Arbetsmarknaden har genomgått stora förändringar i Sverige de senaste hundra åren. Så sent som vid det förra sekelskiftet var en majoritet sysselsatt inom jordbruket. När traktorer tog över hästen fick folk istället anställning inom industrin. När den i sin tur automatiserades växte tjänstesektorn.
Nu står vi inför nästa steg. Automatiseringen bland tjänster har redan börjat, transportsektorn står på tur. Och det kommer naturligtvis inte stanna där: robotiseringen inom service, vård och omsorg m.m. kommer också bli en verklighet.
Det råder debatt om detta kommer leda till att jobben försvinner. Kritikerna menar att vi bara kommer övergå till nya arbetsuppgifter som när anställda inom jordbruket gick in i industrin, även om vi just nu inte exakt kan förutse vad det skulle vara.
Men jag lutar mer och mer åt att det är fel: i nästa decennium kommer förmodligen hälften av alla jobb försvinna och inom tjugo år kommer företagen bara ha kvar en bråkdel av dagens anställda.
Frågan är: ser vi detta som ett hot eller en möjlighet? Jag anar att de flesta ser det som ett hot, men är inte det märkligt? Borde vi inte istället se det som en fantastisk möjlighet?
Förr i tiden arbetade man för brödfödan. Det gör vi förstås fortfarande men idag handlar det om så mycket mer. Vårt yrkesarbete ger oss identitet och mening. Vi får en fast punkt att gå till varje dag, vi umgås mer med våra arbetskamrater än vänner och kanske till och med familj. Så då det är förstås inte så konstigt att det arbetslösa samhället för många ter sig skrämmande.
Men problemet är den osunda fixeringen vid yrkesarbetet. Arbetet har upphöjts till livets mening, inte bara inom totalitära ideologier utan även i demokratiska länder. Det är vårt yrke som ger oss värde och status.
Vi har i Sverige minst två partier som gör anspråk på att vara "arbetarepartier". Politiker tävlar om vilka som är duktigast på att "skapa jobb" (läs det en gång till). Höga arbetslöshetssiffror ses som ett problem och Alliansen vann val på "arbetslinjen". Men egentligen är ju detta helt galet!
Samtidigt beror ju galenskapen på att vi har byggt upp hela vårt system kring arbetet. Utan arbete inga skatteintäkter och inga pengar till välfärden. Vi har i dagens ekonomiska system blivit reducerade till producenter och konsumenter (eller skattebetalare och välfärdsmottagare). Det skattegenerande yrkesarbetet är grundstenen i hela samhällsbygget.
När nu den grunden kommer eroderas inom de närmaste 10-20 åren ställer det stora krav på oss att tänka om och tänka nytt. Christianity Today har en intressant artikel där man menar att just kyrkan och kristendomen har bättre förutsättningar än sekulära ideologier att möta den här utmaningen. För en kristen är det tydligt att vi är skapade för mer än arbete. Vi behöver visserligen (än så länge) arbeta för vårt uppehälle, men vi finns inte till för arbete. Arbete är inte livets mål och mening.
Vi har vår mänskliga värdighet, inte genom det vi gör, utan genom det vi är: skapade till Guds avbild. Målet med skapelsen var vilan på den sjunde dagen, ett mönster som vi människor har fått i arv. Syftet med arbetet är inte i första hand att producera utan att skapa. Ny teknik som tar över den nödvändiga produktionen kan öppna upp för oss att istället fokusera på vår kreativitet.
Tio Guds bud befaller oss inte arbete, utan att vila! Gud skapade på sex dagar, men utan den sjunde dagens vila hade skapelsen varit meningslös. Varför ska vi skapa om vi aldrig tillåter oss att njuta av det vi skapat? Sabbaten, vilan den sjunde dagen, är också en bild för himmelen: målet efter detta livet är den eviga vilan.
Hur framtiden kommer gestalta sig när den offentliga och privata sektorn inte har några anställda vet jag inte. Framförallt gäller det frågan om hur vi ska få försörjning, om det ska ske med en basinkomst eller på annat sätt.
Men vi måste börja tänka om när det gäller yrkesarbete och karriär när det inte längre kommer ge oss värde och existensberättigande. Här har kyrkan mycket att ge. Vi har en helt annan berättelse om vad som är människans mål och mening. Vi har också en vana att engagera människor ideellt.
Frågor som vi behöver ta tag i och där kyrkan kan bidra är: kan vi tänka oss att ställa upp för andra även när vi inte får betalt? Hur kan vi lära oss att ta ansvar och stå för kontinuitet även om vi inte är "tvingade" att stanna i ett sammanhang? Hur ser vi på vår fritid, är den "egentid" som enbart är till för oss själva, eller finns vi till som personer i en gemenskap?
Framtiden och kyrkans roll i den kan bli mycket spännande.