tisdag 12 mars 2019

Lena Andersson.

Första gången jag hörde Lena Andersson var när hon 2005 ägnade hela sitt sommarprogram i P1 med en roast av Jesus. Han beskrevs som en manipulativ psykopat vilket upprörde en mängd kristna. Själv konstaterade jag bara att Jesus fortsätter att provocera ännu efter 2000 år.
Jag har fortsatt att med stort intresse läsa hennes artiklar i olika ämnen. Hon är alltid knivskarp, drar resonemang till sin yttersta konsekvens. Och man lär sig alltid något nytt.

Hennes senaste bok är Om falsk och äkta liberalism, men den kan läsas med stor behållning även om man inte är liberal. Med början i Platon och Aristoteles och deras uppgörelse med sofisterna visar hon hur två olika tänkesätt eller ideologier har dominerat idéhistorien. Här är intet nytt under solen även om de båda sidorna har haft olika beteckningar under olika tider. På den ena sidan har vi sofismen, nominalismen och som i modern tid har blivit relativism och postmodernism. På den andra sidan har vi filosofin, realismen och rationalism.

Vad saken handlar om är följande: Finns det en verklighet eller skapar vi verkligheten med språket? 

För att ta ett exempel: finns det flintskalliga män? Sofisterna och postmodernisterna skulle dekonstruera begreppet flintskallighet och komma fram till att svaret är nej. För hur ska man definiera flintskallighet, vid hur få hårstrån per kvadratcentimeter hjässa uppstår flintskallighet? Och även en människa som har ett tjockt hårsvall är ju flintskallig mellan hårstråna om än bara bråkdelen av en millimeter. På så sätt kommer man fram till att flintskallighet inte finns som en verklighet utanför språket. Det är människan som skapar världen genom att benämna den.

Mot detta argumenterade Aristoteles med kraft. Världen utanför går att kategorisera: flintskallighet, hårbeklädnad, stol, bord, möbel etc. Våra kategorier är verkliga och inte bara något som vi uppfinner med vårt språk. Det är inte vi som skapar verkligheten med språket utan språket är en spegelbild av verkligheten. Vi iakttar verkligheten omkring oss som vi kategoriserar och benämner så exakt och användbart som möjligt.
Men om världen blir till av språk är berättelsen allt. Och ingen kan säga att din berättelse är sannare eller mer giltig än min. Ur detta följer relativismen och tänkandets sammanbrott. Argumentation har inget värde när sanningen är vad som känns bra. Den subjektiva känslan görs till auktoritet.
För att ta en aktuell konsekvens av detta: om en man identifierar sig som en kvinna, så har ingen annan rätt att ifrågasätta detta. Kategorierna man-kvinna finns ju ändå inte utan är bara språkliga konstruktioner.

Men var slutar detta? Fortsättningen på postmodernismen är posthumanismen. Peter Singer argumenterar för att djurens moraliska värde ska likställas med människans, ingen kan ju ändå säga var kategorin "djur" upphör och "människa" börjar. Och när man väl har avskaffat kategorierna finns det ingen slut, varför ska man dra gränsen vid de högre stående djurarter som kan känna lidande? Varför skulle en människa ha högre värdighet än sina likmaskar eller askan när hon bränts. För vem skulle avgöra detta? Det blir i så fall bara människan som tar sig ton. Så leder avskaffandet av kategorierna till avskaffandet av själva människan.

Lena Andersson är ju ateist vilket gör hennes bok än mer intressant. Hon visar ju den återvändsgränd som ateisten hamnar i när man löper linan ut. Hon argumenterar för naturrätten och en metafysik, och hävdar en sanning även utanför det som är vetenskapligt falsifierbart. Men hur övertygande blir det när man avskaffat Gud? Denna fråga finns under ytan på hennes bok från första till sista sidan.

Att människan, efter att ha avskaffat Gud sedan också avskaffade kategorierna är på sätt och viss följdriktigt. Det var Gud som skapade kategorierna. Skapelsen handlar om hur Gud skiljer det ena från det andra. Ljus avgränsas från mörker, hav från land, man från kvinna etc. Kategorierna är verkliga eftersom de har sin grund i skapelsen. Men som Andersson påpekar: "För den som upplöst tingens avgränsning och förklarat dem illusoriska duger inte idén om människan i centrum" (s 148)
Det som Andersson egentligen säger är alltså att den ateistiska humanismen förutsätter Gud som skapare.

Den ortodoxa teologen David Bentley Hart har beskrivit ateismen som en slags kristen heresi. Vi hade helt enkelt inte haft någon ateism utan kristendom. Det var kristendomen som gjorde upp med synen på naturen som besjälad och förekomsten av alla smågudar i tillvaron. Människan hamnade i centrum i skapelsen men som Guds avbild och insatt av Gud till att råda över skapelsen. Det som den ateistiska humanismen har försökt är att avskaffa Gud men behålla människan. Och Anderssons visar ju själv att det inte låter sig göras så enkelt.

fredag 8 mars 2019

Den mörka sidan av Sverige

Kajsa Norman, journalist och skribent, har nyligen kommit ut med en bok: "Sweden's Dark Soul - The Unravelling of a Utopia." Norman har bott utomlands de senaste 10 åren och detta kanske gör att hon kan se på Sverige med lite andra ögon.
Startpunkten i boken är en händelse i augusti 2015 under festivalen We are Sthlm, där bland annat Zara Larsson uppträde. Under festivalen utsattes mängder av unga tjejer av grova sexuella övergrepp av framförallt unga män från Afghanistan. Men det som väckte Kajsa Normans intresse var inte övergreppen i sig utan mörkläggningen efteråt. Vuxna människor som var närvarande kontaktade media och berättade vad som hänt, men fick ingen respons. Ingen ville rapportera. Det var först ett halvår senare när liknande saker inträffade under nyårsnatten i Köln som det blev fart på storyn. Den enda som hade skrivit om det innan dess var Nyheter Idag, som drivs av Chang Frick.

Just Chang Frick, bördig från Killeberg och Osby, förekommer mycket i boken. Varvat med att Kajsa följer olika människoöden försöker hon också förstå den kultur som låter sådana här övergrepp passera utan att något händer, och istället skjuta budbäraren. Det är en bok som handlar om konformitet. Det är ett faktum att konsensuskulturen är mycket stark i Sverige, vi ska alla tycka likadant. Norman går bakåt i historien för att hitta rötterna till denna mycket svenska mentalitet och det är en mycket spännande historia hon har att berätta.

1827 ägde skiftesreformen rum. Innan dess bodde nästan allt folk i byar där de arbetade inom jordbruket. Byarnas åkerjord var uppdelad i tegar som var utspridda på många ställen. Bönderna var därför tvungna att samverka med sina grannar. Alla måste plöja, så och skörda samtidigt - det var i stort sett omöjligt att göra annorlunda än grannarna i byn. Det rådde helt enkelt kollektivjordbruk i Sverige fram till 1800-talet.
En annan sak som Norman tar fram är bruket. Folk som arbetade på bruket bodde i brukets egna bostäder. De fick sjukvård, skolgång för barnen och pension, allt togs hand om av bruket.
Bruket räknas som den industriella revolutionens föregångare och även föregångare till välfärdsstaten. Och precis som med kollektivjordbruken skapades här en anda av stark konformitet och social kontroll.

Utvandringen till Amerika handlade naturligtvis mycket om fattigdom men faktiskt också för att människor inte stod ut med denna konformitet. Det vittnar breven hem till Sverige som mycket handlar om religiös tolerans och politisk frihet i det nya landet.

Norman går vidare. 1928 höll Per Albin Hansson ett tal där socialdemokraternas vision om folkhemmet lanserades. Man använde sig mycket av den nationalistiska retoriken kring svenskhet och Sverige och Per-Albins vision hade faktiskt stora likheter med Hitlers tal om Volksgemeinschaft. 1921 startade Sverige som det första landet i världen det Rasbiologiska institutet.

Längre fram på 30-talet kommer vi till Gunnar och Alva Myrdal som skrev boken Kris i befolkningsfrågan. Nytt för mig var att den boken inte enbart handlade om att få upp födelsetalen utan att det också handlade om att se till att rätt sorts människor föder barn. Det var ett problem att det var de minst önskvärda elementen i samhället som producerade flest barn. Därför argumenterade Alva Myrdal för att barnbidrag och andra förmåner för barnafödande måste gå hand i hand med med omfattande steriliseringskampanjer för att inte föra vidare mindre önskvärda gener till folkmaterialet. Särskilt resande och romer sågs som ett biologiskt hot eftersom de ofta inte kunde skiljas från den vanliga svensken.

Sveriges 30-talspolitik på detta område är inte obekant och förhoppningsvis har vi gjort upp med detta, men det är två saker som jag vill lyfta här.
Abort blev tillåten i Sverige 1938 samtidigt som man började tillämpade sterilisering. Kvinnor som inte ansågs vara kapabla att ta hand om sina barn övertalades att göra abort och ofta passade man på att sterilisera dem när hon ändå låg på operationsbordet. Legaliseringen av abort skedde alltså med samma vidriga motivering som man genomförde steriliseringar.

Det andra är att denna människosyn växte fram som en konsekvens av en allmän välfärdsstat. Om staten inte hade något särskilt ansvar för de "sinnessvagas" barn behövde man inte lägga sig i hur många de födde. Det var först när staten tog på sig ett ekonomiskt ansvar i form av socialbidrag och barnbidrag för de fattiga som krav restes på att man också måste begränsa deras barnafödande. Det är först med en välfärdsstat som människor kan anklagas för att "ligga samhället till last".

Men socialdemokraterna nöjde sig inte med att bestämma över vilka som skulle få föda barn utan människor behövde också uppfostras och utbildas till skötsamma samhällsmedborgare. Det började på 30-talet men fortsatte ända fram med Olof Palme och TV-monopolet.
1946 bestämdes att människor fick inte bo mer än två stycket i ett rum och ingen fick sova i köket. Inspektörer gjorde hembesök för att kontrollera att detta efterlevdes och de kunde ha synpunkter även på möblering och tapetval.Ingen detalj var för liten. Allt naturligtvis med människors bästa för ögonen, men det är ofta så att det som görs med goda intentioner sker med minst självkritisk reflektion.

Andra världskriget är en skamfläck för Sverige, med tysktåg och export av stål och kullager till Tysklands krigsindustri. Neutraliteten var en chimär.
Men redan 1953 höll Olof Palme ett tal i Lund där han utropade Sverige som "världens samvete" något som han skulle ta upp när han blev statsminister 1969. I ett försök att tvätta byken från andra världskriget blev vi ledande när det gäller bistånd, mänskliga rättigheter och öppnade upp landet för invandring.
Under lång tid handlade det mestadels om arbetskraftsinvandring från främst grannländer och andra europeiska länder. Och då ställde man ändå stora krav på assimilering: "De måste bli svenska som vi eller åka vidare" som den socialdemokratiska utrikesministern sa 1964.

Det här skulle dock ändras 1975. Då fattades ett enhälligt beslut i riksdagen att Sverige nu skulle bli mångkulturellt. Invandrare skulle inte behöva anpassa sig utan få behålla sin kultur och sedvänjor. Man införde hemspråksundervisning i skolorna och tillät även icke-medborgare att rösta i kommunval.

Olof Palme och TV-monopolet då? Palme bodde i USA under det sena 40-talet då TV-media fick sitt genombrott. Han insåg tidigare än andra TV:s genomslagskraft. Därför såg han från början till att TV i Sverige blev statligt och användas för att utbilda, fostra och framföra de rätta åsikterna. Svensken skulle övertygas att hon bodde i den bästa av tänkbara världar.

Allt detta behöver finnas med som bakgrund för att förstå den svenska konsensuskulturen. Vi anpassar oss efter vad majoriteten tycker. Som statsvetaren Henrik Oskarsson skrev 2013: "Åsiktskorridoren - det vill säga den buffertzon där du fortfarande har visst svängrum att yttra en åsikt utan behöva ta emot en dagsfärsk diagnos av ditt mentala tillstånd - är mycket smal i Sverige. I den svenska befolkningen finns mängder av exempel på hyggligt vanligt förekommande uppfattningar och ställningstaganden som idag nästan helt saknar plats i det offentliga rummet. Och sådana åsiktsyttringar eller verklighetsuppfattningar skulle, om de yttrades av någon, omedelbart leda till en störtflod av ryggmärgsreaktioner från andra opinionsbildare."

Och denna kultur kan då leda till att omfattande sexuella övergrepp tystas ner av rädsla för att trampa utanför korridoren.

Kajsa Normans bok kommer ut på svenska i maj med titeln En alldeles svensk historia. Jag tror att det kan vara viktigt att läsa den. Dels för att vi behöver förstå vår historia innan vi kan förstå den samtid vi lever i. Och genom de människor som Norman berättar om får vi en bild av hur det är att ha trampat utanför åsiktskorridoren. Att inte passa in.
Men det är också så Sweden's Dark Soul är en bok som sålt slut på förlaget, som har prisats av bland annat The Times och The Guardian. Vi kan räkna med att utlänningar som intresserar sig för vad Sverige är för land kommer läsa denna. Bilden av Sverige som den humanitära stormakten kan vi säga adjö till. Och det är kanske lika bra det.