Ett välfärdssamhälle erbjuder i första hand trygghet. Medborgaren betraktas som någon som måste tas om hand av staten, från vaggan till graven. I utbyte mot denna trygghet får medborgaren finna sig i att staten också tar hand om större delen av hans livsinkomst och därmed möjlighet att förverkliga sina drömmar. Individens livsprojekt får stå tillbaka för statens projekt att erbjuda trygghet för alla.
Men denna trygghet som staten erbjuder är inte bara kvävande utan också högst selektiv; en trygghet på andras bekostnad. Det är tydligt när man ser till hur LAS är konstruerad. Tanken är ju god: man ska kunna vara trygg med sin anställning och inte riskera att bli uppsagd hur som helst. Men det har ju i praktiken bara lett till att visstidsanställningar har ökat och många företag vågar inte anställa, särskilt inte oprövade kort. Personer med ett gediget CV och goda referenser, ja, de har alla chanser att få jobb, men ungdomar och invandrare göre sig icke besvär. (Men skyll inte på arbetsgivarna utan på lagens utformning; hade det varit lätt att göra sig av med folk hade fler vågat anställa även de som är utan kontakter.)
Man får vara blind om man inte ser hur LAS stänger ute människor. Lagen ger trygghet för de som är "inne" på bekostnad av de som fortfarande är "ute". Den totala tryggheten ökar inte på något sätt utan blir bara omfördelad från vissa individer till andra.
Ett annat exempel som jag inte uppmärksammat förrän nyligen är svårigheten att säga upp en hyresgäst. I Migrationsverkets lägenheter sitter det mängder med personer, många med hög utbildning som skulle kunna bidra med mycket. Men innan de fått sin första riktiga lägenhet kan de inte börja på SFI och söka arbete. Deras liv står och stampar och kommer aldrig igång i Sverige.
Inget hindrar att de försöker ordna lägenhet själva, men här uppstår andra problem. Jag hade ett resonemang med en hyresvärd i Svenljunga som krävde att någon gick i borgen för dem om han skulle hyra ut till en flyktingfamilj. Jag sa att om de inte betalar hyran är det ju bara att vräka dem, -Du riskerar på sin höjd 2-3 månadshyror.
Men så enkelt var det inte. -Om jag säger upp dem och de sen ändå inte flyttar kan det ta tid. Finns det barn med i bilden måste socialen kopplas in, det kan ta upp till ett år innan jag blir av med folk som vägrar att samarbeta, och så mycket har jag inte råd att förlora.
Återigen ser vi hur den, för all del goda viljan att ge människor trygghet leder till sin motsats för andra. "Folk ska inte kunna bli vräkta hur som helst i ett välfärdssamhälle", har man bestämt. Ok, men det leder ju bara till att endast de med fast anställning eller en rik släkting som är villiga att gå i borgen kan få en hyresrätt. (Allt medan de som redan har en lägenhet kan bo gratis i upp till ett år om de obstruerar med rättvisan.)
Det socialdemokratiska Sverige har gått betydligt längre än andra länder i sin iver att skapa trygghet för dess medborgare. Det kanske fungerade så länge vi levde i ett enhetssamhälle där alla levde sina liv på ungefär samma sätt, men idag har det för länge sedan spelat ut sin roll. Alliansen snickrade lite här och där men man vågade inte på allvar göra upp med grundproblemet. Åtta förlorade år.
Med den höga invandring vi har idag knakar det rejält i fogarna. Dagens samhälle är inte konstruerat för den här utmaningen, allt fler människor kommer aldrig in i systemet med jobb och utbildning.
Vill vi bygga ett modernt samhälle måste vi börja betrakta medborgare som ansvarstagande individer som själva vet hur de vill leva sina liv. Vi kan inte egoistiskt bygga upp system som håller nya människor utanför bara för att vi som är på insidan vill känna oss trygga. Och framförallt måste vi inse att "välfärdssamhället" inte är lösningen utan problemet.
