Att äga 100 saker

Dave Bruno, författaren till boken The 100 Thing Challenge bestämde sig en dag för en utmaning. Han skulle under ett års tid enbart äga 100 saker, som titeln antyder. En växande frustration över mängden prylar som tyngde hans vardag, saker som pockade på hans uppmärksamhet fick honom att fatta beslutet.
Han beskriver hur hans far hade samlat på Märklin-tåg och planerat att bygga en stor utställning med landskap och allt, men som aldrig blev av. Som barn hade han sett fram emot detta, och därför själv fortsatt samlandet i vuxen ålder. Men han insåg att detta mer var ett sätt att hantera sin besvikelse som barn, egentligen var han inte intresserad av Märklin-tåg.

Alla saker som vi omger oss med drar bort vår uppmärksamhet från det som verkligen betyder något i livet. Bruno är en friluftsmänniska som gillade att klättra i berg och vandra i naturen. Men han började tänka över hur absurt det var att friluftsaktiviteterna i sig var så förknippat med mycket prylar. Blir solnedgången vackrare om man är utrustad som en bergsklättrare med alla tillbehör, frågade han sig?

"Mycket vill ha mer". Vi blir aldrig nöjda med sakerna vi förvärvar. Tillfredsställelsen över ytterligare en pryl bleknar snart bort. Det finns en hårfin skillnad att söka efter en värdefull sak för att vi behöver den, eller att söka den för att den gör oss mer värdefulla, i egna och andras ögon.

En viktig insikt som Bruno kom fram till är att bara för att man vill leva ett enkelt liv betyder inte det att vi måste fly. Alternativet till en modern konsumistisk livsstil (Bruno talar om American-style consumerism) är inte att slå upp sitt tält i ödemarken och leva där. Det går att leva ett enkelt avskalat liv mitt i samhällets puls, det handlar om val som vi själva gör.

Det finns en stor ironi i att vi som individuella konsumenter tror att vi gör individuella val. Men vi lurar bara oss själva, enligt Bruno, om vi tror att vår konsumtion är resultatet av fri val.
Det påminner mig om en scen i Djävulen bär Prada då den nyanställda journalisten Andrea Sachs på ett modemagasin fnissar åt hennes chef som diskuterar färger och design med en kollega. Sachs kunde inte se någon större skillnad på två olika bälten. Hennes överlägsne chef talar då om för henne att den blå tröjan hon själv bar och som hon naivt trodde att hon självständigt "valt" i själv verket hade valts av modeindustrin åt henne.
Nej, det enda riktiga valet är att kliva av helt och hållet, valet står inte mellan olika prylar utan i antalet.

Vill du äga 100 saker, eller bli ägd av 1000?

Brunos kristna tro lyser igenom på bokens sidor även om det inte är något som han predikar. Men tro är inte något vi kan välja bort som människor. Om vi inte riktar vår tro på Gud, riktar vi den mot vetenskap, människans natur, gurus eller - shopping. Vi måste helt enkelt tro på något. Risken finns att vi genom allt fler ägodelar försöker få oss att tro att vi är något mer än vi är.

Hur gick det då för Bruno? Ja, han satte upp ett antal regler. För det första var det hans utmaning, han kunde inte kräva att den övriga familjen skulle följa honom i detta. Han räknade alltså inte saker som han delade med resten av familjen och hushållet. Vissa saker räknade han också i kategorier, t ex strumpor. Och antalet böcker kom han undan genom att räkna "ett bibliotek".

Småaktiga skulle därmed säga att han fuskade. Men det som är befriande med hans bok är att han låter inte principer och regler komma i vägen för själva saken. Han ville komma ifrån bördan av alla saker som pockade på hans uppmärksamhet och som tog upp hans tid och energi. För detta behövde han en utmaning att komma igång, meningen var ju inte att denna utmaning skulle bli en ny börda. Som Jesus skulle ha uttryckt det: "Sabbaten är till för människan, inte människan för sabbaten".

En intressant iakttagelse som han gjorde var att hans liv faktiskt inte förändrades särskilt mycket, inte till det yttre i alla fall. Det som förändrades mest var platsen i hans förråd. Men det säger ju egentligen bara att de flesta av våra ägodelar är ganska onödiga. En sak som vi lägger i ett förråd är en sak som vi per definition inte behöver.

Avslutningsvis kunde Bruno konstatera att han bara behövde 14 saker, inklusive kläderna på kroppen, för att uppleva en ovanligt lycklig dag. Och fler saker hade inte gjort någonting för att förbättra den upplevelsen.

Goda nyheter för mänskligheten

Johan Norbergs senaste bok Progress - Ten Reasons to Look Forward to the Future, utmanar den undergångsstämning som man märker av allt för ofta i samhället. Det finns en utbredd tro att det var bättre förr, men det är en tro som bygger på selektivt minne.

Vilka är då de tio anledningarna till optimismen?

Norberg börjar med mat. Under det "glada" 50-talet led halva världens befolkning av undernäring, idag är det lite mer än 10 %. Det är framförallt två personer som vi kan tacka denna utveckling för: Fritz Haber och Norman Borlaug. Haber uppfann Haber-Bosch-processen som gjorde det möjligt att tillverka konstgödning i industriell skala, och Borlaug är mannen bakom den gröna revolutionen. Efter tusentals korsningar av vete lyckades han få fram hybrider med betydligt högre avkastning. Tack vare dessa två uppfinningar slipper uppskattningsvis två miljarder människor leva på svältgränsen idag.

Det andra kapitlet handlar om hygien. Man brukar säga att det var penicillinet som fick befolkningen att växa men av större betydelse var bättre toaletter. (Eller toaletter överhuvudtaget.) Idag har mer än 90 % av befolkning tillgång till rent vatten, tillgången till hygieniska faciliteter är lite lägre: 60 %. Här kan vi se en dramatisk förbättring från förr då inte ens adeln hade möjlighet att hålla sig ren.

Det här ha lett till en kraftig öka förväntningar på livslängden. Fram till 1900-talets början kunde människan förvänta sig en genomsnittlig livlängd på drygt 30 år, idag över 70.

För första gången i världshistorien är fattigdom inte längre norm, utan undantag. Omkring 10 % av jordens befolkning tillhör kategorin extremt fattiga, backar vi till 1900-talets början rör det sig om 60-70 %. Fattigdomen har minskat till och med snabbare än vad FN förväntade sig när de satte upp milleniemålen.

När det gäller krig och våld kan vi konstatera att det har följt mänskligheten genom hela historien, det är fred som är en modern uppfinning. Under medeltiden mördades årligen mellan 30-40 personer per 100 000 invånare i Europa, idag handlar det om 1-3 stycken.

Miljöfarliga utsläpp i skog, mark och hav har minskat kraftigt. Till exempel har oljeutsläpp till havs minskat med 99 % mellan 1970 och 2014. Det finns också ett tydligt samband mellan ekonomisk utveckling och större hänsyn mot miljön.

Så här fortsätter det: läskunnigheten är uppe i nästan 90 %, frihet och jämlikhet mellan män och kvinnor har kraftigt förbättrats etc. etc.

Detta är alltså fantastiskt goda nyheter för vår värld. I stort sett samtliga parametrar förbättras stadigt, även om det naturligtvis förekommer tillfälliga  bakslag. Och det handlar inte ens om en linjär förbättring utan exponentiellt; den positiva utvecklingen går snabbare och snabbare.

Ändå är alltså detta något okänt för många. När man undersöker människors uppfattning om dagens värld så tror alla att det är mycket värre än vad det är och det intressanta är att det är de med längst utbildning som hamnar mest fel i sina gissningar.

Frågan är varför? Delvis beror det naturligtvis på att negativa och dramatiska nyheter dominerar i media, förbättringar sker för det mesta gradvis och blir därför sällan en nyhet. Och vår uppmärksamhet dras gärna till det våldsamma och spektakulära.

Men det finns också en annan sida av saken. Det heter visserligen att ingen vill höra en olycksprofet, men enligt min erfarenhet stämmer det inte . Tvärtom: det är olycksprofeterna som siar om att undergången är nära, det är dem som alla lyssnar till. Sen spelar det ingen roll att de får fel gång på gång, folk fortsätter att lyssna på dem och beundra dem. Till exempel har ju Paul Ehrlich sedan han förutspådde att massvält skulle utbryta på 80-talet inte fått rätt om någonting, men ändå fått det ena prestigefulla priset efter det andra.

När man säger emot dessa och påpekar att det är högst osannolika scenarier de kommer med, hamnar man lätt i en moralisk uppförsbacke. Man misstänks för att tala i egen sak, att man inte vill ändra på sin egen livsstil eller vad det nu kan vara. Tanken att det kan vara de som larmar om kommande katastrofer som agerar i eget intresse verkar inte särskilt många inse, trots att det ligger närmare till hands. Vill du att folk ska skänka pengar till en viss organisation sker ju det effektivast genom att skrämma människor.

Men de här dramatiska förbättringarna som vår tid upplever måste förr eller senare få teologiska implikationer. Ändå fram till för hundra år sedan var  extrem fattigdom, hunger, krig, barnarbete etc. normaltillståndet för mänskligheten Nu tillhör allt detta undantagen. Den här exponentiella förbättringen måste vi väl ändå teologisera kring? Vad beror det på?

Det som framförallt kan vara "besvärligt" är ju att vi som kristna ofta tänker att det ska bli värre innan Jesus kommer tillbaks. Kärleken ska kallna, krigslarm och rykten om krig ska höras. Hur ska vi då hantera att vi, sedan andra världskrigets slut, har gått in i den mest fredliga perioden i mänsklighetens historia?

Jag har inga svar kring detta, bara funderingar. Men någonting har hänt, det är helt klart: vi lever mitt i den mest positiva utvecklingen i hela mänsklighetens historia.

Marx gör comeback i välfärden

Karl Marx tycks ha gjort comeback i debatten om vinst i välfärd. Vinsten framställs som utsugning av skattemedel, vilket har stora likheter med Marx mervärdesteori där vinsten framställs som utsugning av arbetaren.
Mervärdesteorin utgår från att varans värde bestäms av arbetsinsatsen. Den tid det tar för en snickare att tillverka en stol avgör vad stolen är värd. (Detta till skillnad från marknadsekonomin där stolens värde bestäms av tillgång och efterfrågan.)
Teorin bygger på att det finns en skillnad mellan vad kapitalägaren måste betala för arbetskraften och vad han kan få betalt för varan som produceras. Den här skillnaden – mervärdet – kan kapitalisten öka genom att låta folk arbeta längre, förmå dem att arbeta snabbare, organisera arbetet annorlunda eller använda bättre teknik. Oavsett vilket är mervärdet utsugning, eftersom det borde tillfalla arbetaren.

Karl Marx - låt han stanna i historieböckerna.

Problemet är att med det resonemanget är ägarens arbete inte värt något. Kapitalägarna och förvaltarna av kapitalet bidrar inte med något nytt, enligt Marx, det enda arbete som räknas är den rent fysiska produktion.

Det är väl här Marx gör sitt misstag (ett av många). Utan kapitalägare som vågar riskera sitt kapital skulle arbetarens insats inte var värd något. Det behövs någon som ser ett behov, stolar i detta fall, som lockar till sig kapital och som bygger en stolfabrik för att även arbetaren ska få betalt för sin möda.

Enbart arbete räcker inte, det krävs också kapital för att arbetet ska betala sig.
På samma sätt tycks Jonas Sjöstedt och andra motståndare till vinst i välfärd mena att företagarens arbete inte är värt något. Att komma på en innovativ idé, till exempel ett nytt sätt att organisera ett äldreboende, förmå kapitalägare att investera i idén och sen övertyga blivande kunder om detta, inget av detta är tydligen värt något. Vinsten, "mervärdet" betraktas som utsugning av skattepengar.

Nu menar vissa att det bara är "övervinsterna" som är problemet, sådär lagom vinst på 2-3 % är okej. Men då har man inte riktigt förstått att priset på en vara är information eller en signal till marknaden. Om priset på en viss tjänst stiger betyder detta: "vi vill ha mer av detta", det kan handla om en ny typ av äldreboende, till exempel. Detta lockar till sig fler investerare, och eventuella "övervinster" är ett övergående problem när den ökade tillgången har kommit ifatt efterfrågan.

Om man då går in och reglerar vinsten uteblir informationen till marknaden om att medborgarna önskar denna form av äldrevård. Effekten blir att vi inte får den vård vi skulle önska.

En fri marknaden är inte perfekt men det är det bästa instrumentet som vi har för att frambringa de varor och tjänster vi vill ha till ett pris vi accepterar.
En planekonomi, såsom välfärden fungerat hittills, kommer alltid till korta. Det främsta skälet till det är att ingen enskild planerare (politiker eller kommunal tjänsteman) har all information, han kan omöjligt veta  vad som är rätt pris för en viss tjänst. Dessutom är vi olika som individer och kan efterfråga olika typer av tjänster, vi kanske inte vill ha ett kommunalt monopol där en enskild beslutsfattare bestämmer hur våra skattepengar ska användas.

Marknaden är inte perfekt men hela tiden självreglerande. Tusentals trial and error leder helt enkelt till att våra skattepengar används på det sättet vi önskar.

Teologdag om mänskliga rättigheter

På biskopens teologdag i Göteborgs domkyrka fick vi först lyssna till Elisabeth Abiri, statsvetare som talade om mänskliga rättigheter ur ett historiskt perspektiv. Jag noterande att hon tog upp felöversättningen när man talar om alla människors lika värde i den första artikeln. På engelska står det dignity vilket borde översättas med värdighet på svenska. Det blir en också en djupare förståelse än när man talar om värde. Alla människors lika värde är inte oproblematiskt som jag bloggat om tidigare.
Tidigare sågs ofta människor som en slags råvara för staten, en resurs likvärdig med naturresurser som man kunde använda sig av efter behag. När de mänskliga rättigheterna började formuleras var det med en insikt om att människorna inte är till för staten, människorna har ett eget mål och en egen värdighet.
Abiri bekräftade att FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna från 1948 formulerades väldigt brett, där står dels vad som inte får göras mot en individ men också vad som måste göras för henne.

På eftermiddagen talade Ola Sigurdsson om den teologiska grunden för deklarationen. Det finns ingen entydig kontinuitet mellan kristendomen och de mänskliga rättigheterna men heller diskontinuitet. Det handlar om flera trådar som flätats samman och där religionen är en tråd. Att det inte nämns något om Gud som grund för människovärdet ska inte ses som något anti-religiöst, utan en pragmatisk lösning för att få med fler länder.

Det jag saknade var en diskussion kring bredden av artiklarna som Abiri berörde men utan att problematisera. I det senaste avsnittet av filosofiska rummet diskuteras just detta på ett intressant sätt. Lena Halldenius påpekade att det i princip bara är välfärdsstater av skandinavisk modell som lever upp till de mänskliga rättigheter när även saker som semester räknas in.
Jag har inget emot semester frågan är väl om det är rimligt att det ska räknas som en mänskligt rättighet? Finns det en risk att man förlorar i djup när man satsar på bredd?

En annan synpunkt är att så gott som alla länder bryter mot de mänskliga rättigheterna som de är formulerade nu. Var och en har rätt till bostad, till exempel, likväl finns det uteliggare i alla länder. Problemet med detta är ju att kritik mot länder som bryter mot mer fundamentala rättigheter neutraliseras: de kan alltid slänga tillbaka samma kritik, ingen lever ju ändå upp till dem.

En annan fråga är ju vem som har skyldighet att upprätthålla de mänskliga rättigheterna. I princip är det nationalstaterna men gäller det bara de egna medborgarna eller alla som vistas innanför landets gränser? Och vad gäller de människor som är på flykt undan en stat som just kränker de mänskliga rättigheterna, vilket ansvar har kringliggande stater?

Jag menar att mycket skulle vinnas på att man bantade ner rättigheterna till att handla om vad man inte får göra mot individen. Rättigheterna borde utgå från de basala behov som man har som människa: liv, frihet, mat, sömn. Dessa rättigheter har varje stat skyldighet att visa mot varje individ, medborgare eller ej.
De övriga rättigheterna, de som också brukar kallas som positiva rättigheter, alltså vad som måste göras mot varje person, bör beskrivas som medborgerliga rättigheter och skulle kunna variera från nation till nation. Genom att slimma de mänskliga rättigheterna kan man också ställa hårdare krav på att stater verkligen lever upp till dem.