Men det jag möts av är frågan om jag tror på konspirationsteorier. När nu världens ledare har nu samlats för att lösa detta, skulle det vara en bluff? Skulle allt vara en konspiration? Så det här inlägget tänker jag ägna mig åt konspirationsfrågan.
För det första vill jag påminna om att det inte är första gången som man har tagit miste. Det tydligaste exemplet är väl myten om skogsdöden. Under 80-talet trodde en övertygad majoritet av forskare, journalister och politiker att 50 % av skogen var döende och utom räddning, och nu gällde det att satsa allt för att rädda den andra hälften. Så de som menar att alternativet till att köpa hela paketet om klimathotet är att börja tro på konspirationsteorier måste uppenbarligen anse att de låg en konspiration bakom myten om skogsdöden.
Vi kan ta andra exempel: i decennier har världen trott att animaliskt fett orsakar åderförkalkning i hjärtkärlen. Eller att kolestorol är ohälsosamt. Skulle det vara konspirationer bakom dessa felaktiga hypoteser?
Om man inte tror på konspirationer bakom tidigare myter, varför skulle det vara enda förklaringen till det som nu sker inom klimatfrågan?
Själv tror jag inte på en övergripande konspiration, utan snarare på en perfekt storm. En perfekt storm är när en ovanlig kombination av omständigheter drastiskt förvärrarar en situation. När det gäller klimatfrågan så har vi en rad omständigheter som stärker tron på klimathotet.1. Först och främst FN. FN skapades som ett forum för att förebygga krig och konflikter. Under kalla kriget var det handlingsförlamat och förhoppningar kom på skam. FN är historien om spruckna drömmar. Men med klimatfrågan dök en ny möjlighet upp för FN att spela en roll i världspolitiken.
2. Miljörörelsen. I och med industrialiseringen började också en omfattande förstörelse av vår miljö i form av giftiga utsläpp i luft, mark och vatten. Jag minns reportage från Polen där solen förmörkades av röken från alla skorstenar. Miljörörelsen gjorde ett viktigt arbete med att uppmärksamma detta och drev på en omställning. Och man lyckades! I västvärlden förekommer det knappast några miljöfarliga utsläpp längre, och om så ändå sker är det en fråga för polis och åklagara och inte miljörörelsen.
Vad gör man när man uppnått sitt mål? Lägger ner verksamheten? Problemet för en rörelse är att när den väl kommit igång börjar den leva sitt eget liv och fortsätter av egen kraft. Ingen vill avveckla sig själv. I det här läget kom klimatfrågan och räddade miljörörelsens fortsatta existens.
3. Den politiska vänstern. Efter murens fall stod först en vilsen vänsterrörelse utan att veta vad den skulle ta sig till. Det som skedde sen var att en stor del av den gick in i miljö- och klimatrörelsen. Klimathotet blev för dem ett verktyg att bekämpa kapitalismen vilket t ex Naomi Klein har skrivit om i sin bok This changes everything.
4. Politikerna. Många har fått för sig att klimathotet inte skulle ligga i politikernas intresse. Inget kunde vara mer felaktigt! Naturligtvis tjänar de på att det finns ett övergripande hot som ger dem anledning att kavla upp ärmarna och ta tag i saker. Politiker vill känna att de göra skillnad!
5. Företagen. Det dröjde innan de globala företagen kom in i leken, men vid det här laget har det investerats så mycket pengar i grön energi att det för många investerare är en överlevnadsfråga att klimathotet är på riktigt.
6. Media. Mitt sista exempel är kanske viktigast. Klimathotet har varit en mycket tacksamt ämne att både skriva om och bildsätta. Till saken hör naturligtivs att en stor del av journalistkåren röstar vänster. Att man i vanliga media inte kunnat läsa att den globala temperaturen stått stilla i 18 år är bara ett exempel på deras partiska hantering av klimatfrågan.
Att mångas intresse råkar sammanfalla betyder inte att det finns en övergripande konspiration som har skapat den här perfekta klimatstormen. Men det är svårt att stå pall i stormen. När många börjar springa åt ett håll dras andra med. "Det tycks ju vara så att majoriteten tycker så här, och majoriteten kan väl inte ha fel?" Så börjar allt fler glida i sina åsikter, man anpassar sig.
Idag har klimathotet blivit ett paradigm, vilket innebär att de som tror på det inte längre behöver förklara sig. Det är de som har problemformuleringsprivilegiet och det är de som avgör vilka frågor som ställas och vilka som inte ska ställas.
De flesta som ännu inte bytt åsikt till en mer bekväm sådan håller en låg profil. Man avvaktar. Och det är i och för sig begripligt med tanke på vilken känslig fråga detta blivit.
Ändå tycker jag att varningsklockorna borde ringa hos fler. Klimatfrågan har blivit totalitär, den letar sig in i varje vrå i våra liv och ingen kommer undan. Den har blivit en "andlig" fråga och man begår enligt vissa, en synd om man ifrågasätter den. Klimathotet har blivit vår tids stora berättelse som samlar världens nationer. Vem skulle inte lockas att vara med på tåget?