Franciskanerna däremot med St Franciskus av Assisi som grundare bestod till största delen av lekmän. Franciskus var en nöjeslysten ung man som helst av allt ville bli riddare. Men 1206 i kapellet San Damiano utanför Assisi så upplevde han hur ett krucifix uppmanade honom att bygga upp Kristi kyrka. Denna andliga upplevelse ledde till att han, bokstavligen lämnade allt för Jesus skull.
Men det radikala med Franciskus var att han ändå inte vände världen ryggen. Ofta var det nämligen det som klosterlivet hade handlat om dessförinnan. Man gick i kloster för att dra sig undan världen och leva på klosteregendomen ute på landet. Franciskus och hans anhängare flyttade in i städerna. De ägnade sig åt diakonala hjälpinsatser för de sjuka och fattiga.
Franciskus och hans medbröder kom från överklassen eller köpmannaklassen, men när de läste i evangeliet om hur apostlarna skulle avstå från guld, silver eller koppar att ha i bältet (Matt 10:9) tog de efter. De blev de fattiga för de fattigas skull. När de bodde i sina kommuniteter inne i städerna så förverkligade de vad Paulus beskrev som ”att leva i världen men inte av världen”.
Dominikanerna hade en mycket snarlik organisation, även de bodde i kommuniteter inne i städerna och rekryterade aktivt folk bland universiteten. Bland dominikanerna skulle snart medeltidens främsta teologer som Albertus Magnus och Thomas av Aquino framträda.
Men det som innebar något helt nytt med Ordo praedicatorum (OP), Predikarorden var den demokratiska uppbyggnaden. I stort sett samtliga ordnar som uppstod var gräsrotsrörelser. Det var inga organisationer som startade så att säga uppifrån och ned. Tvärtom så var det först när orden var ett faktum som man gick till påven och fick den godkänd där.Det är något som märks i dess uppbyggnad.
Bröderna i en kommunitet valde sin egen prior. Så hade det visserligen varit även tidigare bland klostren, men dominikanorden tog det ett steg längre på så sätt att priorn var ansvarig inför bröderna. På varje nivå i ordern så valdes ledarna av en församling: generalkapitlet, som alltså också kunde korrigera dem eller i allvarliga fall avsätta dem.
Ordern var uppdelad i olika provinser och provinskapitlena kunde bli stora samlingar med tillresta bröder från långt håll. Man inrättade därför kommittéer som beredde olika ärende som generalkapitlet sen fattade beslut om.
Man brukar ju säga att demokratin uppfanns av Grekland, men ska vi tala om embryot till demokrati i modern mening så hittar vi den snarare i det kristna klosterväsendet. De var dessutom internationella organisationer och bröderna var kosmopoliter som kom från alla hörn i Europa.
Dessa nya ordnar som uppstod på 1200-talet med närheten till vanligt folk fick snart stort inflytande. Om många munkar tidigare hade menat att det enda sanna kristna livet var klosterlivet, predikade dominikaner och franciskaner en spiritualitet som riktade sig även till vanligt folk. Detta banade väg till tredje ordens-sällskap där män och kvinnor förverkligade delar av det monastiska idealet mitt i sitt vanlig liv med barn och familj. Det kristna livet var inte bara till för en elit som bodde avskilt ute på landegendomar utan för alla.
