Här är min recension över klimatbrevet, publicerad i SPT, 19/6 2014:
Oavsett om man verkligen tror på sådana dramatiska konsekvenser eller inte, varför skriver man ett biskopsbrev om det? Det är i och för sig bra och viktigt med kristna människor som engagerar sig för klimat och miljö, även politiskt, men frågan är varför man inte utgår från en befintlig miljöorganisation, istället för att använda kyrkan, eller en biskopsstol, som plattform.
I början av brevet finns intressanta resonemang om hur vi fick en dualistisk syn på ande och materia med Descartes och konsekvenserna av detta (s 27), samt goda anslag om tillväxt och konsumtion (s 33). Men när det gäller klimatfrågan lyser de intellektuella resonemangen med sin frånvaro, här tas det bara för givet att det pågår en antropogen uppvärmning av apokalyptiska mått. Man hinner inte många meningar innan vi får veta att det är ”med säkerhet” som växthusgaserna ”destabiliserar” klimatet. Biskoparna följer den allmänna trenden i media: klimatfrågan har blivit ett paradigm som man inte behöver argumentera för, alla vet ju att det är så. Men just därför kan det vara nyttigt att återvända till grundfrågorna.
Under 1900-talet steg den globala temperaturen med 0,7 grader vilket anses vara orsakad av oss människor, framförallt av våra koldioxidutsläpp. Men hur mycket av den ökningen kan tillskrivas människan?
Före andra världskriget var våra bidrag till atmosfären blygsamma och kan inte haft någon större påverkan. Temperaturutvecklingen efter 40-talet började med en långsam avkylning som pågick till slutet av 70-talet, om än ganska liten. Från 80-talet fram till slutet av 90-talet steg temperaturen med 0,3 grader för att sen stagnerat de senaste 17 åren. Det är alltså hittills bara 0,3 grader som kan vara orsakad av oss människor (det är förstås inget som hindrar att även denna tredjedels grad har naturliga orsaker), det är vad vi vet vad som hänt hittills i temperaturfrågan.
Framtiden då? Från och med 90-talet har det gjorts hundratals modelleringar av jordens framtida klimat, men så gott som samtliga av dem har misslyckats med att förutspå den temperaturpaus vi befinner oss i. Och om dessa modeller inte kan förutsäga de närmaste 10-15 åren, varför ska vi då lita på att de kan informera oss om klimatet 50-100 åren framåt i tiden?
I biskopsbrevet förekommer inga tvivel. Man litar helt på IPCC och deras senaste rapport som kom ut förra året. Men vad är IPCC? Organisationen bildades 1988 med mandatet att undersöka hur människan påverkar jordens klimat. Frågan om en påverkan förekommer fanns alltså inte på dagordningen. Redan från början skedde en stark politisering av frågan och en stark vilja att för FN hitta nya övergripande uppgifter. Att man därför kom fram till att det ”var värre än vi trodde” och att det nu är bråttom borde inte ha förvånat någon. IPCC levererar helt enkelt ett beställningsjobb åt politikerna och FN-byråkratin.
Men är inte forskarna överens? Här är jag glad att jag slapp se siffran 97 % i klimatbrevet, som brukar vara den siffra som lyfts fram när det gäller andelen forskare som stöder IPCC:s slutsatser. Siffran kommer från en starkt tendentiös undersökning där man vaskat fram forskare med ”rätt svar” från ett betydligt större urval. Hur många som är för eller mot är det nog ingen som vet, men de som vågar gå emot paradigmet stöter på mycket hårt motstånd. Anslag riskerar att dras in, artiklar refuserar av kolleger genom det så kallade peer review-systemet och ren mobbning förekommer.
Men för att återgå till min första fråga: varför använder man Svenska kyrkan i sitt klimatengagemang? Ett svar kan vara i linje med varför FN är engagerad; man söker efter nya uppgifter för att rättfärdiga sin existens. När man känner sig obekväm med det traditionella sättet att vara kyrka kommer klimatet in i bilden som en alternativ väg.
Jag är nog inte ensam med insikten att det finns en stark vilja att byta religion i Svenska kyrkan; man skiftar fokus från den personliga relationen med Jesus Kristus som min frälsare till ett mer allmänreligiöst budskap med betoning på den första trosartikeln på Gud som skaparen.
I denna process passar klimatkrisen in som handen i handsken, här har man hittat ett utmärkt verktyg för att påskynda religionsbytet. Hysterin kring klimatet har ju i sig smått religiösa drag. Man behöver inte ens göra sig av med den gamla religionens attribut, man ger dem bara en ny tillämpning. Begrepp som synd och nåd, dop och nattvard, förkunnelse och själavård, allt finns kvar men får en annan innebörd.
Man kan till exempel fortsätta att läsa Jesu liknelse om den barmhärtige samariern och då fråga sig vem som idag hjälper ”ekosystemet som fallit i rövarhänder” (s 53). Nattvardens innebörd förskjuts från ett mottagande av Kristi kropp och blod till att bli ett tecken mot vanmakt och hopplöshet. Måltiden uttrycker en relation inte bara mellan oss och Gud utan till ”vårt eget framväxande jag och till hela skapelsen” (s 54).
Synd är också relevant i klimatsammanhang, eftersom vi missat målet ”att minska skadlig påverkan” dvs klimatutsläpp (s 48). Som förlåtna syndare kan den bundna kraft som bor i oss ”frigöras för skapelsens bästa” (s 68). Och inte visste jag att det var klimatet som Jesus syftade på när han kallade folket för hycklare, för att de kunde tyda vädertecken men inte tidens tecken i Luk 12:56 ( s 7). Citatet är väldigt märkligt i sammanhanget.
När Jesu förkunnelse om Guds rike behandlas får visserligen vi först veta att vi aldrig kommer att kunna förverkliga Guds rike, (s 64) men i nästa mening och i fortsättningen får vi veta att det Jesus förkunnar är en vision som vi ska förverkliga så gott vi kan. Jesus har alltså gett oss ritningen, men bygget får vi fixa själva.
Dopet handlar inte längre om att vi får del av Jesu död och uppståndelse, utan det ”märker oss med skapelsens livgivande vatten” (s 68), själavård handlar om att möta människors klimatfrågor (s 86). Kyrkans liturgi, riter, sånger, böner, och förkunnelse handlar inte längre om att hjälpa mig med mötet med Jesus utan att ”förändra vårt liv och påverka samhället” (s 86).
Och brevet avslutas med: ”De närmaste åren är sannolikt avgörande för mänsklighetens möjlighet att hejda de värsta klimatförändringarna.” Om författarna verkligen menar allvar med den meningen måste de förstå att slutet är nära. För med nya oljefynd i Arktis, enorma gasfynd i Ryssland, och kolkraftverk på löpandebandproduktion i Kina så vet vi ju alla att utsläppen kommer fortsätta öka ”de närmaste åren”. Det kan nog inte detta biskopsbrev göra något åt trots alla avslutande uppmaningar till församlingar, företag och myndigheter.
Men å andra sidan är kanske inte syftet med brevet att göra skillnad i klimatfrågan utan att påskynda religionsbytet i Svenska kyrkan. Det försåtliga i denna process är att man behåller utanpåverket. Riter, böner, ceremonier och bibeltexter; allt finns kvar, det ges bara en ny tolkning. Man behåller förpackningen men kastar innehållet.
Kyrkans uppgift är alltså att rädda världen, men inte från den Ondes våld utan från klimatet, så skulle man kunna sammanfatta brevet. Det finns naturligtvis ansatser som är bra, som när man framhåller människan som förvaltare och att skapelsen varken ska exploateras eller romantiseras (s 61). Men allting överskuggas av underliggande uppmaning till politisk kamp för klimatet; författarna talar mer som politiker än biskopar. Och underskatta aldrig en politikers vilja att lösa problem! Finns inget hittar han nog på något, och vad kan vara med lockande än att vara med och rädda världen.
