Kommer alla människor bli frälsta?

Måste man som kristen tro på ett helvete som varar i evighet för dem som avvisar Gud och hans nåd? Där de plågas utan uppehåll bara för att de inte hade tron, oavsett vad de i övrigt gjorde av sina liv? David Bentley Hart behandlar dessa frågor i sin bok: That All shall be Saved - Heaven, Hell & Universal Salvation. 

Åtminstone har jag tidigare tänkt att den mänskliga friheten kräver detta. Vi har skapats med en vilja där vi kan säga ja eller nej till Gud, och nejet måste finnas åtminstone som en möjlighet för att ja-et ska vara ett ja. Men Gud visste ju vilka som skulle avvisa honom innan han skapade dem och skulle då kunnat låta bli att skapa just dem från allra första början. Det skulle inte förminska de andras ja till Gud, bara för att det inte finns några som säger nej.

Bentley Hart diskuterar också vad som är frihet. Vi är bara fria som människor om vi väljer att leva våra liv i enlighet med Guds vilja. Vi är alltså inte fria  för att vi kan välja - utan bara om vi väljer det som är gott. Och vi kan bara göra fria val om vi till fullo förstår konsekvenserna av valet. Onda människor gör förstås onda handlingar men bara om de själva vinner något på det. Ingen skulle göra ett val som leder till något ont för en själv. (Om det inte är en osjälvisk handling för att hjälpa andra.) Att medvetet välja helvetet skulle ingen människa göra - man kan visserligen avvisa Gud men bara om man inte förstår att helvetet är konsekvensen. Och förstår man inte konsekvensen är det inget fritt val.

Sann och fullständig frihet är beroende av sann och fullständig kunskap om det man väljer mellan. I verkligheten har vi människor aldrig 100 % kunskap och därför är vi aldrig till 100 % fria i våra val. Frihet är något som varierar mellan oss beroende på hur insatta vi är och det gör det orimligt med denna allt eller inget - scenario efter döden: antingen absolut lycksalighet eller evig fördömelse, när allt i detta livet är så uppblandat med olika grader av insikter, kunskaper och viljor.

Bentley Harts radikala budskap är: om helvetet finns - finns det ingen himmel! De som kommer till himlen skulle inte uppleva någon salighet om människor man känner och älskar inte finns med där utan plågas i helvetet. Visserligen skulle kanske jag inte bry mig så mycket om det saknades några IS-terrorister i himlen, men även dessa terrorister har mödrar, kanske barn och andra anhöriga. Oavsett hur onda just de var i detta livet borde en god mormor som hamnat i himlen sakna och sörja dem och då blir det ingen himmel för henne. 

Och detta är också förklaringen till att annihilationsläran inte är en lösning - alltså den läran att de själar som avvisar Gud upphör att existera efter döden. De skulle visserligen slippa plågas men fortfarande saknas av de anhöriga. Men, kanske du tänker, om Gud utplånade minnet av dessa anhöriga som inte fick följa med in? Ja, om minnet av en nära anhörig rensas ut ur mitt huvud skulle en stor del av mitt liv försvinna. Utan mitt minne skulle jag inte vara "jag". Det som uppstår på den yttersta dagen skulle då vara en klonad kopia med ett manipulerat minne av en tidigare person.

Mänskligheten är en väv av relationer, släktskap och vänskap. Det går inte att rycka ut en tråd utan att väven rivs upp. Med andra ord: antingen måste alla människor räddas, eller så blir ingen räddad.

Det intressanta med universalismen, läran om allas slutliga frälsning, är att den var ganska vanlig i fornkyrkan. Läran om helvetet utvecklades i första hand under medeltiden. Stora och inflytelserika teologer som Origenes, Gregorius av Nyssa och Maximus bekännaren omfattade den. Vi kanske då undrar: läste de inte bibeln? Jo, det gjorde de förstås, förmodligen mer intensivt än de flesta av oss. Men allt beror på vilka glasögon vi läser med. Det finns ställen i bibeln som antyder existensen av ett helvete men betydligt fler som talar om allas frälsning. Läser vi då med den förutfattade meningen att helvetet finns kommer vi omtolka de senare bibelställena och hitta andra betydelser än vad det faktiskt står. För att undersöka vad bibeln verkligen säger om saken behöver vi tänka bort dogmen om helvetet från början.

Men vad säger då bibeln? Jesus talar ju om en yttersta dom och straff efter detta livet och använder många olika metaforer för det. Den vanligaste är Gehenna, Hinnons dal. Vid Jesus tid hade namnet på denna plats blivit associerad med dom, straff eller rening efter döden. Men det finns inget i Jesus förkunnelse som talar om något som kommer vara för evigt. Flera liknelser talar istället om straffet som en begränsad tid (Matt 5:26, Luk 12:59, Matt 18:34). Det tydligaste stället i Nya testamentet som talar om en evig fördömelse är Matt 25:46, men ordet för straff är där det grekiska kolasis - ett ord som syftar på straff i ett korrigerande syfte snarare än en slutlig vedergällning.

Jesus talar alltså om dom och straff men inte som en evig tillvaro i ett helvete som väntar dem som avvisar budskapet om hans frälsning.

Och de bibelställen som talar om universalism är alltså desto fler som Bentley Hart räknar upp: Rom 5:18-19, 1 Kor 15:22, 2 Kor 5:14, Rom 11:32, 1 Tim 2:3-6, Titus 2:11, 2 Kor 5:19, Ef 1:9-10, Kol 1:27-28, Joh 12:32, Hebr 2:9, Joh 17:2, Joh 4:42, Joh 12:47, 1 Joh 4:14, 2 Pet 3:9, Matt 18:14, Fil 2:9-11, Kol 1:19-20, 1 Joh 2:2, Joh 3:17, Luk 16:16, 1 Tim 4:10. 

Portalstället är 1 Kor 15:28: "Men när allt har lagts under honom skall Sonen själv underordna sig den som har lagt allt under honom, så att Gud blir allt, överallt" det bibelställe på vilket Origenes byggde sin lära om apokatastasis ton panton, alltings återställelse.

Men återigen: det finns bibelställen som talar om dom, straff och fördömelse och det finns de som talar om allas frälsning. Hur ska vi se på dessa två sidor, måste vi välja? 

Gregorius av Nyssa ansåg inte det. Han såg det istället som att Nya testamentet målar upp ett narrativ med två eskatologiska horisonter, den ena innanför den andra. Den närmaste horisonten gäller talet om dom, straff och rening. Dessa är tidsbegränsade fenomen och syftar till att leda oss till Gud och varierar mellan oss beroende på hur långt vi kommit i detta livet. De bilder och metaforer som talar om detta inträffar medan historien pågår även om det sker efter enskilda individers död. 

Men målet som Gud oundvikligen kommer leda historien mot är den bortre horisonten, den vid historiens slut. Den inträffar inte förrän Gud blir allt, överallt. 

Vad är att vara konservativ?

Vad konservatism handlar om är att varje generation ska slippa börja om från scratch. Revolutionära ideologier vill skära av våra rötter och radera ut vår historia, för att kunna börja om på nytt med ett oskrivet blad. Men det är inte ett särskilt smart sätt att bygga ett samhälle. I längden kommer det bara leda till att vi gör om samma misstag om och om igen, om än med nytt innehåll.

Konservatism är de ödmjuka inställningen att vi har något att lära av tidigare generationer. Vi behöver inte uppfinna hjulet på nytt varje gång, tidigare generationers erfarenhet är något värdefullt och traditioner är nedärvd erfarenhet som är värda att bevara.

Det betyder inte att den konservative är mot förändring, bara att förändringen ska bygga på och utgå från tidigare erfarenheter. Att bevara en tradition för dess egen skull har visserligen inget värde men man ska veta varför man vill förändra den. Att förändra saker bara för förändringens egen skull är lika destruktivt. 

Jag skulle tro att de flesta människor faktiskt är konservativa och gärna också skulle säga det också om ordet inte var så laddat med negativa konnotationer. 

Tiden prövar allt, därför bör förändring ske varsamt och i lagom takt eftersom det tar tid innan vi fullt ut förstår dess konsekvenser. Jag blir alltid misstänksam när det sägs att något är bråttom, så bråttom att vi inte hinner diskutera saken ordentligt, eftersom det då ofta gömmer en vilja att driva igenom något som man inte skulle vilja ha om man förstod konsekvenserna.

Det är inget fel med samhällsförändring så länge det sker i den takt vi hinner utvärdera saker och ting, att vi bygger vidare på tidigare vad tidigare generationer har kommit fram till och hela tiden håller kontakt med våra rötter. Så ungefär skulle jag sammanfatta en konservativ samhällssyn.

Israel - Palestina, finns det en lösning?

Bengt G Nilsson, journalist och författare, var tidig med att skriva om konflikten mellan Israel och Palestina. Som de flesta journalister var han också starkt kritisk till Israel. Efter ett långt uppehåll från Mellanöstern då han istället reste i Afrika och skrev om länder och konflikter där, (läs min recension om hans bok I tyst samförstånd) har han nu återvänt till Israel.

Nu ser han konflikten med andra ögon, bland annat utifrån sin erfarenhet från Afrika. Långsamt har han tvingats överge många av sina tidigare uppfattningar och efter moget övervägande ändra sig. Den här processen beskriver han i sin bok Israel och hennes fiender.

Bengt G Nilsson tvekar inte om att beskriva övergrepp som Israel begått, särskilt under invasionen av Libanon 1982, samt det ständiga förtrycket av civila palestinier i de ockuperade områdena. Men han tvekar inte heller om var den största skulden till konflikten ligger: hos det palestinska ledarskapet. Yassir Arafat och de efterföljande ledarna har i alla förhandlingar med Israel aldrig haft en genuin vilja till en fredlig uppgörelse. De har konsekvent sagt nej till alla bud, de har vägrat att kompromissa och aldrig vikit en tum från sina krav. De har alltid krävt allt eller inget - och då har det blivit inget.

Kompromisslösheten handlar om de palestinska flyktingarna. Alltså de palestinier som flydde från sina hem i nuvarande Israel 1948 när det arab-israeliska kriget bröt ut i samband med att staten Israel grundades. Få av dem är kvar i livet efter 72 år och de som är det var bara barn när de lämnade. Sakligt sett är det alltså fel att kalla dem flyktingar eftersom de allra flesta aldrig flytt något krig. De har levt hela sina liv i lägren.
Men palestinierna kräver ändå att de ska "återvända". Att tro att det kommer ske är fria fantasier eftersom det skulle innebära demografiskt nationellt självmord av Israel, och varför skulle de göra det? De palestinska ledarna vet naturligtvis att det inte heller kommer ske, men det bekymrar dem inte. De lever gott i sina lyxvillor finansierade med utländska biståndsmedel, där Sverige är en av de enskilt största givarna.

Kvar finns det lidande palestinska folket som berövats sin framtidstro - men alltså inte av Israel. Lösningen för palestinierna i lägren är förstås att de får medborgerliga rättigheter i Jordanien, Libanon och Syrien där de bott hela tiden, men detta har konsekvent förhindrats av Arabförbundet, palestinska ledarskapet och UNRWA. Palestinierna är en bricka i ett spel där målet är ett utplånande av staten Israel.

Kanske lite överraskande är Bengt G Nilsson mot en tvåstatslösning. Skälet till det är att han inte kan se att palestinierna själva skulle kunna bygga en fungerande demokratisk stat med medborgerliga fri- och rättigheter på 100 år. Förutom den korrumperande eliten är palestinierna fast i en klanstruktur som skulle förhindra varje fungerande statsbildning.
Det tog Europa flera hundra år att göra sig fri från en liknande struktur och processen har inte ens påbörjats i arabvärlden. De stater som fungerar hjälpligt är i första hand monarkier där monarken är den som samlar klanledarna. Men i Palestina finns ingen sådan samlande kraft - så fort de ges självstyre bryter inbördeskrig ut.

En av de mest upprörande sakerna han skriver om är Martyrfonden. Det är en fond som sitter på motsvarande 3 miljarder svenska kronor och betalas ut till terrorister eller deras anhöriga. Till exempel får en kvinna vid namn Ahlam Tamimi motsvarande 73000 svenska kronor i månaden för att hon var med om att mörda 16 judar varav 7 barn år 2001 i västra Jerusalem. Eftersom den Palestinska myndigheten själva inte har mycket inkomster hade denna fond inte kunnat byggas upp utan internationellt bistånd.

Bengt G Nilsson är insatt och  kunnig och skriver  sakligt om konflikten. Boken är mycket läsvärd för alla som vill fördjupa sig i Israel-Palestina-frågan bortom alla schabloner och ideologiska övertoner. Och författaren är  inte helt pessimistisk om en lösning - men det handlar då inte om en tvåstatslösning och den ligger inte i den närmaste framtiden.

Din odödliga själ

Michael Augros är en katolsk filosof och författare som undervisar på Thomas Aquinas College i Santa Paula, Kalifornien. Jag har skrivit två tidigare inlägg om hans senaste bok: The Immortal in You. Där har jag beskrivit hur han menar att intellektet eller tänkande inte är något som pågår i hjärnan, även om den använder hjärnan när den tänker. 

För att förstå det måste man skilja på tänkande och föreställningsförmåga, då jag alltså föreställer mig bilder och ord. Det är något som pågår i hjärnan och som mitt intellekt använder sig av när det tänker. 

Mitt intellekt är alltså inte en del av hjärnan och inte heller en del av kroppen och kallas vanligen för själ. Men om själen inte är en del av kroppen, kan den då överleva kroppen?

Din kropp är till din själ ungefär som ett ben är till din kropp. Du kan leva utan ett ben, alltså kan även din själ leva utan en kropp. Eller en annan liknelse som Augros använder: du kan inte se i mörker men du har fortfarande syn, det vill säga ett fungerande öga.
Men själen är inte som ett spöke som har tagit en kropp i besittning och som i princip skulle kunna fara in i en annan kropp. Du består av kropp och själ och din själ är det som ger existens och form åt kroppen.

Din kropp kan alltså inte leva utan din själ men din själ kan leva vidare utan kroppen. Själen är nämligen inte sammansatt av  delar eller av materia över huvudtaget. Den kan därför inte sönderfalla eller förstöras. Din själ är odödlig.

Hela boken är kanske en lång omväg för att beskriva det som vi som kristen redan visste, men Augros väljer att hoppa över bibel och teologi och resonera sig fram till samma sak genom ren filosofi. Och det som är intressant är ju att vi också får förklaringen varför den kroppsliga uppståndelsen är så viktig i kristen teologi. Kropp och själ kompletterar varandra och bägge behövs. Även om vi kan tänka utan en hjärna behöver vi de bilder och föreställningar som hjärnan förser oss med när vi tänker.

Som kristna behöver vi inte tänka att vi tror på något mot bättre vetande. Även om vi inte kan undersöka själen i ett laboratorium kan vi ändå komma fram till att vi har en sådan. Det finns vetenskapsmän, särskilt de som har en ateistisk agenda, som menar att det är bara det som vetenskapligt kan förklaras som vi kan veta något om. En del går så långt att det är bara det som existerar. Det är viktigt att förstå att det inte är vetenskap. Det är en idé om vetenskap som man kan kalla vetenskapsfundamentalism (scientism).

Naturligtvis kan vetenskapen bidra med mycket av vår förståelse av den mänskliga naturen men som människa är du mer än vetenskapen kan förklara.

Julbön i Skepplanda

1001 gram är en norsk film som handlar om Marie, en vetenskapstekniker som ansvarar för Norska statens viktprototyp för kilogrammet. Hon skickas till Paris vid en årlig konferens där hon tar med sig prototypen för att den ska kalibreras mot den internationella kilogramprototypen som finns strax utanför Paris.
Prototypen i Paris är den första och ursprungliga och tillverkades 1879. Dess vikt är själva definitionen av vad ett kilogram är och har fungerar som måttstock när de olika nationella viktprototyperna tillverkats. Men - som filmen handlar om - så kan dessa kopior, genom slitage eller genom att materialet som de är gjorda av reagerar med sin omgivning, förändras i sin vikt. De kan bli en aning tyngre eller lättare och behöver därför kalibreras mot originalet.

Vi människor är skapade till Guds avbild. Avbild betyder att det finns ett original som vi är en bild av. En blueprint eller en plan. När Gud skapade oss gjorde han inte bara en skiss på måfå. Han hade en genomtänkt plan för hur människan skulle vara.
Under advent när vi tänder adventsljusen i kyrkan brukar vi läsa verser ur Johannesprologen om hur Ordet, som var Gud, fanns i begynnelsen och hur allt blev till genom honom. Jesus är detta gudomliga Ord genom vilken vi är till. Jesus var prototypen som Gud utgick ifrån när han skapade människan. Vi skapades till Guds avbild.

Men vår ursprungliga likhet med originalet har gått förlorad. Vi håller inte längre måttet. Likt de nationella viktprototyperna kan det bli som det står hos profeten Daniel: ”du är vägd på en våg och befunnen för lätt”. Som människor är vi visserligen fortfarande Guds avbild men den ursprungliga Gudslikheten har gått förlorad.

Vi behöver därför kalibreras mot prototypen. 

När vi tände det fjärde adventsljuset läste vi: ”Ordet blev människa och bodde bland oss”. Vad det handlar om är att prototypen har kommit till oss! Vi säger ibland att Jesus är Guds besök till mänskligheten, och det stämmer naturligtvis, men viktigare är att han som människa besöker oss, som den sanna människan. Om det bara skulle handla om att Gud vill tala med oss och undervisa oss hade det dugt lika gott att skicka profeter vilket han också gjorde under lång tid.

Men när vi har gått vilse i vår mänsklighet behöver vi en mänsklig prototyp för att rätt kunna kalibreras.  Ordet fanns med i begynnelsen; genom honom skapades världen och människan. Därför är det just Ordet som måste bli kött och människa. Jesus är människans prototyp som kom till jorden och genom honom kan vi återupptäcka det sant mänskliga. Jesus är inte hälften Gud och hälften människa, han är 100 % av båda, sann Gud och sann människa.

Jesus föddes i Betlehem för att återställa oss. I hans efterföljd blir vi kalibrerade, vi blir mer och mer lika honom, han som är prototypen för vad det är att vara sann människa.

Tänker du med hjärnan?

I mitt förra blogginlägg tog jag upp skillnaden mellan människa och djur och kom fram till att den viktigaste skillnaden är att vi människor har ett intellekt som kan fatta allmänbegreppen och därmed har vi ett språk, baserat på Michael Augros bok: The Immortal In You.
Nästa steg gäller vad denna förmåga är placerad, är den en del av vår hjärna eller inte? Med modern hjärnscanning kan man ju konstatera att olika delar av hjärnan är aktiv när vi tänker på olika saker eller på olika sätt. Skador på hjärnan påverkar också vårt tänkande, alltså borde hjärnan vara det organ som vi använder när vi tänker, eller?

Saken är inte så enkel, särskilt inte om man tar denna jämförelse: Du befinner dig i ett rum utan fönster med en glödlampa som lyser i taket. Glödlampan går sönder och det blir alldeles mörkt och du ser ingenting. Betyder det att glödlampan är det organ som du använder för att se?
Nej, naturligtvis inte! Din förmåga att se är oförändrad även när glödlampan går sönder, det enda glödlampan gör är att göra saker synliga. Och det är, enligt Augros, också förhållandet mellan tänkandet och hjärnan. Hjärnan är glödlampan som tänkandet behöver, men det är likväl inte en del av hjärnan.

För att förstå detta är det viktigt att göra skillnad på tanke och fantasin eller föreställningsförmågan. Vår förmåga att skapa bilder i hjärnan är inte samma saker som vår förmåga att tänka. Om du tänker på svenska till exempel, tänker du genom att inom dig föreställa dig svenska ord. Men ditt tänkande är inte samma sak som de orden eftersom samma tanke hade kunna uttryckas på andra språk.
När du föreställer dig en cirkel, skapas en bild av cirkeln i din hjärna genom att olika hjärnceller aktiveras. Cirkeln tar alltså upp en del av hjärnan (precis som orden du tänker). Vår föreställningsförmåga är alltså belägen i hjärnan.

Men tänk dig nu cirkelns idé, alltså allmänbegreppet "cirkel". Inte någon specifik cirkel utan endast det som utgör en cirkel och som skiljer den från andra geometriska figurer. Du kan inte tänka på någon särskild storlek, eftersom olika cirklar kan ha olika storlekar men ändå vara cirklar. Inte heller färger eller om denne cirkel består av något material som en bit papper. En rund tallrik av porslin är ju lika mycket cirkel som den cirkel du ritar på ett papper.

Det som skiljer allmänbegreppet cirkel från individuella cirklar är främst dimensioner. Cirkelns idé kan inte ha någon dimension, vara belägen någonstans eller bestå av något material. Så fort den gör den blir den transformerad till en individuell cirkel.

Men detta gäller även när du föreställer dig cirkeln i din hjärna, det spelar ingen roll om du ritar cirkeln på ett papper eller "ritar" den med hjärnceller.
Blunda och tänk på till exempel två cirklar. Det är omöjligt att göra det utan att de tar plats och får dimensioner; de blir ju ofrånkomligen placerade på ett särskilt sätt i förhållande till varandra. Du kanske tänkte dig cirklarna bredvid varandra eller den ene ovanför den andra. Var båda två lika stora eller den ena större än den andre? Det är alltså inte cirkelns idé du föreställde dig utan två individuella cirklar som tar upp plats i din hjärna när hjärnceller aktiveras.

Å andra sidan är du fullt kapabel att förstå "cirkelns idé" det vill säga den egenskap som gör en cirkel till en cirkel och inte någon annan geometrisk figur. Och det är din intellektuella förmåga att fatta allmänbegreppen som gör att du förstår vad en cirkel är. Denna förmåga tar inte upp någon plats i din hjärna, för så fort den gör det pratar vi inte om allmänbegreppet cirkel utan individuella cirklar.

MEN: om den inte tar upp någon plats i hjärnan är den inte heller en del av hjärnan. 

Det Augros pratar om är alltså tankeförmågan. Inte fantasin, föreställningsförmågan eller när jag formar svenska ord i mitt inre. När jag gör allt detta aktiveras mina hjärnceller, men mitt tänkande "bakom" är inte en del av min hjärna.

Det betyder inte att min tankeförmåga eller intellekt inte skulle vara beroende av hjärnan. Det är den i allra högsta grad. Ord och bilder använder vi för att tänka och hjärnan är det organ som förser intellektet med ord och bilder. Intellektet behöver alltså hjärnan, precis som ögat behöver en fungerande glödlampa i ett rum utan fönster för att kunna se.

Det kommer fler inlägg utifrån Michael Augros bok, om skillnaden mellan själ och kropp och vad själen egentligen är. Så håll utkik efter fortsättningen eller läs hela boken: The Immortal In You - How Human Nature Is More Than Science Can Say

Skillnaden mellan människa och djur

Jag såg ett program på Kunskapskanalen om elefanter som handlade om hur intelligenta dessa varelser är. De har inte bara medfödda instinkter utan kan anpassa och lära sig och dessutom kan de överföra kunskap och erfarenheter mellan generationer. De har självmedvetande om än på en lägre nivå och har till och med begrepp om döden och sörjer när medlemmar i flocken dör.
Ändå är det ju uppenbart att det är en enorm skillnad mellan människa och elefant. Det är ju trots allt vi som forskar på dem och inte tvärtom. Vi kan mer om elefanternas beteende än elefanterna själva.

Men frågan är om det bara är en gradskillnad eller det också finns en fundamental artskillnad mellan djur och människa. Är vi "bara" det intelligentaste djuret eller har vi något i oss som djur aldrig kan få oavsett hur mycket de utvecklas?

Jag läser just nu boken The Immortal In You av Michael Augros som handlar om jakten på själen. Han har en filosofisk utgångspunkt när han beskriver vad som är unikt för människan. Det är inte problemlösningsförmåga, fantasi eller intelligens. I de avseenden är vi överlägsna djuren men det rör sig ändå om en gradskillnad. Däremot när vi kommer in på språk så är vi något på spåren.

Vad är det som gör att vi människor kan tala med varandra? Alla ord som vi använder, förutom egennamn, är uttryck för allmänbegrepp. När vi säger "stol" menar vi inte bara en specifik stol utan "möbel att sitta på". För att förstå begreppet "stol" måste vi fånga något som är gemensamt för alla möjliga stolar och som dessutom bara gäller stolar. Det kan inte gälla storlek, form eller färg, eftersom stolar kan vara designade på väldigt många olika sätt, och ändå definierar vi dem som stolar.
Men föreställ dig att du inte skulle kunna fånga en sådan idé (inte ens omedvetet) som allmänbegreppet "stol". Alla dina idéer skulle bara gälla individuella ting, vilket i praktiken skulle innebära att alla substantiv skulle bli egennamn. Säger du "stol" skulle du syfta på en enda individuell stol och ingen annan. Vill du prata om en annan stol måste du hitta på ett annat namn som bara gäller den. Och det gäller inte bara alla ting utan även handlingar. När du  använder ordet "hoppar" syftar du på ett enda skutt utfört av en person, en gång i världshistorien. Allmänbegreppen existerar inte: alla ord syftar på individuella ting och händelser.

Det är inte svårt att förstå att under sådana omständigheter skulle all språklig kommunikation bryta samman. Vi skulle inte kunna tala med varandra.

Förmågan att kunna tala förutsätter att vi kan förstå och använda allmänbegrepp och detta är en förmåga som djuren saknar. Djuren har föreställningsförmåga, de kan lösa problem m.m men de kan inte tala med varandra. Hur kommer Augros fram till det?

Hade djuren kunnat forma ett enda allmänbegrepp, hade de också kunnat forma många och kommunicera detta (tala) med varandra. Men vi hittar inget av detta när vi studerar djurens beteende. Om en hund hade förstått allmänbegrepp skulle man i första hand förvänta sig att de skulle förstå allmänbegrepp som hund, katt, mat, fiende, saker som hör till ett hundliv.
Men kan den förstå sådan specifika allmänbegrepp måste den också kunna förstå mer generella sådana. Det är svårt att föreställa sig man skulle kunna förstå vad en hund eller en katt är utan att ha en uppfattning vad ett djur är, till exempel.

I sitt inre skulle vår hypotetiska hund alltså besitta hela hierarkin från generella till de mer specifika allmänbegrepp som direkt berör hans hundliv. Den skulle också förstå vad signaler och tecken är eftersom hundar använder sig av tecken och signaler när de kommunicerar: de skäller, visar tänderna och viftar på svansen.

Men en hund som är medveten om allmänbegreppen och förstår innebörden av signaler skulle också uttrycka dessa idéer; de skulle använda signalerna för att uttrycka allmänbegrepp. Om de inte har de fysiologiska förutsättningarna att forma ord skulle de hitta andra sätt. De skulle tala, om inte med ord så med tecken och signaler. Deras vokabulär skulle vara mindre än vår men det skulle ändå finnas mycket som vi hade kunnat tala med dem om.

Men nu kan vi inte tala med vare sig hundar eller elefanter, lika lite som de kan tala med varandra. De har inget språk, inte i första hand för att de inte skulle vara intelligenta, utan för att de saknar förmåga att kunna fatta allmänbegreppen. Kommunikation mellan dem rör enbart individuella ting och händelser, som om deras språk enbart skulle bestå av egennamn (och därmed inte vara något språk).

När vi ser tingen omkring förstår vi intuitivt vad de är, vi ser inte bara en individuell stol utan ser och förstår omedelbart likheten med andra stolar och skillnaden gentemot bord. Och vi kan kombinera dessa allmänbegrepp för att forma universella sanningar. Och detta handlar inte om en gradskillnad, antingen har du förmågan att fatta allmänbegreppen eller inte. Det är den essentiella skillnaden mellan människa och djur.