Myten blev verklighet

CS Lewis skriver i sin essäsamling: God In the Dock om myten som blev verklighet, Myth became Fact. En essä som är aktuell just vid jul. Han skriver om sin fiktive vän Corineus och bemöter hans invändningar mot kristna av idag.

"Min vän Corineus menar att moderna kristna har övergett innehållet av sin religion och bara behållit formen, i och för sig med rätta eftersom historisk kristendom är barbarisk. Han jämför med kungahuset där man behållit de yttre formerna men övergett verklighet bakom kungainstitutionerna.

Låt oss anta att Corineus har rätt, modern kristendom upprätthåller bara en fasad: ritualer och formler, medan innehållet är övergett. Men en bra fråga till Corineus blir ju då: varför klipper man inte navelsträngen helt och överger även formen? Varför envisas man med att inte ta det där sista steget? Vore inte det förnuftigare?
Precis som med kungahuset, vore det ju förnuftigt att överge detta helt och hållet som passar så dåligt in i en demokrati.
Jo, men tänk om den kungahuset är kanalen för saker som lojalitet, ceremonier och historisk kontinuitet som sipprar ut och befruktar den moderna staten. På samma sätt med de kristna doktrinerna, även om man antar att de är myter, är de vitala och fruktbara element för våra liv.

Corineus vill att vi ska följa med tiden. Problemet med tiden är att den är flyktig, medan vi i religionen hittar vi något som står fast. Det är myten som förbliver. Eller var finns idag arvtagarna till gnostikerna, deisterna och andra rörelser som velat följt med tiden?
Det som Corenius avfärdar som myter är själva substansen medan den moderna tron är skuggan.

För att förstå detta måste vi titta lite närmare på vad en myt är och börja med vårt tänkande. Hur gör vi när vi tänker på saker som uppfyller oss i livet. Vi inser snart att vårt tänkande är abstrakt medan erfarenheten är konkret. När vi älskar, lider och gläder oss förstår vi inte kärlek, lidande och glädje, inte när vi är mitt uppe i det. När vi å andra sidan börjar tänka på dessa begrepp för att förstå dem försvinner den konkreta erfarenheten.
Det är detta som är vårt dilemma: antingen uppleva och inte förstå, eller förstå men inte uppleva. När vi tänker på något är vi avskurna från det vi tänker på, när vi är mitt upp i det: upplever, smakar, älskar, hatar, så kan vi inte analysera vad det är. Ju mer abstrakt vi tänker desto mer är vi avskurna från verklig erfarenhet, men ju djupare vi dyker in i verkligheten desto mindre kan vi tänka och analysera den.

På detta dilemma kan myten bli en lösning. När vi tar till oss en myt kommer vi som närmast att erfara något konkret som annars bara kan förstås som abstraktion. Ta till exempel denna universella princip att upplevelsen av verklig kärlek, lidande och glädje försvinner när vi försöker analysera det, som vi nyss har avhandlat. Men om jag påminner dig om myten om Orpheus och Eurydike, hur han ledde Eurydike upp hur dödsriket men hur hon försvann när han vände sig om för att se henne, då kan du plötsligt föreställa dig vad det är jag menar. När du tar emot myten som berättelse erfar du denna universella princip. Vad som kommer från myten är inte sanning utan verkligheten. Myten är det som förbinder tänkande och analyserande med verkligheten.

Och precis som myten gestaltar tänkande, så gestaltar inkarnationen myten. Den centrala med kristendomen är myten som blev verklighet. Myten om den döende guden kom från legendernas värld in i den historiska verkligheten. Det hände, vid en viss tidpunkt och på en särskild plats. Men myten fortsätter att vara myt även när den blivit verklighet.
En som inte tror på de kristna historiska fakta men fortsätter att leva av dess myter kan vara mer andligt levande än någon som tror på historiciteten men inte gör så mycket av det.

Vi behöver inte skämmas över det mytiska skimmer över vår teologi, eller bli nervösa över paralleller med andra myter och sägner. För det är detta som är föreningen med himmel och jord att myten blev verklighet."

Tystnaden i rymden

Frågar man folk om de tror att det finns liv på andra planeter så brukar de flesta svara jakande. Den vanligaste förklaringen till det är att eftersom universum är så stort måste det helt enkelt finns liv där ute någonstans.

Paul Davies tar i boken The Eerie Silence, upp frågan. Han är en internationellt erkänd fysiker som på senare år blivit involverad i SETI-frågan. (Sökandet efter intelligent liv utanför jorden.)

Mänskligheten har under snart hundra år skickat ut radiosignaler som når allt längre ut i Vintergatan. Om det finns intelligent liv där ute där borde de alltså upptäcka oss med tillräckligt känsliga radioteleskop.
Men alltså borde det omvända också gälla. Genom att lyssna ut i världsrymden kommer vi uppfatta andra civilisationers radiosignaler oavsett om de vill de eller inte. Det är filosofin bakom SETI.
Problemet för dem är att årtionde efter årtionde går utan att man hör så mycket som ett blip. När SETI en gång startades var optimismen stor men deras verksamhet blir mer och mer ifrågasatt.

Det är intressant är hur forskarna börjar svänga i frågan. Jag har skrivit om den brittiska astronomen John Gribbin här. Max Tegmark och Stephan Hawking är andra forskare som tvivlar och nu alltså Paul Davies. Även om han som människa erkänner att han önskar att det finns liv därute måste han som vetenskapsmän tillstå att vi förmodligen är de enda intelligenta varelser i det observerbara universumet.

Argumenten för detta är att vi borde ha fått besök för länge sedan av varelser som kommit årmiljoner längre än oss i utvecklingen. Och dessutom borde vi se direkta spår av dem när vi blickar ut i världsrymden. Det handlar inte bara om radiosignaler, avancerade civilisationer borde kunna bygga enorma energifångare i rymden, konstruktioner som vi hade sett om de funnits. (Det är faktiskt ofattbart hur känsliga våra ögon och öron är ut mot rymden, när världens största teleskop E-ELT är klar kommer den att kunna studera atmosfären på planeter kring andra stjärnor. Förhoppningen är förstås att hitta fritt syre, eftersom det är en indikation på liv.)

Paul Davies pekar också på hur extremt osannolikt det är att livet uppstod av en slump. Mycket av det han skriver har jag läst från kreationister och andra kritiker av darwinismen. Davies tror visserligen inte på Gud, men han ser detta som ett skäl att tro att liv bara har uppstått en enda gång och på ett enda ställe.

Han har också ett kapitel där han går igenom hur kyrkan på jorden skulle påverkas av om man fick kontakt. Just kristendomen skulle vara extra sårbar, menar han, eftersom vi tror att människan är skapad till Guds avbild och så har vi inkarnationen. Men hur skulle andra varelser på andra planeter passa i det schemat? Skulle de också vara skapade till Guds avbild? Och tanken att inkarnationen skulle ha inträffat på var och en av de miljontals världar som eventuellt skulle finnas därute blir absurd.

Nu är jag inte så säker på att kristendomen skulle bli obsolet även om det visade sig att vi inte är ensamma. C S Lewis och andra kristna har skrivit sf-berättelser med teologiskt vinkling och verkar se det som fullt plausibelt. Hur som helst verkar ju risken vara minimal att kyrkorna ställs inför detta.

Istället är det SETI som kanske blivit till religion. Tron att det finns intelligent utomjordiskt liv därute liknar mycket religiösa myter. För att inte tala om kontakt med dessa som ska bringa oss "frälsning från ovan" (till skillnad från de flesta Hollywoodfilmer tänker sig SETI-forskarna att de kommer vara vänligt sinnade).
Titeln på boken, Den kusliga tystnaden, säger också något: uppenbarligen är tanken att vi är ensamma svår att bära.

Är en kärnvapenfri värld önskvärd?

Den internationella kampanjen för en kärnvapenfri värld,  ICAN, fick Nobels fredspris i år. Det är lätt att dela deras vision, vem vill inte ha en kärnvapenfri värld?
Kritik har framförallt handlat om att det är orealistiskt, och jag vet inte hur de tänker sig att de ska övertyga Kim Jong-Un att destruera Nordkoreas stridsspetsar. Så länge diktaturer har dessa vapen måste givetvis de demokratiska länderna som har dem behålla sina. Eller vill ICAN se Kim Jong-Un ta resten av världen som gisslan? En ensidig avveckling av kärnvapen bland demokratiska länder skulle kraftigt öka risken för kärnvapenkrig.

En annan sak är vad kärnvapen har gjort för freden i världen. Andra världskriget var världshistoriens mest förödande krig med över 60 miljoner döda. Men tar man hänsyn till att jordens befolkning ökat har det förekommit en rad krig med ännu fler döda, relativt sett. An-lushan upproret i Kina på 700-talet med över 30 miljoner döda var betydligt värre i förhållande till befolkningen och mongolernas erövringar kommer inte långt efter.
Ända sedan Kain slog ihjäl Abel har världshistorien präglats av krig och konflikter. Krig har varit det normala. Fred, riktig fred och inte bara tillfälliga vapenstillestånd har varit undantagen.

Men efter 1945 är det något som har hänt:

(Skärmdump från The Fallen of World War II - YouTube)

Staplarna visar antalet miljoner döda per år under olika typer av krig i världen i absoluta tal. Hänsyn tas alltså inte till att världens befolkning har ökat, relativt det skulle alltså de små staplarna efter andra världskriget vara ännu mindre.

Det är kanske inte så många som tänker på det, men det är ett obestridligt faktum att vi lever i världshistoriens mest fredliga period. Krig är inte längre det normala. Det nya normala är istället fred, varaktig fred.

Vad beror detta på? Till stor, kanske till största delen, beror det på att antalet demokratiska länder har ökat med tiden. Demokratier är av naturen fredliga; om folket får bestämma drar man inte ut i krig i onödan. 

Men man kan också konstatera att den stora freden inföll samtidigt som man uppfann kärnvapen och jag tror inte det är oväsentligt. Supermakternas terrorbalans byggde på ömsesidig garanterad förstörelse, ett kärnvapenkrig skulle aldrig kunna vinnas av någon part. Kärnvapnen byggdes alltså för att aldrig användas. 

Hade kärnvapnen inte uppfunnits hade staplarna inte sett ut som de gör. Stalin, till exempel, vars självförtroende var på topp efter Jalta-konferensen, skulle han låtit sig nöja med den östra halvan av Europa? Knappast. 

Kärnvapen, genom blotta sin existens, har haft en klart avskräckande effekt på många stridslystna diktatorer. Och åtminstone jag föredrar kärnvapen som aldrig används, än en värld som ständigt slits sönder av krig och konflikter.

Om en kärnvapenfri värld en dag ska bli en verklighet måste demokratin först segra. Först när varje land är en stabil demokrati kan man på allvar öppna upp frågan att helt avskaffa kärnvapen. Tyvärr har vi långt kvar dit, och om ICAN lyckas med sin intention innan detta är ett faktum kan det bli mycket farligt.

Stjärnskaparen

En mycket intressant sf-bok som jag inte kommit över förrän nu är Stjärnskaparen av Olaf Stapledon. Den skrevs strax före andra världskriget och är förmodligen den mest visionära sf-roman som någonsin skrivits. Här är mänskligheten bara en fotnot i berättelsen som handlar om hela universums historia och behandlar teman som livets väsen, födelse, förfall och död och förhållandet mellan skapade varelser och Skaparen.

Den börjar med en man som sitter på en kulle utanför en storstad. Plötsligt och oförklarligt lämnar han sin kropp och far ut i världsrymden i sin ande. Så småningom träffar han på en annan jord med ett annat intelligent folk. Han knyter telepatisk kontakt med Bvalltu, en filosof på denna planet. Efter att ha levt med honom i flera år ger de båda sig av och tillsammans utforskar de världsrymden.

Solsystem efter solsystem besöks. Otaliga världar med sina innebyggare studeras. Det är intelligenta varelser och civilisationer, många liknande människan och jorden. Andra är undervattensvärldar med intelligenta fiskar. Ytterligare andra är fågelmänniskor och intelligenta växtvarelser. Mångfalden på form och utseende är ofantlig. Några varelser lever i symbios genom ständig telepatisk kontakt.Vissa världar är döende, andra har precis börjat sin evolution.
Men förr eller senare råkar alla in i någon form av kris och det är bara ett fåtal som tar sig förbi denna och utvecklas till en rymdfarande civilisation. Många drabbas av våldsamma krig när de kommer i kontakt med varelser från andra planeter.

Bvalltu och mannen från jorden träffar på andra rymdfarare och smälter samman med deras sinnen. Gruppen blir större och större och tillsammans blir deras enade sinne överlägset i tankeförmåga. Under gruppens utforskning blir deras sökande mer och mer inriktad mot att hitta Stjärnskaparen.
Till att börja med är existensen av Stjärnskaparen bara något de anar, men under deras sökande i kosmos förstår de mer och mer att hela deras tillvaro har sitt ursprung i honom. De lär sig att resa både framåt och bakåt i tiden, de lämnar sin egen galax och besöker andra galaxer ännu längre bort.

Även om många världar under årmiljarderna drabbades av bakslag gick utvecklingen mot en allt större enhet. En eller ett fåtal intelligenta raser tog över och etablerade sig i varje galax och började kommunicera med andra galaxer och civilisationer, som blev allt mer avancerade. De lärde sig till och med att flytta planeter in i den beboeliga zonen runt varje sol för att kunna föda fler individer.

En överraskande upptäckt för de kringströvande okroppsliga sinnena var att stjärnor egentligen var medvetna levande varelser. Dessa var knappt medvetna om de kryp som levde på planeterna som omgav dem. De kände av andra stjärnor och deltog i en gravitationell dans, ofta i par, och som vi ser som dubbelstjärnsystem. Alla stjärnor är änglalika och önskar att glatt att delta i denna dans. När vi ser hur stjärnor följer gravitationslagarna i förhållande till varandra tror vi bara att de lyder dem av tvång. I själva verket rör de sig medvetet och av fri vilja i enlighet med sin natur och eftersom de är "syndfria" ser vi ingen avvikelse.

Men kosmos gick ändå mot ett oundvikligt öde, efter hand som stjärna efter stjärna brände slut på sitt bränsle och galaxerna kom allt längre ifrån varandra, blev universum en allt kallare och mörkare värld. Man kunde förlänga plågan men inte undvika döden.

Men innan dess får kosmos förenade sinne till slut möte Stjärnskaparen ansikte mot ansikte: "Allts ursprung och mål, Stjärnskaparen, avslöjades för mig dunkelt som en varelse som i sanning inte var mitt medvetna jag, som var ett föremål för min syn och ändå låg liksom i djupet av min egen natur: som tycktes vara i sanning jag själv, men oändligt mer än jag själv."

Det förenade sinnet får sedan göra en resa bakåt i tiden och se hur kosmos föddes. Det såg hur Stjärnskaparen begränsade sig själv för att kunna skapa och förkroppsligade ur sig själv en atom av oändliga möjligheter.

"Inom denna punktformade kosmos sammanföll till en början de otaliga men inte oändliga kraftcentra som människorna vagt föreställer sig som elektroner och protoner. Tio miljoner galaxer slumrade i en enda punkt.
Och Stjärnskaparen sade:
- Varde ljus.
Och det vart ljus.
Från alla sammanfallande och punktformade kraftcentra for ljuset lågande fram. Kosmos exploderade och förverkligade sin möjlighet i tid och rum."

Men insikten om att detta universum inte är det enda når sinnet. När universum långsamt glider in i mörkret ofantliga miljarder år senare betraktar Stjärnskaparen kosmos med en konstnärs reserverade men lidelsefulla uppmärksamhet då han bedömer sitt verk, inser de oåterkalleliga bristerna i den ursprungliga idén och törstar redan efter att få skapa på nytt.

För är Olaf Stapledons Stjärnskapare god? Det förenade sinnet hade fått bevittna ett enormt slöseri på liv, när varelser krossades i supernovor eller om de slet varandra i stycken under vettlösa krig. Under tiden iakttog Stjärnskaparen och noterade det som skedde men smärta var något som han aldrig upplevt och inte heller kunde fatta.

Vårt universum är bara en i en lång rad av skapelser där Stjärnskaparen prövat sig fram, skapat och förintat, och genomfört allt mer avancerade världar men som allt oftare blev tudelade. Det kom ett stadium där Stjärnskaparen lyckades klyva sig själv i två andar, där den ena var hans grundläggande jag och den andre en destruktiv och cynisk ande som fanns till som en parasit på den andre andens verk.
Djävulen är alltså här en ursprunglig del av Gud, inte en skapad och upprorisk varelse. Men även om boken inte är kristen i den betydelsen är den oerhört fascinerande. Det jag saknar är först och främst inkarnationen, men det är intressant att det är kanske just därför som Stjärnskaparen saknar medkänsla med sitt verk. Som själv odödlig och saknande kropp har han ingen möjlighet att förstå vad lidande innebär.
Det är annorlunda med bibelns Gud som blev en del av sin skapelse och upplevde världen på samma sätt som vi, led och underkastades döden som vi andra. Därför har vi en Gud som står oss oerhört mycket närmare än vad Stjärnskaparen kan göra sina varelser.

#metoo och könskampen

Det började med Harvey Weinstein i Hollywood. Ett stort antal kvinnliga skådespelare gick ut och berättade om sexuella övergrepp som han gjort sig skyldig till. De fortsatte med Kevin Spacey och i Sverige: Fredrik Virtanen,  Martin Timell m. fl. Män som i skydd av sin höga position trodde att de kunde bete hur svinaktigt som helst mot kvinnor och komma undan med det. Nu gick det inte längre, kvinnor som blivit utsatta under alla år talade plötsligt ut.  Som enskilda hade de inte vågat, tillsammans blev de starka. Och de var inte få: i Weinsteins fall handlar det om ett 40-tal kvinnor, de flesta skådespelare, många kända.
Att allt detta kommer upp till ytan är naturligtvis bra och kvinnorna förtjänar all stöttning de kan få. Det måste ha varit en enorm lättnad för dem att äntligen få upprättelse och bli tagen på allvar.

Sen tog #metoo-debatten en ny vändning. Då tänker jag på Gudrun Schymans tal på medborgarplatsen den 22 okt. Det hon sa var att man skulle sluta hänga ut enskilda män, det löser inga problem. Det är strukturerna som är problemet inte enskilda individer, enligt henne.
Efter det är det bara ett fåtal, knappt någon, som blivit uthängd. Däremot har kvinnor i allt större omfattning vittnat om övergrepp, små som stora, men alltså utan att ange någon förövare. Så istället för att fokus hamnade på enstaka män som betett sig svinaktigt, hamnade fokus på kvinnorna som offer. Förövarna kunde smita undan in i anonymitetens mörker. Det var naturligtvis det bästa som kunde hända dessa svinaktiga män: de slipper bli utpekade, istället smetas skulden ut över hela det manliga kollektivet.

Jag förstår naturligtvis att det för en enskild kvinna på en mansdominerad arbetsplats kan vara väldigt svårt att protestera eller gå till chefen. (Särskilt om det är chefen som står för tafsandet!) Men den saken gäller inte här: när hundratals kvinnor går samman och berättar borde det inte vara svårt att också rada upp namnen på de skyldiga.

Jag tror alltså att det finns en agenda bakom: vänsterfeminister menar ju att det är "strukturerna"som är problemet, inte enskilda män, utan män som grupp. Nu ligger det alltså en diffus anklagelse över alla män: om ingen enskild pekas ut, pekas alla ut. Flera debattörer, både män och kvinnor, har ju också menat detta bokstavligen.
Genom att hundratals, rent av tusentals kvinnor gått med i olika upprop, men utan att ange någon,  har man skapat en känsla av att antalet manliga förövare skulle vara på samma antalsmässiga nivå som kvinnliga offer.
Givetvis är det inte så. Tittar man på misshandelsfall kan man konstatera att 1 % står för 63% av alla fall. När det gäller de sexuella övergreppen i Weinsteins fall handlar det om 40 kvinnor, och det är kanske inte orimligt att förhållandet mellan offer och förövare är en faktor på 40:1.

Det är detta som behöver lyftas fram i debatten. Misshandel och sexuella övergrepp är inget allmänt manligt problem, det kan man knappast hävda när 97-98 % av alla män aldrig gjort sig skyldig till liknande. Det är alltså ett individuellt problem, där enstaka män är skyldiga.
1 % av alla män är till exempel psykopater, och eftersom psykopati bland annat handlar om att man har en grandios självuppfattning där vanliga regler och hyfs bara gäller andra, inte en själv, skulle jag gissa att män med psykopatiska drag är kraftigt överrepresenterade bland dessa.

Så länge Gudrun Schyman var kommunist såg hon klasskampen bakom allt: arbetarklass mot överklass. Människor delades in i kollektiv där grupp ställdes mot grupp. Vissa grupper var förövare och andra offer.
Kommunisterna fick dock problem när arbetarklassen förvandlades till medelklass och inte längre såg sig som förtryckta offer. Då blev Schyman feminist och delade in offer och förövare i nya kollektiv: kvinnor och män. För henne blir det då följdriktigt att se till att enskilda förövare inte pekas ut, då drar man ju fokus från män som kollektiv. För att kunna upprätthålla kampperspektivet måste alla män betraktas som förövare och alla kvinnor offer. Och eftersom det alltid kommer att finnas både kvinnor och män kan en evig könskamp upprätthållas där kvinnor som grupp ställs mot män som grupp och där den förstnämnda alltid är offer och den senare alltid förövare.

Kultur och värderingar bygger ett starkt samhälle

Vad är det som gjort Sverige så framgångsrikt? Hur blev vi ett av de bästa länderna i världen att leva i? Socialdemokraterna har  lyckats etablera sin berättelse att de var deras politik som byggde landet, det som ibland har beskrivits som en tredje väg mellan kapitalism och socialism. Men stämmer det?
Jag kom över en bok, skriven av Nima Sanandaji (bror till den mer kände Tino) och utgiven av iea, Institute of Economic Affairs: Scandainavian Unexceptionalism, som tar upp de här frågorna. 

Sverige var länge ett fattigt land beroende på kallt klimat och mager jord. Men vi fick ingen feodalism utan kungen förblev svag och beroende av adeln. En stark självägande bondeklass som ingen körde med samt enhetskultur och etnisk homogenitet, ingår också i vår historia.  Detta har präglat den svenska kulturen och format de svenska värderingarna.

Genom World Value Survey kan man se vad som skiljer svenskar från andra folk: vi har framförallt hög tillit mellan människor, hög arbetsmoral och social sammanhållning.

När sedan Sverige industrialiserades gjorde vi en fantastisk resa: från 1870 till 1970 gick vi från att vara ett av Europas fattigaste länder till ett av de rikast. Inget annat land förutom Sydkorea har gjort en sådan snabb upphämtning. Under den hundraårsperioden fanns S med i regeringsbildningar bara under den andra hälften och de viktigaste reformerna var då redan sjösatta.

Men från 1970 och framåt har det gått betydligt knackigare. Skatterna steg kraftigt, inga nya (stora) företag startades, entreprenörskap och innovationer sjönk. Det var under den här tiden som välfärden började skifta fokus: medan den tidigare hade varit inriktad på sjukvård, skola, fattighjälp etc, handlade välfärd mer och mer om transfereringar. Vi betalar in pengar till systemet och får ut pensioner, sjukpenning, bidrag m.m. Det är i huvudsak en rundgång av pengar då varje individ får tillbaks i genomsnitt 80%.
Våra höga skatter är dessutom delvis dolda, 60 % av vår inkomst går bort i skatt men vid en undersökning trodde hälften av de svarande att det låg på 30-35 %.

Även från enskilda socialdemokrater har man ibland erkänt misslyckandet de senaste decennierna. Bosse Ringholm konstaterade 2002 att om Sverige hade haft samma tillväxt som i genomsnittet i OECD hade varje hushåll haft ca 20 000 mer per månad.

Kombinationen höga skatter och alltför omfattande välfärd har lagt sig som en våt filt över vår ekonomi. Och vad värre är: de påverkar också våra värderingar. Det är inte längre så att vi tycker det är viktigt att ta ansvar, göra rätt för sig och att inte utnyttja systemen.
Sverige befolkning har en ovanligt god hälsa, ändå har vi det tredje högsta sjukskrivningstalen i världen. Omkring 5 % av vår nationalinkomst går till att betala våra sjukskrivningar, att jämföra med Kanada på 0,4 %. Och i början av 80-talet ansåg fortfarande 82 % av svenskarna att det  var förkastligt att göra anspråk på statliga förmåner som man inte hade rätt till, 2014 var det bara 55 % som höll med om detta.

Men Nima tar också upp något mer anmärkningsvärt: en allt för omfattande välfärd skapar i sig fattigdom. Människor blir inlåsta i bidragsfällor, särskilt i kombination med en rigid arbetsmarknad med höga ingångslöner och höga krav på utbildning. Incitamenten att söka jobb är låga. Detta skapar allt större klyftor i vårt samhälle, särskilt med beaktande av den höga invandringen de senaste åren. Det är inte alltid som mer välfärd är bättre välfärd.

Vad kan vi lära oss av detta? För det första måste vi förstå att det som skapar ett starkt och framgångsrikt samhälle handlar i första hand om kultur och värderingar. Sen måste politiken gå ut på att främja dessa värderingar. 

Det måste löna sig att utbilda sig, men också att ta ett enkelt jobb även om det inte är drömjobbet. Det borde också förväntas att man som individ tar ett stort eget ansvar för den egna välfärden, istället för att i varje situation förlita sig på staten.

Detta blir ännu viktigare framöver när Sverige inte längre är ett enhetssamhälle med en homogen befolkning. Om vi inte ska bygga in allt större klyftor och motsättningar måste vi acceptera en större lönespridning till exempel. Ivern att minska löneklyftor har istället skapat andra, värre, klyftor: mellan de som har jobb och de som står utan. Och det är genom jobb och egen försörjning som man blir en del av vårt samhälle. Och när det gäller välfärden behöver vi sänka ambitionsnivån vad gäller olika former av transfereringar och koncentrera oss på kärnverksamheten: sjukvård, skola och omsorg.

Om klimatets historia

Hur har klimatet sett ut i historien och hur har det förändrats? Hur snabba har förändringarna varit? Om detta har Fredrik Charpentier Ljungqvist skrivit en bok: Klimatet och människan under 12000 år.
Han forskar om både nordisk medeltidshistoria och klimathistoria och har publicerat många vetenskapliga artiklar i ämnet.

Han börjar med att nämna två problem med Parisavtalet. Enligt det avtalet får inte den globala medeltemperaturen stiga mer än 2 grader och helst inte mer än 1,5 grader över förindustriell nivå.
Men vad är förindustriell nivå? Det definieras aldrig, det antas att klimatet varit stabilt och likartat i tusentals år tills människan började släppa ut koldioxid. Det är en uppfattning som punkteras i denna bok.

Klimatet har kraftigt växlat från kalla till varma perioder och det har ofta varit snabba och abrupta förändringar. Vi har till exempel den medeltida värmeperioden samt den romerska värmeperioden som var minst lika varma som idag och däremellan betydligt kallare perioder. Allra varmast var det under 6000-2800 f kr då trädgränsen gick flera hundra meter över nuvarande nivå i våra fjäll.

Och då kommer vi till det andra problemet med Parisavtalet, för det man menar med förindustriell period är ju "slutet av 1800-talet". Problemet med det är att då levde vi i slutet av den så kallade "lilla istiden". Den började ca 1350 och varade till mitten av 1800-talet enligt vissa forskare till början av 1900-talet. Den lilla istiden var en extremt kall period, en av de kallaste sedan den riktiga istiden släppte sitt grepp. Då har man alltså i praktiken valt just den perioden som referenspunkt för vad som ska anses som "normalt" klimat.

Men det som är intressant med boken är att han inte bara går igenom hur temperaturen har förändrats utan också vad det har medfört för naturen och människan själv. Och här framträder ett tydligt mönster: varma perioder är bättre både för människan och naturen än kalla. Varma perioder leder till större avdunstning från haven och därmed mer nederbörd, kalla perioder leder till ett torrare klimat.

Jag tycker det är särskilt intressant att se norra Afrika ur detta perspektivet. Länge har man förstått att Sahara inte alltid varit öken: i grottmålningar från stenåldern har man nämligen sett avbildningar av djur som hör hemma på stäpp och savann. Nu har man även på andra sätt kunnat följa temperatur- och nederbördskurvan bakåt i tiden. När temperaturen stiger, särskilt på norra halvklotet så leder det till att gränsen för monsunregnen över regnskogen i Afrika vandrar norrut. Det är effekter som vi ser redan idag: Sahara krymper.
Man hör ibland att effekten av ett varmare klimat leder till att torra områden blir torrare och blöta blir blötare, men enligt Ljungqvist finns det ingen forskning som stöder det. Det finns inte heller några dokumenterade samband mellan uppvärmningen och extrema väderhändelser.

Vad är det då som driver vårt klimat? Ljungqvist räknar upp flera olika saker: på lång sikt handlar det om jordens bana och lutning, den främsta orsaken till växling mellan istid och mellanistid. (Det "normala" klimatet på jorden är ju istider som vara i ca 100 000 år, avbrutna av korta intervaller på 10-15000 år). På kortare sikt handlar det om solens aktivitet, vulkanaktivitet, havsströmmar som förändras och människans koldioxidutsläpp. Det är alltså inte så att Ljungqvist inte tror att människans utsläpp av växthusgaser är en delorsak till uppvärmningen de senaste 50 åren. Vi har för närvarande den högsta nivån av koldioxid sedan istiden och det borde rimligen ha en viss betydelse.

Men även om människan bidragit till uppvärmningen är det fortfarande så att de naturliga faktorerna dominerar. Ljungqvist återkommer gång på gång till att dagens klimatmodeller inte klarar av att simulera klimatet eftersom det finns faktorer som man inte tar tillräcklig hänsyn till.

Det andra, enligt mig, som skulle behöva tillföras i debatten är om en uppvärmning enbart behöver vara en nackdel. Särskilt då med tanke på vad det skulle kunna innebära för framtida jordbruksmöjligheter i Sahara. Till detta kan läggas fördelar med ökad koldioxidhalt som ökad växtlighet.
Men stigande havsnivåer då? Enligt de IPCC:s högsta utsläppsscenarier och förutsatt att klimatkänsligheten är hög (vilket man alltså kan betvivla) kommer havsnivån stiga mellan 0,52 och 0.98 meter inom hundra år. Det är förstås högre än den nuvarande takten på 3 mm per år men skulle det innebära en katastrof? Knappast, om hundra år kommer vi ha en helt annan förmåga att hantera högre havsnivåer.

Ett stort problem är att det är så svårt att förutsättningslöst tala om klimatet. Ljungqvist beskriver hur polariserad debatten har blivit: "utrymmet för det kritiskt ifrågasättande begränsas och gör det svårare att förutsättningslöst pröva vissa frågor vetenskapligt".

Ljungqvists bok kanske kan öppna upp den här polariseringen. Jag upplever honom som balanserad, han målar inte in sig i något hörn. Med sin bok ger han oss helikopterperspektivet vilket verkligen kan behövas när enstaka orkaner och skyfall tas som intäkt för att vi skulle ha rubbat klimatsystemet. Det är också intressant att se hur klimatet har påverkat mänskliga samhällen i historien. Och då framförallt att det sällan varit klimatförändringen i sig som var förödande utan hur människan hanterat det.

Vad ska människan göra i en arbetslös ekonomi?

Arbetsmarknaden har genomgått stora förändringar i Sverige de senaste hundra åren. Så sent som vid det förra sekelskiftet var en majoritet sysselsatt inom jordbruket. När traktorer tog över hästen fick folk istället anställning inom industrin. När den i sin tur automatiserades växte tjänstesektorn.

Nu står vi inför nästa steg. Automatiseringen bland tjänster har redan börjat, transportsektorn står på tur. Och det kommer naturligtvis inte stanna där: robotiseringen inom service, vård och omsorg m.m. kommer också bli en verklighet.
Det råder debatt om detta kommer leda till att jobben försvinner. Kritikerna menar att vi bara kommer övergå till nya arbetsuppgifter som när anställda inom jordbruket gick in i industrin, även om vi just nu inte exakt kan förutse vad det skulle vara.

Men jag lutar mer och mer åt att det är fel: i nästa decennium kommer förmodligen hälften av alla jobb försvinna och inom tjugo år kommer företagen bara ha kvar en bråkdel av dagens anställda.

Frågan är: ser vi detta som ett hot eller en möjlighet? Jag anar att de flesta ser det som ett hot, men är inte det märkligt? Borde vi inte istället se det som en fantastisk möjlighet?

Förr i tiden arbetade man för brödfödan. Det gör vi förstås fortfarande men idag handlar det om så mycket mer. Vårt yrkesarbete ger oss identitet och mening. Vi får en fast punkt att gå till varje dag, vi umgås mer med våra arbetskamrater än vänner och kanske till och med familj. Så då det är förstås inte så konstigt att det arbetslösa samhället för många ter sig skrämmande.

Men problemet är den osunda fixeringen vid yrkesarbetet. Arbetet har upphöjts till livets mening, inte bara inom totalitära ideologier utan även i demokratiska länder. Det är vårt yrke som ger oss värde och status.
Vi har i Sverige minst två partier som gör anspråk på att vara "arbetarepartier". Politiker tävlar om vilka som är duktigast på att "skapa jobb" (läs det en gång till). Höga arbetslöshetssiffror ses som ett problem och Alliansen vann val på "arbetslinjen". Men egentligen är ju detta helt galet!

Samtidigt beror ju galenskapen på att vi har byggt upp hela vårt system kring arbetet. Utan arbete inga skatteintäkter och inga pengar till välfärden. Vi har i dagens ekonomiska system blivit reducerade till producenter och konsumenter (eller skattebetalare och välfärdsmottagare). Det skattegenerande yrkesarbetet är grundstenen i hela samhällsbygget.

När nu den grunden kommer eroderas inom de närmaste 10-20 åren ställer det stora krav på oss att tänka om och tänka nytt. Christianity Today har en intressant artikel där man menar att just kyrkan och kristendomen har bättre förutsättningar än sekulära ideologier att möta den här utmaningen. För en kristen är det tydligt att vi är skapade för mer än arbete. Vi behöver visserligen (än så länge) arbeta för vårt uppehälle, men vi finns inte till för arbete. Arbete är inte livets mål och mening.

Vi har vår mänskliga värdighet, inte genom det vi gör, utan genom det vi är: skapade till Guds avbild. Målet med skapelsen var vilan på den sjunde dagen, ett mönster som vi människor har fått i arv. Syftet med arbetet är inte i första hand att producera utan att skapa. Ny teknik som tar över den nödvändiga produktionen kan öppna upp för oss att istället fokusera på vår kreativitet.

Tio Guds bud befaller oss inte arbete, utan att vila! Gud skapade på sex dagar, men utan den sjunde dagens vila hade skapelsen varit meningslös. Varför ska vi skapa om vi aldrig tillåter oss att njuta av det vi skapat? Sabbaten, vilan den sjunde dagen, är också en bild för himmelen: målet efter detta livet är den eviga vilan.

Hur framtiden kommer gestalta sig när den offentliga och privata sektorn inte har några anställda vet jag inte. Framförallt gäller det frågan om hur vi ska få försörjning, om det ska ske med en basinkomst eller på annat sätt.

Men vi måste börja tänka om när det gäller yrkesarbete och karriär när det inte längre kommer ge oss värde och existensberättigande. Här har kyrkan mycket att ge. Vi har en helt annan berättelse om vad som är människans mål och mening. Vi har också en vana att engagera människor ideellt.

Frågor som vi behöver ta tag i och där kyrkan kan bidra är: kan vi tänka oss att ställa upp för andra även när vi inte får betalt? Hur kan vi lära oss att ta ansvar och stå för kontinuitet även om vi inte är "tvingade" att stanna i ett sammanhang? Hur ser vi på vår fritid, är den "egentid" som enbart är till för oss själva, eller finns vi till som personer i en gemenskap?

Framtiden och kyrkans roll i den kan bli mycket spännande.

Hur mår den svenska demokratin?

En bok som förtjänar större uppmärksamhet än vad jag inbillar mig att den fick när den kom ut 2015 är Bengt Ericssons bok Den härskande klassen - en bok om Sveriges politiska elit. Ericsson har varit journalist i många år, ansvarig utgivare för Dagens Industri och chefredaktör för Veckans affärer. Han skriver till stor del utifrån egen erfarenhet, och det är ingen ljus bild av svensk demokrati som han ger oss.

"All offentlig makt i Sverige utgår från folket" lyder som bekant den första paragrafen i regeringsformen. Denna makt representeras av riksdagen, då borde ju riksdagen vara mäktig? Men i själva verket är de 349 ledamöternas inflytande mycket begränsat. Makten sitter istället hos partiernas styrelser som talar om för ledamöterna hur de ska rösta.
Och förr var åtminstone partierna medlemsorganisationer, rent av folkrörelser. Fram till 1966 var partiernas enda inkomstkälla frivilliga bidrag och medlemsavgifter.
Men det året infördes det statliga partistödet som sedan har vuxit i en sådan omfattning att det idag rör sig om drygt 1,2 miljarder kronor per år. Till detta kan det för Socialdemokraternas räkning läggas till pengar från LO och A-lotteriet. Medlemmarna täcker bara 3-4 procent av partiernas budget.

För partierna är det alltså inget  bekymmer att medlemmarnas antal har rasat. Det är ju kanske rent bara bra eftersom man slipper många besvärliga medlemmar som på partikongresser kan rösta fram beslut som avviker från styrelsens vilja. Men själv ser jag det som ett stort problem att partierna på det här sättet växer ihop med staten, istället för att vara en del av civilsamhället.

Men även om riksdagsledamöterna inte har så stor makt verkar de ju för all del vara väldigt flitiga: över 4000 motioner kommer in per år. Det är bara det att 99 % av dessa avslås! Så man kan ju undra vad meningen är med det flitiga motionerandet.
Då visar det sig, berättar Ericsson, att alla dessa motioner inte behöver vara skrivna av riksdagsledamöterna själva. Det finns en mängd PR-byråer och lobbyorganisationer som skriver motionerna och uppvaktar riksdagsledamöterna med dem. Det enda de behöver göra är att skriva under sitt namn, så får de en image av att vara en aktiv och engagerad politiker!
Patrik Westander som driver en PR-byrå har skrivit en handbok om hur man genom långsiktigt lobbyarbete på detta sätt får igenom förslag som till slut leder till gällande lag. Det gäller bara att vara ihärdig.

Ericsson  beskriver också hur antalet anställda på regeringskansliet har vuxit i kolossal omfattning till 4600 anställda, att jämföra hur många det var på Tage Erlanders tid, då var de fem! Lägg till alla anställda på våra ca 350 olika myndigheter.
Mellan de politiska församlingarna och anställda tjänstemän råder det flytande gränser: många politiker rekryteras från dem och tvärtom. Detta gör att partierna kan erbjuda politikerna livslång anställningstrygghet.
Alliansen hade hårt kritiserat socialdemokraterna för deras politiska tillsättningar av landshövdingar, ambassadörer och myndighetschefer. Istället för att tjänsterna lystes ut på vanligt sätt och att den mest meriterade fick jobbet, var det snarare regel än undantag att posterna användes som belöning för lång och trogen tjänst i partiet. Det blev en del förändringar när Alliansen tog makten 2006 men påfallande få.

Det sägs att anledningen till Napoleons militära framgång var att han införde meritokrati i armén. De bästa rekryterades till befäl och officerare oavsett om man tillhörde adeln eller inte, medan de andra länderna fortsatte att rekrytera officerare enbart från adeln.
Det är så det fungerar i Sverige idag när det gäller myndighetschefer, för att få dem måste man tillhöra den politiska adeln. Det leder inte bara till att rekryteringsunderlaget blir sämre utan också att dugligt folk bland myndigheterna söker sig åt annat håll. Varför skulle de stanna kvar och anstränga sig när de hela tiden sorteras bort för att de är inskrivna i fel partibok eller inte tillhör ett parti alls?

Efter att ha läst boken kan jag bara travestera Hamlet: "there is something rotten in the state of Sweden". Självklart är Sverige fortfarande en demokrati, men den mår nog inte så bra. Och det var värre än vad jag trodde.

Treenigheten och kvantfysik

Under de första århundradena utmejslade kyrkans teologer läran om treenigheten. För att kunna beskriva detta mysterium, det som egentligen inte går att beskriva, tog man till det mest avancerade språkbruket som man hade tillgång till då: språket från den grekiska filosofin. Man talade till exempel om Gud som en enda ousia (väsen) men som består av tre hypostaser (personer).

Ett annat begrepp är perichoresis som används för att beskriva den inbördes relationen mellan Fadern och Sonen och Anden. Det uttrycker hur de tre i fullständig harmoni delar varandras liv. Ingen är över och ingen är under. Var och en av personerna är sin egen, men ingen kan tänkas utan de andra. De lever och verkar i och genom varandra. Gud är kärlek, skriver Johannes i sitt första brev och eftersom kärlek inte kan tänkas utan en relation betyder det att Gud existerar som relation.

Om vi idag vill försöka förstå treenigheten, har vi ett annat språk att ta till som kyrkofäderna inte hade tillgång till? Ernest L. Simmons har i boken The Entangled Trinity Quantum Physics and Theology beskrivit hur den moderna kvantfysiken kan användas som metafor för att bättre förstå treenighetsläran. Precis som treenigheten utmanar kvantfysiken vårt sunda bondförnuft.

Det är framförallt begreppet kvantsammanflätning (eng: entanglement) som han jämför med perichoresis. Kvantsammanflätning är ett fenomenet som innebär att om två eller fler elementarpartiklar (till ex ljusfotoner eller elektroner) är sammanflätade kommer ändringar av den ena av partiklarna omedelbart att medföra att egenskaperna för den andra partikeln ändras – oavsett hur långt det är mellan dem.

Ett vanligt exempel på sammanflätade partiklar är två elektroner som har var sitt motriktat "spinn", men tillsammans är spinnlösa, eftersom spinnen tar ut varandra. I ett visst avseenden kan de betraktas som en enda partikel, eftersom de kvantmekaniskt delar samma tillstånd, men denna sammanflätning bryts så snart som en del i partikelparet mäts. Om man mäter spinnet hos en av elektronerna får den andra elektronen omedelbart lika stort men motriktat spinn. Sammanflätningen fortsätter alltså oavsett hur stort avstånd det är mellan dem.
Eller för att uttrycka det mer vardagligt: om man skulle stöta till (=mäta) en partikel som en gång stått i förbindelse med en annan så hoppar den andra till i exakt samma ögonblick även om den befinner sig på andra sidan universum.

På samma sätt är treenigheten sammanflätad och kan alla tre kan betraktas som en eftersom de delar samma tillstånd. Det här kan hjälpa oss att förstå hur treenigheten kan bestå av tre hypostaser samtidigt som Gud är ett till sitt väsen.

Ett annat begrepp är komplementaritet som används för att beskriva dubbelheten hos naturen. Exempelvis kan ljus fungera både som partikel och våg, den så kallade våg-partikeldualiteten. Av två sätt som ömsesidigt utesluter varandra är ändå bägge nödvändiga för att ge rättvisa åt det som det beskriver. Beroende på hur vi söker eller mäter ljuset kommer det uppträda antingen som vågor eller partiklar.
Och Gud uppträder också på olika sätt för oss beroende på vad vi söker. Söker vi skapelsens Gud, finner vi Skaparen, och söker vi frälsning, finner vi Jesus.

I kristen tradition talar vi ju om historiens Gud. Gud har inte bara skapat världen för att sen lämna den åt sitt öde. Gud är en dynamisk Gud som interagerar med människan och därmed de historiska händelserna. Frågan är hur? Hur kan Gud ingripa i historien utan att göra våld mot de naturlagar som ju ändå är skapade av honom. Här ger kvantmekaniken en öppning för hur Gud kan verka i världen inifrån de naturliga processerna.
Den klassiska fysiken som började med Newton var deterministisk. Den franske matematikern Laplace menade att om man kände till alla ingångsvärdena skulle man kunna förutse hela världshistorien. Universum var i princip som en biljardspel där allt bestod av partiklar som krockade med varandra.

Kvantmekanikens intåg öppnade upp systemet. Med kvantmekaniken har vi fått äkta slump, alltså inte bara slump som beror på okunskap om detaljerna. Detta ger Gud frihet att styra i systemet utan att bryta med naturlagarna. Det gäller inte bara de historiska händelserna utan också själva skapelsen. Gud skapade världen ur intet, (creatio ex nihilo) men skapelsen stannar inte där utan fortsätter (creatio continua). Gud har kunnat styra livets utveckling på jorden, evolution är ju slumpens verk, men en slump som är styrd av Gud.

Den moderna fysiken erbjuder kanske oss det mest avancerade språket idag, precis som den grekiska filosofin då och jag tycker det är fascinerande att se vad vetenskapen kan ge oss för bilder och analogier när vi talar om Gud.

Anders Arborelius i Sommar i P1

Under ca 20 år genomförde jag någon och eller par helger per år en retreat i karmelitklostret i Norraby utanför Tågarp. Samma kloster där biskopen (och numera kardinalen) för Stockholms katolska stift, Anders Arborelius, gick in i 1971.

I dagens Sommar i P1 berättar han hur det var att som ung man ta det steget. Det var för honom ingen flykt ifrån världen, man kommer paradoxalt nog närmare nöden i världen i ett avskilt klosterliv, enligt Arborelius. I ensamheten får man dela andras ensamhet. Och det blir aldrig någon total isolering eftersom det alltid finns människor som söker sig dit.

Klostret i Tågarp var från början inget officiellt kloster eftersom det var först 1978 som Gustav Vasas klosterförbud upphörde. Jag är övertygad om att denna långa avsaknad av kloster i Sverige har varit en stor andlig brist i vårt land. Ett kloster är inte bara till för de munkar och nunnor som lever där utan även för oss andra som kan komma dit och uppleva den atmosfären.

När jag under åren fick delta i brödernas tideböner och gudstjänster är det just tidlöshet som jag tänker på. Här i Karmelitklostret stod tiden still och man kunde smaka något av evigheten. Man umgås under tystnad vilket ger en gemenskap på djupet.
Anders Arborelius talade idag om tystnaden som en bristvara i vår tid samtidigt som den är helt gratis: det är i tystnaden som vi kan upptäcka vårt inre djup och öppna oss för Gud.
Som biskop var han betydligt mer på resande fot än det stillsamma livet i klostret, men som han sa: är man rotad i Guds närvaro blir man inte lika påverkad av stress utan kan hålla en sund distans till allt som måste hinnas med. Jag har själv upplevt hur en reträtt kan hjälpa en att hitta tillbaka till lugnet efter en jäktig period. I vårt sekulära Sverige är klostren en andlig oas.

Mot slutet av programmet kommer Arborelius med några intressant tankar som är aktuellt idag i vårt samhälle: hur ska vi hitta balansen mellan det lokala och globala? Kan man vara både skånsk lokalpatriot och världsmedborgare, frågar han sig. Jag håller med om att detta är en mycket viktig fråga och kommer bli det än mer.
Arborelius ger exempel hur det fungerar i sin egen kyrkas tradition: ordet katolicitet betyder enhet i mångfald. På djupet finns det en enhet som kan uttryckas på ett mångfaldigt sätt. Det måste finnas en enhet som kan ge oss gemensamma rötter och värdighet och utifrån detta kan vi sen leva i en mångfaldig värld. I katolska kyrkan har påven ett enhetens ämbete för att stå som samlande gestalt. Vi kan ta till oss andra traditioner utan att göra avkall på vårt eget ursprung.

Det finns mycket visdom som man kan hämta från en som levt sitt liv i ett kloster. Jag inser att klosterordnarna och de som lever där inte är lika känsliga för trender i samhället. De lever ju med en foten i tiden och den andra i evigheten. De lever också med sekellånga traditioner i ryggen och då svänger det inte lika snabbt. En kyrka med en levande klostertradition blir därför inte lika lätt offer för samtidens krav på anpassning.

Den banala godheten (eller: "jag menade ju bara väl")

Jag har inte läst något av Ann Heberlein tidigare men mitt intresse för migration och integration och det jag hört vad Heberlein haft att säga om saken i Filosofiska rummet i P1 fick mig att genast läsa hennes senaste bok: Den banala godheten - Mångkultur, integration och svenska värderingar.

Boken är indelad i tre delar: i den första boken tar hon upp en mängd olika företeelser i det svenska samhället där man har velat väl men där det blivit så fel. I fråga om hedersvåld, sexuella övergrepp, gängkriminalitet, m.m. har man samhällets reaktion helt enkelt varit chockerande naivt. Den första delen handlar alltså mycket om hur tillståndet i Sverige är nu men hon stannar som väl är inte vid detta. Att rada upp missförhållanden är trots allt inte så svårt och inte alltid så konstruktivt. Men Heberlein går alltså vidare i de två andra delarna och resonerar hur det har kunnat bli så här och vad vi kan göra åt det.

Att det är en etikforskare som skrivit boken framkommer på var och varannan sida och man får ta del av många etiska och filosofiska resonemang. Till exempel hur vi bedömer en handlings moraliska värde; då kan man antingen utgå från handlingens intention (jag ville ju bara väl) eller dess konsekvenser (men hur blev det?).

Brott och straff återkommer hon till flera gånger i boken. Vad är poängen med att straffa de som gör fel i ett samhälle?
Heberlein förklarar att straffet fyller en funktion för tre aktörer: offret, förövaren och samhället. Offret blir upprättat genom att samhället tar tydlig ställning för denne och dennes värde. Men straffet upprättar faktiskt även förövaren. När vi straffar en person visar vi att vi ser denne just som en person: en moralisk varelse som kan ges och ta ansvar för sina handlingar. Straffet ger också förövaren en möjlighet att efter avtjänat straff välkomnas tillbaka till samhällsgemenskapen igen.
Och därmed fyller straffet en funktion för samhället i stort genom att upprätthålla samhälleliga normer och värderingar. Heberlein visar på en rad exempel hur vissa straff blivit så låga att de inte längre fyller sin upprättande funktion för dessa tre aktörer.

Mångkultur är en annan sak som hon problematiserar. Invandringen har lett till öar av minoritetskulturer i Sverige, inga krav ställs på att de ska anpassa sig efter svenska värderingar och normer. Men när vi inte delar grundläggande värderingar växer misstänksamheten mellan människor. Avgörande för hur bra ett samhälle fungerar är nivån av tillit och under den senaste tiden har tilliten i Sverige sjunkit. När värderingar och kulturella olikheter blir för stora blir det svårare att upprätta gemensamma normer, som är avgörande för tilliten i samhället.

Hur är det då med "svenska värderingar"? Finns det sådana? Det har ju ifrågasatts på bl a Aftonbladets kultursidor. I World Values Survey sticker svenskarna ut rejält från resten av världen. Vi är i mycket låg utsträckning religiösa, vi värderar individens frihet och självförverkligande högt, vi har hög tillit till samhällets institutioner och våra medmänniskor, vi hyser i mycket låg utsträckning sexistiska, homofoba och rasistiska åsikter. Vi är kort sagt toleranta, tillitsfulla och generösa vilket gör oss unika i världen.
Till detta kan läggas klassisk humanistiska värderingar som demokrati och mänskliga rättigheter, sprungna ur upplysningen och med rötter i den judisk-kristna etiken, värderingar som naturligtvis också är svenska eftersom vi omfattar dem.

Efter att mer eller mindre sträckläst boken kan jag inget annat än att varmt rekommendera den för alla som har det minsta intresse för Sveriges framtid. Heberlein stannar inte vid ytliga konstaterande om hur illa ställt det är. Hon är tydlig, konstruktiv och argumenterar utifrån olika filosofiska och etiska teorier. Samtidigt är resonemangen lätta att följa för en lekman i ämnet. Det är en mycket välskriven bok.

Ann Heberlein menar alltså att vår integrationspolitik allt för länge har styrts av en banal godhet vilket har ställt till med stor skada. Det är lätt att hålla med henne på den punkten. Hyser jag då samma oro som henne som hon beskriver i början av boken. En oro som hon delar med svenska folket enligt den Nationella Trygghetsundersökningen som gjordes 2016. Det är inte Trump och klimatet som är föremålet för vår oro utan segregation, våld och flyktingsituationen.

Jag säger så här: om Heberleins bok tas på allvar, om den läses, diskuteras och om olika beslutsfattare tar till sig det hon skriver så är jag inte så orolig. Än finns det nämligen tid att vända utvecklingen.
Men om hon bli avfärdad på osakliga grunder, eller tigs ihjäl, eller hånad och bespottad. Ja, då blir jag mycket orolig eftersom det visar att man inget lärt eller vill lära. Det är attityden att sticka huvudet i sanden och hoppas på det bästa som oroar mig.

Konstantin och Löfven

År 306 utropades Konstantin till kejsare av sina trupper som den förste kristne kejsaren; år 313 utfärdade han ediktet i Milano där all förföljelse av kristendomen upphörde och 325 kallade Konstantin till kyrkomötet i Nicea där syftet var att ena kyrkan.
Jag tror inte att Konstantin enbart tänkte på kyrkans bäste även om han hade en mycket from mor. Det finns mycket som talar för att han såg kyrkan som ett politisk medel för att hålla ihop det väldiga romarriket. Kristendomen skulle så småningom bli statsreligion och enda tillåtna religion.

Konstantins åtgärder innebar naturligtvis enorma möjligheter för kyrkan som tidigare hade varit en marginaliserad rörelse (om än inte numerärt) som kämpat i motvind. Plötsligt blev man en faktor att räkna med, man byggde kyrkor och katedraler och kunde på statens bekostnad genomföra kyrkomöten och koncilier. Det blev status att vara kristen.

Men det var i allra högsta grad på både gott och ont. När kyrkan blev en maktfaktor drog den till sig folk som var intresserade av makt och inte bara tron i sig. Karriärister blev biskopar och så småningom påvar. När staten och makten väl släpptes in i kyrkan blev de väldigt svårt att få ut dem. Påvestolen blev under perioder ockuperade av olika italienska familjer som såg den som ett sätt att befästa sin makt. Kyrkan fick inte själv tillsätta sina biskopar utan furstars medgivande. Kyrkan räddades till slut av ordensfolk som kämpade för kyrkans oberoende.

Men ändå är det unika i den kristna världen att kyrkan och staten lyckades hölls åtskilda, om än alltså inte hela tiden och inte friktionsfritt. I Europa har vi haft två ledare: påven och kejsaren som härskat över olika domäner. Denna maktdelning har tjänat Europa väl, i de muslimska imperierna till exempel var kalifen både den religiösa och politiska ledaren.
Principen går tillbaka till Jesus själv: "Ge kejsaren det som tillhör kejsaren, och Gud det som tillhör Gud" (Matt 22:21). Politik och religion ska hållas åtskilda.

Ibland har det varit kyrkan som lagt sig i politiken men det motsatta har varit betydligt vanligare. Ända sedan Konstantins dagar har man lagt sig i kyrkans inre angelägenheter och använt den för egna syften.
Det gäller i allra högsta grad även i Sverige och har varit så sedan Gustav Vasas dagar. Fram till år 2000 var det regeringen som bestämde vem som skulle vara biskop i Svenska kyrkan.
Jag blev prästvigd 1999 och trodde nog att skilsmässan mellan staten och kyrkan skulle bryta politikens makt över kyrkan. Så blev det inte.

Stefan Löfvens uttalande i Kyrkans tidning nyligen illustrerar detta. I likhet med Konstantin ser han kyrkan som ett medel att driva igenom sin politiska agenda: "Kyrkan kommer att vara en intressant arena för socialdemokratin inom oöverskådlig tid, jag kan inte se slutet på det engagemanget."
Att han anser att alla präster ska vara beredda att viga samkönade par handlar inte i så mycket om omsorg om homosexuella. Det är få präster som har vigt samkönade par även bland dem som är villiga att göra det, så för de samkönade par som önskar vigsel är det inget problem att få detta.

Intervjun visar hur vi fortfarande har samma kamp att föra som tidigare i historien: mot den politiska makten, för kyrkans oberoende. Problemet är att de politiska partierna har makten i kyrkomötet och det är där alla viktiga beslut fattas. Svårigheten att bryta med detta kan jämföras med samspelet mellan kardinalerna och renässanspåvarna. När det till exempel var en Medici som var påve tillsattes andra medlemmar av familjen Medici till kardinaler och de var de som valde nästa påve...

Det är alltså inte första gången i historien som kyrkans oberoende hotas men utvecklingen har också kunnat vändas tidigare. Så länge kyrkans styrs av politiska aktörer med en egen agenda försvåras förmågan att kunna förkunna evangeliet och vara en profetisk röst i samhället.

Tre herdebarn utanför Fatima

Min kollega i Torestorps pastorat, Luca Cesarini, har kommit ut med en spännande bok: Fatima: hundra år av pilgrimsfärder. I den beskrivs hur tre enkla herdebarn utanför en by i Portugal var med om något som skulle skaka en hel nation.





Det handlar om Lucia, Francisco och Jacinta som den 13 maj 1917 fick en uppenbarelse av Jungfru Maria när de var ute och vaktade fåren.






Uppe på en kulle överraskades de av en blixt och på en järnek såg de en vitklädd kvinna som lyste starkare än solen. Kvinnan talade med dem, men avslöjade först inte vem hon var. Hon uppmanade barnen att komma tillbaka sex gånger, den 13:e varje månad vid samma tid. De fick löfte om att få veta vem hon var och vad hon ville, och den sista gången skulle det ske ett underverk.

Två av barnen berättade vad de varit med om, och i juni följde en grupp nyfikna med barnen för att se vad som väntade dem. Åskådarna kunde se blixten och ett moln som sänkte sig ned över järneken men det var bara barnen som såg och hörde jungfrun.

Så där fortsatte det: för varje månad blev det allt fler som följde med. Samtidigt växte motståndet: Portugals regering var mycket starkt anti-kyrkligt och olika myndigheter, bland annat Fatimas borgmästare gjorde sitt bästa för att sätta stopp för folkväckelsen. I augusti förhindrades barnen att komma till platsen den 13:e genom att de häktades och låstes in. De blev till och med hotade med döden om de inte erkände att allt var en bluff.

Även deras närmaste var skeptiska. Lucias mor vägrade i det längsta att tro på sin dotter, utan uppmanade henne ständigt att inte ljuga. Kyrkoherden och andra kyrkliga företrädare var avvaktande men inte fientliga.
Allt motstånd till trots: nyheten om barnens återkommande uppenbarelser spreds över landet och tusentals sökte sig dit för att följa med barnen ut på fälten.

Slutligen kom den 13 oktober, dagen då det stora underverket skulle ske. Förmodligen första gången i världshistorien då ett under var utannonserat i förväg! De flesta historiker uppskattar att cirka 70 000 människor var på plats. Det rörde sig om troende, sökare, skeptiker, ateister och väldigt många nyfikna. Inte minst var det många journalister som var där, mest för att hoppas kunna dementera eventuella under.
Det rör sig alltså om ett enormt antal vittnen. Miraklet har kallats för det stora solundret: inför allas blickar började solen rotera allt häftigare medan den lyste i regnbågens alla färger. Den rörde sig som i en dans på himlen tills det liksom lossnade från himlavalvet och störtade sig emot åskådarna. Hela händelseförloppet varade i ca 10 minuter.
Som alla vittnesmål skiljde de sig åt i detaljer men var i huvudsak samstämmiga. Till och med ytterst skeptiska journalister vände helt och skrev dagen efter i landets tidningar om miraklet som skett.

Inte helt oväntat har det även efter dessa händelser tagit sig en ström av pilgrimer varje år till Fatima. Idag rör det sig årligen om cirka 4 miljoner besökare. Cesarini beskriver i sin bok hur Fatima är förvandlat idag och helt inriktad på att ta emot denna väldiga mängd besökare.

När jag läst boken undrar jag förstås: hur kan det komma sig att vi i vårt land inte känner till detta? Det är trots allt bara hundra år sedan, många barn till vittnena lever och som man kan möta som guider där de berättar vad som hände i Fatima. Ett sådant här under kan man inte förklara bort.

Och det är kanske det de handlar om: det man inte kan förklara bort måste man tiga ihjäl. I det starkt sekulariserade Sverige finns allt för många som inte har något intresse av att detta kommer fram.

Tyvärr, måste jag säga, kan det delvis också finnas kyrkliga förklaringar. Nu var det ju jungfru Maria som barnen mötte och hon har i Svenska kyrkan blivit lite undanskuffad. Varför det blivit så finns det väl ingen riktigt bra förklaring på. Det beror inte på Martin Luther i alla fall, som högaktade Maria och trodde på Mariadogmerna.

Cesarinis bok, utgiven på Artos förlag, är därför särskilt angelägen för oss andligt fattiga nordbor. Läs boken för att ta del av ett rikt andligt arv utanför vår horisont.

Den gudomliga människan

Yuval Noah Harari, som undervisar i historia på det hebreiska universitet i Jerusalem blev känd med sin bok Sapiens, en historik över mänsklighetens evolutionära ursprung. Den har jag inte läst men väl uppföljaren: Homo deus: en kort historik över morgondagen. En mycket intressant och delvis också skrämmande bok.

Han börjar med att konstatera tre saker som mänskligheten uppnått:

1. Svälten är utrotad.
2. Epidemier är utrotade.
3. Krigen har upphört.

Det finns visserligen rester av dessa eländen kvar än, men sett i ett längre perspektiv kan man konstatera att de i princip har upphört. (För den som tycker detta låter märkligt rekommenderar jag till ett tidigare blogginlägg där jag recenserar Progress av Johan Norberg).

Dessa tre saker har upptagit 90 % av människors tid och energi tidigare i historien. Så vad nu? Vad blir nästa steg för mänskligheten? Han beskriver olika tänkbara scenarior över människans framtid, och då syftar han på hur människan som art kommer att utvecklas och listar tre saker som blir det 21 århundradets projekt:

1. Odödlighet.
2. Lycka.
3. Gudomlighet.

En växande grupp forskare ser döden som i första hand ett tekniskt problem och alla tekniska problem har en teknisk lösning. Gissningarna över när människan tar steget till odödlighet varierar från år 2050-2200 men att det kommer ske verkar många vara överens om.
Genom att manipulera den mänskliga biokemin kan vi byggas om för att ha ständiga lyckokänslor och slutligen kan alltså människan uppgraderas till gudar på tre olika sätt: genom biologisk ingenjörskonst, konstruktion av cyborgar och skapadet av icke-organiska varelser. Homo sapiens kommer inte vara mer.
Som Harari skriver: "I sin strävan efter efter hälsa, lycka och makt kommer människor undan för undan att förändra först en av sina egenskaper och sedan en till och en till, tills de inte längre är människor". Homo sapiens kommer att förvandlas till Homo deus.

Harari ägnar sen mycket utrymme för att diskutera skillnaden mellan människa och djur, där han menar hela vårt känslo- och tankeliv väsentligen inte är något annat än algoritmer. Det finns ingen mänsklig "gnista". Minnen, föreställningar och tankar är bara elektriska signaler i våra hjärnor.

Som ateist är det naturligtvis bara konsekvent av Harari att ha den synen: det finns ingen kvalitativ skillnad mellan människa och djur. Att djur, liksom människor, har ett känsloliv och medvetande menar han självfallet, men han gör inte heller en distinktion när det gäller självmedvetande. Alltså förmågan att kunna lyfta sig själv i håret och reflektera över sig själv, att man har ett bestående jag med ett förflutet och en framtid, och insikt om att vi en dag ska dö, inte ens detta är en unik mänsklig egenskap.
Här tycker jag dock att hans argument är synnerligen svaga (i kapitlet om den självmedvetna schimpansen s 118). Han jämför bland annat med en hund som känner igen sitt eget revirpinkande från en annans hund och antyder att det skulle beror på självmedvetande. De exemplen han för fram är inte de minsta övertygande.

Men varför är det då så att det var just homo sapiens som tog över jorden? Harari lyfter fram en väsentlig egenskap: förmågan att kunna samarbeta med okända. Att kunna gå in i en butik och genomföra en affärstransaktion med en för oss totalt okänd expedit skulle vara helt omöjligt för alla andra djur, oavsett hur intelligenta de var. Andra djur måst nämligen först bygga upp en relation med dem man samarbetar med, vilket begränsar samarbetet till mycket små populationer.

Det kan säkert ligga något i detta: en mycket viktig sak för civilisationens framväxt var förmåga till arbetsdelning vilket förutsätter samarbete i stora grupper. Men att räkna bort intelligens, planering och självmedvetande som lika viktiga egenskaper för att förklara människans framgång förefaller mig märkligt.

Inte helt oväntat är han starkt kritisk till religion, men mindre väntat kritiserar han även humanismen som livsåskådning, där Gud byttes ut mot människan. Problemet med humanismen, enligt Harari, är att den utgår från att människan är en individ med ett jag och att hon har en fri vilja.
Här håller jag faktiskt till stor del med Harari: det vill säga om människan inte har en odödlig/ickekroppslig själ blir det svårt att argumentera för fri vilja och "jaget". Som han skriver: "När till exempel ett neuron skickar ut en elektrisk signal kan detta vara en determinerad reaktion på yttre stimuli eller resultatet av en slumpmässig händelse... Ingetdera fallet medger något utrymme för fri vilja."  Jag håller naturligtvis med om detta och jag har skrivit om det tidigare.

Harari har en intressant uppdelning mellan det upplevda jaget och det berättande jaget. De är visserligen inte helt olika "jag" utan sammanvävda med varandra, det berättande jaget använder upplevelser som råmaterial till en sammanhängande berättelse som de flesta av oss identifierar sig som "jag". Berättelsen bevarar för oss känslan av att ha en enda oföränderlig identitet från födelse till död. Men, säger Harari, detta är en falsk känsla: vi är inte "indvider" (=odelbara) utan "divider". Vi är en kakafoni av inre röster och motstridiga önskningar.
Återigen tycker jag att Harari drar för stora växlar på i och för sig intressanta psykologiska experiment. Sådan experiment visar att det berättande jaget tenderar att skönmåla och fylla i minnesluckor, men betyder det att vi saknar ett individuellt "jag". Kan man verkligen uppleva att man har ett "jag" utan att ha det? Vem är det i så fall som upplever eller fejkar "jaget"? Och även om vi inte alltid vet vad vi vill eller har motstridiga viljor, betyder det att vi saknar en fri vilja? Även om våra viljor är flera kan vi ju välja mellan önskningarna.

Harari avslutar med att beskriva två nya framtida religioner: technohumanism och dataism.

Technohumanismen anser att vi bör använda teknik för att skapa Homo deus, en supermänniska som visserligen kommer ha kvar viktiga mänsklig drag men ha uppgraderade fysiska och mentala förmågor.

Dataismen går ännu längre och menar att information kommer helt frånkopplas från oss människor. Människor och mänskliga upplevelser har i sig inget egenvärde, allt är ändå bara algoritmer.

För att sammanfatta: Harari har skrivit en mycket intressant och viktig bok med delvis skrämmande scenarier. Han hävdar inte att allt det han beskriver verkligen kommer inträffa, han är även öppen för att det kan visa sig att vårt tänkande inte kan reduceras till algoritmer. Men han drar saker till sin spets vilket man alltid bör göra för att förstå sina egna ståndpunkter. Kanske är det framförallt ateister som borde läsa hans bok, eftersom han så tydligt beskriver konsekvenserna av om allt bara skulle vara energi och materia. Skillnader i människosyn blir här väldigt tydligt.

Han ställer också bra frågor när han ifrågasätter att människan skulle ha en själ. När uppstår till exempel själen: det är svårt att se en tidpunkt från konceptionen till det nyfödda barnet när själen skulle förenas med kroppen? Eller när den första människan utvecklades ur våra tidiga förfäder: när och hur skulle den första varelsen födas med en odödlig själ vars föräldrar inte har en uns själ?
Och hur går det till när själen skiljs från kroppen i dödsögonblicket? Kan medvetandet och tänkandet leva vidare utan en hjärna?
Jag kan väl konstatera att jag inte har något riktigt bra svar på frågorna.

Harari avslutar med att skicka med tre frågor till läsaren:

1. Är organismer verkligen bara algoritmer, och är liv bara databearbetning?
2. Vilket är mest värdefullt: intelligens eller medvetande?
3. Vad händer med samhället, politiken, och vardagslivet när icke-medvetna men ytterst intelligens algoritmer känner oss bättre än vi känner oss själva?

Terrorism som skådespel

Under 70-80 talet hade vi en mycket omfattande terrorism i väst, inspirerad av nationalism och kommunism. Terrorismen sjönk kraftigt under 90-talet, men de senaste tio åren har den åter börjat öka, fast nu med islamistiska förtecken. Men när vi ser detta behöver vi ha de långa tidsperspektiven i huvudet. Det som sker nu är inte unikt eller ens särskilt omfattande, även om det är en ny -ism som blandat sig i.

Det finns två reaktioner på terrordåd som jag inte tycker är särskilt konstruktiv. Den ena är "kärleksmanifestationen". Man lägger ut blommor och nallebjörnar, draperar sin profilbild på facebook i det lands färger som drabbats och delar bilder som pray for ... . Olika krönikörer går ut och uppmanar att "leva sina liv som vanligt, annars har terroristerna vunnit". Den sortens naiva och sentimentala reaktioner har dock försvunnit nu, noterar jag.
Den andra reaktionen jag tänker på är uppmaningar till ilska och vrede. Vad tjänar det till? Inte heller förstår jag kraven att muslimer ska "ta avstånd". Jag tycker visserligen att det är konstigt att säga att islamism inte har med islam att göra, men nog förstår vi väl att de flesta muslimer avskyr detta lika mycket som vi, utan att det behöver sägas varenda gång.

Det som skulle behövas är ett nyktert och sakligt samtal om vad som är terrorism och hur vi förebygger det. Här är mitt försök:
Terrorism är väsentligen ett uttryck för att den andre har förlorat. Så länge IS hyste en förhoppning om att bygga och hålla en islamistisk stat skedde det få terrordåd i deras namn. Det är nu, när deras drömmar om det världsomspännande kalifatet krossats, som de tar till terrorism. Samma mönster har vi sett tidigare i historien. Så länge någon hade den erforderliga militära styrkan att uppnå sina syften använde man sig inte av terrorism, det kommer in i bilden först när man misslyckats.

Terrorism är i första hand ett skådespel. Genom att fånga mediers uppmärksamhet försöker man ingjuta skräck och få oss att tro att man är starkare än man är. Terrorism hör hemma inom show business.
Ser man till den faktiska skadan de lyckas åstadkomma är det inte särskilt mycket. Risken att dö i ett terrordåd är så försvinnande liten att det faktiskt inte finns någon anledning att inte fortsätta leva sitt liv som vanligt, och det gör vi ju också. Läskedrycker tar livet av betydligt fler än IS.
Det var fem stycken som mördades i attentaten i Stockholm i april, då är det drygt 80 som mördas i Sverige ett normalt år.
Jag förstår naturligtvis skillnaden mellan att bli mördad för att man snott någons knark och att bli mördad helt slumpmässigt utan att ha haft en relation med mördaren, men jag tycker ändå att antalet döda och skadade måste sättas in i ett sammanhang.

Syftet med terrorn är jag inte helt klar över. Kanske finns det inget syfte: bara en desperat ilska över att ha förlorat och nu vill man tillfoga sin motståndare så många nålstick som möjligt innan man själv får nådastöten.
Men det kan också vara mer genomtänkt och att det i så fall handlar om att provocera fram en överreaktion. Så har man ju förstått terrordådet den 11 september 2001 i USA. Om det stämmer behövs lugn och måttfullhet mer än någonsin nu. Överreaktionen på terrorn kan bli ett större hot mot vår säkerhet än terrorismen själv.

Vad ska man då göra? En ökad offentlig övervakning med till exempel kameror ser jag inte som ett särskilt stort hot mot den personliga integriteten. I dessa tider med mobilkameror i vars och ens hand är vi ändå så medvetna om att vi närsomhelst kan fastna på bild. Och sådana kameror har ju visat sig ha en väsentlig betydelse för att åtminstone gripa rätt person efter ett attentat. Dessutom skulle en sådan övervakning ha en preventiv effekt på vanlig kriminalitet också.

När vi ska flyga måste vi passera igenom en tröttsam säkerhetskontroll där tandkrämstuber och deodorant måste visas upp m.m. Vi kan sucka över detta, men samtidigt kan vi konstatera att flygkapningarna ju försvann. Kontrollerna fungerar: flyget är idag det överlägset säkraste transportmedlet, och så besvärligt behöver det inte vara visa upp necessären varje gång.

Jag tänker alltså att man nog kan råda bot på terrorism med en viss ökad övervakning utan att det går till överdrift eller att man hamnar i överreaktioner. Så får vi leva med det tills den militanta islamismen har gett upp, liksom kommunism och nationalism.

Kritik av luthersk teologi

Det är ju Lutherjubileum i år, så vill man få ut en bok om honom bör man alltså passa på. Joel Halldorf har gjort detta tillsammans med Patrik Hagman med boken Inte Allena - Varför Luthers syn på nåden, bibeln och tron inte räcker. Som titeln antyder är detta en kritisk uppgörelse med Luther och hans teologi.
Det är ju idag vanligt att sammanfatta Luthers budskap i tre "sola": sola gratia (nåden allena), sola scriptura (Skriften allena) och sola fide (tron allena).  Att dessa tre teologiska storheter kan stå ensamma är det som författarna angriper.
För Luther reducerades nåden till en smal nåd som enbart handlar om syndernas förlåtelse. Nåden som förvandlande kraft trodde han inte på. Gärningarna var inte nödvändiga, och Thomas av Aquinos syn att goda gärningarna som vi gör får kärleken växer i oss avvisade han. Det enda som kan förvandla en människa är tron, som innebär att Kristus bor i oss.

Som Halldorf påpekar går ju detta emot den mänskliga erfarenheten att om man handlar som om man älskar så kommer också kärleken. Den Lutherska modellen riskerade att reduceras till att man skulle tänka fram sin frälsning, varken handlingar eller ceremonier behövs. Författarna frågar retoriskt: "Om någon säger att hon älskar Jesus, men varken behöver katedraler, församlingar eller sakrament för denna tro, kan en lutheran egentligen säga emot detta? Eller riskerar Luthers budskap om den smala nåden bli den sista predikan som hörs innan vi stänger kyrkorna?"
Här tror jag författarna blandar ihop det reformerta med det lutherska. För Luther var sakramenten, dop och nattvard, omistliga. Men inte desto mindre kan frågan ställas om inte en ren förrättningskyrka blir konsekvenserna av ett luthersk tänkande, och som det på många håll också blivit i Svenska kyrkan.

Författarna fortsätter sedan att kritisera Luthers avskaffande av klostren och hans sätt att ställa skrift mot tradition. Jag kan instämma i att Luther överskattade skriftens klarhet, han hade en naiv tro att alla som läste bibeln skulle komma fram till ungefär samma sak i teologiska spörsmål som han själv. Men att man redan på hans tid kom fram till så olika saker när det gällde nattvardssyn, kyrkosyn och dopsyn borde fått honom att inse det ohållbara i detta. Jag har själv skrivit om det motsägelsefulla i begreppet Skriften allena.

Slutligen analyserar de begreppet tro och hur man ska definiera detta. Luthers ambition var ju att människor skulle slippa känna oro över sin frälsning genom att säga att det räcker med att tro. Men följden blev bara att man fastande i bekymmer om man hade en "rätt" tro.
Författarna lyfter åter upp Thomas och hans definition av tro. Tro är en dygd, det vill säga, en egenskap som man kan öva upp. Enligt Thomas kan man inte betrakta tro isolerat från de andra teologiska dygderna: hopp och kärlek. Kärleken är trons form och att göra gott ger tron liv.

Min största fundering gäller egentligen avsikten med boken. Den utger sig för att vara polemisk men det mesta som de skriver håller nog många med om, även präster i kyrkor som kallar sig lutherska. Jag har svårt att se att bokens innehåll skulle uppfattas som särskilt kontroversiellt.

Som författarna själva påpekar är det en myt att Luther skulle ha haft ett stort inflytande över Sverige och kyrkan här. Luthers lilla katekes var den enda lutherbok som lästes i de breda folklagren men där står det inte mycket som inte en katolik eller en ortodox också skulle kunna skriva under på.
Författarna säger ju också själva att mycket av det som Luther fått klä skott för egentligen kom till långt senare, inklusive de tre "sola". Luther talade naturligtvis om dem men det var först 1916 som de kom att definiera luthersk tro av en amerikansk teolog vid namn Theodore Engelder.

Sammanfattningsvis finns mycket intressant och matnyttigt med boken, men att författarna slår in öppna dörrar.

Det jag saknar är ett ifrågasättande av att definiera Svenska kyrkan som "luthersk". Varför gör vi det? Luther själv skulle inte vara glad för det, och av våra bekännelseskrifter är det endast ett par mindre skrifter som är författade av Luther. Det skulle kunna vara en intressant utgångspunkt för samtal ett Lutherår som detta.

Sverige i armkrok med Sovjet

Bengt G Nilsson, journalist och författare har flera decenniers erfarenhet av Afrika. Han är en självständigt tänkande person som i sin senaste bok grundligt grävt i hur svensk biståndspolitik sett ut. Det är ingen angenäm bild som kommer fram. I tyst samförstånd - Sverige och Sovjet i kalla krigets Afrika skildrar ett stycke viktig nutidshistoria om Afrika under andra hälften av 1900-talet.

När de afrikanska länderna avkoloniserades under 60-talet och blev självständiga hamnade de som regel under ett ledarskap som var starkt präglade av socialism. I de flesta fall fick de alltså inte uppleva en befrielse värd namnet: ett auktoritärt system byttes mot ett annat. Eller annorlunda uttryckt: de europeiska kolonialmakterna lämnade och Sovjet tog över.

Vad var då Sveriges roll i detta? En viktig händelse för att förstå detta är konferensen i Khartoum, Sudans huvudstad, som hölls 1969. Där definierade Sovjet vilka befrielserörelser som de lovade att hjälpa i deras kamp mot kolonialstaterna; framförallt var det Portugal som in i det längsta försökte behålla sin makt. Där gick Sverige in i ett symbiotisk förhållande med Sovjet genom att stödja samma rörelser. Visserligen inte med vapen och militärhjälp, men det behövdes inte heller eftersom Sovjet skötte om den saken.
På så sätt agerade Sverige och Sovjet hand i hand, Sverige bistod med pengar och andra förnödenheter, Sovjet med vapen.

Det finns flera saker man kan kritisera här.
För det första var det alltså konsekvent marxistiska och socialistiska rörelser som man stödde och Nilsson menar här att vänsterdominansen inom Sida spelade en stor roll i urvalet. Detta fick som effekt att man motverkade det som man ville uppnå: fattigdomsbekämpning.
Den statliga kommittén, EBA, Expertgruppen för Biståndsanalys, publicerade 2016 en rapport om Sveriges mycket omfattande stöd till Tanzania och deras slutsats var: "Givarsamfundet bidrog till den tanzaniska ekonomins kollaps i början av 1980-talet."
Sverige var, genom Sida, den afrikanska socialismens starkaste utländska supporter och har därmed stöttat en politik som cementerat fattigdom och fördröjt utveckling med flera decennier.

Har våra skattepengar bidragit med något värre? Ja, det andra är att vi inte kan svära oss fria från massmord och krig bara för att vi inte har bidragit med vapen. Det finns i biståndssammanhang något som kallas fungibilitet. Det betyder att när en biståndsgivare ger pengar till t. ex. sjukvård får mottagaren möjlighet istället prioritera vapen. Den som engagerar sig i en krigförande part blir också delaktig i kriget, även om man inte skänker direkt militärt stöd.
Dessutom finns det mycket material som lika gärna kan användas militärt. Fordon till exempel. Alla de lastbilar som Sverige skänkt användes lika mycket för att frakta soldater. Och mat och medicin kan lika gärna konsumeras av soldater som civila. En krigförande part använder givetvis sina resurser där det behövs som bäst, och det är oftast kriget.

Svenskarnas skattepengar har alltså inte bara använts för att cementera fattigdom utan också för att bedriva krig i Afrika.

Det finns ytterligare en anmärkningsvärd aspekt som Nilsson tar upp och det är att biståndet var så hemligt. Omfattningen av stödet var nästan ofattbart stort, särskilt när man tar hänsyn till att Sverige är ett så litet land, ändå fick inte riksdagen full information om vart alla pengarna tog vägen. Ja, i en mycket intressant intervju med Ingvar Carlsson kommer det fram att till och med regeringen många gånger valde att inte veta. I centrum fanns den mystiska "Humanberedningen" som alltså självständigt fick avgöra vart biståndet skulle slussas.

Bengt Nilsson avslutar med att konstatera: "Det finns inte ett enda land som Sverige kan titta på och säga: "Ja, det här blev bra. Det var precis det här vi hoppades på när vi satsade alla dessa miljoner". 

Det här pågick under 70-80-talet, men hur är det idag? Även om den expertutredning som jag nämnt levererat svidande kritik undrar jag om politikerna lärt oss något. Biståndet fortsätter ju oavbrutet som om det levde sitt eget liv. 2015 gick t.ex 209 miljoner till Mugabes Zimbabwe. Och när Sida hävdar att pengarna inte gynnar honom eftersom de ju går till frivilligorganisationer så visar det ju att Sida fortfarande inte förstår innebörden av fungibilitet. Som Nilsson skriver: "Ingen får vara naiv nog att tro att Robert Mugabe skulle tillåta utländska organisationer att arbeta i landet om han inte ansåg att det på ett eller annat sätt gynnande hans maktinnehav."

Sverige skänker cirka 45 miljarder i bistånd årligen. Det är 4500.- per svensk, eller för en familj med två barn: 18000 kronor. Varje år.

Jag har en enkel lösning på detta: betala tillbaka pengarna tillsammans med ett bankgironummer till Sida där man frivilligt kan sätta in en summa. Då får vi svart på vitt hur stort stöd denna verksamhet egentligen har ute bland stugorna.

Liberalism och gemenskaper

Joel Halldorf skriver ofta kritiska inlägg mot liberalism, så också i långfredagens Expressen. När det gäller begrepp som liberalism försvåras ofta diskussionen av att vi gör så olika associationer. Halldorf sympatiserar med liberalismen som politiskt ramverk, staten ska inte tala om för oss vad som är ett gott liv, men han är kritisk till liberalismen som "kultur". Med det menar han en liberalismen där vi söker oberoende från varandra och där andra människor står i vägen för vårt självförverkligande. En liberalism som hyllar individualitet istället för gemenskaper. Men det blir mer förvirrande än klargörande när han använder så helt olika definitioner i en och samma artikel.

Han snuddar själv vid det med egentligen är det välfärdsstaten som borde vara hans huvudmotståndare. Det är välfärdsstaten som har vattnat ur de små gemenskaperna, som har "befriat" oss från beroende av varandra genom att göra oss beroende av staten. "Uttåget ur  Egypten" med Halldorfs analogi är alltså befrielsen från småstadens kvävande gemenskap, och den nya lagen och gemenskapen har istället blivit staten. Men det är väl inte liberalismen som är orsak till detta?

Problemet med staten är att den är en påtvingad gemenskap. Jag har inte valt att bli svensk medborgare, jag är född här. Jag kan visserligen flytta men då tvingas jag bara anpassa mig efter andra stater. Vägrar jag betala "medlemsavgiften" kommer kronofogden.
Nu är liberalismen inte emot en stat, vi behöver en stat för att garantera friheten, anarki är ju inte frihet. Men denna påtvingad gemenskapen ska helst vara så liten som möjlig.
Problemet i Sverige är att staten har tagit på sig en rad uppgifter som den inte har att göra med. Som Halldorf själv skriver: "Jag ryggar, som de flesta, inför tanken på att staten ska definiera det sanna och det goda för oss" - ja, men kritisera då det, istället för liberalismen.

Liberalismen, som jag förstår den, handlar om att staten ska vara liten men stark, och inriktad på att gynna individens frihet. Frihet "från", inte frihet "till". För det är ju som Halldorf själv säger, inte staten som ska tala om vad vi ska använda vår frihet till. Det är här jag inte förstår vart Halldorf vill komma: om ska staten inte definiera vår frihet, ska den väl inte göra det heller?

När staten drar sig tillbaka öppnar det istället upp för gemenskaper som bygger på frivillighet. Den gemenskap som Jesus visar vägen till och som Halldorf beskriver, står inte i motsättning liberalism, tvärtom. En allt för stor stat, som den vi har i Sverige, tar över allt mer av våra liv, inklusive vårt andliga och religiösa liv. Även om det parti som kallar sig Liberalerna vill förbjuda religiösa friskolor är detta inte ett uttryck för liberalism.

Kyrkans gemenskap är en frivillig gemenskap, människor bjuds in för att upptäcka sin sanna frihet som vi har i Kristus. Om den liberala staten erbjuder frihet "från", erbjuder kyrkan frihet "till". Förutsättningen för att kyrkan och andra frivilliga gemenskaper ska kunna växa och frodas är att staten tar ett steg tillbaka.