Bengt G Nilsson tvekar inte om att beskriva övergrepp som Israel begått, särskilt under invasionen av Libanon 1982, samt det ständiga förtrycket av civila palestinier i de ockuperade områdena. Men han tvekar inte heller om var den största skulden till konflikten ligger: hos det palestinska ledarskapet. Yassir Arafat och de efterföljande ledarna har i alla förhandlingar med Israel aldrig haft en genuin vilja till en fredlig uppgörelse. De har konsekvent sagt nej till alla bud, de har vägrat att kompromissa och aldrig vikit en tum från sina krav. De har alltid krävt allt eller inget - och då har det blivit inget.
Kompromisslösheten handlar om de palestinska flyktingarna. Alltså de palestinier som flydde från sina hem i nuvarande Israel 1948 när det arab-israeliska kriget bröt ut i samband med att staten Israel grundades. Få av dem är kvar i livet efter 72 år och de som är det var bara barn när de lämnade. Sakligt sett är det alltså fel att kalla dem flyktingar eftersom de allra flesta aldrig flytt något krig. De har levt hela sina liv i lägren.
Men palestinierna kräver ändå att de ska "återvända". Att tro att det kommer ske är fria fantasier eftersom det skulle innebära demografiskt nationellt självmord av Israel, och varför skulle de göra det? De palestinska ledarna vet naturligtvis att det inte heller kommer ske, men det bekymrar dem inte. De lever gott i sina lyxvillor finansierade med utländska biståndsmedel, där Sverige är en av de enskilt största givarna.
Kvar finns det lidande palestinska folket som berövats sin framtidstro - men alltså inte av Israel. Lösningen för palestinierna i lägren är förstås att de får medborgerliga rättigheter i Jordanien, Libanon och Syrien där de bott hela tiden, men detta har konsekvent förhindrats av Arabförbundet, palestinska ledarskapet och UNRWA. Palestinierna är en bricka i ett spel där målet är ett utplånande av staten Israel.
Kanske lite överraskande är Bengt G Nilsson mot en tvåstatslösning. Skälet till det är att han inte kan se att palestinierna själva skulle kunna bygga en fungerande demokratisk stat med medborgerliga fri- och rättigheter på 100 år. Förutom den korrumperande eliten är palestinierna fast i en klanstruktur som skulle förhindra varje fungerande statsbildning.
Det tog Europa flera hundra år att göra sig fri från en liknande struktur och processen har inte ens påbörjats i arabvärlden. De stater som fungerar hjälpligt är i första hand monarkier där monarken är den som samlar klanledarna. Men i Palestina finns ingen sådan samlande kraft - så fort de ges självstyre bryter inbördeskrig ut.
En av de mest upprörande sakerna han skriver om är Martyrfonden. Det är en fond som sitter på motsvarande 3 miljarder svenska kronor och betalas ut till terrorister eller deras anhöriga. Till exempel får en kvinna vid namn Ahlam Tamimi motsvarande 73000 svenska kronor i månaden för att hon var med om att mörda 16 judar varav 7 barn år 2001 i västra Jerusalem. Eftersom den Palestinska myndigheten själva inte har mycket inkomster hade denna fond inte kunnat byggas upp utan internationellt bistånd.
Bengt G Nilsson är insatt och kunnig och skriver sakligt om konflikten. Boken är mycket läsvärd för alla som vill fördjupa sig i Israel-Palestina-frågan bortom alla schabloner och ideologiska övertoner. Och författaren är inte helt pessimistisk om en lösning - men det handlar då inte om en tvåstatslösning och den ligger inte i den närmaste framtiden.