Måste man som kristen tro på ett helvete som varar i evighet för dem som avvisar Gud och hans nåd? Där de plågas utan uppehåll bara för att de inte hade tron, oavsett vad de i övrigt gjorde av sina liv? David Bentley Hart behandlar dessa frågor i sin bok: That All shall be Saved - Heaven, Hell & Universal Salvation.
Åtminstone har jag tidigare tänkt att den mänskliga friheten kräver detta. Vi har skapats med en vilja där vi kan säga ja eller nej till Gud, och nejet måste finnas åtminstone som en möjlighet för att ja-et ska vara ett ja. Men Gud visste ju vilka som skulle avvisa honom innan han skapade dem och skulle då kunnat låta bli att skapa just dem från allra första början. Det skulle inte förminska de andras ja till Gud, bara för att det inte finns några som säger nej.
Bentley Hart diskuterar också vad som är frihet. Vi är bara fria som människor om vi väljer att leva våra liv i enlighet med Guds vilja. Vi är alltså inte fria för att vi kan välja - utan bara om vi väljer det som är gott. Och vi kan bara göra fria val om vi till fullo förstår konsekvenserna av valet. Onda människor gör förstås onda handlingar men bara om de själva vinner något på det. Ingen skulle göra ett val som leder till något ont för en själv. (Om det inte är en osjälvisk handling för att hjälpa andra.) Att medvetet välja helvetet skulle ingen människa göra - man kan visserligen avvisa Gud men bara om man inte förstår att helvetet är konsekvensen. Och förstår man inte konsekvensen är det inget fritt val.
Sann och fullständig frihet är beroende av sann och fullständig kunskap om det man väljer mellan. I verkligheten har vi människor aldrig 100 % kunskap och därför är vi aldrig till 100 % fria i våra val. Frihet är något som varierar mellan oss beroende på hur insatta vi är och det gör det orimligt med denna allt eller inget - scenario efter döden: antingen absolut lycksalighet eller evig fördömelse, när allt i detta livet är så uppblandat med olika grader av insikter, kunskaper och viljor.
Bentley Harts radikala budskap är: om helvetet finns - finns det ingen himmel! De som kommer till himlen skulle inte uppleva någon salighet om människor man känner och älskar inte finns med där utan plågas i helvetet. Visserligen skulle kanske jag inte bry mig så mycket om det saknades några IS-terrorister i himlen, men även dessa terrorister har mödrar, kanske barn och andra anhöriga. Oavsett hur onda just de var i detta livet borde en god mormor som hamnat i himlen sakna och sörja dem och då blir det ingen himmel för henne.
Och detta är också förklaringen till att annihilationsläran inte är en lösning - alltså den läran att de själar som avvisar Gud upphör att existera efter döden. De skulle visserligen slippa plågas men fortfarande saknas av de anhöriga. Men, kanske du tänker, om Gud utplånade minnet av dessa anhöriga som inte fick följa med in? Ja, om minnet av en nära anhörig rensas ut ur mitt huvud skulle en stor del av mitt liv försvinna. Utan mitt minne skulle jag inte vara "jag". Det som uppstår på den yttersta dagen skulle då vara en klonad kopia med ett manipulerat minne av en tidigare person.
Mänskligheten är en väv av relationer, släktskap och vänskap. Det går inte att rycka ut en tråd utan att väven rivs upp. Med andra ord: antingen måste alla människor räddas, eller så blir ingen räddad.
Det intressanta med universalismen, läran om allas slutliga frälsning, är att den var ganska vanlig i fornkyrkan. Läran om helvetet utvecklades i första hand under medeltiden. Stora och inflytelserika teologer som Origenes, Gregorius av Nyssa och Maximus bekännaren omfattade den. Vi kanske då undrar: läste de inte bibeln? Jo, det gjorde de förstås, förmodligen mer intensivt än de flesta av oss. Men allt beror på vilka glasögon vi läser med. Det finns ställen i bibeln som antyder existensen av ett helvete men betydligt fler som talar om allas frälsning. Läser vi då med den förutfattade meningen att helvetet finns kommer vi omtolka de senare bibelställena och hitta andra betydelser än vad det faktiskt står. För att undersöka vad bibeln verkligen säger om saken behöver vi tänka bort dogmen om helvetet från början.
Men vad säger då bibeln? Jesus talar ju om en yttersta dom och straff efter detta livet och använder många olika metaforer för det. Den vanligaste är Gehenna, Hinnons dal. Vid Jesus tid hade namnet på denna plats blivit associerad med dom, straff eller rening efter döden. Men det finns inget i Jesus förkunnelse som talar om något som kommer vara för evigt. Flera liknelser talar istället om straffet som en begränsad tid (Matt 5:26, Luk 12:59, Matt 18:34). Det tydligaste stället i Nya testamentet som talar om en evig fördömelse är Matt 25:46, men ordet för straff är där det grekiska kolasis - ett ord som syftar på straff i ett korrigerande syfte snarare än en slutlig vedergällning.
Jesus talar alltså om dom och straff men inte som en evig tillvaro i ett helvete som väntar dem som avvisar budskapet om hans frälsning.
Och de bibelställen som talar om universalism är alltså desto fler som Bentley Hart räknar upp: Rom 5:18-19, 1 Kor 15:22, 2 Kor 5:14, Rom 11:32, 1 Tim 2:3-6, Titus 2:11, 2 Kor 5:19, Ef 1:9-10, Kol 1:27-28, Joh 12:32, Hebr 2:9, Joh 17:2, Joh 4:42, Joh 12:47, 1 Joh 4:14, 2 Pet 3:9, Matt 18:14, Fil 2:9-11, Kol 1:19-20, 1 Joh 2:2, Joh 3:17, Luk 16:16, 1 Tim 4:10.
Portalstället är 1 Kor 15:28: "Men när allt har lagts under honom skall Sonen själv underordna sig den som har lagt allt under honom, så att Gud blir allt, överallt" det bibelställe på vilket Origenes byggde sin lära om apokatastasis ton panton, alltings återställelse.
Men återigen: det finns bibelställen som talar om dom, straff och fördömelse och det finns de som talar om allas frälsning. Hur ska vi se på dessa två sidor, måste vi välja?
Gregorius av Nyssa ansåg inte det. Han såg det istället som att Nya testamentet målar upp ett narrativ med två eskatologiska horisonter, den ena innanför den andra. Den närmaste horisonten gäller talet om dom, straff och rening. Dessa är tidsbegränsade fenomen och syftar till att leda oss till Gud och varierar mellan oss beroende på hur långt vi kommit i detta livet. De bilder och metaforer som talar om detta inträffar medan historien pågår även om det sker efter enskilda individers död.
Men målet som Gud oundvikligen kommer leda historien mot är den bortre horisonten, den vid historiens slut. Den inträffar inte förrän Gud blir allt, överallt.
