Den svenska modellen

Den svenska modellen har sina rötter i Saltsjöbadsavtalet mellan LO och SAF från 1938. Andan i är strävan efter konsensus och undvikande av konflikter. Arbetsmarknadens parter ska komma överens och tänka på helhetens bästa utan att politikerna skulle behöva blanda sig i. Kollektivavtalen lade ett golv för alla anställda, varför inga lagstadgade minimilöner behövdes.
Under första hälften av 70-talet fick vi ändå en rad lagar som försköt maktbalansen till arbetstagarnas fördel. LO har utnyttjat situationen med konsekvensen att vi nu sitter med EU:s minsta låglönemarknad. De jobben har försvunnit utomlands.

Nu när vi har EU:s största invandring av lågutbildade människor är det en marknad vi skulle behöva. Vi står inför en situation där mängder med nyanlända kommer stängas ute från vårt samhälle. Egentligen är detta en situation som pågått länge. Av de som kom till Malmö för tio år sedan är det endast 36 % av männen och 9 % av kvinnorna som har jobb idag. Siffrorna kommer förstås om tio år från nu vara ännu mer katastrofala om inget görs.

Det kan hända att den svenska modellen en gång har varit bra för Sverige. Men om den tidigare stod för samförstånd är det för mig väldigt tydligt vad det nu handlar om: medelklassens värnande om sina privilegier. 

Framförallt gäller det den reglerade bostadsmarknaden och arbetsmarknaden. När det gäller den senare hyser man en överdriven rädsla för lönedumpning. Överdriven, eftersom det inte handlar om att befintliga löner ska sänkas utan att en ny arbetsmarknad behöver växa fram.

Den svenska modellen verkade tidigare i ett enhetligt samhälle, där de flesta lade upp sina liv på ungefär samma sätt. Det fungerar inte idag, det blir allt svårare att stöpa alla människor i samma form. Idag vill inte människor att deras liv ska bestämmas genom förhandlingar i slutna sammanträdesrum.

Tyvärr ser vi hur Stefan Löfven prestigemässigt binder upp sig för "den svenska modellen". Saken har blivit dogmatisk, man behöver inte argumentera för den, det tas för givet att alla ska vilja omfatta den. Helt öppet deklarerar man att om man måste välja mellan migranter och den svenska modellen, väljer man modellen. Den har blivit heligare än människor. Går det inte att upprätthålla den med hög invandring, offrar man invandringen.

LO är fixerad vid att människor ska utbildas in i arbetslivet, som Karl-Petter Thorvaldsen talade om i sin lördagsintervju. När nu 50 % av de som anländer endast har grundskoleutbildning eller lägre, är det inte så realistiskt att det ska fungera. Dessutom måste man fråga varför det ska behövas högskoleutbildning för att bädda sängar på våra sjukhus, för att ta ett exempel.

Men det finns ytterligare en aspekt på saken: Varför ska Karl-Petter Thorvaldsen sitta där och bestämma att den afghanska kvinnan med bristfällig utbildning inte ska få ta ett enkelt jobb inom vården för 10 000-12 000 kr i månaden? Vem är han att kräva av henne att hon ska tvingas in i ett, förmodligen hopplöst projekt, där hon ska pressas igenom "den svenska modellen" och komma ut som minst undersköterska innan hon får ett jobb? Hon kanske skulle vara förträffligt nöjd med det som vi tycker är en låg lön. Jag vet inte vad medellönen är i Afghanistan med den torde vara flera gånger lägre än så.
Det är nog detta som gör mig mest upprörd: hyckleriet. LO tar sig friheten att bestämma vad andra människor ska tycka är en hederlig lön och dessutom låtsas man att det är för deras egen skull man gör det. Och låter henne leva på ett betydligt lägre bidrag om hon inte klarar utbildningskraven.

Om detta är den svenska modellen är det dags att begrava den.