Kan människan av egen förmåga göra det
som är gott? Eller är allt det som vi gör färgat av synden, är även till synes
goda handlingar egentligen onda? Är människan så egoistisk att hon inte ens kan
vilja det goda, inte utan att Gud har ”tagit över”?
Ja, det var frågor som två av
reformatorerna debatterade: Erasmus av Rotterdam och Martin Luther.
Luther och Erasmus kände inte varandra
personligen men de brevväxlade med varandra. Man var i stort överens om de
brister som kyrkan led av och vad som behövdes göras och såg varandra som
bundsförvanter.
Samtidigt så uppstod det snart
skillnader. Erasmus var mycket mer angelägen att ha en fredlig reformation, han
ville inte ha splittring. I sin skrift: Avhandling om den fria viljan polemiserar
han mot Luther.
Erasmus menar att människan före
syndafallet hade kunnat leva ett syndfritt liv. Efter syndafallet försvagades
viljan och förmågan. Men med Guds nåd har viljans frihet blivit återställd så
pass att människan kan välja det goda. Guds nåd och människan frihet samverkar.
Luthers svar kom i boken Om den
trälbundna viljan och han var inte imponerad av Erasmus, som ändå ansågs som en
av de mest lysande begåvningarna av sin tid. Debatten mellan han och Luther
kunde, med boktryckarkonstens hjälp följas av många med stort intresse.
Luther menar att Erasmus ståndpunkt
rubbar vår frälsningsvisshet. Om något, om aldrig så litet, skulle bero på oss
i frälsningshänseende kan vi aldrig vara helt säkra. För Luther är det positivt
att vi inte har någon fri vilja: för tänk om vi då hade velat det onda!
Men även om vi inte har förmågan att göra något gott av oss själva, kan vi
inte ens vilja det goda. Nej, svaras
Luther. Människan kan inte av sig själv omvända sig och börja tro evangelium,
allt är Guds verk.
Luthers resonemang driver honom mot den
så kallade predestinationsläran: alltså att vårt öde är beseglat. För om det
enbart beror på Gud om vi blir frälsta eller inte så leder ju det till att Gud
har utvalt viss men inte andra.
För mig var detta en stor fråga i min
ungdom. Luthers ambition var trygga vår frälsningsvisshet men han väckte bara
nya frågor: är jag då utvald? Och varför utväljer inte Gud alla? (För Luther
påstod ju inte detta.)
Jag menar att vi måste skilja på vilja och förmåga. Vi kan ju i dagligt tal glida mellan de begreppen.
Springer man ett lopp och efter halva sträckan är helt slut så säger vi: den
sista biten gick på ren vilja. Innebörden i det blir då att bara man vill så
kan man.
Så är det förstås inte: man kan ha en god
vilja utan att lyckas omsätta detta i praktiken, men likväl så finns den goda
viljan där!
Debatten mellan Erasmus
och Luther har satte sina spår i den mer positiva människosynen inom katolska
kyrkan, där man mer vågar tro människan om gott. Och en mer pessimistisk syn på
människans förmåga i de lutherska kyrkorna.
