Gud och det onda och det goda

John Leslie Mackie var en australisk-brittisk filosof, verksam i Oxford, som kanske mest är känd för det så kallade teodicéproblemet (Gud och det onda) som logiskt skulle bevisa att Gud inte finns:

1. En allsmäktig Gud kan utplåna det onda.
2. En god Gud vill utplåna det onda.
3. Det onda finns.
4. Alltså finna det ingen god och allsmäktig Gud.

Argumentet verkar väldigt övertygande i sin stegvisa logik. Har han då med denna formel bevisat att Gud inte kan finnas?

Det främsta motargumentet är att Gud, för att möjliggöra vissa goda saker som den fria viljan, måste tillåta ondska, eller åtminstone ondskans möjlighet. För Gud är det viktigare att det finns fria varelser än en värld fri från ondska.
Ett annat motargument är att vi inte har hela bilden, vi ser fragment av verkligheten och Gud kan i sin allvishet använda sig av det onda för något gott.

Den sistnämnda invändningen måste man vara försiktig med. Den kan inte användas för att förklara det ondas existens, enligt min mening. Tanken att det onda måste finnas för att möjliggöra viss godhet blir absurd. Som om det goda skulle behöva ondskan som kontrast, eller att Gud ville syndafallet för att kunna frälsa oss.
Däremot kan man tänka sig att det onda, när det nu ändå sker, av Gud kan användas för ett gott syfte men det är alltså ingen förklaring till att det onda finns där från första början.

Ändå är det inte dessa motargument som är den främsta invändningen utan Mackies logiska bevisföring i sig, eftersom argumentet utgår från vad det ska bevisa. Det är den kristna tron på en god Gud som har gjort det möjligt för Mackies att ställa upp sin formel, den kan inte tänkas utan kristendomen i bakgrunden.

Låt mig förklara:
Vad är det nämligen som gör att vi kan prata om ont/gott överhuvudtaget. När punkt tre säger att det onda finns, vad är då det onda? Det onda kan bara vara ont i förhållande till en norm som talar om vad som är gott och ont. Finns ingen Gud så skulle det varken finns godhet eller ondska. Visst, lidande och död skulle fortfarande finnas, men det skulle inte vara "ondska" utan bara självklara beståndsdelar i evolutionens kamp om överlevnad.

I argumentet kan Guds existens bara ifrågasättas om det finns ondska, ett begrepp som alltså förutsätter att Gud finns! Därför blir argumentet självmotsägande: det förutsätter det som ska motbevisas.

Observera att jag i och med detta inte har förklarat det ondas existens, bara att det inte går att använda den för att motbevisa Gud. Fortfarande finns brottningen där: hur kan en god Gud tillåta det onda?

Men låt oss se på en variant av Mackies argument,  kan man utgå från det goda för att bevisa Guds existens? Till att börja med, vad händer om Gud är ond:

1. En allsmäktig Gud kan utplåna det goda.
2. En ond Gud vill utplåna det goda.
3. Det goda finns.
4. Alltså finns det ingen ond och allsmäktig Gud.

En "allsmäktig Gud" är enligt min mening en tautologi. Om Gud är Gud är han allsmäktig, annars är han inte Gud. Punkt 1 och 2 skulle därför kunna läggas samman.

1. En ond Gud vill (och kan) utplåna det goda.
2. Det goda finns.
3. Alltså finns det ingen ond Gud.

Det finns således ingen ond Gud, men kan man utifrån det godas existens dra slutsatsen att  det finns en god Gud?

1. Det goda förutsätter en god Gud.
2. Det goda finns.
3. Alltså finns det en god Gud.

Punkt ett kanske vissa skulle ha invändningar mot, kan man inte tänka sig det godas existens utan en Gud (som är god)? Visst skulle vi fortsätta vara beredda att ställa upp och hjälpa varandra som medmänniskor? Förmodligen, men den formen av altruism skulle ändå bara var en produkt av evolutionen, framavlad för att främja artens överlevnad. Det skulle i princip inte vara annorlunda än när man dödar andra, även inom den egna arten, för allas skull. Godhet är, precis som ondska, ett metafysiskt begrepp som kräver en upphovskälla utanför oss människor. Det är också tveksamt hur långt altruismen skulle kunna sträcka sig om vi bara hade evolutionen som förklaring.

Det onda kan alltså inte användas för att motbevisa Gud, men förekomsten av det goda är ett starkt tecken på att det finns en god Gud.

"Ingen är god utom Gud". Jesus i Matt 10:18

Har människan en odödlig själ?

Vad händer när vi dör? Vad är egentligen den kristna synen här? Tidigare var det självklart inom kyrkan att människan består av kropp och själ som separeras i dödsögonblicket. Själen befinner sig sedan i ett mellantillstånd i väntan på den yttersta dagen och den allmänna uppståndelsen. Inom katolska kyrkan menar man även att kommunikation med dessa är möjlig, vi kan be till helgonen som hör våra böner och vidarebefordrar dem till Gud.

Luther hade dock en annan syn: själen sover i väntan på uppståndelsen och det finna inga löften att de skulle höra våra böner. Det var också protestantiska teologer som i början av 1900-talet tar detta ett steg längre och menar att människan över huvudtaget inte har en själ som lever vidare efter kroppens död. Både kropp och själ dör eftersom själen inte går att separera från kroppen. Vid den allmänna uppståndelsen återskapas kroppen och vi upplever alltså detta momentant direkt efter dödsögonblicket.
Den traditionella uppfattningen, menade man, var påverkad av platonism som har en dualistisk människosyn; människan består av kropp och själ. Den bibliska synen är att människan är en enhet.

Joseph Ratzinger, förre påven Benedikt, tar upp detta i sin bok: Eschatology - Death and Eternal Life. Han försvarar den traditionella uppfattningen och menar att den inte kan avfärdas som platonism. Enligt Plato var kroppen själens fängelse och döden en befrielse. Men det har aldrig varit en kristen människosyn. Vi är skapade som kroppsliga varelser och detta är något gott, döden är en fiende, inte en befrielse.

Men inte desto mindre genomsyras den bibliska världsbilden av själens fortlevnad efter döden. I Gamla testamentet befann sig de döda i Sheol, dödsriket. Det var en skuggtillvaro där man var avskuren från de levandes land. Kommunikation med Gud var inte möjlig där: "Vem lovar dig i dödsriket?" undrar psalmisten. (Ps 6:6)
Men efter Jesus död steg han ner i Sheol och proklamerade seger över döden; nu var de döda där inte längre isolerade, Gud själv har kommit dit med sin närvaro. (Mikael Karlendal har på sin blogg gått igenom det bibliska materialet för själens odödlighet.)

En kropp utan själ är ett lik, men vad är en själ utan kropp? Den kristna synen är inte platonsk det vill säga att detta skulle vara den sanna tillståndet för en människa. En själ utan kropp är inte människan den en gång var.

Ratzinger beskriver hur Thomas av Aquino tog upp Aristoteles syn att själen är kroppens form. Jag tycker att det är en fruktbar väg framåt, särskilt med vår tids kunskap om materien som kroppen består av. Summan av atomerna och molekylerna i våra kroppar gör oss inte till de vi är. Man kan inte skilja en kolatom från en annan och de byts för övrigt ut ett antal gånger under en människas livstid. Men vi är ju samma människor från barndom till ålderdom oavsett vilka enskilda molekyler vi råkar bestå av.
Det som gör oss till personliga individer är istället själen. Själen ger kroppen form, det vill säga själen får sitt uttryck i kroppen och kroppens identitet kommer från själen. Det är själen som håller ihop oss som personliga individer under en livstid.

Men det betyder att själen aldrig helt kan lämna bakom sig sin relation med kroppen. Själen utan kropp är aldrig sluttillståndet, och själen fortsätter att längta efter ett kroppsligt uttryck. Men själen som människans identitet, eller det som utgör människans person lever vidare efter kroppens död.

Jag menar alltså att man mycket väl kan tro på själens odödlighet utan att hamna i platonsk dualism. Det jag tänker är att kropp och själ inte är identiska men likväl en enhet, en enhet som de fortsätter sträva efter även vid en separation.

Detta är förstås ting som vi inte helt kan få svar på, inte än, men vi kommer alla en dag få svar!