Soldater på bägge sidor hade blivit lovade en snabb seger och att man skulle få komma hem före jul. Men istället så körde kriget fast i skyttegravarna som sträckte sig miltals längs gränsen. Där nere i leran, bland råttor och ohyra och med de döda kamraterna liggande kvar på remsan mellan linjerna, efter desperata stormningsförsök, försökte man trots allt få lite julstämning.
Det var tyskar, fransmän, skottar och belgare och snart sjöngs det julsånger på olika språk. Och det var inga problem för dem att höra varandra, remsan kunde vara så smal som 60 meter på sina ställen.
Bara dagar tidigare hade de gjort allt för att ha ihjäl varandra och nu firade de jul tillsammans! Det här pågick hela julhelgen, man spelade fotboll, bytte varor och adresser med varandra. Högre befäl som fått nys om vad som pågick försökte förgäves att få dem att börja strida. Först i mitten av januari kom striderna igång igen efter att man omplacerat en mängd soldater på bägge sidor.
Den här händelsen väcker mycket tankar. Krig är sällan den enskilde soldatens vilja, ofta är det något som påtvingats dem utifrån. Och så denna trotsiga tillit. Månader av skyttegravskrig och demoniserande av fienden hade inte lyckats ta död på tilliten till andra, att de är människor precis som vi. Det kan vara värt att påminna om denna händelse för 100 år sedan när vi nu tycks gå mot en oroligare värld.
