Jag har fortsatt att med stort intresse läsa hennes artiklar i olika ämnen. Hon är alltid knivskarp, drar resonemang till sin yttersta konsekvens. Och man lär sig alltid något nytt.
Hennes senaste bok är Om falsk och äkta liberalism, men den kan läsas med stor behållning även om man inte är liberal. Med början i Platon och Aristoteles och deras uppgörelse med sofisterna visar hon hur två olika tänkesätt eller ideologier har dominerat idéhistorien. Här är intet nytt under solen även om de båda sidorna har haft olika beteckningar under olika tider. På den ena sidan har vi sofismen, nominalismen och som i modern tid har blivit relativism och postmodernism. På den andra sidan har vi filosofin, realismen och rationalism.
Vad saken handlar om är följande: Finns det en verklighet eller skapar vi verkligheten med språket?
För att ta ett exempel: finns det flintskalliga män? Sofisterna och postmodernisterna skulle dekonstruera begreppet flintskallighet och komma fram till att svaret är nej. För hur ska man definiera flintskallighet, vid hur få hårstrån per kvadratcentimeter hjässa uppstår flintskallighet? Och även en människa som har ett tjockt hårsvall är ju flintskallig mellan hårstråna om än bara bråkdelen av en millimeter. På så sätt kommer man fram till att flintskallighet inte finns som en verklighet utanför språket. Det är människan som skapar världen genom att benämna den.
Mot detta argumenterade Aristoteles med kraft. Världen utanför går att kategorisera: flintskallighet, hårbeklädnad, stol, bord, möbel etc. Våra kategorier är verkliga och inte bara något som vi uppfinner med vårt språk. Det är inte vi som skapar verkligheten med språket utan språket är en spegelbild av verkligheten. Vi iakttar verkligheten omkring oss som vi kategoriserar och benämner så exakt och användbart som möjligt.
Men om världen blir till av språk är berättelsen allt. Och ingen kan säga att din berättelse är sannare eller mer giltig än min. Ur detta följer relativismen och tänkandets sammanbrott. Argumentation har inget värde när sanningen är vad som känns bra. Den subjektiva känslan görs till auktoritet.För att ta en aktuell konsekvens av detta: om en man identifierar sig som en kvinna, så har ingen annan rätt att ifrågasätta detta. Kategorierna man-kvinna finns ju ändå inte utan är bara språkliga konstruktioner.
Men var slutar detta? Fortsättningen på postmodernismen är posthumanismen. Peter Singer argumenterar för att djurens moraliska värde ska likställas med människans, ingen kan ju ändå säga var kategorin "djur" upphör och "människa" börjar. Och när man väl har avskaffat kategorierna finns det ingen slut, varför ska man dra gränsen vid de högre stående djurarter som kan känna lidande? Varför skulle en människa ha högre värdighet än sina likmaskar eller askan när hon bränts. För vem skulle avgöra detta? Det blir i så fall bara människan som tar sig ton. Så leder avskaffandet av kategorierna till avskaffandet av själva människan.
Lena Andersson är ju ateist vilket gör hennes bok än mer intressant. Hon visar ju den återvändsgränd som ateisten hamnar i när man löper linan ut. Hon argumenterar för naturrätten och en metafysik, och hävdar en sanning även utanför det som är vetenskapligt falsifierbart. Men hur övertygande blir det när man avskaffat Gud? Denna fråga finns under ytan på hennes bok från första till sista sidan.
Att människan, efter att ha avskaffat Gud sedan också avskaffade kategorierna är på sätt och viss följdriktigt. Det var Gud som skapade kategorierna. Skapelsen handlar om hur Gud skiljer det ena från det andra. Ljus avgränsas från mörker, hav från land, man från kvinna etc. Kategorierna är verkliga eftersom de har sin grund i skapelsen. Men som Andersson påpekar: "För den som upplöst tingens avgränsning och förklarat dem illusoriska duger inte idén om människan i centrum" (s 148)
Det som Andersson egentligen säger är alltså att den ateistiska humanismen förutsätter Gud som skapare.
Den ortodoxa teologen David Bentley Hart har beskrivit ateismen som en slags kristen heresi. Vi hade helt enkelt inte haft någon ateism utan kristendom. Det var kristendomen som gjorde upp med synen på naturen som besjälad och förekomsten av alla smågudar i tillvaron. Människan hamnade i centrum i skapelsen men som Guds avbild och insatt av Gud till att råda över skapelsen. Det som den ateistiska humanismen har försökt är att avskaffa Gud men behålla människan. Och Anderssons visar ju själv att det inte låter sig göras så enkelt.
