Intentionen i SPT:s ledare i nr 3 är god: ”Evangelium räddar från
moralism”. Jag instämmer helt i syftet: kristen tro är ingen åsiktsgemenskap,
vilket kan vara nog så viktigt att påpeka i Svenska Kyrkan. När Antje Jackelén
intervjuades i radio P1 lördagsintervju fick hon frågan om kyrkan ska engagera
sig politiskt och svarade jakande, dock ej partipolitiskt. ”Men ni hamnar ju
nästan alltid till vänster i politiska frågor?” invände intervjuaren. ”Ja, det
kan man ju undra vad det beror på” blev svaret i ett tonfall som antydde att
det väl inte var så konstigt.
Detta är något som jag har känt av ända sedan jag läste teologi: ”Vill du
vara god, så är du vänster.”
Tyvärr så halkar även SPT:s ledarskribent in på det spåret trots de goda
intentionerna. Man avslöjar att man gått på mediemyterna att det pågår
neddragningar i välfärden. I själva verket har det skett en real ökning av
offentliga resurser sedan 2006. Under samma tid har skattetrycket minskat från
drygt 50 till 44 %. Men ledarskribenten tycks mena att den skattesänkningen bär
spår av en ond makt! Det ska man alltså få höra i landet med världens näst
största skattetryck.
Jag har i och för sig inga problem med att kyrkan ska engagera sig
politiskt. Vi människor är politiska eftersom vi är samhällsvarelser, det går
inte att undvika bara för att man är kristen!
För mig är skattefrågan i allra högsta grad en moralisk fråga: är det
rätt att en stat, med våldsmonopolet i ryggen, lägger beslag på nästan hälften
av vad en människa lyckas tjäna ihop? Borde vi som kristna inte protestera mot
detta, eller har vi glömt att arbetaren är värd sin lön? Beslutsfattarna har
effektivt lyckats befästa tanken att vi gör detta av solidaritet för att vi ska
acceptera det. Men det handlar inte om solidaritet; det är bara en mycket liten
del av skatten som omfördelas till andra individer. Det mesta kommer tillbaka
till en själv i en evig rundgång.
Istället handlar det om makt! Vem ska ha makten över den enskildes liv:
staten eller den enskilde själv? Är det rätt att staten rycker undan möjlighet
för människor att bygga upp en buffert och på det sättet skapa en trygghet på
deras egna villkor; en trygghet som inte är beroende av myndigheters beslut?
Även den övre medelklassen i Sverige lever ur hand i mun i en alarmerande
hög grad. Detta blev smärtsamt tydligt vid Saabs rekonstruktion för några år
sedan då de anställda blev utan både lön och a-kassa och det visade sig att
även ingenjörer hade svårt att klara sig, till och med under några få veckor.
Att beslagta delar av vad en människa har att leva på borde inte göras
lättvindigt. Att göra det i en sådan utsträckning att man blir beroende av de
som har tagit hand om resurserna borde kallas vad det är: orättfärdigt.
Jag vill ha ett samhälle där det blir möjligt att arbeta ihop ett kapital
för att, till exempel, ta tjänstledigt för studier under ett år eller två.
Eller att gå ner i arbetstid om man hellre vill det. Och man ska kunna göra
detta utan att först ha fått ett nådigt tillstånd av politiker och myndigheter
som beviljar stöd och bidrag av olika slag. Kort sagt: makten ska flyttas från
myndigheter till individen.
Detta kräver radikalt sänkta skatter vilket naturligtvis också innebär
ökat ansvar för oss medborgare: både när det gäller att ta ansvar för den egna
ekonomin och ställa upp när min medmänniska är i nöd.
Men
frågan är om en sådan politisk uppfattning får plats i Svenska kyrkan? Vad
anser SPT:s ledarskribent: går jag i den ondes ledband? Är det så, att man
gärna får vara politisk men bara så länge man är vänster?Brev till SPT nr 5, 2014