"Vill du vara god, så är du vänster!"

Intentionen i SPT:s ledare i nr 3 är god: ”Evangelium räddar från moralism”. Jag instämmer helt i syftet: kristen tro är ingen åsiktsgemenskap, vilket kan vara nog så viktigt att påpeka i Svenska Kyrkan. När Antje Jackelén intervjuades i radio P1 lördagsintervju fick hon frågan om kyrkan ska engagera sig politiskt och svarade jakande, dock ej partipolitiskt. ”Men ni hamnar ju nästan alltid till vänster i politiska frågor?” invände intervjuaren. ”Ja, det kan man ju undra vad det beror på” blev svaret i ett tonfall som antydde att det väl inte var så konstigt.

Detta är något som jag har känt av ända sedan jag läste teologi: ”Vill du vara god, så är du vänster.”

Tyvärr så halkar även SPT:s ledarskribent in på det spåret trots de goda intentionerna. Man avslöjar att man gått på mediemyterna att det pågår neddragningar i välfärden. I själva verket har det skett en real ökning av offentliga resurser sedan 2006. Under samma tid har skattetrycket minskat från drygt 50 till 44 %. Men ledarskribenten tycks mena att den skattesänkningen bär spår av en ond makt! Det ska man alltså få höra i landet med världens näst största skattetryck.

Jag har i och för sig inga problem med att kyrkan ska engagera sig politiskt. Vi människor är politiska eftersom vi är samhällsvarelser, det går inte att undvika bara för att man är kristen!

För mig är skattefrågan i allra högsta grad en moralisk fråga: är det rätt att en stat, med våldsmonopolet i ryggen, lägger beslag på nästan hälften av vad en människa lyckas tjäna ihop? Borde vi som kristna inte protestera mot detta, eller har vi glömt att arbetaren är värd sin lön? Beslutsfattarna har effektivt lyckats befästa tanken att vi gör detta av solidaritet för att vi ska acceptera det. Men det handlar inte om solidaritet; det är bara en mycket liten del av skatten som omfördelas till andra individer. Det mesta kommer tillbaka till en själv i en evig rundgång.

Istället handlar det om makt! Vem ska ha makten över den enskildes liv: staten eller den enskilde själv? Är det rätt att staten rycker undan möjlighet för människor att bygga upp en buffert och på det sättet skapa en trygghet på deras egna villkor; en trygghet som inte är beroende av myndigheters beslut?

Även den övre medelklassen i Sverige lever ur hand i mun i en alarmerande hög grad. Detta blev smärtsamt tydligt vid Saabs rekonstruktion för några år sedan då de anställda blev utan både lön och a-kassa och det visade sig att även ingenjörer hade svårt att klara sig, till och med under några få veckor.

Att beslagta delar av vad en människa har att leva på borde inte göras lättvindigt. Att göra det i en sådan utsträckning att man blir beroende av de som har tagit hand om resurserna borde kallas vad det är: orättfärdigt.

Jag vill ha ett samhälle där det blir möjligt att arbeta ihop ett kapital för att, till exempel, ta tjänstledigt för studier under ett år eller två. Eller att gå ner i arbetstid om man hellre vill det. Och man ska kunna göra detta utan att först ha fått ett nådigt tillstånd av politiker och myndigheter som beviljar stöd och bidrag av olika slag. Kort sagt: makten ska flyttas från myndigheter till individen.

Detta kräver radikalt sänkta skatter vilket naturligtvis också innebär ökat ansvar för oss medborgare: både när det gäller att ta ansvar för den egna ekonomin och ställa upp när min medmänniska är i nöd.

Men frågan är om en sådan politisk uppfattning får plats i Svenska kyrkan? Vad anser SPT:s ledarskribent: går jag i den ondes ledband? Är det så, att man gärna får vara politisk men bara så länge man är vänster?

Brev till SPT nr 5, 2014

Den chockerande sanningen om spanska inkvisitionen.

Det finns många förutfattade meningar om vad kyrkan har ställt till med i historien. Som någon sa till mig: (en präst faktiskt) "Det finns ingen gräns för hur mycket ondska som kyrkan har åstadkmmit i världen."
Naturligtvis ska man inte sopa missförhållanden under mattan men ren historisk desinformation ska vi också bemöta med sakliga invändningar.

En av de saker som skiljer sig mest mellan folks uppfattning och hur det verkligen gick till gäller den spanska inkvisitionen. Enligt gängse uppfattning var det när den fanatiska dominikanmunken Tomas de Torquemada blev storinkvisitor 1483 som denna institution började mörda och tortera i stor skala. Nästan varje lördag i varje större stad i Spanien hördes de skrikande offren när de brann på bålet. Rättegångarna var summariska, domarna godtyckliga och bekännelserna framtvingade under tortyr. Ofta var inkvisitorerna väl medvetna om att offren var oskyldiga men de hamnade på bålet ändå för att man ville åt deras egendom. Uppskattningen av antalet offer varierar från 125 000 till över 300 000.
Men den chockerande sanningen som Rodney Stark uttrycker det är att allt är en lögn eller en grov överdrift. Standarduppfattningen som den spanska inkvisitionen sattes under 1700-talet av engelska och holländska propagandister under tiden som deras länder var i krig med Spanien. Det var alltså ett led i krigspropagandan där man svartmålade fienden.

Det överraskande är att den riktiga inkvisitionen stod för rättvisa, rättigheter för de tilltalade, återhållsamhet när det gäller tortyr och dödsstraff. Forskarna Jaime Contreras och Gustave Henningsen gick igenom 44000 fall. Under den mest aktiva perioden var det 826 personer som avrättades, ca 10 per år, vilket motsvarar 1,8 % av de tilltalade. Med moderna värderingar är det naturligtvis oacceptabelt att överhuvudtaget straffa någon på grund av religiös övertygelse, men under denna period fanns det ingen religiös tolerans någonstans i världen.
Och när det gäller tortyr så använde sig samtliga domstolar, religiösa som världsliga, av detta. Det som utmärkte inkvisitionen var hur restriktiv man var. Man införde regler för att begränsa tortyren: den fick inte pågå i mer än 15 min och fick inte leda till skador på kroppen eller men för livet. Och det rådde starka restriktioner för när tortyren fick användas, endast i ca 2 % av fallen förekom det.

Inkvisitionen hade stark preventiv effekt mot häxförföljelser, då alla misstänkta fick chans att förklara sig och om de inte var medvetna om att deras handlingar var brottsliga så blev de frikända. Uppsåt krävdes alltså för fällande dom och det saknades i de flesta fall av häxeri!
Sanningen om spanska inkvisitionen har varit känd i forskarvärlden i åtminstone 30 år och det har börjar dyka upp i populärvetenskapliga tidskrifter nyligen. Men det tar lång tid att ändra på en etablerad uppfattning som sitter sen generationer. En uppfattning som har bidragit till en onödigt negativ syn på kyrkan.

Peterskyrkan och reformationen.

St Peterskyrkan i Rom är världens största kyrka, och rymmer mer än 50 000 människor samtidigt. Det finns visserligen enstaka kyrkor som är högre, som Barcelonas La Sagrada Familia vars torn sträcker sig 170 m upp i luften. Men Peterskyrkans höjd på 132 m utgörs av en kupol vilket ställer helt andra krav än ett smalt torn.
Peterskyrkan byggdes dessutom vid en tid då man var hänvisad till muskelarbete, den uppfördes under 120 år mellan 1506 och 1626. (Även om den inte var helt klar då heller.) Boken Basilica - The Splendor and the Scandal: Building St. Peter´s av R.A. Scotti berättar den spännande historien om kristenhetens mäktigaste underverk.

Det började med en skandal. I nästan 1200 år hade det stått en kyrka på den förmodade platsen för Petrus grav, uppförd av kejsar Konstantin. Men underhållet var eftersatt och väggarna hade börjat luta betänkligt. Man diskuterade och beräknade vad det skulle kosta att renovera den.
När man inte fann på någon lösning så tog påven Julius II det chockerande och, i mångas ögon, det blasfemiska beslutet att helt enkelt riva kyrkan för att bygga en ny. Det skulle till en Julius för ett sådant radikalt beslut, en påve som var mer av en kejsare.

Bramante, den förste arkitekten, satte fart. Han såg framför sig hur Pantheons kupol skulle lyftas högt upp i luften på fyra pelare: kyrkan skulle bli en kombination av Basilikan, kungapalatset och templets kupol. Han påbörjade bygget inifrån och ut, och snart strävade de gigantiska pelarna mot höjden som skulle hålla världens största kupol 90 m upp i luften.

Men snart stötte man på finansiella problem. Och vid dessa diskussioner så var det någon som kastade fram det ödesdigra förslaget att det här med avlaten som kyrkan nu delade ut gratis, skulle man inte kunna be folk om donationer i samband med detta? Avlatshandeln var född.
Ändå hände det inte mycket under påven Julius, han tvekade in i det längsta att ge sitt bifall till en sådan suspekt verksamhet. Annat var det under hans efterträdare: Leo X. Han var en av de mest skandalomsusade påvarna vid den här tiden. Han levde i lyx och överflöd, älskade teater, jakt och överdådiga fester. När det gällde avlatshandeln så släppte man på alla spärrar och pengar flöt visserligen in till kyrkobygget men allt fler protesterade mot denna mycket oortodoxa finansieringslösning.

Det var särskilt en augustinermunk från Saxen som var ovanligt ihärdig. Det gick bara inte att få tyst på honom. Under en jakt så gjorde påven en paus tillräckligt länge för att hinna underteckna bannbullan mot honom, men inget hjälpte: ryktet om Martin Luther fortsatte att sprida sig.
Leo X var en sällsynt världsfrånvänd påve, han intresserade sig inte för mycket mer än sina fester och jakter. Han begrep aldrig vilken brand som Luther startat.
Senare påvar försökte reparera skadan. Särskilt Paulus III tog systematiskt itu med de missförhållanden som rådde inom kyrkan; det handlade om mer än bara avlatshandel. Men då var det försent, splittringen hade gått för långt och var ett etablerat faktum.

Bygget av Peterskyrkan fortsatte och slutfördes så småningom även utan pengarna från avlatshandeln. Kostnaden blev enorm i dukater räknat, men det största priset var att den kostade kyrkans enhet. Så blev den på en och samma gång både tragisk och mäktig.

Rätt hanterat hade man säkert kunnat uppföra kyrkan utan att den provocerat fram en splittring, och kanske den en gång får bli det som den var tänkt som från början; en symbol för enhet, där den ligger på klippan, Petrus grav, med Petersplatsens bägge halvcirkelformiga kolonnader som om kyrkan sträckte ut sina bägge armar för att ta världens kristenhet i sin famn.

Det demokratiska ordensväsendet.

I början av 1200-talet så började ett nytt kapitel i kyrkans monastiska historia. Då uppstod två nya ordnar med stora likheter, dominikaner och franciskaner. Dominikanerna, eller predikarbröderna, med St Dominicus som grundare bestod i första hand av präster som satsade på utbildning och studier. Predikan var eftersatt i kyrkorna och detta ville de råda bot på.

Franciskanerna däremot med St Franciskus av Assisi som grundare bestod till största delen av lekmän. Franciskus var en nöjeslysten ung man som helst av allt ville bli riddare. Men 1206 i kapellet San Damiano utanför Assisi så upplevde han hur ett krucifix uppmanade honom att bygga upp Kristi kyrka. Denna andliga upplevelse ledde till att han, bokstavligen lämnade allt för Jesus skull. 

Men det radikala med Franciskus var att han ändå inte vände världen ryggen. Ofta var det nämligen det som klosterlivet hade handlat om dessförinnan. Man gick i kloster för att dra sig undan världen och leva på klosteregendomen ute på landet. Franciskus och hans anhängare flyttade in i städerna. De ägnade sig åt diakonala hjälpinsatser för de sjuka och fattiga. 

Franciskus och hans medbröder kom från överklassen eller köpmannaklassen, men när de läste i evangeliet om hur apostlarna skulle avstå från guld, silver eller koppar att ha i bältet (Matt 10:9) tog de efter. De blev de fattiga för de fattigas skull. När de bodde i sina kommuniteter inne i städerna så förverkligade de vad Paulus beskrev som ”att leva i världen men inte av världen”.

Dominikanerna hade en mycket snarlik organisation, även de bodde i kommuniteter inne i städerna och rekryterade aktivt folk bland universiteten. Bland dominikanerna skulle snart medeltidens främsta teologer som Albertus Magnus och Thomas av Aquino framträda. 

Men det som innebar något helt nytt med Ordo praedicatorum (OP), Predikarorden var den demokratiska uppbyggnaden. I stort sett samtliga ordnar som uppstod var gräsrotsrörelser. Det var inga organisationer som startade så att säga uppifrån och ned. Tvärtom så var det först när orden var ett faktum som man gick till påven och fick den godkänd där.Det är något som märks i dess uppbyggnad.

Bröderna i en kommunitet valde sin egen prior. Så hade det visserligen varit även tidigare bland klostren, men dominikanorden tog det ett steg längre på så sätt att priorn var ansvarig inför bröderna. På varje nivå i ordern så valdes ledarna av en församling: generalkapitlet, som alltså också kunde korrigera dem eller i allvarliga fall avsätta dem.

Ordern var uppdelad i olika provinser och provinskapitlena kunde bli stora samlingar med tillresta bröder från långt håll. Man inrättade därför kommittéer som beredde olika ärende som generalkapitlet sen fattade beslut om.

Man brukar ju säga att demokratin uppfanns av Grekland, men ska vi tala om embryot till demokrati i modern mening så hittar vi den snarare i det kristna klosterväsendet. De var dessutom internationella organisationer och bröderna var kosmopoliter som kom från alla hörn  i Europa.

Dessa nya ordnar som uppstod på 1200-talet med närheten till vanligt folk fick snart stort inflytande. Om många munkar tidigare hade menat att det enda sanna kristna livet var klosterlivet, predikade dominikaner och franciskaner en spiritualitet som riktade sig även till vanligt folk. Detta banade väg till tredje ordens-sällskap där män och kvinnor förverkligade delar av det monastiska idealet mitt i sitt vanlig liv med barn och familj. Det kristna livet var inte bara till för en elit som bodde avskilt ute på landegendomar utan för alla.

Klosterväsendet och livet i Jesus efterföljd

Det har ju brutit ut en debatt i Kyrkans tidning om lönesättningen i Svenska kyrkan, särskilt lönerna hos de så kallade "superkyrkoherdarna". Men inget nytt under solen, liknande diskussioner har förts gång på gång i kyrkans historia. Jag läser just nu en bok om det monastiska livets framväxt, Medieval Monasticism av CH Lawrence.
Ursprunget till det monastiska livet är den egyptiska öknen på 300-talet. I och med kejsare Konstantin så gick kyrkan från att vara en liten, förföljd minoritet till att bli favoriserad och mer eller mindre statskyrka i det romerska imperiet. Men när det plötsligt blev förenat med prestige att bli präst och biskop drog dessa ämbeten till sig en del folk som inte var så lämpliga. Kyrkan förvärldsligades och som reaktion mot detta drog ett stort antal män och kvinnor ut i öknen för att förverkliga det radikala liv som Jesus och apostlarna levde. Dessa blev embryot för kyrkans klosterväsende.

Men inte ens munkar och nunnor var immuna mot prestige och rikedomar. Under medeltiden, framför allt under 800-talet så blev klostren allt rikare på grund av stora donationer från mäktiga män, gåvor som så småningom komprometterade ledningen. De som skänkte egendomarna krävde inflytande, munkarna rekryterades i första hand från aristokratin och blev en del av överklassen. Abboten styrde över stora lantegendomar som vilken världslig furste som helst.
Det var priset kyrkan fick betala när man tacksamt tog emot de privilegier som skänktes dem. Efter några sekler satt kyrkan och överheten i samma båt. Kyrkan förlorade sin självständighet; kejsare och kungar blev de som tillsatte biskopar och abbotar och de gynnade naturligtvis sina egna, oavsett hur det var med deras andliga status.

Men längtan efter det ursprungliga ökenidealet växte sig allt starkare och så kom den monastiska reformationen. Det började i Cluny. 910 grundades detta kloster av Wilhelm den fromme, en hertig som avstod från det inflytande som han annars lätt hade kunnat ta. Han ställde istället klostret direkt under påvens jurisdiktion vilket gjorde dem självständiga så att de kunde välja abbotar efter eget huvud. Efter Clunys förebild reformerades en rad benediktinkloster runt om i Europa.
Clunyreformen fick stor framgång men efter något sekel började började förfallet igen. Maktställningen och rikedomarna fanns kvar vilket ledde till allmän vällevnad och andlig förslappning. Åter började en rad munkar och nunnor bryta sig ut för att söka sig tillbaka till en enklare liv i Jesus efterföljd. Vita apostolica, apostlarnas liv blev idealet.

I Citeaux grundade en grupp munkar ett kloster 1098, så otillgängligt som möjligt långt borta från all världslighet. Det blev början till cistercienserorden som skulle dominera det monastiska livet i 200 år, med St Bernhard av Clairvaux som den främste företrädaren.
Cistercienserna avstod från donationer; bröderna skulle leva av eget arbete och man undvek allt som kunde involvera klostret i världsliga affärer. Man öppnade också upp för bröder ur de lägre samhällsklasserna vilket starkt bidrog till deras snabba tillväxt, inom en generation så fanns det hundratal munk- och nunnekloster.

Hur gick det den här gången då? Nja, cistercienserorden startade som kritik mot klosterrikedomarna men mot slutet av 1100-talet blev de själva ökända för sin girighet och stora egendomar.Detta ledde i sin tur till nya ordnar som premonstratensarna och kartusianerna. Och i början av 1200-talet kom Franciskus. (Mer om honom senare.)

Vi ser ett mönster: gång på gång har den kyrkliga skutan kommit ur kurs men varje gång har Gud varit framme med sitt finger och petat den rätt igen. Och vad har då detta med vår Svenska kyrka att göra? Till alldeles nyligen så var hon statskyrka i Sverige, men fortfarande sitter kyrka och överhet i samma båt i hög grad. Kyrkoråd runt om i landet ägnar mer tid åt att förvalta egendomar än att förvalta evangeliet. Och lönemässigt finns det de av oss som skulle göra VD:n i ett mindre företag avundsjuk. Men historien lär oss att inte tappa modet, för som sagt: inget är nytt under solen. Svenska kyrkan har kommit snett men Gud kommer att föra henne rätt igen även om vi fortfarande väntar på vår tids St Bernhard av Clairvaux.

Korstågens historiska sammanhang.

När man läser om korstågen i populära historiska magasin får man ofta intrycken att de inträffade helt utan förvarning, som om påven Urban II satt på sin kammare och funderade ut att man kanske skulle ta och erövra Jerusalem. Jag har nyligen läst The Triumph of Christianity av Rodney Stark som sätter in korstågen i sitt historiska sammanhang, vilket gör att man får en något annan bild av denna ödesdigra tid av kyrkans historia.
638 erövrades Jerusalem av muslimerna, men det var bara ett steg av en ständigt pågående muslimsk expansion. Muhammed hade pekat ut riktningen, strax före hans död, 632, attackerade han det kristna bysantinska riket. Innan Jerusalem föll hade man erövrat Syrien. Därefter fortsatta man med Egypten och Alexandria och vidare längs hela den Nordafrikanska kusten. 711 invaderade man Spanien från Marocko och pressade de kristna styrkorna upp mot norr. Ytterligare ett århundrade senare hade man även Sicilien och södra Italien under kontroll.
Efter romarrikets fall hade den kristna världen delats upp i en rad mindre länder och stadsstater. Det bysantinska riket var det enda större riket och det orkade inte i längden stå emot de muslimska angreppen. Undantaget var Karl den stores rike som innefattade större delen av den europeiska kontinenten när det var som störst. Anders Piltz spekulerar över vad som hade hänt om inte Karl den stores föregångare Karl Martell lyckats stoppa de arabiska styrkorna vid Poitiers 732: "Kanske vore Europa muslimskt, med koranskolor i stället för domskolor och gymnasier."


Både kristna och judar blev ofta utsatta för regelmässiga förföljelser under det muslimska styret. Det fick betala en särskild skatt, pengar som gick till att finansiera nya krig och efter något hundratal år var de ofta i minoritet när många konverterat till islam för att slippa förtrycket.
När påven Urban II den 27 november 1095 höll sin predikan där han uppmanade sina kristna medbröder att tåga till Jerusalem för att återerövra den heliga staden så hade man alltså befunnit sig i ett defensivt krig mot Islam under 450 år, där man steg för steg fått avträda det ena landområdet efter det andra. Urban II initiativ kan också ses som ett direkt svar på ett brev från den bysantinske kejsaren som vädjade om hjälp.
Korstågens framgång var begränsad. Tillfälligt lyckades man trycka tillbaka den muslimska expansionen men efter knappt 200 år av kristet styre så var Jerusalem åter i muslimernas händer. Mot slutet av 1300-talet så fanns det bara kvar mindre rester av kristna enklaver i Mellanöstern och Nordafrika. Kristendomen var en i huvudsak europeisk religion trots att den  härstammade från Mellanöstern. Skälet till det var att det helt enkelt bara var i Europa som den överlevde.


I Jerusalem så gjordes ett försök att förstöra den heliga gravens kyrka år 1009 av den kalifen Hakim vilket upprörde många i Europa. Kristna pilgrimer på väg till det heliga landet levde allt farligare, när de riskerade att rånas eller kidnappas och säljas som slavar. 


Detta betyder naturligtvis inte att de kristna korsfararna var några nobla hjältar. Tvärtom vad de brutala krigare som inte gjorde någon skillnad på civila och stridande när de erövrade Jerusalem. Men det gjorde ingen på den tiden, det var en brutal och krigisk era, och korsfararna skiljde inte ut sig på den punkten. 
Det är i ljuset av detta som korstågen måste ses och förstås. Det var ett desperat försök för en kristenhet att värja sig under ständigt hot om undergång. Det var inget oprovocerat anfall i imperialistiska syften och kom inte som en blixt från en klar himmel.