De sista kristna

De första kristna fanns i Jerusalem med omnejd. Det var där det en gång började. Apostlagärningarna beskriver hur kristendomen sedan spreds till grannländerna både genom förföljelser och genom mission: när Paulus kommer till Damaskus var de kristna redan där.

Klaus Wivel, dansk journalist och mellanösternkännare har nu skrivit en bok om de kristna i detta område idag, en bok som fått titeln: De sista kristna - Berättelsen om de förföljda, de som flytt och de som vägrar ge upp. Titeln har relevans: om utvecklingen fortsätter som nu kommer området vara tömt på kristna inom 10 år. Kvar kommer bara finnas munkar och nunnor i vissa kloster men vanliga kristna ute i samhället kommer lysa med sin frånvaro. Hur har det kunnat bli så? Vad är det som hänt och varför talas det så lite om detta?

När man tänker på förföljelsen av de kristna i Mellanöstern tänker man i första hand på bombdåd och attentat riktade mot kyrkor och gudstjänstfirare. Men Klaus Wivel visar att det långt ifrån är dessa uppmärksammade dåd som haft störst effekt på minskningen av antalet kristna. Det är snarare diskrimineringen, ständigt pågående konflikter, och att behöva stå ut med att vara en andra klassens medborgare.

Klaus Wivel har rest runt och intervjuat präster, imamer, företagare, politiker och vanligt folk, i Västbanken och Gaza, Egypten, Libanon och Syrien samt Irak. Bland dessa länder är det bara i Libanon som de kristna inte är diskriminerade enligt lag. En muslim får inte konvertera till kristendom men tvärtom går bra. Muslimer får alltså missionera bland kristna men inte kristna bland muslimer. En kristen man får inte gifta sig med en muslimsk kvinna men en muslim får gifta sig med en kristen kvinna. Hennes barn får då inte döpas utan ska uppfostras som muslimer. Kristna får inte inneha vissa ämbeten som till ex domare.

Utöver detta förekommer det en ständig informell diskriminering. Om en kristen och en muslim krockar får alltid den kristne skulden. Vid varje markkonflikt drar den kristne det kortaste strået eftersom domaren är muslim, osv.
Plötsligt uppblossade konflikter handlar ofta om rykten om att en kristen man haft ihop det med en muslimsk kvinna. Hundratals unga män angriper då och bränner ner mannens hus, kvinnliga släktingar riskerar att våldtas och ofta blir också en kyrka i närheten demolerad. Polisen gör ofta inte mycket mer än att uppmana de kristna att fly tills situationen lugnat ner sig. För att få lugn tvingas präster till förnedrande "försoningsmöten" med muslimska företrädare där några kristna familjer, som påståtts vara inblandade i konflikten, omedelbart måste lämna sina hem och aldrig komma tillbaks. Någon egendom får de inte ta med utan denna tas över av imamerna.

Att de kristna minskar beror alltså inte bara på de attentat som når oss via media. De högutbildade och som har ekonomisk möjlighet flyttar. Kristna tjejer gifter sig med muslimska män eftersom de vet att de slipper så mycket problem då. Till slut orkar man inte.

I Europa får detta inte mycket uppmärksamhet. Klaus Wivel skrev ett öppet brev till den danska utrikesministern och frågade vad regeringen tänker göra åt fördrivningen av de kristna men fick inget svar. Wivel försöker förstå varför, men inte tillräckligt. Bokens styrka är de nära reportagen om enskilda individers berättelser och kamp i Mellanöstern men på hemmaplan blir han lite tafatt.

Det han ändå lyfter fram är sekulariseringen i väst och att det finns en ovilja att ta ställning för de kristna som grupp. Hos många finns fortfarande kvar en uppfattning att kristendom främst är ett europeiskt fenomen. Om det finns kristna i andra delar av världen beror det på mission och kolonisering, tänker man. (Och förresten är det väl vi som är förtryckarna.)

Att den kristna minoriteten i Mellanöstern utgör den ursprungliga gruppen skapar förvirring. Ändå är det ju så, det var de som fanns där från början. De första kristna. De har funnits där i 2000 år och just i vår tid är de på väg att försvinna.