torsdag 3 januari 2019

Gott nytt år med Steven Pinker!

Vi har gått in i ett nytt år nu men många hyser nog en viss pessimism inför utvecklingen i framtiden i Sverige. Hur blir det med vården och skolan? Kommer man lyckas vända den negativa utvecklingen? Hur många bilar kommer brinna 2019? Hur många gängskjutningar kommer vi läsa om?

Jag säger inte att det inte finns fog för att känna oro inför Sveriges framtid men vi behöver då och då lyfta blicken och se de stora linjerna så att saker och ting får sitt rätta perspektiv. Jag har under jul och nyår läst delar av Steven Pinkers bok: Upplysning nu - ett manifest för förnuft, vetenskap och humanism. Jag säger delar, eftersom den är väldigt omfattande och kan med fördel användas som en uppslagsbok att återvända till. Bill Gates kallar den för sin nya favoritbok - vilket han i och för sig sa om Roslings bok också: Factfulness. Men Pinker hänvisar ofta till Rosling även om han går mer på djupet.

Steven Pinker
Steven Pinker är ateist och det är ingen tillfällighet att hans bok har ordet upplysning i titeln. Han tycks mena att det rådde ett kompakt mörker fram till upplysningen på 1700-talet då människans tanke befriades från trångsynthet och religiositet. Här är det Pinker som skulle behöva upplysas. Hela den vetenskapliga utvecklingen startade i institutioner grundade av kyrkan, något som jag tidigare skrivit om här. Man kan börja med Karl den stores utbildningsreform på 800-talet, universiteten som kom på 1100-talet och framåt. Och det är kyrkans tänkare som Thomas av Aquino som betonat det mänskliga förnuftet.

Men även om Pinker fått detta om bakfoten hindrar det inte att hans bok är mycket läsvärd och kan vara nog så nyttig när vi blir lite modstulna inför framtiden. I kapitel efter kapitel visar han hur överlevnadsgraden ökar bland människor, vi blir friskare får i oss bättre näring, fattigdomen minskar etc. etc. Det är egentligen inget nytt eller borde inte var det vid det här laget: världen blir bättre!

Men varför ska vi upplysas om detta? Ibland stöter man på uppfattningen att om folk börjar inse detta kommer de att sluta skänka pengar till hjälporganisationer. Därför tenderar sådana organisationer att överdriva eländet i världen.
Men jag tror att folk snarare blir uppgivna om det går decennium efter decennium utan att man får höra talas om några framsteg. Vad är poängen med att pumpa in pengar i projekt om inget händer?

En annan sak är att kunskapen om varför världen blir bättre är viktig - så att vi fortsätter gör rätt helt enkelt. Och när det gäller att fattigdomen minskar och världen blir rikare så listar Pinker fem orsaker till detta:
1. Nedgången av kommunismen. Marknadsekonomier är i särklass det system som effektivast skapar välstånd.
2. Demokratins utbredning som skapat mindre nyckfulla ledare.
3. Kalla krigets slut vilket släckte ner många inbördeskrig i utvecklingsländer som egentligen bara var proxykrig mellan supermakterna.
4. Globaliseringen, i synnerhet handelsexplosionen som möjliggjorts genom containerfartyg och jetflygplan samt lägre tullar och mindre protektionism.
5. Industrialiseringen och den tekniska utvecklingen av utvecklingsländerna. (Bara en sådan sak: varje mobiltelefon ökar den årliga BNP:n i ett utvecklingsland med 3000 dollar.)
Dessa fem faktorer är den viktigaste orsaken till fattigdomens dramatiska nedgång de senaste 50 åren. Och det är ju viktig kunskap så att vi inte, mot bättre vetande, börjar motarbeta framgången. För det är ju inte det att det inte finns tendenser att flera av punkterna ovan börja backa.

Personligen anser jag att det viktigaste är fortsätta arbeta för minskad fattigdom. Allt det andra kommer nämligen som en följd av det. Rikare länders befolkning har bättre hälsa, utbildning, jämställdhet, investerar för en bättre miljö etc. Vilket kanske inte är så konstigt, har man hungriga barn hemma väger sådana saker som rent vatten och jämställdhet ganska lätt.

Men nu kommer jag till det som Pinker kallar för framstegsfobi, och något som egentligen hela Roslings bok gick ut på, nämligen hur vi ska stå emot den negativa vinklingen som media förmedlar. Pinker är starkt kritiskt till vår tids progressiva intellektuella som han menar helt enkelt avskyr framgång. Det finns en marknad för "professionella gnällspikar" som vältrar sig i varje dålig sak man kan hitta. Experiment har visat att kritiker som sågar en bok uppfattas som mer kompetent än en som hyllar den.

Jag kan ibland märka av en viss förakt, kanske särskilt i kristna kretsar, mot saker som tillväxt, marknadsekonomi och BNP. Men de orden står ju i praktiken för att våra barn slipper lägga sig hungriga, de får gå i skolan, färre kvinnor blir utsatta för våld, mindre plastskräp i våra hav etc. Det är lätt att ha en nedlåtande syn på detta från vår horisont, jag tror inte att man skulle se det på samma sätt om man nyss lämnat ett tillstånd av extrem fattigdom. Låt oss vara tacksamma över detta och att framtiden trots allt ser ljus ut.

Gott nytt år 2019!