan idag till företag som gör vinst; som inom byggnation, parkförvaltning, IT-företag, städbolag, revisorbolag, etcetera. Detta har fortgått i årtionde eller mer utan att någon reagerat. Kommun, landsting och stat anlitar privata företags tjänster. Inget konstigt med det.

För tänk om varenda kommun hade sitt eget byggnadsbolag som hade monopol på alla byggprojekt inom kommunen. Det skulle bli hiskeligt dyrt, eftersom monopolföretag kan luta sig tillbaka och göra sitt jobb i den takt de vill. Med en garanterat säker kund skulle de inte behöva anstränga sig.

Men inom vård och skola så ska det alltså inte få finnas någon konkurrens. Här ska kommunalt monopol gälla. Här anses det vara slöseri med skattebetalarnas pengar om de går till företag som gör vinst, men av någon anledning är det inget slöseri när kommunen anlitar NCC att bygga en väg.

Om en gammal människa tar in på ett privat äldreboende så kostar det inte skattebetalarna en krona mer än om samma person kom till ett kommunalt hem. Det är ju definierat hur mycket som det privata hemmet får ta ut. Samma sak gäller till exempel friskolor; skolpengen är lika för alla. Därmed så är det väldigt svårt at förstå vad problemet är.  De som inte gillar vinstdrivande välfärdsföretag behöver ju helt enkelt inte använda sig av dem, utan kan gå till det som erbjuds i kommunal regi. Men bara för att de inte gillar privata företag, varför ska de förbjuda oss andra? Kostnaden är ju som sagt densamma oavsett privat eller kommunal regi . Och om det verkligen skulle vara så att vinstdrivande företag gör sämre vård, så får de väl bara skylla sig själva som anlitar dem.

Nu är det ju inte så att vinstdrivande företag är sämre, tvärtom. Överlag är brukarna mer nöjda med dem än de kommunala. Särskilt gäller detta i kommuner som tillämpar LOV, lagen om valfrihet, där makten ligger hos den enskilda individen.

Tänk efter: ett kommunalt äldreboende som har monopol behöver inte anstränga sig nämnvärt för att locka boende. Det ligger ju så att säga inte i deras intresse de kommer få sina anslag ändå. Men det är helt annorlunda med det privata, utan folk som vill flytta in där så gör de konkurs. Dåligt rykte skulle vara förödande för dem, deras affärsidé är ju att producera så bra vård som möjligt utifrån den intäkt som de får.

Även om en del av vinsten går till bolagets vinst så blir det bättre i längden, precis som de blir bättre med privata byggbolag som konkurrera om de kommunala byggnadsprojekten.

Privata konkurrerande företag i kombination med LOV innebär att makten flyttar från politiker till en den enskilda individen. Kanske är det där skon klämmer, politiker har alltid strävat efter mer makt och skräms av system där de inte får full kontroll.

Uppdatering: Anna Dahlberg har skrivit om vinst i skolor och mitt resonemang ovan gäller naturligtvis även är. Skolpengen är lika för alla och gillar man inte vinstdrivande skolor är det bara att välja kommunala.
Artikel i tidningen Dagen.

Om superlöner och "jobbet" som präst.

Är Björn Helgesson en glädjedödare eller profet när han går till angrepp mot vissa personer med "superlön"? Personligen känner jag en viss kluvenhet till det han skriver; jag kan inte slita mig ifrån att en viss avundsjuka lyser igenom.
Själv har jag inga problem med att det finns rika människor, tvärtom! De 20 % rikaste i Sverige finanserar 70-80 % av vår välfärd; utan dem hade vi inte haft skolor, sjukhus, pensioner, socialbidrag, you name it! I Sverige hade var och en fått klara sig bäst den kunnat.
Dessutom: eftersom pengar inte är det viktigaste i livet så gör det ju inget att vissa tjänar supermycket. Den om är avundsjuk visar bara att hen tror att pengar är meningen med livet.

Men sen kan man alltid ställa sig frågan: i kyrkan då, ska det inte vara annorlunda för oss? Vi kan ju bara se hur det är i katolska kyrkan där alla präster tjänar lika mycket (eller snarare lite), och här någonstans tycker jag att Björn Helgesson silar mygg och sväljer kameler.
Istället för att peka ut enskilda, borde vi fundera över hela systemet. Varför har lönen blivit en sådan viktig fråga för oss? Svaret, menar jag, borde sökas i att vi (numera) ser på prästyrket just som ett yrke! När vi inte längre ser det som en kallelse att bli präst utan som ett jobb bland alla andra blir detta konsekvenserna. Då är steget inte långt till att vi också börjar konkurrera med varandra om löner.

Johan Blix antyder i Kyrkans tidning att det inte alltid är så lätt att få folk att söka de där välbetalda tjänsterna; alltså måste man locka med höga löner. Och då är det väl hela systemet med prästyrket som ett jobb bland andra, med tjänster som man kan söka (eller låta bli att söka om man inte är nöjd med villkoren) som vi så fall borde diskutera, inte enskilda individer.

What would Jesus do?

Frågan i rubriken handlar ju om vad vi som kristna ska göra i situationer där vi inte får en självklar vägledning i bibeln. Av naturliga skäl så är det ju inte så enkelt att konsultera evangelierna när det gäller frågor som till exempel kärnkraftens vara eller icke-vara.
Och frågan ställdes redan av medeltidens kristna tänkare, även om det inte uttryckte sig riktigt så. De brukar benämnas skolastiker och sökte ett gott och kristet handlande inom alla livets områden, för dem fanns ingen uppdelning mellan världsligt och andligt.

Efter romarrikets fall skedde en snabb utveckling i framför allt Norditalien inom områden som handel och kommers, vilket ledde till en blomstring av hela ekonomin. Men det utmanade också det teologiska tänkandet. Banker sköt upp som svampar ur jorden, banker som krävde ränta på utlånat kapital. Hur ska man se på det när ränta tycks förbjudas i gamla testamentet?
Tidigare hade handel enbart berört lyxprodukter som exotiska kryddor i avlägsna delar av världen, och det utgjorde en mycket liten av ekonomin. Folk var till 90 % självförsörjande.
Men nu exploderade verksamheten och vi fick världens första stad som levde enbart på handel: Venedig. Köpmän utgjorde en stor grupp i samhället och som alltså hade som yrke att köpa varor och sälja vidare, ofta utan att transportera dem någon längre sträcka och utan att förädla dem däremellan. Men kunde detta vara rätt? Att köpa till ett pris och sälja till ett högre? Är det inte utsugning?

Och här kommer alltså frågan: what would Jesus do? in även om de alltså inte direkt uttryckte sig så. Men det fanns inga direkta bibelcitat att luta sig mot för att bilda sig en uppfattning om hur man bäst bör tänka som kristen. Här utgick man istället till stor del från teorin om den naturliga lagen.
Den eviga lagen var den lag som Gud uppenbarat för oss i till exempel de tio budorden. Men man menade att Gud även lagt ned en lag i varje människas hjärta, en lag som inte är direkt uttryckt i bibeln. Det betyder inte att den naturliga lagen inte har med Gud att göra, utan det är den mänskliga delaktigheten i den eviga lagen.

Genom att använda sig av vårt förnuft kan vi komma åt den, genom resonemang och argumentation kan vi sluta oss till vad som är ett gott och riktigt handlande: den naturliga lagen. För skolastiker kunde det till exempel handla om ränta och vinst och när de drog sina slutsatser så utgick de från frågor som: vad fungerar? vad kommer ut av det här? vad gagnar den allmänna välfärden?

Gud har alltså gett oss ett förnuft som vi ska använda. Det betyder inte att vi en gång för alla kan slå fast vad Jesus skulle ha gjort. Till skillnad från den eviga lagen så är den naturliga lagen provisorisk. Den förutsätter ett ständigt pågående samtal om vad som är ett gott och riktigt handlande.

Désirée Pethrus och biståndet.

Désirée Pethrus svarar på min kritik av det statliga biståndet i Dagen den 17 jan. Eftersom det står slutreplik så utgår jag från att Dagen inte vill besväras av mer ifrågasättande. Att det statliga biståndet inte leder till någon förbättring av de fattigas situation är det allt fler som inser idag. Jag kan bara hänvisa till boken Bistånd på villovägar av Nils Börje Tallroth med underrubriken: "en veteran från världsbanken synar svensk biståndspolitik".

Pethrus talar om politisk enighet om enprocentmålet, men det är just detta som är problemet. Att sätta upp ett mål för hur mycket något ska kosta blir ju helt bakvänt. Istället för att utgå från behovet så börjar man med att tala om hur mycket pengar som ska ut. Sen om alla pengarna verkligen behövs eller inte är ointressant. Detta har skapat ett utbetalningstryck hos Sida vilket mottagarna är väl medvetna om.

Men jag noterar också att Pethrus inte berör det principiella i mitt resonemang. Är det politikernas sak att ta våra pengar och skänka de vidare? Kan vi inte göra det själva? Och jag säger inte att vi ska lägga ner Sida, vi kan ju frivilligt betala till dem, de har väl ett bankgiro som alla andra. Då kanske Pethrus säger: ingen skulle betala till Sida, inte i samma utsträckning som nu i alla fall.
Nä, just det, pengarna skulle nog gå till andra organisationer, men vad beror det på? Fundera över detta! Vi har en situation där politiker tar vår pengar och ger till en organisation som folk inte skulle ge till om de själva fick välja! Är detta demokrati? Väljer vi inte politiker för att de ska göra det som vi, folket, faktiskt vill? Och hade vi velat ge pengar till Sida så hade inga tvångsmedel behövts. Sann demokrati är att ge de här pengarna tillbaka till oss så att vi kan välja de projekt och organisationer som vi faktiskt tror på.

Jag kan avsluta med ett citat som Erika Bjerström har med i sin bok, "Det nya Afrika" av näringslivschefen Ali Mufuruki i Tanzania: ’Vad är det med er? Biståndet fungerar ju inte, ser ni inte det? Det bidrar bara till inlärd hjälplöshet. Fortsätter ni ändå för att det får er att må bra?’”

Boktips: Bistånd på villovägar
             Det nya Afrika

Sökprofil för en biskop

Vi ska snart välja en ny biskop för Lunds stift, och i samband med biskopsval så brukar det ju dyka upp sökprofiler och listor på lämpliga egenskaper som en sådan bör ha. Det kan då vara en god idé att återvända till det första biskopsvalet när Jesus valde ledaren för den allra första församlingen. I det sista kapitlet i Johannes evangelium vänder sig Jesus mot Petrus och ställer tre frågor.
Det är inte många när man tänker på våra långa och omfattande biskopshearingar. Och de frågor Jesus ställde var inte heller de som vanligen brukar förekomma, som vilka visioner Petrus hade, vilken dopstrategi han tänkte använda eller hur medial han var. Egentligen var det bara en fråga som han ställde, men den var så viktig att han upprepade den två gånger: ”Älskar du mig? Älskar du mig mer än de andra?”

Det var det enda han frågade efter och borde det inte också vara huvudprioritering för oss? Vi får inte glömma att den som ytterst utser biskopen är kyrkans Herre, Jesus själv. Det är han som är uppdragsgivaren därför är det alltid han som ska vara i centrum för biskopen, både när det gäller teologiska tänkande, och liv och handling. Kärleken till Jesus är den viktigaste egenskapen för en god biskop.

Det förekommer, och det kanske blir allt vanligare, att kandidater lanserar sig själva. Men då har man inte förstått vad det handlar om, att vara biskop är ingen tjänst utan ett uppdrag. Jag menar inte att kandidater behöver vara ovilliga, men att aktivt söka positionen ingjuter inte trovärdighet. Petrus såg sig verkligen inte som en god kandidat för kyrkans ledare, men just därför var han lämpligast. Han kunde så mycket bättre vara Guds redskap eftersom han inte såg några fördelar hos sig själv.

Av stor vikt är också att biskopen förmår vara tydlig med Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära.  Vi har sett hur ledarskribenter och krönikörer höjer på ögonbrynen när företrädare för kyrkan svävar på målet om frågor som inte borde behöva vara så svårt att svara på. Att frimodigt och tydligt stå för det kyrkan tror väcker däremot betydligt större respekt. Biskopen är den som ytterst ska stå för den bekännelse som även förenar oss med andra kyrkor.

Biskopen ska vidare vara pastor pastorum, herdarnas herde. Det är inte biskopen som i första hand ska synas i media, det är något som kyrkan ska göra lokalt. Det är vi präster ute i stiftets församlingar som ska föra ut evangeliet och se till att vi håller goda kontakter med media. Men biskopen ska vara riktad ”inåt” i första hand, som själavårdare och ledare för prästerna.

Men viktigast är att söka den kandidat som Jesus själv vill ha, det kan bara göras genom bön. Det är inte säkert att det blir den som vi först tänker oss, Gud ser till hjärtat, vi ser till det yttre.

Staten och biståndet.

Uppdatering: Regeringen tar från biståndspengar för att finansiera flyktinginvandring, skriver Dagen. Ett vettigare sätt att använda pengarna på, enligt min mening. När biståndsorganisationer blir upprörda över detta så talar de i egen sak: de lever ju själva av biståndet. Vill passa på att tipsa om ett blogginlägg som jag skrev för ett tag sedan och som alltså fortfarande är aktuellt:

Désirée Pethrus, (KD) försvarar status quo i biståndspolitiken trots en överväldigande internationell forskning som visar hur bistånd skapar korruption och gynnar sittande regimer på folkens bekostnad. Hon låtsas också att orsaken till att milleniemålen är på väg att uppfyllas, bland annat halvering av fattigdomen, skulle bero på bistånd. Pethrus borde veta bättre.
Men jag tänker här inte utveckla det statliga biståndets skadeverkningar utan ifrågasätta det av hela andra skäl.
Finns det någon anledning att bistånd ska kanaliseras genom politik? Det som sker nu är politiker tar våra pengar och delar ut dem till mer eller mindre förment goda projekt runt omkring i vår värld. Det skänker dem säkert en viss tillfredställelse, men hade vi inte lika gärna kunnat betala in det där biståndet själva, frivilligt, istället för genom tvång som nu sker. Då hade vi kunnat välja exakt den nivå som var och en finner bäst med hänsyn till den egna plånboken och viljan att hjälpa och det vore ju det mest demokratiska.
Enligt Pethrus handlar det om 3500:- per svenska och år. Nå, ge de pengarna tillbaka till oss och låt oss själva avgöra vart de ska gå. En del av oss skulle säkert ge mer än så, andra mindre och kanske vissa inget alls. Men är det politikernas sak att bestämma hur givmild var och en ska vara? Vill man ge till Sida så har väl de ett bg-nummer, eller är man rädd att medborgarna kanske inte skulle prioritera denna organisation?

Någon kanske menar att det är bättre att biståndet hanteras centralt. Var och en kan ju inte sätta sig in i vilket ändamål som är bäst. Men det är långt ifrån säkert, av flera skäl. Politiker och tjänstemän har visat sig ha mycket svårt för att avbryta projekt trots rapporter om oegentligheter. Som enskild är det naturligtvis mycket enkelt att bara ge pengar till något annat istället. Med sina egna pengar är man mer aktsam, inom biståndsindustrin behöver man inte tänka att det är mina pengar som går till spillo.
Dessutom så finns det något som heter the Wisdom of the Crowd. Det klassiska exemplet är när man lät ett antal vanliga personer gissa vikten på en oxe och jämförde det med den gissning som en slaktare gav. Det spontana antagandet var att slaktaren, med sin professionella erfarenhet, skulle komma närmast. Men när man tog ett genomsnitt av vad gruppen gissade så vann de överlägset, gång på gång.
Det är alltså långt ifrån säkert att det är bättre att ett litet antal personer avgöra vart enorma summor ska kanaliseras, även om dessa skulle vara professionella. Folkets bedömning, sammantaget, skulle förmodligen vara bättre.
Vill Pethrus väl skulle hon alltså gå i spetsen för att avskaffa allt statligt bistånd, sänka några lämpliga skatter och låta medborgarna själva avgöra vart och hur mycket man vill ge. Det skulle förbättra för oss alla, inklusive mottagarna av vårt bistånd.

Publicerad i Dagen 8 jan 2014