Under 70-80 talet hade vi en mycket omfattande terrorism i väst, inspirerad av nationalism och kommunism. Terrorismen sjönk kraftigt under 90-talet, men de senaste tio åren har den åter börjat öka, fast nu med islamistiska förtecken. Men när vi ser detta behöver vi ha de långa tidsperspektiven i huvudet. Det som sker nu är inte unikt eller ens särskilt omfattande, även om det är en ny -ism som blandat sig i.
Det finns två reaktioner på terrordåd som jag inte tycker är särskilt konstruktiv. Den ena är "kärleksmanifestationen". Man lägger ut blommor och nallebjörnar, draperar sin profilbild på facebook i det lands färger som drabbats och delar bilder som pray for ... . Olika krönikörer går ut och uppmanar att "leva sina liv som vanligt, annars har terroristerna vunnit". Den sortens naiva och sentimentala reaktioner har dock försvunnit nu, noterar jag.
Den andra reaktionen jag tänker på är uppmaningar till ilska och vrede. Vad tjänar det till? Inte heller förstår jag kraven att muslimer ska "ta avstånd". Jag tycker visserligen att det är konstigt att säga att islamism inte har med islam att göra, men nog förstår vi väl att de flesta muslimer avskyr detta lika mycket som vi, utan att det behöver sägas varenda gång.
Det som skulle behövas är ett nyktert och sakligt samtal om vad som är terrorism och hur vi förebygger det. Här är mitt försök:
Terrorism är väsentligen ett uttryck för att den andre har förlorat. Så länge IS hyste en förhoppning om att bygga och hålla en islamistisk stat skedde det få terrordåd i deras namn. Det är nu, när deras drömmar om det världsomspännande kalifatet krossats, som de tar till terrorism. Samma mönster har vi sett tidigare i historien. Så länge någon hade den erforderliga militära styrkan att uppnå sina syften använde man sig inte av terrorism, det kommer in i bilden först när man misslyckats.
Terrorism är i första hand ett skådespel. Genom att fånga mediers uppmärksamhet försöker man ingjuta skräck och få oss att tro att man är starkare än man är. Terrorism hör hemma inom show business.
Ser man till den faktiska skadan de lyckas åstadkomma är det inte särskilt mycket. Risken att dö i ett terrordåd är så försvinnande liten att det faktiskt inte finns någon anledning att inte fortsätta leva sitt liv som vanligt, och det gör vi ju också. Läskedrycker tar livet av betydligt fler än IS.
Det var fem stycken som mördades i attentaten i Stockholm i april, då är det drygt 80 som mördas i Sverige ett normalt år.
Jag förstår naturligtvis skillnaden mellan att bli mördad för att man snott någons knark och att bli mördad helt slumpmässigt utan att ha haft en relation med mördaren, men jag tycker ändå att antalet döda och skadade måste sättas in i ett sammanhang.
Syftet med terrorn är jag inte helt klar över. Kanske finns det inget syfte: bara en desperat ilska över att ha förlorat och nu vill man tillfoga sin motståndare så många nålstick som möjligt innan man själv får nådastöten.
Men det kan också vara mer genomtänkt och att det i så fall handlar om att provocera fram en överreaktion. Så har man ju förstått terrordådet den 11 september 2001 i USA. Om det stämmer behövs lugn och måttfullhet mer än någonsin nu. Överreaktionen på terrorn kan bli ett större hot mot vår säkerhet än terrorismen själv.
Vad ska man då göra? En ökad offentlig övervakning med till exempel kameror ser jag inte som ett särskilt stort hot mot den personliga integriteten. I dessa tider med mobilkameror i vars och ens hand är vi ändå så medvetna om att vi närsomhelst kan fastna på bild. Och sådana kameror har ju visat sig ha en väsentlig betydelse för att åtminstone gripa rätt person efter ett attentat. Dessutom skulle en sådan övervakning ha en preventiv effekt på vanlig kriminalitet också.
När vi ska flyga måste vi passera igenom en tröttsam säkerhetskontroll där tandkrämstuber och deodorant måste visas upp m.m. Vi kan sucka över detta, men samtidigt kan vi konstatera att flygkapningarna ju försvann. Kontrollerna fungerar: flyget är idag det överlägset säkraste transportmedlet, och så besvärligt behöver det inte vara visa upp necessären varje gång.
Jag tänker alltså att man nog kan råda bot på terrorism med en viss ökad övervakning utan att det går till överdrift eller att man hamnar i överreaktioner. Så får vi leva med det tills den militanta islamismen har gett upp, liksom kommunism och nationalism.