Andreas Linderyd & Carl Henric Svanell (red.) Tro – en politisk kraft. Verbum, tryckt i Litauen 2014, 140 s
I en tid när religionen gör sig allt mer påmind i politiska sammanhang tar den här boken upp ett angeläget ämne. Redaktörerna tar sin avstamp i debatten om den smala svenska åsiktskorridoren och det faktum att kända krönikörer inte gärna talar om sin kristna tro. Genom att samla en skara skribenter, med olika erfarenheter och ideologiska riktningar, be dem skriva om gränsområdet mellan tro och politik hoppas de bidra till ett mer avspänt samtal.Två av skribenterna (Peter Weiderud och Erik Helmerson) tar upp uppståndelsen i media när Omar Mustafa och Elisabeth Svantesson kom i rampljuset. I bägge fallen fanns det en misstanke om att deras respektive samfundstillhörighet gjord dem illojala mot det politiska uppdraget. Weiderud beskriver hur religionsfrihetens betydelse ändrat karaktär i Sverige från väckelserörelsernas tid fram till idag. Först handlade om frihet att byta religion, därefter frihet från religion men nu svänger det över till frihet till religion.
Antje Jackelén skriver om statens och samhällets sekularisering. Även om staten är sekulär kan ett samhälle inte vara det så länge det finns religiösa människor, något som skolverket har svårt att hantera i frågan om skolavslutningar. Hon är kluven till skolans konfessionslöshet och vill omförhandla den: konfessionsfriheten får inte innebära konfessionsavvisande. Jackelén lyfter upp sina erfarenheter från USA där religionsfrihet av tradition handlat om frihet till religion. Ändå hade jag önskat att hon mer utvecklat sina insikter i USA:s politiska och religiösa värld, där har man ju lyckats förena en sekulär stat med ett samhälle som genomsyras av religion på olika plan.
Även Marie Demker kommer in på liknande tankegångar; det vi ska eftersträva är tolerans mot närvarande religiösa föreställningar, inte någon slags religionsfri zon. Religionsfriheten som den tolkas av Europakonventionen handlar om rätten att utöva religion, inte slippa religion.
Stina Oscarsson berättar om sin resa där hon har backat från beteckningar som kristen, socialdemokrat och feminist eftersom dessa rörelser kidnappats och blivit en del av den gängse ordningen. Men hon är positiv till religionen (och konsten) som mer än någonsin behövs i dagens demokrati.
Sofia Camnerin talar om att kyrkan måste finnas i mellanrummen mellan vi och dom, för och emot. Debatter om kristna trosläror riskerar att krympa detta mellanrum, men kristen tro är inte primärt en intellektuell fråga.
Ovan nämnda bidrag uppfattar jag i första hand riktade mot grupper som humanisterna och avviker väl annars inte särskilt mycket från den gängse synen på religionens roll i politiken. Det jag saknar är en genomgripande filosofisk diskussion över vad olika livsåskådningar kan ge för olika politiska uttryck. Om man jämför en kristen livsåskådning med en ateistisk; vad innebär det i människosyn, syn på omvärlden, vilket ansvar vi har som individer eller kollektiv och vilka politiska konsekvenser skulle detta kunna få? De hade i sammanhanget inte heller varit fel med en islamsk skribent som skrivit utifrån vad en islamsk åskådning hade kan ge för möjliga politiska uttryck.
Men det finns två skribenter till: Anders Mellbourn och Katrine Kielos. Jag har sparat dem till sist, de tar ut svängarna och avviker från de förutsägbara.
Kielos överraskar mest med sitt bidrag; Prata om Satan. Det onda i tillvaron går helt enkelt inte att förklara bara med omständigheter, om man inte räknar med existensen av djävulen. CS Lewis har i sin klassiska bok Från Helvetets brevskola beskrivit hur djävulen även angriper oss med vardagliga metoder.
Själv kände jag inte ens till att Kielos var kristen, än mindre att hon ansluter sig till en klassisk förståelse av djävulen som en ond makt, fiende till Gud.
Även Mellbourn har en klassisk förståelse av Jesus som den ende vägen till Gud. Men, som han påpekar, det är ju inget krav utan en befrielse: det räcker med Jesus!
Väckelserörelsernas krav på att själva formulera sin tro och ta ställning i avgörande frågor ledde till att de bidrog till demokrati och tankefrihet i allmänhet. Men från 1970-talet och framåt har den ekumeniska rörelsen mest blivit en politisk och social rörelse i största allmänhet, och den personligt religiösa relationen har försummats. Men det är när efterföljelsen och gemenskapen hålls samman med mystiken och riten som kyrkan har något att erbjuda.
Som jag påpekade i början, bokens ambition är angelägen, den smala svenska åsiktskorridoren skapar rädsla och ängslighet. Men för att vara en bok med målet att bidra till en vidare korridor är den förvånansvärt harmlös och slätstruken, möjligen kan Christer Sturmark tänkas bli upprörd. Det är de två sista bidragen som är de mest intressanta och ”räddar” boken. Framförallt får väl Kielos efterlysning av en debatt om vad ondska och djävul är, ses som ett rejält kliv över åsiktskorridoren. Och hur ska man annars kunna göra den större och djupare?
