Pipes gör upp med myten om den ädle vilden som man har föreställt sig levde i någon slags ursprunglig kommunism. Det finns ju en utbredd uppfattning om att ägandet kom in ganska sent i historien men, enligt Pipes, har det aldrig funnits ett primitiv folk som inte känt några former av ägandeskap. Behovet av att äga är universellt och mänskligt, och inte kulturellt betingat. Redan mycket små barn gör anspråk på ägande och kan skilja mellan mitt och ditt.
Pipes visar hur rätten till ägande garanterar friheten och är förutsättningen för demokratin. När egendom har en ägare minskar risken för överutnyttjande och konflikter. Det är sådant som ägs gemensamt som det blir mest bråk om.
En rättighet att äga som det går att lita på är det enskilt viktigaste skälet för ekonomiskt välstånd. Om fastigheter, egendomar och mark när som helst kan konfiskeras av den som har makten så gör inte de tillfälliga ägarna mycket för att förvalta detta på ett långsiktigt hållbart sätt.
Men Pipes visar också hur äganderätten har blivit angripen under 1900-talet, och inte bara inom totalitära ideologier som kommunism, utan även i våra västerländska demokratier. Välfärdssamhället med en ständigt växande skattebörda är idag det enskilt största hotet mot ägande och frihet. En fråga vi borde ställa oss är: vid vilken nivå blir skatt stöld?
Att man tar upp skatt för rättsväsende, skola, sjukvård etc är inte kontroversiellt, men för svensk del är det mindre än en tredjedel av skatten som går till detta. Resten, förutom administration, går till olika former av försäkringar och bidrag.
När det gäller våra sociala försäkringar borde man lyfta ut det från den vanliga budgeten och låta dessa bli självständiga finansiella system som dessutom görs frivilliga. Det skulle göra mycket för att stärka äganderätten och friheten i Sverige.
Pipes visar hur jämlikhet har gått från att handla om jämlika förutsättningar till jämlikhet i utfall. Likhet inför lagen och en likvärdig skola har inte räckt, politikerna har också haft ambitionen att se till att resultatet blir så lika som möjligt. Problemet är att vi människor skiljer oss åt i ambitioner, skicklighet och intelligens. En sådan likhet går därför inte att åstadkomma utan att göra våld på äganderätten.
Ambitionen med vårt skattesystemet är ju inte bara att dra in pengar till välfärden utan också att det ska ha en omfördelande effekt. Men är det moraliskt rätt att göra så? Har vi rätt att ta pengar från vissa grupper och ge till andra? Om man ska hårddra det: (som Pipes ofta gör) "om vissa människor har rätt till frukterna av andra arbete innebär det att dessa senare berövas rättigheter och är dömda att utföra slavarbete". Det kan låta tillspetsat men i grunden är det ju det som slaveri handlar om: att arbeta för någon annan.
När vi läser 10 Guds bud är äganderätten central. Det sjunde budet, du skall icke stjäla, förutsätter att det finns mitt och ditt och att vi ska skilja på detta.
Men om vi ser på de två sista buden där vi blir befallda att inte ha begär till vår nästas hus eller någon annan egendom som tillhör vår nästa. Vad är egentligen förutsättningen för de buden? Ja, förutsättningen är ju ojämlikhet. Om alla hade exakt likadana hus skulle ingen bli avundsjuk på grannens hus. Samma sak med all annan egendom. Hade vi alla lika av allt skulle dessa bud inte behövas.
En skattelagstiftning som bygger på omfördelning av pengar och egendom är i grunden ett brott mot dessa bud. En sådan skatt utgår ju från människors begär efter andra människors pengar och ägodelar. Uppenbarligen hade lagstiftaren till 10 Guds bud inget problem med en viss ekonomisk ojämlikhet, vi människor är olika och då blir olikheter i utfall en oundviklighet.
Däremot ska vi naturligtvis fortsätta att hålla fast vi jämlikhet i möjligheter och jämlikhet inför lagen som också tredje Moseboken talar om: "En och samma lag gäller för er alla, för invandraren som för den infödde, ty jag är Herren, er Gud" (3 Mos 24:22)
