Avstå från samfundsstödet

Kulturminister i blåsväder

Den nya kulturministern har fått en dålig start tycker Kyrkans tidning. Anledningen är nedskärningar i samfundsstöden. De kommer på 3 års sikt skäras ner ganska rejält.
Det är lätt att låta sig styras av egenintresset när man får sin utkomst av Svenska kyrkan som ju får stor del av dessa samfundsbidrag. Men om man tar ett steg tillbaka och bortser från vad just vi i kyrkan kan tjäna eller förlora på detta finns det flera skäl till att det är bra att bidragen fasas ut (förhoppningsvis på sikt).

För det första borde beslutet om vilka organisationer som ska få stöd och hur mycket lämnas till den enskilde. Som det är nu tvingas ateister stödja kyrkor och samfund, och det kanske de inte vill. (Å andra sidan vet jag en del lobbyorganisationer som jag inte är så glad över att mina skattepengar går till.) I praktiken innebär dagens system att en liten klick politiker och tjänstemän enväldigt bestämmer vilka organisationer våra skattemedel ska gå. Det Alice Bah Kuhnke borde uppmanas till är att istället värna avdragsrätten för gåvogivandet. Det är värre att den nya regeringen avser att begränsa den. Fördelen med avdragsrätten är att då blir det folket, vi själva, som avgör hur mycket och till vilka organisationer som vi skänker pengar. Det kallas för demokrati.

En annat skäl är att man knappast biter den hand som föder en. Av kyrkohistorien kan vi lära att det är när kyrkan fått sina resurser från kungar och furstar som den svikit sitt uppdrag att stå på den enskildes och svagas sida mot maktens intressen. Makt och inflytande går dit pengarna kommer ifrån.
Det är naturligtvis bra att kyrkan och stat gått skilda vägar, nu borde man klippa navelsträngen helt och avstå från samfundsstödet.

Det finns en risk med organisationer som blir mindre beroende av de egna medlemmarna genom att de istället får sina medel från staten. Allra tydligast ser vi det i dagens politiska partier. Där ses medlemmarna mest som besvärliga och man behöver dem egentligen inte: man kan strunta i dem och köra på i eget race och ändå klara sig med hjälp av statsbidrag. Samma fälla kan naturligtvis även Svenska kyrkan hamna i.

Det är säkert så, som Svante Fregert påpekar, att Alice Bah Kuhnke blivit överkörd. Men det är värre att hon blivit överkörd i frågan om gåvoavdraget. Vi vet ju från hennes engagemang i Sektor3 att hon är för ett gåvoavdrag. Det är i den frågan som hon behöver all uppbackning som hon kan få.

Kristen tro under attack

Vid det här laget borde det vara ganska väl känt hur kristna förföljs av IS i Irak. Det är ett sent uppvaknande som media gör och fortfarande står man tämligen handfallen; att kristna kan förföljas ingår liksom inte i deras världsbild och att kristendomen dessutom är den mest förföljda religionen är svårt att ta in.

Rupert Shortt har i sin bok Christianophobia - a Faith Under Attack, gjort en grundlig kartläggning av hur de kristna förföljs runt omkring i vår värld. I länder som Egypten, Irak, Iran, Pakistan, Turkiet, Nigeria, Indionesien och så vidare beskrivs hur kristna på olika sätt förtrycks och utsätts för diskriminering. Det kan handla om apartheidlagar sanktionerade av staten: yrkesförbud och lagar som begränsar deras ekonomiska aktiviteter.

Ett aktuellt fall handlar om en kristen kvinna i Pakistan, 46-åriga Asia Bibi, som drack vatten ur en mugg avsedd för muslimer och som nu väntar på verkställande av hennes dom: dömd till döden genom hängning.

Förföljelserna kanaliseras ofta genom hädelselagar. Problemet med dessa lagar är att de kan användas väldigt godtyckligt: ofta tas vanlig kritik av Islam för kränkningar av profeten Muhammed.
I många fall kommer förföljelserna från andra medborgare men där staten ser genom fingrarna och i praktiken godkänner förtrycket, även om det inte finns lagar som uttryckligen tillåter det.

Allt detta är egentligen ingen nyhet, fråga är varför det varit så tyst om det i svensk media. Man är ju till exempel betydligt mer aktiv när det gäller att skriva om islamofobi, ändå kan vi på goda grunder säga att det är betydligt lättare att vara muslim i ett kristet land än kristen i ett muslimskt. Av de 41 länderna som av Freedom House beskrivs som mest fria i religiöst hänseende är 37 traditionellt kristna.

Ett skäl till medias tystnad kan vara förvirring inför fenomenet. Den västliga kristna sfären är ju den starkaste delen av världen, militärt och (än så länge) ekonomiskt. Hur kan då kristna bli förföljda? Och så tänker man inte på att 70% av världens kristna bor utanför Europa och Nordamerika.
Kristendom är en importerad religion i Europa. Dess ursprung är faktiskt mellanöstern! Men antalet kristna minskar i en förfärande takt i de områden där de äldsta kyrkorna finns. Ändå har de funnits där i 2000 år och större delen kunnat samverka med muslimer i dessa länder om än inte alltid friktionsfritt.

Jag har ibland stött på påståendet att förföljelserna av de kristna beror på USA:s krigföring. De lokala kristna får ta smällen  eftersom man förknippar dem med USA som ju är ett kristet land. Men det håller inte för en närmare granskning. I till exempel Vietnam har det funnits en stabil kristen minoritet ända sedan jesuiterna döpte 6000 människor år 1627. Men vietnamesiska katoliker har blivit förföljda till och från ända fram till 1883 då landet blev ett franskt protektorat.
Vid delningen av Vietnam 1954 hamnade två tredjedelar av de kristna under Ho Chi Minhs kommunistiska nordrike. 670 000 kristna flydde söderut undan den stundande förföljelsen, de som stannade blev fängslade nästa omedelbart. Och det var alltså 10 år innan USA blandade sig i.

Den mest aggressiva förtrycket kommer inte från muslimska utan från ateistiska regimer. Shortt berättar historien om Lee Sung Ae i Nordkorea. I mitten av 90-talet konverterade hon till kristen tro och blev med i en hemlig bibelstudiegrupp. Men hennes granne fattade misstankar och anmälde henne. Hon blev sedan utsatt för den mest utstuderade tortyr för att försöka få henne att ange dem andra. Hon blev misshandlad upprepade gånger, nästan kvävd, fick tänder utslagna och naglarna utdragna. När hon vägrade att avslöja vilka de andra var hamnade hon i Kyo-Haw-So-fängelset, som bestod i princip bara av höga murar utan tak. Omkring 30-40 stycken dog där varje dag av svält och sjukdomar. En gång var Lee så svag att hon togs för att vara död och hennes kropp bars ut i väntan på begravning.

Man undrar hur länge den fruktansvärda regim ska kunna bestå. Det är skrämmande att veta att det i detta nu så torteras människor för sin tro och övertygelses skull. Utan att svenska media ägnar det särskilt mycket uppmärksamhet.

Gyllene regeln och rökarna

Jag hörde på radion idag att någon utredare vill förbjuda rökning på offentliga platser utomhus, som till exempel busshållplatser och uteserveringar. Motiveringen skulle vara risken för passiv rökning för dem som råkar vara i närheten. Det här ska inte bli ett inlägg där jag argumenterar för eller mot rökning utan det är själva lagstiftandet jag ifrågasätter. Det är så lätt, allt för lätt, att bara förbjuda allt man inte tycker är bra.

Att ingen ska behöva vara en passiv rökare mot sin vilja är självklart, men jag har aldrig stött på en rökare som går omkring och blåser rök i ansiktet på folk. De rökare som jag stött på brukar vara ganska hänsynsfulla och ställa sig i vindriktning så att röken blåser bort från oss andra. Jag har till och med varit med om att de frågat om det är ok att de röker.

Så är det verkligen ett stort problem eller riskerar ytterligare lagstiftning göra det till ett problem? I Sverige har vi en lagbok som är på 3120 sidor och nya lagar tillkommer ständigt. Det finns en övertro på att lagstiftning ska kunna lösa alla problem, men det går inte att lagstifta fram en hänsynsfull människa. Risken med för mycket lag är att man fastnar i ett paragrafrytteri där man glömmer vad lagen är till för.

Med allt för detaljerade lagar och regleringar kan vi snart sluta tänka själva. Vi behöver inte fundera på vad andra tycker om det vi gör, bara vi prickar av listan på regler vi ska följa. "Visa hänsyn? Varför det? Jag bryter ju inte mot lagen."

Jesus gav oss en regel: "Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Det är vad lagen och profeterna säger." Den som kallas gyllene regeln och den förutsätter självkännedom och en förmåga till empati. Jesus förväntar sig alltså att du kan tänka själv och inte bara betrakta en lista på föreskrifter som vem som helst kan pricka av. För att tillämpa regeln måste du ju faktiskt veta hur du själv vill bli behandlad, och du måste också kunna leva dig in i hur andra skulle vilja bli behandlade.

Utgår man från att rökarna inte har lärt sig visa hänsyn finns risken att de snart också inte gör det. Men istället för att försöka lagstifta bort alla problem kanske vi skulle börjar prata med varandra om hur vi skulle vilja bli behandlade.

De europeiska slavarna

White Gold av Giles Milton, är berättelsen om skeppspojken Thomas Pellow som 1716 kidnappades tillsammans med andra sjömän och fördes bort till ett liv i slaveri i Marocko. Pellows öde var bara ett av många, många tusen. Tidigare hade jag trott att sjöröveri i första hand handlade om europeiska fartygsbesättningar som gjort myteri och sen ägnade sig åt skattsökarjakt genom att kapa handelsfartyg. Men av långt större värde än lasten ombord var själva besättningen, som man kunde sälja som slavar i Nordafrika.

De som främst ägnade sig åt detta var korsarerna eller barbareskpiraterna, muslimska sjörövare som kapade europeiska och amerikanska handelsfartyg. En rättrogen muslim fick inte äga andra muslimer som slavar, därför fick slavar fångas in utanför Islams område.
Det här hade pågått under århundraden men blev ett allvarligt problem först i början av 1600-talet då Filip II av Spanien fattade det helt vansinniga beslutet att utvisa alla morisker ur landet. Moriskerna var ättlingar till de muslimer som låtit omvända sig till kristendomen, men misstron mot dem var stor även efter att Spanien återerövrats från Islam. När dessa då tvingades lämna Spanien var de fulla av hämnd och de var lätta att rekrytera för korsarerna.

En annan omständighet var systemet med kapare eller fribytare i Europa som med en kungs tillstånd fick kapa fiendesidans handelsskepp. När det sedan blev fred fick de ju inte kapa längre men det betydde inte alltid att de slutade med det. Många drog istället till Rabat, Alger eller Salé, hamnstäder i Marocko, för att förena sig med korsarerna. Plötsligt fick dessa tillgång till fartyg och kanoner, och inte minst: sjömanskunskap, vilket gjorde dem livsfarliga på haven.

De kristna besättningsmännen fördes till slavmarknader i nordafrika och vissa kunde sen säljas vidare långt bort i mellanöstern. Men korsarerna nöjde sig inte med sjömän. Särskilt för att komma åt kvinnliga slavar genomförde man attacker mot fiskebyar längs kusterna. Sjörövarflottor på 40-50 skepp landsteg utan förvarning, stormade en by och grep alla man kom åt och tvingade dem ombord på fartygen innan förstärkning hann komma till undsättning.
Det land som drabbades hårdast var Spanien men dessa räder förekom längs hela den europeiska atlantkusten ända in i Engelska kanalen och upp till Island och Norge. Vita kvinnor hade ett högt värde som sexslavar i konkubinaten i det muslimska imperiet. Den tidens trafficking gick från Europa och söderut.

Moulay Ismail

Förhållanden för slavarna var outhärdliga. Thomas Pellow blev sultanens Moulay Ismails personlige slav och kunde på nära håll bevittna hur de slavar behandlades som deltog i hans byggnadsprojekt. De med hantverksskicklighet hade det någorlunda bra, men de andra behandlades värre än boskap. De sov hopfösta i stora baracker direkt på marken helt utan sanitära möjligheter. De små matransonerna höll dem på svältgränsen och de drevs att arbeta 15 timmar per dag.
Arbetet kunde handla om att blanda kalk och murbruk, eller så selades de som hästar och tvingades dra kvarnar eller sten hela dagen. De svarta slavdrivarna var särskilt utvalda för sin grymhet och de ägna sig ofta att tortera sina offer, till synes bara för nöjes skull. Dödligheten var enorm, vanligtvis överlevda man inte mer än 3-4 år.

Hur länge pågick detta och hur stor var omfattningen? Från början av 1600-talet ända in på 1800-talet var det ett genomsnittlig inflöde av europeiska slavar om ca 5000 per år. Totalt rörde det sig om över en miljon, flest män men också många kvinnor.

Det gjordes naturligtvis försök att stoppa sjörövarna men Europa var upptaget med krig sinsemellan. Engelska flottan gjorde sporadiska försök att blockera hamnstäderna i Nordafrika, men utan framgång.
De få som återfick sin frihet och kom tillbaka till Europa blev det vanligtvis tack vare att lösensummor betalades ut, om man hade turen att ha rika vänner. Kyrkor och klosterordnar gjorde också insamlingar för att köpa tillbaka sina kristna bröder och systrar. Men den här verksamhet blev ofta kontraproduktiv, vetskapen att man kunde få en hög lösensumma för sina fångar motiverade korsarerna än mer.
Och ofta var priset så högt att ytterst få hade råd att köpa tillbaka sina släktingar, särskilt högt var priset om det gällde kvinnor. Till exempel betalades det ut 1392 pund för en engelsk kvinna vid namn Mary Bruster, långt mer än livslönen för en vanligt Londonbo.

När jag läst White Gold är min fundering: varför visste jag inte detta? Jag menar; att drygt en miljon européer som kidnappas och säljs som slavar ända fram till första hälften av 1800-talet kan inte räknas som en fotnot i historieskrivningen. Ändå har jag känslan att det är historisk kunskap som är bortglömd i det allmänna medvetandet.
Annars känner vi väl till det transatlantiska slaveriet. Det lärs ut i skolor och filmer som 12 Years a Slave håller oss väl medvetna om detta. Bra så, det är viktigt att hålla historia som detta levande. Den slavhandeln var också mer omfattande: minst tio miljoner afrikaner skeppades över till Amerika.

Men hur kan det komma sig att vi har gedigen kunskap om historiska händelser var gång européer är förtryckare men inte när de är offer? Och hur många känner till den transsahariska slavhandeln där 20-25 miljoner afrikaner fraktades av arabiska köpmän till länder i mellanöstern?
Det finns uppenbara luckor i vårt allmänna historiemedvetande vilket leder till en snedvriden syn på Europas roll kontra den övriga världen under de senaste århundradena.

Vårt perfekta universum

I det senaste numret av Forskning och framsteg samtalar Ulf Danielsson, professor i teoretisk fysik, och Bengt Gustafsson, professor i teoretisk astrofysik om varför universum är så perfekt. Och det är fascinerande att ju mer vår kunskap har ökat om hur universum är konstruerat desto svårare har det blivit att förklara detta med slump och tillfälligheter. Vårt universum är helt enkelt så fantastiskt att tanken på att Någon har tänkt ut detta ligger nära till hands.

Det finns en mängd naturkonstanter som, om de bara avvek en smula från sina nuvarande värden så skulle liv vara omöjligt. FoF tar exemplet med tyngdkraften. Den är tio biljoner biljoners biljoner (10^36) gånger svagare än den elektronmagnetiska kraften som håller ihop partiklar som bildar atomer och molekyler. Om tyngdkraften varit några storleksordningar starkare skulle stjärnor pressas samman och dö så snabbt att liv inte skulle hinna utvecklas. Denna finjustering av konstanter och naturkrafter är så exakt att det verkar som om de är sådana bara för att liv, och i förlängning även vi människor, ska kunna finnas, det som man brukar kalla den antropiska principen. Och då är vi väldigt nära att Någon också velat att vi skulle vara här.

En alternativ förklaring som Ulf Danielsson förespråkar att det finns en oändlig mängd universa. I så fall är det inte lika konstigt att det finns åtminstone ett universum där naturkonstanterna råkar vara sådana att liv kan finnas. Och vi behöver ju inte bli förvånade att just vi råkar födas i ett sådant. Så kan det naturligtvis vara, men en svaghet med den hypotesen är att vi förmodligen aldrig kommer få veta det. Det ligger i den vetenskapliga naturen att vi inte kan komma åt något utanför vårt universum, vi kan inte skicka eller ta emot information om andra världar. Det gör att den förklaringen är en lika metafysisk förklaring som att det finns en Gud som har skapat.

Vid ett tillfälle under samtalet anar man att pulsen går upp en aning, när man oundvikligen kommer in på om detta skulle kunna användas av kristna. Bengt Gustafsson: "Och jag har också ägnat en hel del tid åt att förklara att den antropiska principen inte är något för en troende människa att hålla i handen. Det är jag beredd att slåss för, jag känner mig inte alls hemma i det kreationistiska lägret."
Det är intressant att det finns ett sådant stark behov att markera mot den punkt man oundvikligen dras mot. Bengt Gustafsson är ändå, åtminstone som jag uppfattar det, kristen. Och vem har sagt att man måste hamna i det "kreationistiska lägret" för att man inser att det finns starka skäl för en Skapare.

Universums utveckling är något annat än evolution, och man måste hur som helst acceptera ett universum som är många miljarder år gammalt för att kunna ta till sig den antropiska principen, något som inte alla i det kreationistiska lägret är beredda att göra.

När Thomas av Aquino började läsa Aristoteles blev det en aha-upplevelse för honom. Här fanns ju en man som helt utan den bibliska uppenbarelsen kommit fram till att det finns en Gud! Det hade han gjort genom att använda sig av sitt förnuft och intellekt. Naturligtvis var "filosofernas Gud" inte densamma som "Bibelns Gud", men det hindrar inte att man på rent filosofiska och vetenskapliga grunder kan komma fram till att Gud finns. Däremot måste vi gå vidare till bibeln och till Jesus Kristus för att få reda på hur denne Gud är. Men med hjälp av den moderna vetenskapen kommer man en bit på väg även om man når inte helt fram.