Désirée Pethrus svarar på min kritik av det statliga biståndet i Dagen den 17 jan. Eftersom det står slutreplik så utgår jag från att Dagen inte vill besväras av mer ifrågasättande. Att det statliga biståndet inte leder till någon förbättring av de fattigas situation är det allt fler som inser idag. Jag kan bara hänvisa till boken Bistånd på villovägar av Nils Börje Tallroth med underrubriken: "en veteran från världsbanken synar svensk biståndspolitik".
Pethrus talar om politisk enighet om enprocentmålet, men det är just detta som är problemet. Att sätta upp ett mål för hur mycket något ska kosta blir ju helt bakvänt. Istället för att utgå från behovet så börjar man med att tala om hur mycket pengar som ska ut. Sen om alla pengarna verkligen behövs eller inte är ointressant. Detta har skapat ett utbetalningstryck hos Sida vilket mottagarna är väl medvetna om.
Men jag noterar också att Pethrus inte berör det principiella i mitt resonemang. Är det politikernas sak att ta våra pengar och skänka de vidare? Kan vi inte göra det själva? Och jag säger inte att vi ska lägga ner Sida, vi kan ju frivilligt betala till dem, de har väl ett bankgiro som alla andra. Då kanske Pethrus säger: ingen skulle betala till Sida, inte i samma utsträckning som nu i alla fall.
Nä, just det, pengarna skulle nog gå till andra organisationer, men vad beror det på? Fundera över detta! Vi har en situation där politiker tar vår pengar och ger till en organisation som folk inte skulle ge till om de själva fick välja! Är detta demokrati? Väljer vi inte politiker för att de ska göra det som vi, folket, faktiskt vill? Och hade vi velat ge pengar till Sida så hade inga tvångsmedel behövts. Sann demokrati är att ge de här pengarna tillbaka till oss så att vi kan välja de projekt och organisationer som vi faktiskt tror på.
Jag kan avsluta med ett citat som Erika Bjerström har med i sin bok, "Det nya Afrika" av näringslivschefen Ali Mufuruki i Tanzania: ’Vad är det med er? Biståndet fungerar ju inte, ser ni inte det? Det bidrar bara till inlärd hjälplöshet. Fortsätter ni ändå för att det får er att må bra?’”
Boktips: Bistånd på villovägar
Det nya Afrika
fredag 17 januari 2014
tisdag 14 januari 2014
Sökprofil för en biskop
Vi ska snart välja en ny biskop för Lunds stift, och i samband med biskopsval så brukar det ju dyka upp sökprofiler och listor på lämpliga egenskaper som en sådan bör ha. Det kan då vara en god idé att återvända till det första biskopsvalet när Jesus valde ledaren för den allra första församlingen. I det sista kapitlet i Johannes evangelium vänder sig Jesus mot Petrus och ställer tre frågor.
Det är inte många när man tänker på våra långa och omfattande biskopshearingar. Och de frågor Jesus ställde var inte heller de som vanligen brukar förekomma, som vilka visioner Petrus hade, vilken dopstrategi han tänkte använda eller hur medial han var. Egentligen var det bara en fråga som han ställde, men den var så viktig att han upprepade den två gånger: ”Älskar du mig? Älskar du mig mer än de andra?”
Det var det enda han frågade efter och borde det inte också vara huvudprioritering för oss? Vi får inte glömma att den som ytterst utser biskopen är kyrkans Herre, Jesus själv. Det är han som är uppdragsgivaren därför är det alltid han som ska vara i centrum för biskopen, både när det gäller teologiska tänkande, och liv och handling. Kärleken till Jesus är den viktigaste egenskapen för en god biskop.
Det förekommer, och det kanske blir allt vanligare, att kandidater lanserar sig själva. Men då har man inte förstått vad det handlar om, att vara biskop är ingen tjänst utan ett uppdrag. Jag menar inte att kandidater behöver vara ovilliga, men att aktivt söka positionen ingjuter inte trovärdighet. Petrus såg sig verkligen inte som en god kandidat för kyrkans ledare, men just därför var han lämpligast. Han kunde så mycket bättre vara Guds redskap eftersom han inte såg några fördelar hos sig själv.
Av stor vikt är också att biskopen förmår vara tydlig med Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära. Vi har sett hur ledarskribenter och krönikörer höjer på ögonbrynen när företrädare för kyrkan svävar på målet om frågor som inte borde behöva vara så svårt att svara på. Att frimodigt och tydligt stå för det kyrkan tror väcker däremot betydligt större respekt. Biskopen är den som ytterst ska stå för den bekännelse som även förenar oss med andra kyrkor.
Biskopen ska vidare vara pastor pastorum, herdarnas herde. Det är inte biskopen som i första hand ska synas i media, det är något som kyrkan ska göra lokalt. Det är vi präster ute i stiftets församlingar som ska föra ut evangeliet och se till att vi håller goda kontakter med media. Men biskopen ska vara riktad ”inåt” i första hand, som själavårdare och ledare för prästerna.
Men viktigast är att söka den kandidat som Jesus själv vill ha, det kan bara göras genom bön. Det är inte säkert att det blir den som vi först tänker oss, Gud ser till hjärtat, vi ser till det yttre.
Det är inte många när man tänker på våra långa och omfattande biskopshearingar. Och de frågor Jesus ställde var inte heller de som vanligen brukar förekomma, som vilka visioner Petrus hade, vilken dopstrategi han tänkte använda eller hur medial han var. Egentligen var det bara en fråga som han ställde, men den var så viktig att han upprepade den två gånger: ”Älskar du mig? Älskar du mig mer än de andra?”
Det var det enda han frågade efter och borde det inte också vara huvudprioritering för oss? Vi får inte glömma att den som ytterst utser biskopen är kyrkans Herre, Jesus själv. Det är han som är uppdragsgivaren därför är det alltid han som ska vara i centrum för biskopen, både när det gäller teologiska tänkande, och liv och handling. Kärleken till Jesus är den viktigaste egenskapen för en god biskop.
Det förekommer, och det kanske blir allt vanligare, att kandidater lanserar sig själva. Men då har man inte förstått vad det handlar om, att vara biskop är ingen tjänst utan ett uppdrag. Jag menar inte att kandidater behöver vara ovilliga, men att aktivt söka positionen ingjuter inte trovärdighet. Petrus såg sig verkligen inte som en god kandidat för kyrkans ledare, men just därför var han lämpligast. Han kunde så mycket bättre vara Guds redskap eftersom han inte såg några fördelar hos sig själv.
Av stor vikt är också att biskopen förmår vara tydlig med Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära. Vi har sett hur ledarskribenter och krönikörer höjer på ögonbrynen när företrädare för kyrkan svävar på målet om frågor som inte borde behöva vara så svårt att svara på. Att frimodigt och tydligt stå för det kyrkan tror väcker däremot betydligt större respekt. Biskopen är den som ytterst ska stå för den bekännelse som även förenar oss med andra kyrkor.
Biskopen ska vidare vara pastor pastorum, herdarnas herde. Det är inte biskopen som i första hand ska synas i media, det är något som kyrkan ska göra lokalt. Det är vi präster ute i stiftets församlingar som ska föra ut evangeliet och se till att vi håller goda kontakter med media. Men biskopen ska vara riktad ”inåt” i första hand, som själavårdare och ledare för prästerna.
Men viktigast är att söka den kandidat som Jesus själv vill ha, det kan bara göras genom bön. Det är inte säkert att det blir den som vi först tänker oss, Gud ser till hjärtat, vi ser till det yttre.
onsdag 8 januari 2014
Staten och biståndet.
Uppdatering: Regeringen tar från biståndspengar för att finansiera flyktinginvandring, skriver Dagen. Ett vettigare sätt att använda pengarna på, enligt min mening. När biståndsorganisationer blir upprörda över detta så talar de i egen sak: de lever ju själva av biståndet. Vill passa på att tipsa om ett blogginlägg som jag skrev för ett tag sedan och som alltså fortfarande är aktuellt:
Désirée Pethrus, (KD) försvarar status quo i biståndspolitiken trots en överväldigande internationell forskning som visar hur bistånd skapar korruption och gynnar sittande regimer på folkens bekostnad. Hon låtsas också att orsaken till att milleniemålen är på väg att uppfyllas, bland annat halvering av fattigdomen, skulle bero på bistånd. Pethrus borde veta bättre.
Men jag tänker här inte utveckla det statliga biståndets skadeverkningar utan ifrågasätta det av hela andra skäl.
Finns det någon anledning att bistånd ska kanaliseras genom politik? Det som sker nu är politiker tar våra pengar och delar ut dem till mer eller mindre förment goda projekt runt omkring i vår värld. Det skänker dem säkert en viss tillfredställelse, men hade vi inte lika gärna kunnat betala in det där biståndet själva, frivilligt, istället för genom tvång som nu sker. Då hade vi kunnat välja exakt den nivå som var och en finner bäst med hänsyn till den egna plånboken och viljan att hjälpa och det vore ju det mest demokratiska.
Enligt Pethrus handlar det om 3500:- per svenska och år. Nå, ge de pengarna tillbaka till oss och låt oss själva avgöra vart de ska gå. En del av oss skulle säkert ge mer än så, andra mindre och kanske vissa inget alls. Men är det politikernas sak att bestämma hur givmild var och en ska vara? Vill man ge till Sida så har väl de ett bg-nummer, eller är man rädd att medborgarna kanske inte skulle prioritera denna organisation?
Någon kanske menar att det är bättre att biståndet hanteras centralt. Var och en kan ju inte sätta sig in i vilket ändamål som är bäst. Men det är långt ifrån säkert, av flera skäl. Politiker och tjänstemän har visat sig ha mycket svårt för att avbryta projekt trots rapporter om oegentligheter. Som enskild är det naturligtvis mycket enkelt att bara ge pengar till något annat istället. Med sina egna pengar är man mer aktsam, inom biståndsindustrin behöver man inte tänka att det är mina pengar som går till spillo.
Dessutom så finns det något som heter the Wisdom of the Crowd. Det klassiska exemplet är när man lät ett antal vanliga personer gissa vikten på en oxe och jämförde det med den gissning som en slaktare gav. Det spontana antagandet var att slaktaren, med sin professionella erfarenhet, skulle komma närmast. Men när man tog ett genomsnitt av vad gruppen gissade så vann de överlägset, gång på gång.
Det är alltså långt ifrån säkert att det är bättre att ett litet antal personer avgöra vart enorma summor ska kanaliseras, även om dessa skulle vara professionella. Folkets bedömning, sammantaget, skulle förmodligen vara bättre.
Vill Pethrus väl skulle hon alltså gå i spetsen för att avskaffa allt statligt bistånd, sänka några lämpliga skatter och låta medborgarna själva avgöra vart och hur mycket man vill ge. Det skulle förbättra för oss alla, inklusive mottagarna av vårt bistånd.
Désirée Pethrus, (KD) försvarar status quo i biståndspolitiken trots en överväldigande internationell forskning som visar hur bistånd skapar korruption och gynnar sittande regimer på folkens bekostnad. Hon låtsas också att orsaken till att milleniemålen är på väg att uppfyllas, bland annat halvering av fattigdomen, skulle bero på bistånd. Pethrus borde veta bättre.
Men jag tänker här inte utveckla det statliga biståndets skadeverkningar utan ifrågasätta det av hela andra skäl.
Finns det någon anledning att bistånd ska kanaliseras genom politik? Det som sker nu är politiker tar våra pengar och delar ut dem till mer eller mindre förment goda projekt runt omkring i vår värld. Det skänker dem säkert en viss tillfredställelse, men hade vi inte lika gärna kunnat betala in det där biståndet själva, frivilligt, istället för genom tvång som nu sker. Då hade vi kunnat välja exakt den nivå som var och en finner bäst med hänsyn till den egna plånboken och viljan att hjälpa och det vore ju det mest demokratiska.
Enligt Pethrus handlar det om 3500:- per svenska och år. Nå, ge de pengarna tillbaka till oss och låt oss själva avgöra vart de ska gå. En del av oss skulle säkert ge mer än så, andra mindre och kanske vissa inget alls. Men är det politikernas sak att bestämma hur givmild var och en ska vara? Vill man ge till Sida så har väl de ett bg-nummer, eller är man rädd att medborgarna kanske inte skulle prioritera denna organisation?
Någon kanske menar att det är bättre att biståndet hanteras centralt. Var och en kan ju inte sätta sig in i vilket ändamål som är bäst. Men det är långt ifrån säkert, av flera skäl. Politiker och tjänstemän har visat sig ha mycket svårt för att avbryta projekt trots rapporter om oegentligheter. Som enskild är det naturligtvis mycket enkelt att bara ge pengar till något annat istället. Med sina egna pengar är man mer aktsam, inom biståndsindustrin behöver man inte tänka att det är mina pengar som går till spillo.
Dessutom så finns det något som heter the Wisdom of the Crowd. Det klassiska exemplet är när man lät ett antal vanliga personer gissa vikten på en oxe och jämförde det med den gissning som en slaktare gav. Det spontana antagandet var att slaktaren, med sin professionella erfarenhet, skulle komma närmast. Men när man tog ett genomsnitt av vad gruppen gissade så vann de överlägset, gång på gång.
Det är alltså långt ifrån säkert att det är bättre att ett litet antal personer avgöra vart enorma summor ska kanaliseras, även om dessa skulle vara professionella. Folkets bedömning, sammantaget, skulle förmodligen vara bättre.
Vill Pethrus väl skulle hon alltså gå i spetsen för att avskaffa allt statligt bistånd, sänka några lämpliga skatter och låta medborgarna själva avgöra vart och hur mycket man vill ge. Det skulle förbättra för oss alla, inklusive mottagarna av vårt bistånd.
Publicerad i Dagen 8 jan 2014
fredag 27 december 2013
Förnedrande med välgörenhet?
Jag såg på nyhetspanelen i morse där Helle Klein, Anders Björk och Göran Hägg debatterade som bäst. Det brukar vara ett roligt och rappt debattprogram där tre aktuella ämnen avhandlas på 15 min. Fast jag måste säga att jag saknar den tid då Thomas Idergard var med, han bidrog med en helt annan spänst i programmet. Nu kan det sitta tre stycken där och hålla med varandra!! Det var väl inte det som var meningen.
Idag kom man in på frågan om välgörenhet och framförallt Göran Hägg såg detta som något negativt, ja rent av förnedrande! De andra försökte mildra det hela med att privat välgörenhet kan vara ett komplement till välfärdssamhället.
Det är märkligt att man inte kan glädjas åt fenomen som Matkassen/Giving People och andra välgörenhetsinitiativ. Är det förnedrande att ta emot hjälp? Men ändå är det väl precis det som de som uppbär försörjningsstöd gör: tar emot hjälp från oss andra? Det är bara det att den hjälpen förmedlas genom opersonliga institutioner och socialsekreterare som bara gör sitt jobb.
Stefan Einhorn skriver i DN-debatt (2013-12-24) att vi ska ge, inte bara för den andres utan lika mycket för vår egen skull. Det är saligare att ge än att få som det står i bibeln, (Apg 20:35) och nu är det dessutom medicinskt bevisat. Enligt Einhorn aktiveras ett belöningscentrum i hjärnan som gör att vi njuter när vi gör något gott mot en annan människa, även om vi inte känner denne.
Men när hjälpen förmedlas via skattesedeln så aktiveras inte det där belöningscentrumet (utom möjligtvis hos politikerna själva), skatt betalar vi för att vi måste, inte av solidaritet.
Nu är jag inte ute efter att avskaffa försörjningsstöd, men kanske hitta någon annan balans mellan vad vi gör via skattesedeln och vad vi gör som medborgarinitiativ. Det finns en uppfattning att det är det som vi utför via politiken som vi gör "tillsammans" och "gemensamt". Men när vi utanför politikens ramar går samman i ett projekt så är det av någon anledning inte något vi gör gemensamt, vilket är en mycket märklig uppfattning.
Sen behöver det inte gå till som det gjorde förr i världen. Göran Hägg refererade till någon gammaldags välgörenhet som han fann ytterst förnedrande. Men det är långt ifrån dagens moderna facebook-initiativ.
Idag kom man in på frågan om välgörenhet och framförallt Göran Hägg såg detta som något negativt, ja rent av förnedrande! De andra försökte mildra det hela med att privat välgörenhet kan vara ett komplement till välfärdssamhället.
Det är märkligt att man inte kan glädjas åt fenomen som Matkassen/Giving People och andra välgörenhetsinitiativ. Är det förnedrande att ta emot hjälp? Men ändå är det väl precis det som de som uppbär försörjningsstöd gör: tar emot hjälp från oss andra? Det är bara det att den hjälpen förmedlas genom opersonliga institutioner och socialsekreterare som bara gör sitt jobb.
Stefan Einhorn skriver i DN-debatt (2013-12-24) att vi ska ge, inte bara för den andres utan lika mycket för vår egen skull. Det är saligare att ge än att få som det står i bibeln, (Apg 20:35) och nu är det dessutom medicinskt bevisat. Enligt Einhorn aktiveras ett belöningscentrum i hjärnan som gör att vi njuter när vi gör något gott mot en annan människa, även om vi inte känner denne.
Men när hjälpen förmedlas via skattesedeln så aktiveras inte det där belöningscentrumet (utom möjligtvis hos politikerna själva), skatt betalar vi för att vi måste, inte av solidaritet.
Nu är jag inte ute efter att avskaffa försörjningsstöd, men kanske hitta någon annan balans mellan vad vi gör via skattesedeln och vad vi gör som medborgarinitiativ. Det finns en uppfattning att det är det som vi utför via politiken som vi gör "tillsammans" och "gemensamt". Men när vi utanför politikens ramar går samman i ett projekt så är det av någon anledning inte något vi gör gemensamt, vilket är en mycket märklig uppfattning.
Sen behöver det inte gå till som det gjorde förr i världen. Göran Hägg refererade till någon gammaldags välgörenhet som han fann ytterst förnedrande. Men det är långt ifrån dagens moderna facebook-initiativ.
torsdag 19 december 2013
Jag dör inte, jag träder in i livet!
När man kliver in i karmelitklostret i Norraby är det som att kliva in i en tidlös tillvaro som står utanför samhällstrender, samtidsdebatter och sekulariseringsprocesser. I ungefär 20 års tid har jag haft en årlig reträtt på reträtthemmet karmelgården. Jag har deltagit i brödernas tideböner, bordsgemenskap och haft många enskilda samtal. Och det är just denna tidlösa oas av tystnad som har talat till mig. Här störs inte den andliga atmosfären av diskussioner och tillfälliga trender. Eller av stress där man ska hinna med så mycket som egentligen inte behövs hinnas med. Det är bara att låta sig omslutas av stillhet och tystnad och möta den Gud som kommer i den stilla susningen.
Broder Wilfrid Stinissen har under alla åren satt sin prägel på denna lilla kommunitet i norra Skåne. Idag var det hans begravning i Lunds domkyrka. Vi var tre stycken från Kyrkhult i en fullsatt domkyrka. Men biskop Anders Arborelius, som var officiant, talade om att den här dagen kunde vi inte bara känna sorg och saknad. Nu hade ju broder Wilfrid gått in i evigheten hos Gud. Som en av hans boktitlar lyder: "Jag dör inte, jag träder in i Livet!"
Och det är just genom sina böcker som broder Wilfrid nådde ut till en bred allmänhet, inte bara till människor i andra kyrkliga traditioner utan också till de som står utanför. Biskop Anders talade om att hans största nådegåva var att popularisera treenighetens mysterium.
Vi var som sagt i Lunds domkyrka vilket han inte tänkt sig själv, men folkets röst avgjorde. Vi hade inte fått plats i systrarnas kapell i Glumslöv. Men här i domkyrkan kom också broder Wilfrids ekumeniska storhet fram, när vi samlades från olika kyrkor och traditioner.
Med biskop Anders ord så var broder Wilfrid katolsk ut i fingerspetsarna och just därför var han så ekumenisk. Han lyckades bryta ned många förutfattade meningar i våra nordiska länder om katolska kyrkan.
Det var gripande att se bröderna bära ut honom vid slutet av begravningsmässan till sången Salve Regina. Samma sång som sjungs varje kväll i den helige Andes kapell efter completoriet, den sista kvällsbönen, i klostret. Completorium betyder fullbordan och nu är broder Wilfrids liv fullbordat.
I Norraby kommer livet att gå vidare, samma tidlösa tideböner och mässor kommer att firas varje dag. Det är glädjande att vara där och se nya yngre munkar komma och ta vid när de gamla lämnar. Det är bara tre dagar sedan som broder Emmanuel avlade sina eviga löften i Rom, också tillhörig klostret.
Och broder Wilfrid kommer fortsätta att finnas kvar genom sina böcker. Som en församlingsbo sa till mig: han är ännu mer närvarande i sina texter nu efter hans död.
Nu väntar jag på hans Opera omnia, samlade verk. Den kommer att bli en klassiker, hans skrifter är lika tidlösa som klostret i Norraby.
Broder Wilfrid Stinissen har under alla åren satt sin prägel på denna lilla kommunitet i norra Skåne. Idag var det hans begravning i Lunds domkyrka. Vi var tre stycken från Kyrkhult i en fullsatt domkyrka. Men biskop Anders Arborelius, som var officiant, talade om att den här dagen kunde vi inte bara känna sorg och saknad. Nu hade ju broder Wilfrid gått in i evigheten hos Gud. Som en av hans boktitlar lyder: "Jag dör inte, jag träder in i Livet!"
Och det är just genom sina böcker som broder Wilfrid nådde ut till en bred allmänhet, inte bara till människor i andra kyrkliga traditioner utan också till de som står utanför. Biskop Anders talade om att hans största nådegåva var att popularisera treenighetens mysterium.
Vi var som sagt i Lunds domkyrka vilket han inte tänkt sig själv, men folkets röst avgjorde. Vi hade inte fått plats i systrarnas kapell i Glumslöv. Men här i domkyrkan kom också broder Wilfrids ekumeniska storhet fram, när vi samlades från olika kyrkor och traditioner.
Med biskop Anders ord så var broder Wilfrid katolsk ut i fingerspetsarna och just därför var han så ekumenisk. Han lyckades bryta ned många förutfattade meningar i våra nordiska länder om katolska kyrkan.
Det var gripande att se bröderna bära ut honom vid slutet av begravningsmässan till sången Salve Regina. Samma sång som sjungs varje kväll i den helige Andes kapell efter completoriet, den sista kvällsbönen, i klostret. Completorium betyder fullbordan och nu är broder Wilfrids liv fullbordat.
I Norraby kommer livet att gå vidare, samma tidlösa tideböner och mässor kommer att firas varje dag. Det är glädjande att vara där och se nya yngre munkar komma och ta vid när de gamla lämnar. Det är bara tre dagar sedan som broder Emmanuel avlade sina eviga löften i Rom, också tillhörig klostret.
Och broder Wilfrid kommer fortsätta att finnas kvar genom sina böcker. Som en församlingsbo sa till mig: han är ännu mer närvarande i sina texter nu efter hans död.
Nu väntar jag på hans Opera omnia, samlade verk. Den kommer att bli en klassiker, hans skrifter är lika tidlösa som klostret i Norraby.
onsdag 11 december 2013
Skola i fritt fall?
Enligt den senaste Pisa-undersökningen så fortsätter svenska skolelevers resultat att sjunka jämfört med omvärlden. Som förälder till en 18-åring som går sista året på gymnasiet och en 14-åring som går i åttonde klass så har jag en viss inblick i den svenska skolan. Och väl medveten om att urvalet är högst begränsat, så känner jag inte riktigt igen mig.
Pisa-undersökningen var gjord före den senaste läroplanen (2012) och frågan är om inte botten är nådd och att vägen tillbaka till en förstklassig skola är påbörjad, även om det kan ta tid. Av förklariga skäl är ledtiderna långa: i praktiken går nästan alla 13 år i skolan. Men vad jag kan se så är vi på rätt väg.
När det till exempel gäller uppsatsskrivning i gymnasiet så ställs eleverna inför formaliakrav som jag inte mötte förrän på universitetet med abstract, syfte/frågeställning, metod, analys och slutsatser. Dessutom med opponering vid redovisningen där även elevens förmåga att opponera bedöms.
Det ställs högre krav på självständigt tänkande idag, det räcker inte bara med kunskap, man måste även kunna reflektera kring denna.
Även inom andra ämnen som matte, fysik och kemi så får dagens NT-elever en högre nivå än vad jag pluggade till för 24 år sedan. Samma sak ser jag i högstadiet, kraven och nivån har helt klart höjts överlag, och, gissar jag, motivationen hos eleverna. Att man i 8:e klass lägger upp en utbildningsstrategi som inkluderar vad man ska läsa på universitetet, det var mig främmande på min tid.
Jag misstänker att Pisa-undersökningen i första hand mäter "korvstoppningskunskaper" eftersom det är lättast att mäta. Särskilt när man ska jämföra mellan olika länder och utbildningstraditioner. Men förmåga att värdera kunskap, självständigt tänkande och egna slutsatser och reflektioner, hur mäts det? Jag skulle tro att den typen av färdigheter inte förekommer i lika hög utsträckning bland de länder som kommer högt upp på Pisa-rankingen. Och när det väl kommer till kritan är det det som är avgörande i framtiden; i en global värld där vi inte bara kommer att konkurrerar med grannkommunens invånare om jobben utan också med kineser och brassar.
Som sagt, det jag har är bara ett litet fragment, men jag tror helt klart på den svenska skolans framtid. Jag kan konstatera att när dagens elever och gymnasister går ur skolan så möter de en omvärld med bättre verktyg och färdigheter än vad jag gjorde.
Pisa-undersökningen var gjord före den senaste läroplanen (2012) och frågan är om inte botten är nådd och att vägen tillbaka till en förstklassig skola är påbörjad, även om det kan ta tid. Av förklariga skäl är ledtiderna långa: i praktiken går nästan alla 13 år i skolan. Men vad jag kan se så är vi på rätt väg.
När det till exempel gäller uppsatsskrivning i gymnasiet så ställs eleverna inför formaliakrav som jag inte mötte förrän på universitetet med abstract, syfte/frågeställning, metod, analys och slutsatser. Dessutom med opponering vid redovisningen där även elevens förmåga att opponera bedöms.
Det ställs högre krav på självständigt tänkande idag, det räcker inte bara med kunskap, man måste även kunna reflektera kring denna.
Även inom andra ämnen som matte, fysik och kemi så får dagens NT-elever en högre nivå än vad jag pluggade till för 24 år sedan. Samma sak ser jag i högstadiet, kraven och nivån har helt klart höjts överlag, och, gissar jag, motivationen hos eleverna. Att man i 8:e klass lägger upp en utbildningsstrategi som inkluderar vad man ska läsa på universitetet, det var mig främmande på min tid.
Jag misstänker att Pisa-undersökningen i första hand mäter "korvstoppningskunskaper" eftersom det är lättast att mäta. Särskilt när man ska jämföra mellan olika länder och utbildningstraditioner. Men förmåga att värdera kunskap, självständigt tänkande och egna slutsatser och reflektioner, hur mäts det? Jag skulle tro att den typen av färdigheter inte förekommer i lika hög utsträckning bland de länder som kommer högt upp på Pisa-rankingen. Och när det väl kommer till kritan är det det som är avgörande i framtiden; i en global värld där vi inte bara kommer att konkurrerar med grannkommunens invånare om jobben utan också med kineser och brassar.
Som sagt, det jag har är bara ett litet fragment, men jag tror helt klart på den svenska skolans framtid. Jag kan konstatera att när dagens elever och gymnasister går ur skolan så möter de en omvärld med bättre verktyg och färdigheter än vad jag gjorde.
torsdag 5 december 2013
Påven och kapitalismen.
Påven har nyligen kommit ut med ett dokument: "Evangelii Gaudium" glädjens evangelium, där han fokuserar på världens fattiga. Fattigdom och arbetslöshet måste bekämpas och konsumismen upphöra. Bland annat har kyrkans tidnings ledare tagit upp dokumentet och tar fasta på att påven vill göra upp med kapitalismen.
Men det är märkligt att ett ekonomiskt system som har lyft miljarder människor ur sin fattigdom nu ska få klä skott för den fattigdom som ännu finns kvar. I sin bok Victory of Reason, How Christianity Led to Freedom, Capitalism, and Western Success skriver Rodney Stark om kapitalismen som en i huvudsak kristen uppfinning.
Efter romarrikets fall så skedde det en fantastisk blomstring av ekonomin, med nya uppfinningar inom jordbrukssektorn som banade väg för en kraftigt ökande produktion. Romarriket stod för det gamla feodala samhället: nu växte något nytt fram: kapitalismen.
Att exakt definiera kapitalism låter sig inte göras så enkelt, särskilt inte när ordet ofta används som ett skällsord. Men privat äganderätt och fri marknader är två komponenter som hör med.
Och den privata äganderätten är viktig. Utan äganderätt så sker det ingen återinvestering av vinst. All överskott plockas ur verksamheten och konsumeras eller samlas på hög. Men i ekonomier där äganderätten är garanterad går kapitalet in i produktionen igen i form av investeringar och leder till högre produktion.
Men det är märkligt att ett ekonomiskt system som har lyft miljarder människor ur sin fattigdom nu ska få klä skott för den fattigdom som ännu finns kvar. I sin bok Victory of Reason, How Christianity Led to Freedom, Capitalism, and Western Success skriver Rodney Stark om kapitalismen som en i huvudsak kristen uppfinning.
Efter romarrikets fall så skedde det en fantastisk blomstring av ekonomin, med nya uppfinningar inom jordbrukssektorn som banade väg för en kraftigt ökande produktion. Romarriket stod för det gamla feodala samhället: nu växte något nytt fram: kapitalismen.
Att exakt definiera kapitalism låter sig inte göras så enkelt, särskilt inte när ordet ofta används som ett skällsord. Men privat äganderätt och fri marknader är två komponenter som hör med.
Och den privata äganderätten är viktig. Utan äganderätt så sker det ingen återinvestering av vinst. All överskott plockas ur verksamheten och konsumeras eller samlas på hög. Men i ekonomier där äganderätten är garanterad går kapitalet in i produktionen igen i form av investeringar och leder till högre produktion.
Stark tar som exempel: förklaringen till att det inte hände så mycket inom jordbrukssektorn under Rom var enkel: varför skulle bönder investera i nya metoder att bruka jorden om all produktionsökning togs ifrån dem genom skatt?
Omsatt till en nutid fråga kan det gälla vinst i välfärdsbolag. Får man inte ta ut vinst så sker heller inga investeringar. Det är under förhoppningen att en dag få ta ut vinst som kapitalister investerar. Och som sen återinvesterar vinsten, i samma bolag eller något annat. Åtminstone så länge äganderätten är tryggad.
Man hör ibland att kapitalismen skulle främja girighet. Men girighet är en mänsklig egenskap som har funnits i alla tider och i alla ekonomiska system. Rodney Stark visar att girigheten flödade mycket mer i feodala samhällen än i kapitalistiska.
Även om feodalism inte är så aktuellt idag, så innebär kapitalism att man hellre investerar sitt kapital än konsumerar den. Överkonsumtion sker när det "inte finns något bättre att göra med pengarna". Det är inte girighet att investera, det är att låta sina pengar bli användbara och komma även andra människor till godo.
Även om feodalism inte är så aktuellt idag, så innebär kapitalism att man hellre investerar sitt kapital än konsumerar den. Överkonsumtion sker när det "inte finns något bättre att göra med pengarna". Det är inte girighet att investera, det är att låta sina pengar bli användbara och komma även andra människor till godo.
Kapitalismen är ingen modern uppfinning. Den uppstod i den norditalienska stadsstaterna med Venedig i spetsen. Och embryot fanns redan inom klosterväsendet. Vi kan tacka kristendomen för den kapitalistiska ekonomin. Och de miljarder fattiga som lyfts ur sin fattigdom det senaste seklet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)