Sverige i armkrok med Sovjet

Bengt G Nilsson, journalist och författare har flera decenniers erfarenhet av Afrika. Han är en självständigt tänkande person som i sin senaste bok grundligt grävt i hur svensk biståndspolitik sett ut. Det är ingen angenäm bild som kommer fram. I tyst samförstånd - Sverige och Sovjet i kalla krigets Afrika skildrar ett stycke viktig nutidshistoria om Afrika under andra hälften av 1900-talet.

När de afrikanska länderna avkoloniserades under 60-talet och blev självständiga hamnade de som regel under ett ledarskap som var starkt präglade av socialism. I de flesta fall fick de alltså inte uppleva en befrielse värd namnet: ett auktoritärt system byttes mot ett annat. Eller annorlunda uttryckt: de europeiska kolonialmakterna lämnade och Sovjet tog över.

Vad var då Sveriges roll i detta? En viktig händelse för att förstå detta är konferensen i Khartoum, Sudans huvudstad, som hölls 1969. Där definierade Sovjet vilka befrielserörelser som de lovade att hjälpa i deras kamp mot kolonialstaterna; framförallt var det Portugal som in i det längsta försökte behålla sin makt. Där gick Sverige in i ett symbiotisk förhållande med Sovjet genom att stödja samma rörelser. Visserligen inte med vapen och militärhjälp, men det behövdes inte heller eftersom Sovjet skötte om den saken.
På så sätt agerade Sverige och Sovjet hand i hand, Sverige bistod med pengar och andra förnödenheter, Sovjet med vapen.

Det finns flera saker man kan kritisera här.
För det första var det alltså konsekvent marxistiska och socialistiska rörelser som man stödde och Nilsson menar här att vänsterdominansen inom Sida spelade en stor roll i urvalet. Detta fick som effekt att man motverkade det som man ville uppnå: fattigdomsbekämpning.
Den statliga kommittén, EBA, Expertgruppen för Biståndsanalys, publicerade 2016 en rapport om Sveriges mycket omfattande stöd till Tanzania och deras slutsats var: "Givarsamfundet bidrog till den tanzaniska ekonomins kollaps i början av 1980-talet."
Sverige var, genom Sida, den afrikanska socialismens starkaste utländska supporter och har därmed stöttat en politik som cementerat fattigdom och fördröjt utveckling med flera decennier.

Har våra skattepengar bidragit med något värre? Ja, det andra är att vi inte kan svära oss fria från massmord och krig bara för att vi inte har bidragit med vapen. Det finns i biståndssammanhang något som kallas fungibilitet. Det betyder att när en biståndsgivare ger pengar till t. ex. sjukvård får mottagaren möjlighet istället prioritera vapen. Den som engagerar sig i en krigförande part blir också delaktig i kriget, även om man inte skänker direkt militärt stöd.
Dessutom finns det mycket material som lika gärna kan användas militärt. Fordon till exempel. Alla de lastbilar som Sverige skänkt användes lika mycket för att frakta soldater. Och mat och medicin kan lika gärna konsumeras av soldater som civila. En krigförande part använder givetvis sina resurser där det behövs som bäst, och det är oftast kriget.

Svenskarnas skattepengar har alltså inte bara använts för att cementera fattigdom utan också för att bedriva krig i Afrika.

Det finns ytterligare en anmärkningsvärd aspekt som Nilsson tar upp och det är att biståndet var så hemligt. Omfattningen av stödet var nästan ofattbart stort, särskilt när man tar hänsyn till att Sverige är ett så litet land, ändå fick inte riksdagen full information om vart alla pengarna tog vägen. Ja, i en mycket intressant intervju med Ingvar Carlsson kommer det fram att till och med regeringen många gånger valde att inte veta. I centrum fanns den mystiska "Humanberedningen" som alltså självständigt fick avgöra vart biståndet skulle slussas.

Bengt Nilsson avslutar med att konstatera: "Det finns inte ett enda land som Sverige kan titta på och säga: "Ja, det här blev bra. Det var precis det här vi hoppades på när vi satsade alla dessa miljoner". 

Det här pågick under 70-80-talet, men hur är det idag? Även om den expertutredning som jag nämnt levererat svidande kritik undrar jag om politikerna lärt oss något. Biståndet fortsätter ju oavbrutet som om det levde sitt eget liv. 2015 gick t.ex 209 miljoner till Mugabes Zimbabwe. Och när Sida hävdar att pengarna inte gynnar honom eftersom de ju går till frivilligorganisationer så visar det ju att Sida fortfarande inte förstår innebörden av fungibilitet. Som Nilsson skriver: "Ingen får vara naiv nog att tro att Robert Mugabe skulle tillåta utländska organisationer att arbeta i landet om han inte ansåg att det på ett eller annat sätt gynnande hans maktinnehav."

Sverige skänker cirka 45 miljarder i bistånd årligen. Det är 4500.- per svensk, eller för en familj med två barn: 18000 kronor. Varje år.

Jag har en enkel lösning på detta: betala tillbaka pengarna tillsammans med ett bankgironummer till Sida där man frivilligt kan sätta in en summa. Då får vi svart på vitt hur stort stöd denna verksamhet egentligen har ute bland stugorna.