Enligt 1 Mosebok skapade Gud människan till att härska och råda över den övriga skapelsen, över djur och natur. Förvaltartanken är central i kristen tro, vi har fått ett uppdrag att förvalta skapelsen. Att vara förvaltare är att vara aktiv, man kan inte vara förvaltare genom att stå vid sidan av och titta på. Den som grävde ner sin talent var ingen bra förvaltare.
Själva grundtanken är alltså att människan gör skillnad, naturen behöver henne. En kristen miljösyn borde ha detta som utgångspunkt: människan utgör en positiv och konstruktiv kraft och skapelsen skulle klara sig sämre utan henne.
Men det är något helt annat man möter när man tar del av det budskap från dagens miljörörelser inklusive Miljöpartiet. Där är utgångspunkten snarare det motsatta, människan ses uteslutande som något negativt. Vad vi än gör så är det till men för djur och natur, det bästa vi kan göra är alltså att göra så lite som möjligt.
Begreppet ekologiskt fotavtryck är i sig talande, i andra fall brukar det vara något som många människor strävar efter: man vill gör avtryck, göra skillnad. Men i det här fallet handlar det om att synas och märkas så lite som möjligt.
Draget till sin spets, utifrån denna sekulära miljösyn, hade det varit bättre om människa inte funnits alls. Detta är ju också något som ibland framförs, inte att människan borde utrotas helt, men att vi är för många, vi måste få ner antalet människor genom ett-barns-politik o.d. Det är så långt ifrån Guds ord att vi ska vara fruktsamma och föröka oss, man kan komma.
En kristen miljöpolitik borde utgå ifrån att naturen är till för människans skull. Vi har fått den i gåva från Gud, en gåva att förvalta för oss själva och kommande generationer. Vi gör inte allt rätt men är inte heller en destruktiv kraft som ska helst ska vara så passiva som möjligt. Vi gör skillnad och behövs för djur och natur.
