Jag har bland annat lyssnat på SR-serien Besluten som formade Sverige i P1. Jag tycker det är intressant att höra om hur beslut som kan vara resultat av ganska tillfälliga politiska allianser med åren kan få stor inverkan på människors liv och så småningom bli så självklara att det de som ifrågasätter dem betraktas som paria.
Philip Lerulfs lilla bok Marionetterna - socialförsäkringarna, tryggheten priset vi betalar, och handlar om detta. Han går igenom pensionssystemet, sjukförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen, hur och varför de blev som de blev rent historiskt och hur de fungerar idag, och framförallt varför de inte fungerar så bra längre. Han ger också förslag på hur de skulle kunna förändras för att bli bättre.
Det intressanta är att de från början växte fram hur civilsamhället: hantverksgillen och skrån satte till exempel tidigt upp sjukkassor långt innan vi fick kunde stava till ordet välfärd. Men från 60-talet och framåt togs detta över av staten. Försäkringar som tidigare finansierats av medlemsavgifter började i allt högre utsträckningar bekostas med skattemedel. Därmed försvann incitamentet till privata lösningar: varför betala för något som man ändå tvingats betala via skattesedeln.
I samband med detta försvann också det privata sparandet. Svenskarna är bland de sämsta i Europa på att spara. Det kan delvis förklaras med det höga skattetrycket vilket ju skapar mindre utrymme för eget sparande, men också av svenskarnas unikt höga tillit till staten. Vi litar blint på att staten tar hand om oss vid sjukdom, arbetslöshet och ålderdom.
Och kommer en av Lerulfs viktigare poänger: vi har nog varit lite för naiva. Med berättelser från verkliga livet om hur människor ramlat mellan stolar eller efter att ha gjort bagatellartade missar gått miste om stora ersättningar som de annars skulle ha rätt till.
Syftet med dessa breda socialförsäkringar var att vi som individer skulle slippa vara beroende av familj, släkt och kyrkan. Istället har vi blivit beroende av staten. Det hade kanske inte behövt vara ett problem om staten varit en neutral aktör, men så är inte fallet. Istället används trygghetssystemen för ideologisk påverkan.
Vi svenskar har avsagt oss makten över en väsentlig del av vår inkomst, vi har därmed begränsat vår egen förmåga att bygga upp ett eget sparkapital, vi måste lita på att systemen finns där och fungerar. Men om de inte gör det? När kommer medelklassen som betalar för systemen, utan att få ut särskilt mycket för egen del, förlora sin vilja att betala skatt?
Jag hade nog väntat mig lite mer radikala förslag från Lerulf hur vi ska göra för att komma tillrätta med de inbyggda motsättningarna som finns. Men det första han föreslår är att försäkringsmässigheten måste stärkas, alltså systemen måste anpassas så att de blir självständiga finansiella system. Det är de ju inte idag när de till största delen finansieras vi skatten. Större hänsyn måste också tas för hur länge människor har bidragit till systemen, samt att öka valfriheten och sluta använda dem i uppfostringssyfte.
Nå, är vi marionetter? Kanske hans titel är lite överdriven, men ju mer jag sätter mig in i de här frågorna desto mer inser man hur styrda vi är av olika politiska system.
