Det var med stort intresse som jag läste boken ”Feminism och kyrkan” vars avsikt är att ”väcka tankar och peka på problem som finns, men också visa att kyrkan är mer fantastisk än vad många tror.” 10 skribenter, 7 kvinnor och 3 män, tar sig an denna uppgift, de skriver från olika erfarenheter och kyrkliga perspektiv. Personliga erfarenheter spelar en stor roll i texterna men det hade varit önskvärt med en större kyrklig bredd. Nu är det mesta skrivet från Equmeniakyrkans och Svenska kyrkans horisont.
Flera konstaterar att kyrkan är mer feministisk än många tror, särskilt när man ser i ett internationellt perspektiv. Annika Ahlefelts bidrag var mycket intressant där hon beskriver hur kyrkan är en pådrivande faktor för kvinnors rättigheter i många utvecklingsländer.
Här finns, som Johanns Gustavssons, värdefulla bidrag där kvinnor i bibeln och deras betydelse för frälsningshistorien lyfts fram, men också mer pessimistiskt konstaterande att bibeln är uteslutande en patriarkal bok där namnlösa kvinnor sorteras bort. Och detta visar väl att feminismen inte är en enhetlig rörelse.
Överlag saknar jag en definition av begreppet ”feminism” och en diskussion av det. Är det så enkelt, som en av boken illustrationer säger, att feminism bara handlar om lönen, makten och talutrymmet?
Den värsta kritiken står de tre manliga skribenterna för. Patrik Hagman hänvisar till Paulus när han beskriver patriarkatet som en demonisk andemakt som vi har att kämpa mot. Men vad är då patriarkatet? Vi får ingen annan förklaring än en blandning av ”vanor, tankemönster, fördomar och själviskhet”. Problemet är att börjar man leta efter mönster ser man dem snart överallt, då kan man också få för sig att förskoletjejer försöker tjusa vuxna män. Visst kan det vara värdefullt att lyfta fram omedvetna beteenden, men här finns ju en stor risk för övertolkning.
Tomas Lundström berättar om hur han och hans vän blev misshandlade av nazister i deras ungdom och konstaterar att den gemensamma nämnaren hos de som misshandlade var att de alla var män. Men han glömmer den gemensamma nämnaren hos honom själv och hans vän: de var också män. Även om män står för de mesta av våldet så är ju också män de som är mest utsatta.
Men enligt Lundström existerar inte den ”icke-våldsamma mannen”, även om inte alla män själva behöver utföra våldet. För honom är polis och militär bara uttryck för manligt våld som försvarar hans privilegier som vit, svensk och man! De poliser som ingriper mot kvinnomisshandel och den svenska Afghanistan-styrkan, som garanterar att flickor kan gå i skolan kanske inte skulle hålla med.
Precis som ”feminism” och ”patriarkat” är begrepp som skulle behöva diskuteras mer, gäller det även ”jämställdhet”. Vilken typ av jämställdhet är feminismen för? Bosse Parbrings föreslår till exempel kvoterade talar-listor på kristna konferenser. Då hade man kunnat diskutera om man är för jämställdhet i utgångsläget eller i utfallet. Även om det råder likhet i utgångsläget kan ju utfallet bli olika beroende på om män och kvinnor gör olika val och prioriteringar i livet. Att då genom kvotering kämpa för jämlikhet i utfall leder till att inte bara män, utan även kvinnors frihet begränsas, och det kan väl inte vara feministiskt?
Överlag ser jag få exempel i boken på verklig diskriminering, mest anekdoter om plumpa skämt från män i övre medelåldern. Däremot hänvisas det till strukturer: kvinnor är som grupp strukturellt underordnade män. På vilket sätt förklaras inte närmare, men läsaren förväntas omfatta konceptet.
Lina Mattebo talar visserligen om att vi tvingas in i könsroller, men vem tvingar vem? Enligt henne kan många män inte visa sig svaga eller ha nära fysisk kontakt med andra än män. (Verkligen?)
Hur är det med oss som inte ser dessa strukturer? Även om det inte sägs, så ligger det under ytan att vi tillhör en oupplyst, krympande skara från det förgångna.
Det sluga med att hänvisa till strukturer är att alla, både män och kvinnor, är en del av det. Ingen slipper undan. Samtidigt riskerar detta bli en förklaringsmodell som lägger sig som ett raster över hela vårt beteende. Feminismen blir inte ett intresse bland andra utan ett meta-intresse där ingen tillåts säga ”jag har annat att tänka på”. Feminismen som ville ta bort alla mallar och kategorier blir i sig en mall som alla ska tvingas igenom.
Jag kan konstatera att boken i mitt fall har lyckats med åtminstone en avsikt: den väckte tankar. Men när det gäller den urkristna visionen att ”ingen längre är man eller kvinna”, så är jag rädd att feminismen, som den kommer till uttryck hos flera av skribenterna, inte är en framkomlig väg. Men det är inget tvivel om att boken skulle kunna fungera utmärkt som samtalsunderlag, och där studieförbundet Bilda har tagit fram en studieplan. Den skulle kunna leda till många intressanta diskussioner förutsatt att allas åsikter är välkomna.
(Publicerat i SPT nr 2015)
