Efter upplysningen försökte personer som Voltaire (1694-1778) och Edward Gibbon (1737-1794) göra gällande att den vetenskapliga "revolutionen" blev möjlig först efter att kyrkan förlorade sitt grepp om människors sinnen. Kristendomen och kyrkan skulle haft en hämmande effekt på den vetenskapliga utvecklingen. Man lyckades också till stor del med denna desinformation: det var till exempel Gibbon som effektivt befästa myten att man på medeltiden trodde att jorden var platt.
Det här är en historieskrivning som nu håller på att göras om. För det första skedde det inte en vetenskaplig "revolution" i samband med upplysningen utan redan under tidig medeltiden påbörjades utvecklingen som skulle leda till den fantastiska värld som vi ser idag.
Copernicus fick inte sin idé om att solen är i centrum från ingenstans. Han hade blivit undervisad om den heliocentriska världsbilden som student! Att det kunde vara på det viset hade man diskuterat i lärda kretsar i hundratals år, Copernicus bidrog bara med ytterligare en pusselbit som stöd för den heliocentriska världsbilden.
Och det var ingen slump att det skedde just i den delen av världen där kristendomen var som starkast. Universiteten hade en nyckelroll, de uppstod på 1200-talet som en utveckling ur kyrkans katedralskolor och var en kristen uppfinning. Universiteten var oberoende läroinstitut som drog till sig mängder med intellektuella, universitetet i Paris hade tusentals studenter.
Rodney Stark, författare till boken For the Glory of God, visar att orsaken till den här utvecklingen är tron på en personlig, intelligent skapargud som har skapat en förutsägbar värld som styrs av naturlagar och som vi människor kan och bör undersöka. Tron på Gud är inget hinder för vetenskap utan en förutsättning!
Han jämför med tre andra kulturer som hade förutsättningar att själva skapa en vetenskaplig utveckling men där det likväl inte skedde: Kina, Antiken och Islam.
Man kan tycka att Kina hade kommit lång, blev inte Marco Polo mäkta imponerad av det kinesiska riket. Men någon sann vetenskap åstadkom de aldrig: deras religion inkluderade ingen tro på en Gud och de trodde inte heller på några naturlagar. Kinesiska intellektuella sökte upplysning, inte förklaringar.
Likadant med antikens filosofer. Sokrates och Platon ansåg att astronomiska observationer var slöseri med tid. Hur världen var beskaffad kunde man tänka fram. Hos Aristoteles fanns visserligen en ansats till att empiriskt vilja undersöka världen, framförallt inom botaniken. Men när de kristna skolastikerna började läsa Aristoteles upptäckte de snart att han ju tog miste på punkt efter punkt. Till exempel trodde Aristoteles att en vikt faller fortare mot jorden ju tyngre den var, och man kan ju tycka att det borde varit ganska enkelt för honom att kontrollera den saken.
Likadant inom den muslimska världen. Deras lärde tog över och förvaltade antikens filosofer och de gjorde här en stor insats. Men de kom aldrig längre än antiken, de lyckades aldrig utveckla deras filosofi vidare till vetenskap. Det kan man tycka är lite märkligt eftersom de ju faktiskt tror på en skapargud. Men tanken på naturlagar fördömdes inom Islam eftersom det skulle förminska Allahs allmakt. Deras tro på en Gud som handlar efter eget godtycke istället för genom nedlagda lagar och ordningar i naturen blev ett hinder för vetenskap.
Jag säger inte att enskilda vetenskapsmän måste vara kristna för att kunna bedriva vetenskap, men utan kristen tro hade världen fortfarande befunnit sig på medeltiden.
