Uppdatering: Regeringen tar från biståndspengar för att finansiera flyktinginvandring, skriver Dagen. Ett vettigare sätt att använda pengarna på, enligt min mening. När biståndsorganisationer blir upprörda över detta så talar de i egen sak: de lever ju själva av biståndet. Vill passa på att tipsa om ett blogginlägg som jag skrev för ett tag sedan och som alltså fortfarande är aktuellt:
Désirée Pethrus, (KD) försvarar status quo i biståndspolitiken trots en överväldigande internationell forskning som visar hur bistånd skapar korruption och gynnar sittande regimer på folkens bekostnad. Hon låtsas också att orsaken till att milleniemålen är på väg att uppfyllas, bland annat halvering av fattigdomen, skulle bero på bistånd. Pethrus borde veta bättre.
Men jag tänker här inte utveckla det statliga biståndets skadeverkningar utan ifrågasätta det av hela andra skäl.
Finns det någon anledning att bistånd ska kanaliseras genom politik? Det som sker nu är politiker tar våra pengar och delar ut dem till mer eller mindre förment goda projekt runt omkring i vår värld. Det skänker dem säkert en viss tillfredställelse, men hade vi inte lika gärna kunnat betala in det där biståndet själva, frivilligt, istället för genom tvång som nu sker. Då hade vi kunnat välja exakt den nivå som var och en finner bäst med hänsyn till den egna plånboken och viljan att hjälpa och det vore ju det mest demokratiska.
Enligt Pethrus handlar det om 3500:- per svenska och år. Nå, ge de pengarna tillbaka till oss och låt oss själva avgöra vart de ska gå. En del av oss skulle säkert ge mer än så, andra mindre och kanske vissa inget alls. Men är det politikernas sak att bestämma hur givmild var och en ska vara? Vill man ge till Sida så har väl de ett bg-nummer, eller är man rädd att medborgarna kanske inte skulle prioritera denna organisation?
Någon kanske menar att det är bättre att biståndet hanteras centralt. Var och en kan ju inte sätta sig in i vilket ändamål som är bäst. Men det är långt ifrån säkert, av flera skäl. Politiker och tjänstemän har visat sig ha mycket svårt för att avbryta projekt trots rapporter om oegentligheter. Som enskild är det naturligtvis mycket enkelt att bara ge pengar till något annat istället. Med sina egna pengar är man mer aktsam, inom biståndsindustrin behöver man inte tänka att det är mina pengar som går till spillo.
Dessutom så finns det något som heter the Wisdom of the Crowd. Det klassiska exemplet är när man lät ett antal vanliga personer gissa vikten på en oxe och jämförde det med den gissning som en slaktare gav. Det spontana antagandet var att slaktaren, med sin professionella erfarenhet, skulle komma närmast. Men när man tog ett genomsnitt av vad gruppen gissade så vann de överlägset, gång på gång.
Det är alltså långt ifrån säkert att det är bättre att ett litet antal personer avgöra vart enorma summor ska kanaliseras, även om dessa skulle vara professionella. Folkets bedömning, sammantaget, skulle förmodligen vara bättre.
Vill Pethrus väl skulle hon alltså gå i spetsen för att avskaffa allt statligt bistånd, sänka några lämpliga skatter och låta medborgarna själva avgöra vart och hur mycket man vill ge. Det skulle förbättra för oss alla, inklusive mottagarna av vårt bistånd.
Désirée Pethrus, (KD) försvarar status quo i biståndspolitiken trots en överväldigande internationell forskning som visar hur bistånd skapar korruption och gynnar sittande regimer på folkens bekostnad. Hon låtsas också att orsaken till att milleniemålen är på väg att uppfyllas, bland annat halvering av fattigdomen, skulle bero på bistånd. Pethrus borde veta bättre.
Men jag tänker här inte utveckla det statliga biståndets skadeverkningar utan ifrågasätta det av hela andra skäl.
Finns det någon anledning att bistånd ska kanaliseras genom politik? Det som sker nu är politiker tar våra pengar och delar ut dem till mer eller mindre förment goda projekt runt omkring i vår värld. Det skänker dem säkert en viss tillfredställelse, men hade vi inte lika gärna kunnat betala in det där biståndet själva, frivilligt, istället för genom tvång som nu sker. Då hade vi kunnat välja exakt den nivå som var och en finner bäst med hänsyn till den egna plånboken och viljan att hjälpa och det vore ju det mest demokratiska.
Enligt Pethrus handlar det om 3500:- per svenska och år. Nå, ge de pengarna tillbaka till oss och låt oss själva avgöra vart de ska gå. En del av oss skulle säkert ge mer än så, andra mindre och kanske vissa inget alls. Men är det politikernas sak att bestämma hur givmild var och en ska vara? Vill man ge till Sida så har väl de ett bg-nummer, eller är man rädd att medborgarna kanske inte skulle prioritera denna organisation?
Någon kanske menar att det är bättre att biståndet hanteras centralt. Var och en kan ju inte sätta sig in i vilket ändamål som är bäst. Men det är långt ifrån säkert, av flera skäl. Politiker och tjänstemän har visat sig ha mycket svårt för att avbryta projekt trots rapporter om oegentligheter. Som enskild är det naturligtvis mycket enkelt att bara ge pengar till något annat istället. Med sina egna pengar är man mer aktsam, inom biståndsindustrin behöver man inte tänka att det är mina pengar som går till spillo.
Dessutom så finns det något som heter the Wisdom of the Crowd. Det klassiska exemplet är när man lät ett antal vanliga personer gissa vikten på en oxe och jämförde det med den gissning som en slaktare gav. Det spontana antagandet var att slaktaren, med sin professionella erfarenhet, skulle komma närmast. Men när man tog ett genomsnitt av vad gruppen gissade så vann de överlägset, gång på gång.
Det är alltså långt ifrån säkert att det är bättre att ett litet antal personer avgöra vart enorma summor ska kanaliseras, även om dessa skulle vara professionella. Folkets bedömning, sammantaget, skulle förmodligen vara bättre.
Vill Pethrus väl skulle hon alltså gå i spetsen för att avskaffa allt statligt bistånd, sänka några lämpliga skatter och låta medborgarna själva avgöra vart och hur mycket man vill ge. Det skulle förbättra för oss alla, inklusive mottagarna av vårt bistånd.
Publicerad i Dagen 8 jan 2014