Mervärdesteorin utgår från att varans värde bestäms av arbetsinsatsen. Den tid det tar för en snickare att tillverka en stol avgör vad stolen är värd. (Detta till skillnad från marknadsekonomin där stolens värde bestäms av tillgång och efterfrågan.)
Teorin bygger på att det finns en skillnad mellan vad kapitalägaren måste betala för arbetskraften och vad han kan få betalt för varan som produceras. Den här skillnaden – mervärdet – kan kapitalisten öka genom att låta folk arbeta längre, förmå dem att arbeta snabbare, organisera arbetet annorlunda eller använda bättre teknik. Oavsett vilket är mervärdet utsugning, eftersom det borde tillfalla arbetaren.
 |
| Karl Marx - låt han stanna i historieböckerna. |
Det är väl här Marx gör sitt misstag (ett av många). Utan kapitalägare som vågar riskera sitt kapital skulle arbetarens insats inte var värd något. Det behövs någon som ser ett behov, stolar i detta fall, som lockar till sig kapital och som bygger en stolfabrik för att även arbetaren ska få betalt för sin möda.
Enbart arbete räcker inte, det krävs också kapital för att arbetet ska betala sig.
På samma sätt tycks Jonas Sjöstedt och andra motståndare till vinst i välfärd mena att företagarens arbete inte är värt något. Att komma på en innovativ idé, till exempel ett nytt sätt att organisera ett äldreboende, förmå kapitalägare att investera i idén och sen övertyga blivande kunder om detta, inget av detta är tydligen värt något. Vinsten, "mervärdet" betraktas som utsugning av skattepengar.
Nu menar vissa att det bara är "övervinsterna" som är problemet, sådär lagom vinst på 2-3 % är okej. Men då har man inte riktigt förstått att priset på en vara är information eller en signal till marknaden. Om priset på en viss tjänst stiger betyder detta: "vi vill ha mer av detta", det kan handla om en ny typ av äldreboende, till exempel. Detta lockar till sig fler investerare, och eventuella "övervinster" är ett övergående problem när den ökade tillgången har kommit ifatt efterfrågan.
Om man då går in och reglerar vinsten uteblir informationen till marknaden om att medborgarna önskar denna form av äldrevård. Effekten blir att vi inte får den vård vi skulle önska.
En fri marknaden är inte perfekt men det är det bästa instrumentet som vi har för att frambringa de varor och tjänster vi vill ha till ett pris vi accepterar.
En planekonomi, såsom välfärden fungerat hittills, kommer alltid till korta. Det främsta skälet till det är att ingen enskild planerare (politiker eller kommunal tjänsteman) har all information, han kan omöjligt veta vad som är rätt pris för en viss tjänst. Dessutom är vi olika som individer och kan efterfråga olika typer av tjänster, vi kanske inte vill ha ett kommunalt monopol där en enskild beslutsfattare bestämmer hur våra skattepengar ska användas.
Marknaden är inte perfekt men hela tiden självreglerande. Tusentals trial and error leder helt enkelt till att våra skattepengar används på det sättet vi önskar.
